Det Bästa Börjar med B: Årets Album 2017

 

Artrock. Idiotpop. Samt en hel däremellan, över, under och omkring dessa två storheter. Anno 2017 var kanske inget av mänsklighetens lyckligaste genom tiderna i stora drag. Men musiken levde, trots eller tack vare all oro och allt ofog som florerar i slott och koja. Kanske framför allt slott, residens, presidentpalats och… Ja, ni vet. Ni var ju här. Förmodligen på samma planet under samma period. Här är några exempel på vad som kunde göra tillvaron mer tillfredsställande och ge hopp om framtiden. 

1. Barock Project ”Detachment”. Italienarna. De har det inte lätt. Inget fotbolls-VM nästa sommar… Men ljuv musik kan de fortfarande åstadkomma. Konceptuellt, kraftfullt och finstilt om vartannat. Nyckelspår: ”One Day” och ”Broken”.

2. Bent Knee ”Land Animal”. Ung uppkäftig konstrock med hett temperament och krutstänk på kavajen. Jag har haft ett gott öga till dem sedan ”Shiny Eyed Babies” och det här är ungefär nästan precis lika bra.

3. Beatrix Players ”Magnified”. Trio tonalt välskolade damer som tar oss tillbaka i tiden och till synes ibland till en annan dimension. Sparsamt instrumenterat men extremt smakfullt och nyanserat. Musik som bygger bilder.

4. Steven Wilson ”To the Bone”. Geniförklarade före detta Porcupine Tree-kapellmästaren med en serie synnerligen seriösa skapelser på sitt samvete sedan tidigare, lättade en smula på förlåten in till en lättsammare sida. Relativt sett. Och lyckades åstadkomma såväl rymd och djup och höjd samt en eller annan chockerande tuggummidänga. Didn’t see all that coming…

5. Loney dear ”Loney dear”. Spelade han inte i vår kyrka häromåret? Herr Emil Svanängen från The Junction of Jönköping. Ensam på podiet med sin maskinpark som enda sällskap. En av Sveriges, och kanske världens, mer konsekvent kultförklarade musikmystiker svävar vidare på en våg av surrealistisk magi. Nu med lanseringshjälp av Peter Gabriels skivbolag RealWorld, tror jag bestämt.

6. Father John Misty ”Pure Comedy”. Berättelser om livet i betagande balladform. Inte direkt överoptimistisk grundton men vore det passande i dessa tider? FJM lyckas ändå ladda sin stadiga melankoli med energi och ett snett leende som livar upp.

7. Residente ”Residente”. En resa. På riktigt. Något slags DNA-fascination leder René Pérez Joglar från Puerto Rico på en tur världen runt i jakt på alla influenser som kan få plats på en platta. Rafflande rent musikaliskt och godartad gränsöverskridande globalism som lyser upp.

8. Cobalt Chapel ”Cobalt Chapel”. Tillbaka till medeltiden. Eller något åt det hållet, fast med tillgång till elektronik. Kan inte beskrivas rakt av på ett tillfredsställande sätt. Åtminstone inte av mig, för stunden.

9. Blondie ”Pollinator”. Gammal är äldst och charmant idiotpop går aldrig ur tiden. ”Fun” är en av titlarna. Och det låter som om de verkligen har kul. De där gamlingarna som man nästan fruktade hade gått i graven för gott.

 

10. Paramore ”After Laughter”. Mer stänkande entusiastisk pop i sin bästa betydelse. Enligt vad jag läste någonstans inspirerad av deras nyvunna intresse för 80-talistisk polyrytmisk pop, eller hur det var. Just det. Skratta inte, ungdomar.

11. Kaipa ”Children of the Sounds”. Svenska veteraner som egentligen parkerat sitt sound någonstans i mitten av 1970-talet men ändå undviker att mossan växer fast på dem. Ärligt talat är det mesta bekant för oss som följt dem ett tag. Men de är ändå välkomna varje gång de dristar sig till att klämma fram något nyproducerat.

12. Arcade Fire ”Everything Now”. Dansa. Pausa och filosofera. Dansa. Pausa och… så vidare.

13. Robert Plant ”Carry Fire”. Gammal och envis, men förmodligen också en smula vis. Och nyfiken, den gamle Led Zeppelinaren som hela tiden vill upptäcka något nytt ur planetens musikaliska flora.

14. Steve Hackett ”The Night Siren”. Urkraften som aldrig tycks tröttna. Den flitigaste före detta Genesis-medlemmen som fortsätta vrida ur vad han kan ur sin gitarr, pensionsåldern uppnådd eller inte.

15. Benny Andersson ”Piano”. De där melodierna verkar bekanta, eller hur? Från ABBA, ”Chess” och andra perioder i klaverdomptörens liv och karriär. Nu avskalade till just bara piano. Snyggt i all syn- och hörbar enkelhet.

 

BUBBLARE och hedersomnämnanden, bestående av en helt osorterad och eklektisk samling artister vars senaste alster lurat länge i vassen och aspirerat på en plats på listan eller i vissa fall dykt upp på min radar i årets sista sensuella slututandningar, så att jag håller på att utforska dem. Anyway, samtliga är värda ett öra. Eller två. Eller tre. 

Temples ”Volcano”, Kansas ”The Prelude Implicit”, Roger Waters ”Is This the Life We Really Want?”, Danay Suárez ”Palabras manuales” , Beck ”Colors”, The Killers ”Wonderful Wonderful”, Oumou Sangaré ”Mogoya”, Sparks ”Hippopotamus”, Nad Sylvan ”The Bride Said No”, Gizmodrome ”Gizmodrome”, Kaitlyn Aurelia Smith ”The Kid”, Lizz Wright ”Grace”, Europe ”Walk the Earth”, The Mute Gods ”Tardigrades Will Inherit the Earth”, Ninet Tayeb ”Paper Parachutes”, Café Tacuba ”Jei Beibi”, Luiza Lian ”Oyá tiempo”, Ibeyi ”Ash”, Natalia Lafourcade ”Musas”, Kesha ”Rainbow…

 

Som ungefär vanligt borde jag rikta ett tack till diverse publicistiska instanser varifrån jag fått förslag på nya namn att upptäcka, eller gamla bekanta att återupptäcka. Till exempel Rolling Stone, Paste Magazine, Prog Magazine, Relevant Podcast, NPR Music, podcasten Song Exploder… Och jo, det allra mesta av detta bästa finns på Spotify – liksom troligen på en del andra strömningsplattformar också.

 

Annonser

Mina mest strömmade sånger 2017 – uppenbarligen!

 

Så, vad har nu den där (OK, inte helt) allsmäktiga strömningsplattformen bestämt att jag gillat mest i år? Som vanligt en hel del som kanske får förtur för att spåren ligger först på respektive album och fått några extra träffar under olika provlyssningar, men visst känner jag igen att en hel del av detta snurrat flitigt. Som vi säger, vi som en gång växte upp med vinyl. Här är ganska mycket relativt nytt, varvat med annat som jag bevisligen letat upp av nostalgiska skäl.

Mest representerade genrer? Halvskum artrock med varierande grad av pretentiositet, klämkäck refrängpop, en låt som fastnade under diverse bilutflykter i gränstrakterna mellan Mexiko och södra Texas under semestern i somras via en radiostation som min fru gillar (Ryan Stevenson, for the record). Med mera. Och liksom tidigare, inte mycket på svenska. Sorry. Enligt mina egna minnesbilder borde det varit mer på spanska, men den digitala statistiken kan ju inte ljuga, eller hur?

Ett och annat spår skvallrar om vad som kommer att finnas med på den kommande albumlistan för anno 2017. Jo. Men vad? Fortsättning följer. 

Här är några nedslag ur det jämna 100-tal spår som Spotify (ja, det är alltså de) scannat fram ur flödet:

”The Gospel” – Ryan Stevenson

”Safe and Sound” – Justice

”Rushlight” – Beatrix Players

”Certainty” – Temples

”Love and War” – Fleurie

”Cell Count” – North Atlantic Oscillation

”Arcade” – North Sea Radio Orchestra

”We Come Willingly” – Cobalt Chapel

”Foreward, 1619” – Sho Baraka

”With This Heart” – Kansas

”One Day” – Barock Project

”Hard Times” – Paramore

”Permanating” – Steven Wilson

”Land Animal” – Bent Knee

”Walk the Earth” – Europe

”Already Naked” – Blondie

”Locomotora a Cuba” – Addy Mercedes

”Unreal” – Fish On Friday

Något ur nostalgikvoten vars efterlämnade spår tydligen fastnat i det forensiska filtret (här flyr man inte undan de ovederläggliga bevisen för sina fritidssysslor, inte): 

”Ain’t No Doubt” – Jimmy Nail

”Under Pressure” – Queen & David Bowie

”Music” – John Miles

”Shout! Shout!” – Sal Solo

”I Manipulate” – Steve Taylor

”Waiting for a Star to Fall” – Boy Meets Girl

”Two Tribes” – Frankie Goes To Hollywood

”If You Let Me Stay” – Terence Trent d’Arby

”Living for the City” – Stevie Wonder

Hela listan går väl att länka iväg på begäran, om begäret skulle uppstå. Till albumlistan, som jag själv satt samman manuellt vid relativt sunda vätskor, återkommer vi ganska inom kort. Förhoppningsvis. 

Uppfinningsrikedom och udda infall – Årets album 2016

Det där med att sätta gränser… Någon ordning får det vara. Alltså ska (enligt min förhoppningsvis fungerande faktakoll) det här vara mina favoritalbum – av det som släpptes under 2016. Vidare ett gäng bubblare och sist men inte minst rekommendationer rörande riktiga rökare som kom aningen tidigare och i vissa fall finns recenserade här på Fair Slave Trade (se länkar nedan i de aktuella fallen). Särskilt i slutskedet av året har jag exponerats för flera spännande saker som jag fortfarande utvecklar ett förhållande till, men förtjänar en plats bland det övriga som bubblar under det översta lagret. 

Som konsumentupplysning är det här musik som i de allra flesta fall går att strömma från Spotify (och mycket väl kan finnas på fler jämförbara tjänster).

1. Anderson/Stolt ”Invention of Knowledge”. Ingen rast, ingen ro för de gamla uvarna som byter samarbetspartners i samma takt som andra byter…(lägg in valfritt klädesplagg eller något annat adekvat substantiv här). Jon Anderson och Roine Stolt – tillsammans till sist. Och vad trevligt det blev!

2. David Bowie ”Blackstar”. Han tog ut sina sista krafter, släppte ett magnifikt litet mysterieverk och dog några dagar senare. Ja, allt det där vet ni redan. Jag som ens aldrig riktigt har kunnat erkänna att Bowie var en av de senaste decenniernas viktigaste artister, inser mer och mer vad som kommer att fattas nu när han är borta.

3. Frost* ”Falling Satellites”. De höll tyst i nästan ett decennium. Eller antagligen slet de hund ihop med andra samarbetspartners innan de tussade ihop sig igen under Jem Godfreys ledning och graverade ännu ett stilbildande stycke elektroprog med ett eget språk och smittande stuns att gödsla med.

4. Bat For Lashes ”The Bride”. Tar sin tid att äta sig in, men den här damen (som civilt ska heta Natasha Khan) är en sällsynt begåvning som inte låter sig förklaras och beskrivas hur som helst.

5. Dream Theater ”The Astonishing”. Har de prövat allt utom en riktig rockopera redan? Det var väl dags för det nu då. Och mestadels en dynamisk och dansant liten komedi blev det. Eller, glöm det mesta i den meningen. Utom dynamisk.

6. Iamthemorning ”Lighthouse”. Rysk duo som väljer andra medel än maktspråk för att sätta sig i respekt. Mjuka vågor rullar in och öppnar nya horisonter i en värld som behöver fler sådana. I sina bästa stunder ren musikmagi.

7. The Anchoress ”Confessions of a Romance Novelist”. An auteur, indeed! Catherine Anne Davies, bördig från Wales, kan ses som arvtagare till en uppsjö andra lagom konsthusliga kvinnliga singer-songwriters jag kunde nämna, men låter bli. Lyssna och leta referenser och möjliga inspirationskällor själv i stället. Eller bara… Lyssna. (För övrigt en av de artister jag troligen inte upptäckt utan det nu akut nedläggningshotade Prog Magazine).

8. The Mute Gods ”Do Nothing Till You Hear From Me”. Multimusikern Nick Beggs frontar eget band för första gången sedan… Kajagoogoo? Groovy. Det drar åt alla håll och luftrummet ekar av eviga frågor – liksom det nerviga nuläget.

9. Alicia Keys ”Here”. Ja, hon är här igen! Och fortsätter släppa på garden, vara mer levande, intensivt närvarande och kanske lite mindre kyligt sofistikerad än i början av karriären. Hon har alltid varit skicklig, melodisk, inspirerande och karismatisk men tycks instinktivt bara röra sig mer och mer mot den verkliga kärnan av något – vad det nu är, men det berör.

10. Young the Giant ”Home of the Strange”. Tipstack till Relevant Podcast är på sin plats. Utan dem hade väl det här gått mig förbi fullständigt.  (vilket gäller fler artister på senare tid). Fylligt sound, oväntade infall och filosoferande texter som tränger sig på lite i taget.

BUBBLARE:

The Neal Morse Band ”The Similitude of a Dream”. Damp ner i slutet av året efter en tids tystnad från konstellationen. Eller vad jag tolkade som tystnad. Håller fortfarande på att bekanta mig med den här musikaliska versionen av John Bunyans klassiska pilgrimsberättelse ”Kristens resa” – kanske det mest episkt orienterade album Morse släppt ifrån sig. Vilket säger något…

Esperanza Spalding ”Emily’s D+ Evolution”. Eklektisk och energisk, musik som alltid är i rörelse och aldrig synbart stagnerar.

Gungor  ”One Wild Life” – en trilogi med undertitlarna ”Soul”, ”Spirit” och ”Body” släppt under drygt ett och halvt år, tror jag. En liten bragd i sig, bara det. Ofta luftig, lätt minimalistisk pop med drag av soul och en hel del annat.

Karmakanic ”DOT”. Supergruppen från Skåne (eller åtminstone brukade de väl sammanstråla i en studio där förut) synar meningen med livet. Och ’annat som ingen bryr sig om’. Spännande.

Sho Baraka ”The Narrative”: Ras, religion, konflikter – inre och yttre, en resa jag börjar utforska under senhösten och långtifrån är färdig med ännu. Genredefinition? Organisk hip hop, med rottrådar och utvikningar åt flera håll. Ännu ett tipstack till Relevant Podcast…

Solange ”A Seat at the Table”: Beyoncés syrra. Så var det avklarat. Men det är knappast tillräckligt för att definiera eller sammanfatta vad som finns att upptäcka här. Jag är i färd med det… Vilket även gäller de här:

Thank You Scientist ”Stranger Heads Prevail”, Anohni ”Hopelessness”, Dan Reed Network ”Fight Another Day”, Cosmograf ”The Unreasonable Silence”, Bonnie Raitt ”Dig In Deep”, Kansas ”The Prelude Implicit”, Marillion ”F*** Everyone and Run”, The Dear Hunter ”Act V: Hymns with the Devil in Confessional”

LEST WE FORGET – riktigt bra saker från 2015 som snurrat en del, främst hemma och på tåget under året som gick…

Native Construct ”Quiet World”, Julia Holter ”Have You in My Wilderness”, Anna von Hausswolff ”The Miraculous” , The Gentle Storm ”The Diary”, Perfect Beings ”II”, Florence & The Machine ”How Big, How Blue, How Beautiful”, Circuline ”Return”, Father John Misty ”I Love You, Honeybear”, Foals ”What Went Down”, Gazpacho ”Molok”, Lana Del Rey ”Honeymoon”, Public Service Broadcasting ”The Race for Space”, Steve Hackett ”Wolflight”, Tame Impala ”Currents”, Seinabo Sey ”Pretend”, Sufjan Stevens ”Carrie & Lowell”, Steven Wilson ”Hand. Cannot. Erase.”

 

SISTA SUCKARNA:

Någon DVD har hittills inte släppts från Kate Bushs aningen otippade konserter i London för två år sedan. Men till slut kom ändå en CD-utgåva. Tror ni att jag hunnit skaffa den än? Nej. Ska jag göra det snart? Ja.

Alla talar om Beyoncé och hennes redan sägenomsusade tematiska album ”Lemonade”. Tyvärr har jag hittills bara hört brottstycken av det och inte heller sett hela den hett omdiskuterade videosviten som hör till. Jag vet. Det är inte OK. Återkommer…

Spotifierat sommarsvep – del 1

I brist på riktiga recensioner av spännande utgivna album på senare tid, så tänkte jag fylla tomrummet med några korta rekommendationer av sådant jag snappat upp på – just det – Spotify, och fyllt mitt eget ljudrum i mer eller mindre utsträckning nu i sommar. Vare sig det är nytt eller inte. Färskast först?

Frost* ”Falling Satellites” (2016: Det har gått alldeles för länge sedan Jem Godfrey skramlade ihop sitt lilla hobbyband och skapade elektriskt osande neoprog. Men nu! Exakt hur bra det är i förhållande till vad de gjort förut, får jag återkomma till senare. Men soundet är i stort sett intakt. Och energin.

Anderson/Stolt ”Invention of Knowledge” (2016): Hur skulle svenska The Flower Kings låta med Yes-legendaren Jon Anderson stationerad vid sångmikrofonen? Det här är en indikation och en av årets bästa plattor hittills, när sagde Anderson samarbetar med Roine Stolt och söker efter sanning och vishet och snygga harmonier.

Esperanza Spalding ”Emily’s D+ Evolution” (2016): En fusionkomplott som drar åt alla håll och är nästan för spänstig för sitt eget bästa. Varför har jag inte upptäckt henne tidigare? Under semesterdagar i Stockholm nyligen såg jag affischer uppe för hennes spelning där den 19 juli. Tyvärr var vi inte kvar där då.

Gungor ”One Wild Life: Spirit” (2016): Uppföljare och möjligen del av en spirituell trilogi med detta egenartade amerikanska musikkollektiv som skickligt varvar melankoli med inspirerande tongångar och reflekterande existentialism.

The Anchoress ”Confessions of a Romance Novelist” (2015): Walesiska singer/songwritern Catherine Anne Davies kan jämföras med Kate Bush, Florence & The Machine och en hel del andra tänkbara influenser. Inte överdrivet inställsam i sin framtoning men klämmer fram flera omedelbart attraktiva kompositioner som bara biter sig fast i hjärnbarken.

Tangerine Circus ”The Conspiracy Chronicles” (2015): Mexikansk progressive rock med vissa problem att etablera sin egenart men likväl levererar många intressanta utkast. Svårbedömt som helhet, men av intresse för dem som gillar genren.

Foals ”What Went Down” (2015): Den här har jag haft som återkommande sällskap på tåg, bussar och andra färdmedel under ett antal månader. Bastant, envetet och tankeväckande. Bland deras influenser ryms tydligen allt från Foo Fighters till Talking Heads, techno och tysk så kallad krautrock. Låter det lovande? Bedöm själv. Jag gillar dem.

The 1975 ”I Like It When You Sleep, For You Are so Beautiful Yet so Unaware of It” (2016): Funky! Ibland väldigt attraktivt och spontant svängominbjudande men även inkluderande en del transportsträckor och alltför tillbakalutade soulballader. Ojämnt, med höga toppar.

Antimatter ”The Judas Table” (2015): Lätt dystopisk atmosfär och inga enkla poäng. Men tilltalande om det ges tid att sjunka in. Det är klart, de kommer från Liverpool och deras stoltheter har ju inte levererat riktigt på fotbollsarenorna senaste åren, så dysterheten kanske är begriplig.

Steven Wilson ”Hand Cannot Erase” (2015): Förre Porcupine Tree-ledaren och på egen hand oerhört välkritiserade artrockvisionären Wilson finns äntligen ute i den strömmande etern. Inte en dag för tidigt.

Bat For Lashes ”The Haunted Man” (2012): Natasha Khans öden och äventyr var något jag fastnade för under vårvintern och återkommer till med jämna mellanrum. Inte precis dagsfärskt, men hon har, som redan konstaterats av andra, rent hemsökande kvaliteter. Och precis nu inser jag att det faktiskt kommit ett nytt album. Spännande!

För övrigt: fortsättning följer med andra delen av det här sommarsvepet. Snart…

Det svänger om Gungor

Inte så mycket ett band i vanlig mening, utan snarast ett kollektiv. Så beskrivs gärna Gungor, grundat av paret Lisa och Michael Gungor, med nuvarande säte i Los Angeles efter att ha kryssat mellan ett par olika amerikanska stater. Deras namn tycks mig flasha förbi med ojämna mellanrum. Nu senast tror jag att jag påmindes om deras existens av Relevant Magazine.

Att beskriva dem, stoppa in dem i en enkel kategori är svårare. Det verkar helt enkelt vara just en samling musiker som sammanstrålar för att skapa något under gemensam flagg, men inbördes märks skillnader mellan spåren här. Hitpotential skymtas i vissa av dem. Hur man nu definierar en hit idag? Fler frågor: är meditativitet ett ord? Sådant kan skymtas också. Liksom växlingar från rakare, mer extroverta inslag och reflekterande inåtvända stunder. Men instrumenteringen är med förkärlek mer subtil och sparsmakad än storslaget orkestrerad. Svänger gör det ofta ändå. Solisterna varierar – från att ge intrycket av ensemble och i nästa ha en tydligare individuell profil.

Några spontana favoriter utkristalliserar sig utan omsvep. Som ”Us for Them”, till synes enkelt uppbyggd men enveten och envist pockande på uppmärksamhet. Uppskattningsvärda är även de oväntade harmoniskiftningarna i ”Moon Song”, en i stort rent trallvänlig och lättillgänglig liten pryl. I titelspåret ”One Wild Life” siktar de ohöljt direkt mot dansgolvet och satsar på det nästan naivt enkla. Komplett med light funky guitar-licks och 80-talssyntetmattor.

”We Are Stronger” gungar behagligt fram, ledd av en solist som lånat nästan löjligt mycket lagomrasp av farbror Sting – men kanske helt enkelt bara låter så utan ansträngning. Tjusiga breaks med á capella-sång, dessutom.

Recenserat: Gungor ”One Wild Life: Soul” (Hither & Yon Records 2015, via Spotify)

Drömskt och öppet ljudrum med Dengue Fever på ”The Deepest Lake”

Denguefeber. Något besläktat med malaria. Frodas främst i fuktiga tropiska klimat och kallas ibland benknäckarfeber. Har jag för mig. Det varnades för det ibland i Ecuador på sina håll när jag arbetade där. Och i Jemen där jag en gång träffade en volontär som just återhämtat sig från en tids kamp mot den flygfäspridna farsoten.

Något febrigt, lätt hallucinatoriskt eftersträvas också av bandet Dengue Fever. Ett gäng med säte i Los Angeles med sångerskan Chhom Nimol bördig från Kambodja och flera texter framförda på khmer. De har funnits i snart 15 år. Men till helt nyligen tror jag mig aldrig ha hört talas om dem. Inte så att namnet fastnat i alla fall. Nu har de nyligen spelat i Sverige, vilket jag tyvärr inte hade möjlighet att ta del av.

På senaste albumet ”The Deepest Lake” förflyttas jag dock åtminstone halvvägs ut i djungeln. Ett säreget sväng framkallat av en sättning med traditionell rocktreenighet (trummor, bas, gitarr) berikat av blås och farfisaorgel. Och så den svårdefinierade rösten hos Nimol. Är det 1960-talet som spökar? Rökiga barer i Phnom Penh? Atmosfärskapande retrosoundtrack från valfri Tarantino-film? Folkmusikfestival på ett fält utanför Falun? Eller allt på en gång?

Wikipedia anger genrerna som kambodjansk rock, psykedelisk surf och indie. Det säger väl alltid något. Främst att det inte är fråga om något instängt avgränsat ljudrum utan mer öppet och generöst. Men med sina efterhand lättare igenkännliga drag. Något lätt klagande drömskt och spejande bortåt horisonten. Oavsett om texterna är begripliga eller inte.

Ibland är melodislingorna i förarsätet. Svävande melankoliska asiatiska schlagrar. Eller så är det en jordsprättande groove som styr. Det kan kräva en viss tillvänjningsfas för att uppskatta. Och passar kanske inte för samtliga kända sinnestillstånd. Eller för alla individer. Jag kan uppleva transportsträckor och en del överdrivet introverta inslag. Men helheten har en avig, anarkistisk attraktionskraft – och nästan geniförklarbar charmfaktor.

Recenserat: ”The Deepest Lake” med Dengue Fever (Tuk Tuk Records 2015). Avlyssnat via Spotify. 

Relaterat: Bandets kanal på YouTube. Biografi med mera från engelskspråkiga Wikipedia. Diskografi från AllMusic. Konsertrecensioner från besöket i Sverige av Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

 

 

 

 

 

Steve Taylor utmanar Goliat på efterlängtat comeback-album

He’s back! Efter i princip 20 års uppehåll från musikbranschen… Nej, nu far jag med osanning. Det var visserligen 1993 han senast släppte ett album i eget namn. Sedan dess har dock Roland Stephen Taylor agerat producent och låtskrivare åt bland andra Newsboys och Sixpence None The Richer. Dessutom drivit eget skivbolag under en tid. Men under 2000-talet har han framförallt intresserat sig för filmmakeri, med ”The Second Chance” och ”Blue Like Jazz” som resultat. Den senare förverkligades genom en intensiv insamlingskampanj på Kickstarter. Och förmögna, eller i varje fall, offervilliga fans hjälpte även det här projektet till liv.

Taylor, nu med lekkamraterna Peter Furler (före detta frontfigur i just Newsboys), gitarristen Jimmy Abegg och basisten John Mark Painter går sin egen väg. De har traditionellt rört sig inom den kristna musikbranschen, men det här ligger i marginalen, i en gränszon som många kanske känner sig vilsna i, till att börja med. Taylor gjorde redan under sin genombrottstid under 1980-talet humorn till ett vapen. Han satiriserade och skruvade till även allvarliga ämnen på ett sätt som i stort sett ingen annan i sitt fack. Kontroverser uppstod. Men både musiken och lyriken håller fortfarande.

Nu är tonspråket och arrangemangen något mer avgränsade. Det finns mer av en enhetlig musikalisk strategi, ett sammanhållande  sound. Själv saknar jag en del av den gamla eklektiska yvigheten, men gillar intensiteten, passionen och det drivna, attackvilliga förhållningssättet. Jag misstänker att det här är mer av en bandkreation, ett kollaborativt projekt än Taylors tidigare output. Satiriska och ofta svårfångade texter – den vanan håller dock i sig. En smula undanglidande poesi, med dubbeltydigheter och många tolkningsmöjligheter. Låtarna är i regel korta och koncentrerade. New wave-rock, lätta funkinfluenser, dominant gitarr-bas-trummor-bakgrund med inslag av andra instrument vid behov. Såsom en stundtals struttig sektion blåsare som tillför tryck och en fylligare ljudbild. Eller, det låter som en sektion, men en intervju med Relevant Magazine ger vid handen att det möjligen är multiinstrumentalisten Painter som sköter alla sådana stötar själv.

I stort finns här något kargt, motsträvigt och markant ovilligt att låta sig lätt fångas in som genomsyrar skivan, en samling sånger jag lyssnat på med jämna mellanrum under det senaste dryga halvåret utan att komma till skott och skriva något sammanhängande om det – förrän nu då.

Det känns också konsekvent i stämningsläge, även om ”A Life Preserved” (från filmen ”Blue Like Jazz”) avviker en smula genom sin mer bekännande och halvt predikande underton. Annars? ”Moonshot” svänger bra. Inledande ”Only a Ride” och ett par spår till i samma ådra är, på ett bra sätt, effektiv idiotpoprock som bara mejar ner allt motstånd och inte bryr sig om nejsägare. Och så avslutande ”Comedian”, som vid närmare eftertanke är en rätt seriös historia, en suggestiv ballad som bygger bit för bit mot ett crescendo som definitivt ger hela albumet en värdig final och enveten eftersmak.

Recenserat: ”Goliath” av och med Steve Taylor & Perfect Foil (Splint Entertainment 2014)

Not yet frequently asked questions, som härmed besvaras via några upplysande länkar:

Har AllMusic en biografi för Steve Taylor? Ja!

Finns bandet på FaceBook? Ja!

Har de gjort några musikvideor? Faktiskt finns det åtminstone ett par stycken, till ”Goliath” och ”Moonshot”.

Är filmen ”The Second Chance” något att ha? Jovars. Min recension finns på russin.nu.

Är även ”Blue Like Jazz” rekommenderbar? Jag tycker det, men såg den först ganska nyligen och har inte hunnit skriva något vettigt om den – än.

Kan man kolla deras marknadsföringskampanj på Kickstarter inför och under inspelningen av ”Goliath”? Visst!

Gjorde han ett av 1990-talets bästa album? Oh yeah. Se min sammanställning från häromsommaren.

Finns det en motsvarande prestigefull topplista för 1980-talet, dit han också kvalificerat sig? Ja och Amen.

Dessutom tillhandahålls obestridlig visuell dokumentation över hur Taylor checkar in för att återfå sin licens att rocka från den berörda myndigheten i Tennessee. Ifall någon var orolig över sådana aspekter.

En hel del av Taylors äldre material finns för övrigt på Spotify, som 1980-talsklassikerna ”Meltdown”, ”On the Fritz” och ”I Predict 1990”. I stort sett har de fått utgivningsårtalen rätt där också (vilket aldrig är en garanti med den plattformen) med undantag för just ”On the Fritz”. Den släpptes ursprungligen 1985 och ingenting annat…