Det svänger om Gungor

Inte så mycket ett band i vanlig mening, utan snarast ett kollektiv. Så beskrivs gärna Gungor, grundat av paret Lisa och Michael Gungor, med nuvarande säte i Los Angeles efter att ha kryssat mellan ett par olika amerikanska stater. Deras namn tycks mig flasha förbi med ojämna mellanrum. Nu senast tror jag att jag påmindes om deras existens av Relevant Magazine.

Att beskriva dem, stoppa in dem i en enkel kategori är svårare. Det verkar helt enkelt vara just en samling musiker som sammanstrålar för att skapa något under gemensam flagg, men inbördes märks skillnader mellan spåren här. Hitpotential skymtas i vissa av dem. Hur man nu definierar en hit idag? Fler frågor: är meditativitet ett ord? Sådant kan skymtas också. Liksom växlingar från rakare, mer extroverta inslag och reflekterande inåtvända stunder. Men instrumenteringen är med förkärlek mer subtil och sparsmakad än storslaget orkestrerad. Svänger gör det ofta ändå. Solisterna varierar – från att ge intrycket av ensemble och i nästa ha en tydligare individuell profil.

Några spontana favoriter utkristalliserar sig utan omsvep. Som ”Us for Them”, till synes enkelt uppbyggd men enveten och envist pockande på uppmärksamhet. Uppskattningsvärda är även de oväntade harmoniskiftningarna i ”Moon Song”, en i stort rent trallvänlig och lättillgänglig liten pryl. I titelspåret ”One Wild Life” siktar de ohöljt direkt mot dansgolvet och satsar på det nästan naivt enkla. Komplett med light funky guitar-licks och 80-talssyntetmattor.

”We Are Stronger” gungar behagligt fram, ledd av en solist som lånat nästan löjligt mycket lagomrasp av farbror Sting – men kanske helt enkelt bara låter så utan ansträngning. Tjusiga breaks med á capella-sång, dessutom.

Recenserat: Gungor ”One Wild Life: Soul” (Hither & Yon Records 2015, via Spotify)

Drömskt och öppet ljudrum med Dengue Fever på ”The Deepest Lake”

Denguefeber. Något besläktat med malaria. Frodas främst i fuktiga tropiska klimat och kallas ibland benknäckarfeber. Har jag för mig. Det varnades för det ibland i Ecuador på sina håll när jag arbetade där. Och i Jemen där jag en gång träffade en volontär som just återhämtat sig från en tids kamp mot den flygfäspridna farsoten.

Något febrigt, lätt hallucinatoriskt eftersträvas också av bandet Dengue Fever. Ett gäng med säte i Los Angeles med sångerskan Chhom Nimol bördig från Kambodja och flera texter framförda på khmer. De har funnits i snart 15 år. Men till helt nyligen tror jag mig aldrig ha hört talas om dem. Inte så att namnet fastnat i alla fall. Nu har de nyligen spelat i Sverige, vilket jag tyvärr inte hade möjlighet att ta del av.

På senaste albumet ”The Deepest Lake” förflyttas jag dock åtminstone halvvägs ut i djungeln. Ett säreget sväng framkallat av en sättning med traditionell rocktreenighet (trummor, bas, gitarr) berikat av blås och farfisaorgel. Och så den svårdefinierade rösten hos Nimol. Är det 1960-talet som spökar? Rökiga barer i Phnom Penh? Atmosfärskapande retrosoundtrack från valfri Tarantino-film? Folkmusikfestival på ett fält utanför Falun? Eller allt på en gång?

Wikipedia anger genrerna som kambodjansk rock, psykedelisk surf och indie. Det säger väl alltid något. Främst att det inte är fråga om något instängt avgränsat ljudrum utan mer öppet och generöst. Men med sina efterhand lättare igenkännliga drag. Något lätt klagande drömskt och spejande bortåt horisonten. Oavsett om texterna är begripliga eller inte.

Ibland är melodislingorna i förarsätet. Svävande melankoliska asiatiska schlagrar. Eller så är det en jordsprättande groove som styr. Det kan kräva en viss tillvänjningsfas för att uppskatta. Och passar kanske inte för samtliga kända sinnestillstånd. Eller för alla individer. Jag kan uppleva transportsträckor och en del överdrivet introverta inslag. Men helheten har en avig, anarkistisk attraktionskraft – och nästan geniförklarbar charmfaktor.

Recenserat: ”The Deepest Lake” med Dengue Fever (Tuk Tuk Records 2015). Avlyssnat via Spotify. 

Relaterat: Bandets kanal på YouTube. Biografi med mera från engelskspråkiga Wikipedia. Diskografi från AllMusic. Konsertrecensioner från besöket i Sverige av Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

 

 

 

 

 

Steve Taylor utmanar Goliat på efterlängtat comeback-album

He’s back! Efter i princip 20 års uppehåll från musikbranschen… Nej, nu far jag med osanning. Det var visserligen 1993 han senast släppte ett album i eget namn. Sedan dess har dock Roland Stephen Taylor agerat producent och låtskrivare åt bland andra Newsboys och Sixpence None The Richer. Dessutom drivit eget skivbolag under en tid. Men under 2000-talet har han framförallt intresserat sig för filmmakeri, med ”The Second Chance” och ”Blue Like Jazz” som resultat. Den senare förverkligades genom en intensiv insamlingskampanj på Kickstarter. Och förmögna, eller i varje fall, offervilliga fans hjälpte även det här projektet till liv.

Taylor, nu med lekkamraterna Peter Furler (före detta frontfigur i just Newsboys), gitarristen Jimmy Abegg och basisten John Mark Painter går sin egen väg. De har traditionellt rört sig inom den kristna musikbranschen, men det här ligger i marginalen, i en gränszon som många kanske känner sig vilsna i, till att börja med. Taylor gjorde redan under sin genombrottstid under 1980-talet humorn till ett vapen. Han satiriserade och skruvade till även allvarliga ämnen på ett sätt som i stort sett ingen annan i sitt fack. Kontroverser uppstod. Men både musiken och lyriken håller fortfarande.

Nu är tonspråket och arrangemangen något mer avgränsade. Det finns mer av en enhetlig musikalisk strategi, ett sammanhållande  sound. Själv saknar jag en del av den gamla eklektiska yvigheten, men gillar intensiteten, passionen och det drivna, attackvilliga förhållningssättet. Jag misstänker att det här är mer av en bandkreation, ett kollaborativt projekt än Taylors tidigare output. Satiriska och ofta svårfångade texter – den vanan håller dock i sig. En smula undanglidande poesi, med dubbeltydigheter och många tolkningsmöjligheter. Låtarna är i regel korta och koncentrerade. New wave-rock, lätta funkinfluenser, dominant gitarr-bas-trummor-bakgrund med inslag av andra instrument vid behov. Såsom en stundtals struttig sektion blåsare som tillför tryck och en fylligare ljudbild. Eller, det låter som en sektion, men en intervju med Relevant Magazine ger vid handen att det möjligen är multiinstrumentalisten Painter som sköter alla sådana stötar själv.

I stort finns här något kargt, motsträvigt och markant ovilligt att låta sig lätt fångas in som genomsyrar skivan, en samling sånger jag lyssnat på med jämna mellanrum under det senaste dryga halvåret utan att komma till skott och skriva något sammanhängande om det – förrän nu då.

Det känns också konsekvent i stämningsläge, även om ”A Life Preserved” (från filmen ”Blue Like Jazz”) avviker en smula genom sin mer bekännande och halvt predikande underton. Annars? ”Moonshot” svänger bra. Inledande ”Only a Ride” och ett par spår till i samma ådra är, på ett bra sätt, effektiv idiotpoprock som bara mejar ner allt motstånd och inte bryr sig om nejsägare. Och så avslutande ”Comedian”, som vid närmare eftertanke är en rätt seriös historia, en suggestiv ballad som bygger bit för bit mot ett crescendo som definitivt ger hela albumet en värdig final och enveten eftersmak.

Recenserat: ”Goliath” av och med Steve Taylor & Perfect Foil (Splint Entertainment 2014)

Not yet frequently asked questions, som härmed besvaras via några upplysande länkar:

Har AllMusic en biografi för Steve Taylor? Ja!

Finns bandet på FaceBook? Ja!

Har de gjort några musikvideor? Faktiskt finns det åtminstone ett par stycken, till ”Goliath” och ”Moonshot”.

Är filmen ”The Second Chance” något att ha? Jovars. Min recension finns på russin.nu.

Är även ”Blue Like Jazz” rekommenderbar? Jag tycker det, men såg den först ganska nyligen och har inte hunnit skriva något vettigt om den – än.

Kan man kolla deras marknadsföringskampanj på Kickstarter inför och under inspelningen av ”Goliath”? Visst!

Gjorde han ett av 1990-talets bästa album? Oh yeah. Se min sammanställning från häromsommaren.

Finns det en motsvarande prestigefull topplista för 1980-talet, dit han också kvalificerat sig? Ja och Amen.

Dessutom tillhandahålls obestridlig visuell dokumentation över hur Taylor checkar in för att återfå sin licens att rocka från den berörda myndigheten i Tennessee. Ifall någon var orolig över sådana aspekter.

En hel del av Taylors äldre material finns för övrigt på Spotify, som 1980-talsklassikerna ”Meltdown”, ”On the Fritz” och ”I Predict 1990”. I stort sett har de fått utgivningsårtalen rätt där också (vilket aldrig är en garanti med den plattformen) med undantag för just ”On the Fritz”. Den släpptes ursprungligen 1985 och ingenting annat…

Stort sound och stora gester med pånyttfött Simple Minds

I år är det som bekant år 2015 AD. Det betyder bland annat att det är 30 år sedan ”Once Upon a Time” släpptes, det kanske bästa album new wave-profeterna från Old Scotia gjort sig skyldiga till. Om ni frågar mig. Det behöver ni inte göra. Andra skulle säga ”New Gold Dream”, ”Sparkle in the Rain” eller kanske några av de tidiga postpunk-, alternativt arthouseinfluerade tidiga produkterna som jag själv utforskat rätt sparsamt. Nej, det var snarare där i det tidiga 1980-talet jag hittade dem, och i mitten av samma decennium kunde jag erkänna att jag gillade vad de gjorde. Kanske var det något med den ytligt sett smygdekadenta, industriestetiska inramningen som gjorde dem lite lagom suspekta under mina tidiga tonår där min frikyrkliga omgivnings i vissa fall aningen inskränkta kulturkodex satte sina spår. Kunde de rentav vara diskreta demondyrkare, som så många andra kolleger i branschen ansågs vara i delar av de kretsar jag just nämnt? Nej, det kunde de ju inte. Och låtar som ”Glittering Prize”, ”Promised You a Miracle” och ”Up on the Catwalk” var svåremotståndliga.

Sedan utvecklades Jim Kerr & co genom medlemsbyten och ödets finger till ett av epokens storstilade arenaband. De dök upp överallt där stora scener samlade de stora namnen, och samtidigt blev deras framtoning alltmer öppet världstillvänd; Amnesty-, Greenpeace– och Mandelakramande – vilket jag absolut inte såg något nedsättande i. De behöll glöden decenniet ut, men började falna under det nästkommande, långsamt men obevekligt. Jag tycker fortfarande att album som ”Real Life” och ”Good News from the Next World” har sina existensberättiganden, men sedan följde något slags åtminstone halvökenvandring där den skarpa profilen började bli suddig i kanterna och deras vision för framtiden verkade väldigt oklar. Ålderstecken? Bandmedelålderskris? Det råder väldigt delade meningar bland gruppens trots allt ganska eklektiska beundrarskara när och hur deras stora kriser egentligen tilldragit sig. En del skulle säga att de sålde ut sig ungefär vid den punkt där jag ser deras höjdpunkt.

Och så där har det hållit på. Har de pensionerat sig eller inte? Vilka är kvar i sättningen, om några? Vad vill de nu, vilket sound gäller nästa gång? Vad innebär ”tillbaka till rötterna” i deras fall? Med jämna mellanrum har de i alla fall blixtrat till och visat mer än bara pliktskyldiga livstecken. De senaste albumen som släppts har jag mer strölyssnat på utan att bli helsåld, men det allra senaste är oväntat genomarbetat och upplyftande. Det vill säga det här. Framförallt är det något med den inneboende energin som lyser igenom. Kompositionerna håller varierande kvalitet (som de egentligen alltid gjort). Det krävs en tydlig viljeyttring från de här 50-plus-herrarna för att väcka till liv det de en gång gjort sig kända för. När de utstrålar passion och kombinerar det med precision. Som de faktiskt gör nu till en grad jag inte trodde de var mäktiga längre.

Bara en sådan sak som att de gör en cover av The Calls upp till kamp-anthem ”Let the Day Begin”, med mer synthesizerprofilering än originalets gitarrhackande. Ett original som nu faktiskt har ett kvarts sekel på nacken, men representerar något av det bästa från sin era. Om jag minns rätt var de två banden ganska nära bekanta och periodvis turnépartners under guldåren. I övrigt finns här åtminstone en handfull kraftfulla, pådrivande stycken med en mystisk ådra pulserande under den glansiga ytan där gitarrer och klaviaturer balanseras snyggt, smakfullt och långtifrån lealöst. Titellåten lever just mycket på den där kraften och urladdningen i ett korus som vill krossa allt motstånd på ren pondus, medan exempelvis ”Kill or Cure” och ”Concrete and Cherry Blossom” (lysande titel, förresten) lever mer uttryckligt på sina melodislingor. Det envetna obevekliga tuggandet och tunggunget i ”Midnight Walking” sätter även standarden på ett tidigt stadium.

Liket lever. Inte bara lite lagom. Det finns alltid mer att önska och visst lyser en del av de gamla bristerna igenom ibland, med monotona partier och ett par refränger som känns en smula antiklimaktiska, men det är uppfriskande att gubbarna inte skäms för att plocka fram ett sound som skvallrar om hur och när de slog igenom, och som fortfarande har en suggerererande stämningsskapande effekt i sig självt. ”Broken Glass Park” är nästan skrattretande 1982-ish i sin utformning, men vad skulle vara problemet med det?

Recenserat: Simple Minds ”Big Music” (2014). Avlyssnat från Spotify, där skivan finns i två versioner, av vilka den så kallade De Luxe-upplagan bjuder på sex extraspår, bland andra covers av Patti Smiths ”Dancing Barefoot” och The Doors ”Riders on the Storm”. 

Relaterat: Min lista över 1980-talets bästa album, där ”Once Upon a Time” landar på plats nummer fem. Diskografi från AllMusic. Basfakta om albumet från Wikipedia.

Genomarbetat jubileumsalbum med Jars Of Clay

Jubileum. För en levande institution, skulle jag våga påstå. I alla fall för en ganska hängiven fanbase, av vilka jag föreställer mig att de flesta  finns i bandets hemland. Ja, USA. Men de har aldrig upplevts som ett exklusivt amerikanskt fenomen utan i flera avseenden som världsmedborgare.

Och nu har det gått två decennier sedan starten. Många håller troligen det allra första albumet som det bästa. Men det är det inte. Skulle jag själv välja två skivor att rekommendera först, blir det nog ”Much Afraid” (1997) och ”Who We Are Instead” (2003). Två sinsemellan soundmässigt väldigt skilda presentationer av samma kvartett.

Dags att återvända, återuppliva och åstadkomma något delvis nytt av gamla lagrar, uppenbarligen är lejonparten av kompositionerna hämtad från de tidigare album de hittills knåpat ihop och trogna följare lär känna igen det mesta. Sedan finns ett par nyskrivna saker. Den röda tråden är att de nya arrangemangen antar en konsekvent mer akustisk-orienterad prägel. Sladdarna är bevisligen inkopplade, men tonvikten ligger på att avelektronisera, rentav retroifiera och klä även ursprungligen synthesizer-impregnerade spår (de hade en kort sådan period) med mer trubadurfeeling, down-in-the-delta, jordnära kostym. Det behöver inte bli bättre för det, men här blir det ofta bra.

– Det här albumet tillägnas alla våra vänner, deklareras i CD-häftet. Urvalen har tillkommit åtminstone delvis genom omröstning i lyssnarkretsen för att markera ‘den speciella relationen med publiken’, ungefär. Kan det finnas något av samma tanke som drev Kate Bush att häromåret göra nya versioner av inspelningar hon inte var helt nöjd med från början? Det uttalas inte på något sätt här, utan är bara en fri spekulation från min sida. Det här är enkelt uttryckt alternativa tagningar, med annan betoning och oftast mer avskalade än originalen, på gott och ont.

Här finns flera sånger som är nära fullträffar från början och fungerar lika väl i den nya inramningen. Hur revolutionerande förändringarna är, varierar. Men ”God Will Lift Up Your Head” får en tämligen djärv makeover med taktbyten mellan vers och refräng. Andra har blivit lite råare, mer närgångna eller fördjupade. I enstaka fall undrar jag om gruppens mer (musikaliskt) konservativt sinnade beundrare haft för mycket att säga till om. Eller är det bara jag som ser exempelvis ”No One Loves Me Like You”, ”Silence” och ”Lovesong for a Savior” som mindre märkvärdiga och mer mediokert malande än en Greatest Hits-samling mår bra av? Låt vara att stråkarrangemanget i den sistnämnda är intagande och lyfter sången lite högre än jag trodde vara möjligt.

Då känner jag större akut entusiasm inför ”Jealous Kind”; inte så dramatiskt omstöpt men med minst lika mycket överdos av spiritual- och gospelkaraktär i dess mest genuina betydelse. Och den mörkare, nerviga nattvandringen i nyskrivna ”Ghost in the Moon”. Liksom ”Trouble Is” med sina twang-gitarrer, slamrande spikpianon och mullrande pukor, och den akustiskt nedtonade ”Fade to Grey”. Ja, som helhet är tilltaget motiverat. Jars Of Clay slår fast sin särart och visar att man kan åldras tillsammans som band med mer än pliktskyldig professionalitet i behåll.

Sedan kunde jag göra en önskelista på lysande låtar från bakkatalogen som lika gärna kunde ha hamnat här. Mitt eget subjektiva urval skulle ha fått mer betoning på klatschiga korus, krutrök och rock i ryggen – spontant slänger jag ur mig ”Overjoyed”, ”The Edge of Water”, ”Weapons” och ”Show You Love”. Men jag ska inte klaga. Originalen är ju redan tillgängliga hemma i hyllan.

Recenserat: ”20” av och med Jars Of Clay, dubbel-CD med 20 spår (Gray Matters, 2014)

Relaterat: Bandets hemsida. Stiftelsen Blood:Water Mission. Diskografi på AllMusic. Bandledaren Dan Haseltines blog. En betraktelse över bandets karriär på Christ and Pop Culture. Intervju med Haseltine i en podcast från Relevant Magazine. Min egen sammanställning av 1990-talets bästa album, inklusive ett av just Jars Of Clay. Recensioner av ”20” på JesusFreakHideOut, Christian Post samt The Christian Manifesto.

Minns i november med Neal Morse

Marken är inte direkt nybruten, men för musikern ifråga är det här ett steg åt sidan ut i alternativa omgivningar. Angelägen är han dock som alltid, Neal Morse, på ”Songs from November”. 

November. Värsta månaden på året, i alla fall på våra breddgrader. Lämpligt att lyssna på det här precis under denna nyligen avslutade månad – eller? Skivan släpptes något tidigare i höstas och markerar en avstickare ut i annorlunda terräng, eller kanske snarare mer av allfarvägar för Morse om man ser till hans tidigare output. Strängt taget har han varvat progressiva opus genomsyrade av höga pretentioner, excellerande playmanship och sammanhållna teman, med ganska regelbundna lovsångsalbum (som jag själv inte stiftat lika regelbunden bekantskap med). Det här är något annat. Inte så chockerande radikalt, men mer renodlat radiovänligt. Eller old school. Mer konventionellt, men ändå med tydlig personlig adress och överhuvudtaget ganska uppfriskande.

Melodierna gör mycket av jobbet. Här krånglar inte Morse till det med symfoniska svängningar och taktbyten i partitur och minut. Men det svänger ofta, som inledande förflydda ungdomsdagar-återblicken ”Whatever Days” med vad jag vill kalla Memphis-blås och lite allmänt blue-eyed soul-karaktär. ”Heaven Smiled” med sina robusta gospelkörinsatser av Regina McCrary och Alfreda McCrary-Lee är ett slags trosviss pamflett, men inte så explicit evangeliserande som Morse kan framstå annars. Överhuvudtaget är ”Songs from November” mer nedtonad både lyriskt och musikaliskt än vi vant oss vid. Men inte menlös. Vissa har gåvan. Att nästan alltid kännas angelägna oavsett genreval, berättarfokus eller ens eget stämningsläge. Neal har det, hävdar jag.

Det här är kanske ingen milstolpe enligt den standard man gärna sätter upp för en artist av den här kalibern, men det svänger alltså. Ofta. När kompositionerna inte gräver sig in med hemsökande harmonier och vaggande vemod, som i den Beatleska balladen ”Love Shot an Arrow” eller den rent bokstavligen dödsföraktande, eller – jag omformulerar det – dödskonfronterande , stillsamma ”My Time of Dying”. Är vi beredda på den dagen när den kommer? Verkar som om Morse kontemplerat tanken en del på sistone: ”I just pray that I’ll be ready / And leave no sorrow in my wake / I hope the Lord will take me quickly / And I’ve given more than I could take”.

Likaledes grunnar han uppenbarligen över hur mycket tid vi har att förfoga över och vad den används till. Tid att reflektera över tillvaron och prioritera familjen som i ”When Things Slow Down” och helyllehyllningen ”Daddy’s Daughter”. Det blir kanske en överdos av tankar som andra redan uttryckt, men de når ändå fram. Det låter inte så klyschigt som man kunde frukta, inte ens när steelguitar plockas fram och countrydoften fyller luftrummet i ”Flowers in a Vase”, som dock mynnar ut i ett stämsångsimpregnerat korus mer i Crosby, Stills & Nash-anda än standard-Nashville. Där Neal förresten bor numera. Det minst nödvändiga här är kanske den relativt sett närmast klämkäcka, aningen för Hillsong-influerade ”Song for the Free”. Trevlig, ja. Men inte så originell.

Samarbetspartners den här gången inkluderar faktiskt inte de annars allestädes närvarande Mike Portnoy och Randy George, men däremot trumslagaren Gabe Klein, stråkarrangören Chris Carmichael som lyckas med både det storslagna och det mer subtila på sin lott, och så Morse junior, sonen Wil på backupsång. Det vilar överhuvudtaget ett slags familjekänsla över hela projektet. Och mångsidigheten är fortfarande uppenbar. Beatles-influenserna är egentligen inte nya, inte heller rottrådarna tillbaka till inflytelserika singer-songwriters från kanske främst 1970-talets guldålder. Melankoliska ”Tell Me Annabelle” huserar i en för den här plattan egen liten division, liksom den mer agiterande, livsstilsifrågasättande ”Wear the Chains” som dyker upp näst sist, skakar om i svalboet och får det att hetta till mer än jag så dags förväntat mig av ”Songs from November”: ”Then the rains came and the blood flowed / While we tried to stake our claim / But when the smoke cleared / We lined up in droves to gladly wear the chains”. Det behövdes väl helt enkelt ett sådant spår också. Alldeles före den drivna, liksom inledningen soul-impregnerade finalen ”The Way of Love” som också den tillhör topparna här.

Nu har jag dessutom lyckats med konststycket att säga något om samtliga sånger, vilket inte alltid är idealiskt i recensioner. Men nu råkade det bli så. ”Songs…” har en generell inriktning som kanske gör den mindre oumbärlig för den hårda kärnan av progfans han dragit till sig under åren, men den skvallrar om en bredd och dynamik som borde göra den attraktiv för en ny publik. Om den hittar hit.

 

Recenserat: Neal Morse ”Songs from November” (InsideOut Music, 2014)

Några tidigare recenserade Morse-album på den här sidan är ”Testimony 2” och ”Momentum”. Morse musicerar även med Transatlantic, som tidigare i år släppte ”Kaleidoscope”. 

Neals hemsida

Diskografi på AllMusic

Video till ”Heaven Smiled” på YouTube

”Songs of Innocence” – senkomna synpunkter

De kanske överraskade världen mer genom sättet de lanserade sin senaste sångsamling, än med sångerna i sig. Men även musikaliskt är U2:s ”Songs of Innocence” värd att ödsla några rader på. Alla andra har redan gjort det. Nu är det min tur:

Banbrytande? Fullständigt sinnesomvälvande? Regerar de rockvärlden i obestritt majestät och skapar magi med minsta gest? Nej, på alla de frågorna kan man skaka nekande på huvudet, men man behöver inte göra det med samma förakt som under hösten flera beslutsamma belackare samlat kraft till att göra. Inget av ovanstående är ett krav för min del. Inte längre. En enklare fråga, som jag nästan omedelbart kunde besvara med ”ja” var om de verkade mer energiska och målmedvetna än de gjort på kanske ett decennium och framförallt på närmast föregående album, ”No Line on the Horizon” för fem år sedan. Adjektiv som innerligt och inbjudande, stundtals suggestivt men kanske mest av allt melodiskt genomarbetat och emotionellt engagerande kommer spontant för mig.

Alla har en åsikt om den. Inte minst distributionsformen. Hoppsan! Ett nytt, snart sagt helt oannonserat album från en av planetens mest kända grupper, levererat i flermiljonupplaga via en av samma himlakropps mest kända och använda musiktjänster, i princip utan kostnad för de flesta konsumenter. En del kände sig rentav påtvingade produkten, vilket väckte en ström av kritiska kommentarer och rena sarkasmer på sina håll. Det blev plötsligt helt OK att utnämna de fyra irländarna till inte bara en av världens mest populära men enligt många alltför pompösa konstellationer – utan även en av de mest föraktade eller rent ut skrivet, hatade, på sina håll. Ja, jo, det är en folksport i sig i vissa kretsar. Jag har också mina favoritslagpåsar såväl i musikbranschen som i filmvärlden. Det kan kännas väldigt stimulerande i sig att racka ner på sådana, jag vet…

När det handlar om U2 har jag fortfarande stor respekt, och i mer än viss grad varm beundran kvar. De tillhör kanske inte de, säg, tio mest betydelsefulla artisterna för mig under alla tider, men de har betytt något. Ursprunligen går det nog tillbaka till deras genombrottstid under min ungdomstid under det senare tidiga 1980-talet, eller för att vara mer precis: 1983-84. Då hade jag nyligen uppmärksammats på det faktum att de öppet deklarerade sig som kristna (åtminstone tre av de fyra medlemmarna), något som också märktes i flera av texterna. (Don’t get me started on ”Sunday Bloody Sunday”, men… det är och förblir en självklar klassiker, en brinnande fackla, ett landmärke i musiklandskapet och… jag slutar där). Själv var jag i högstadieåldern, fostrad i frikyrkomiljö och på ständig jakt efter nya musikaliska husgudar som var spännande nog att inte sorteras in i det fortfarande ganska snäva frikyrkopopfacket och samtidigt tillräckligt ‘anständiga’ för att inte kunna stämplas som satanister av någon eldfängd predikant med yxan beredd bakom pulpeten. Har jag överdrivet en aning nu? Lite. Men inte så mycket som de fåkunniga kan frestas tro.

Sedan dess har bandet (och möjligen jag själv också i olika bemärkelser) genomgått många omväxlande faser, men i grunden är de fortfarande ett band med skönjbara visioner, ett band att respektera och ofta även beröras av. Under dryga 30 år har milstolpar som ”War” (1983), ”The Joshua Tree” (1987), ”Achtung Baby” (1991) och nästan-milstolpar som ”The Unforgettable Fire” (1984) eller ”How to Dismantle an Atomic Bomb” (2004) varvats med mer ojämna, men i stort sett alltid ändå fascinerande sångsamlingar som bidragit till att bygga vidare på kanon. Även en trevande, svårfångad giv som ”No Line on the Horizon” hade ju sin ”Moment of Surrender”, en transcendent, bokstavligen transframkallande modern gospelballad att ståta med. Och att Bono mellan varven alltmer kommit att ägna tiden åt resor världen runt för att uppvigla till kamp mot aids och u-länders skuldfällor är verkligen inget jag upplever behov av att raljera över. Snarare imponeras av.

Och, om någon betvivlade det, så kan han fortfarande sjunga. Är det bara inbillning, eller låter han inte starkare och mer dynamisk, mer ärrad i skarvarna men samtidigt mer murbräckande än någonsin här på ”Songs of Innocence”? Helheten är tight, grabbarna kan varandra och vi talar om en organisk enhet här , förmodligen formad av decenniers drabbningar med varandra och världen. Även om de mer uppdrivna rocklåtarna kan sägas dominera, om än med liten marginal, så är det kanske bland de mer återhållna eller lågintensivt brinnande sångerna de riktiga höjdpunkterna hittas. Visst, jag rycks ohjälpligt med av inledande ”The Miracle (of Joey Ramone)”, liksom ”California” och ”Iris (Hold Me Close)”, men fastnar framförallt direkt – och med bibehållen effekt efter en längre tids bekantskap – för spår som den parallellt melankoliska och effektivt stegrande, agiterande ”Raised by Wolves” liksom de hemsökande harmonierna i ”Cedarwood Road” och ”Sleep Like a Baby Tonight”. Men kanske ännu mer av de sinnrika, nästan sakrala slingorna och korala klangerna i finalen ”Troubles”. Mörka skuggor tornar upp sig i världen och manifesterar sig genom ylande vargar i utkanterna av ljudspektrat, medan Bono växlar mellan hela skalan från megatonbas till – mer sällsynt, men dock – falsett.

The Edge hade en gång ett patenterat gitarrljud som sedan dess efterapats av så många att han själv knappast har tid att bry sig om att försöka hitta något fullständigt originellt att pionjära vidare med. Men hans strängaspel är en så integrerad del av U2-soundet att det upplevs som självklart. Som samfälld enhet har bandet behållit sin många gånger avundsvärda förmåga att inspirera utan att skönmåla verkligheten. Var det Bono som en gång sade ”pop säger att allting är OK. Rock säger att det inte är det”? Jag vet inte säkert. Man kan också ifrågasätta om definitionen är helgjuten, men den säger något om attityden hos den som sade det. Bono eller någon annan…

 

Relaterat: För drygt två år sedan fick jag för mig att utse 1980-talets bästa album, dit bland annat ”The Joshua Tree” räknades (14:e plats, för att vara exakt). Ett år senare gick jag igenom 1990-talet på samma sätt och placerade helt objektivt ”Achtung Baby” på plats nummer nio.

Tillägg: OK, här är i alla fall två källor som hävdar att Bono formulerat sig ungefär som följer: ”Popmusik säger ofta att allting är OK, medan rockmusik säger att det är inte OK, men du kan förändra det.” Verifierat av Goodreads och bloggen Soulful Alternative. Om inte annat.

Artiklar om bandets senaste album finns exempelvis på Time (men det krävs registrerad prenumeration för att läsa den i sin helhet. Artikeln publicerades i tidningens pappersupplaga i september). Recensioner finns inte oväntat ett otal, med närmast våldsamt varierande värderingar av kvaliteten. Länkar till flera svenska tidningars omdömen finns på Kritiker.se. Flera av dem är slående oimponerade, medan David Fricke på amerikanska Rolling Stone är rent lyrisk. Positivt hållna betraktelser hittar man även av Tripp Hudgins och Cathleen Falsani på Sojourners, medan Ryan BrayConsequence of Sound gillar skivan med vissa reservationer. Apropå hat… OK, U2 klarade sig ifrån just den här listan på amerikanska Salon, men den är relaterad till ämnet. Creed, Nickelback och Dave Matthews Band hör tydligen hemma i kategorin, enligt artikelförfattaren Prachi Gupta.

Och angående aktivismen hos framförallt Bono: Ett anförande på Georgetown University 2012. Intervju i The Guardian 2013. Några TED Talks från 2006 och 2013.

 

 

 

Nittiotalsnästet Del 5: Decenniets bästa album Nr 1-10

Nej, jag hörde inte allt som släpptes. Ja, jag kan ha glömt något viktigt. Men här är de: det som jag med mer än tio års perspektiv ser som 1990-talets mest värdefulla moderna musikaliska verk, alltså avdelningen album.

10. Genesis ”We Can’t Dance” (1991)genesis-wecant

Ja! Den är bra. Men jag inser att det krävs en del motiveringar för att rättfärdiga detta ställningstagande, inte minst inför den hårda kärnan 70-talsdyrkare som ser med förakt på allt som gruppen släppt efter Peter Gabriels och Steve Hacketts uttåg och reduceringen till en trio med Phil Collins som synbart självklar maestro vid taktpinnen. Så självklart är inte hans ledarskap om man lyssnar på medlemmarnas respektive soloutflykter från den berörda perioden. Man kan argumentera för att de forna banbrytarna här kommit långt från sina progressiva rötter och att Collins lurat kamraterna ut på kommersialismens kanaler in absurdum. Många hävdar i princip det. Och Collins själv såg sig häromåret föranlåten att i tidningen Prog deklarera ”jag är inte djävulen”. Men 1991 var de både relativt lättillgängliga, personliga och inte främmande för att sväva ut i tio-minuter-plus-kompositioner om exempelvis byggandet av rikstäckande järnvägsnät och dess mänskliga dimensioner för galärslavarna, det vill säga byggjobbarna. Vid sidan av hjärtekrossar-Motown-pastischer, Rolling Stones-riff med Python-humor (i det minst spännande spåret) och Tony Banks patenterat skruvade syntsolon. Personligen kopplar jag ihop skivan väldigt starkt med en period av intensiva studier i journalistik, en del resande även till andra kontinenter och en ganska turbulent tid överhuvudtaget när musik på gränsen till det patetiskt pretentiösa kunde ha rent medicinska effekter på allmäntillståndet.

u2-achtung9. U2 ”Achtung Baby” (1991)

Det var här de (enligt egen utsago, vill jag minnas) skulle riva ner Josuaträdet och ge sig själva en mer komplex framtoning. Och resultatet är kanske det mest genomgripande, omskakande de någonsin gjort. Snart sagt halva låtlistan har uppnått något liknande klassikerstatus och coverifierats av andra, ibland med bandets egen medverkan som i fallet ”One” tolkad av Mary J. Blige. Även om bandet alltid definierats utifrån sin status som rockmusiker – med betoning på rock, den riviga och rebelliska varianten – och det är en sådan attityd som genomsyrar ”Achtung” i högre grad än just den mer återhållna ”Joshua Tree”, så är det för min del balladerna som stiger allra högst och bränner sig mest obarmhärtigt fast. ”One” är redan nämnd. ”So Cruel” är ett sårat skri som samtidigt är väldigt vackert, liksom ”Love Is Blindness” (som för övrigt finns i en annan fantastisk version av Waldemar Bastos från hyllningsplattan ”In the Name of Love: Africa Celebrates U2”).

8. Mecano ”Aidalai” (1991)mecano-aidalai

Två spanska bröder och en kvinna att balansera mellan deras respektive egon. En märkligt eklektiskt skiva som nästan kunde ha passerat som helt profil- och formlös om det inte vore för att allt de gör ändå verkar ha en egen påfallande profilfullhet. Egentligen är det nästan löjligt hur mycket de försöker klämma in på en CD. Salsa, flamenco, syntpop med symfoniska ambitioner och andäktiga ballader. Solidaritet med aidsoffer och Dalai Lama manifesteras vid sidan av blomsterpoesi och metaforiska betraktelser över bondens roll i ett schackspel. Men det finns hela tiden en känsla för dramatik. Passion. Uppfinningsrikedom och upptäckaranda även i till synes enkla popstrukturer. Spaniens stolthet under en period, bröderna Cano och den svårefterhärmliga sångerskan Ana Torroja skapar magi med både små och ibland ganska yviga gester.

belcanto-musicbox7. Bel Canto ”Magic Box” (1996)

Det musikaliska mörkret låg ofta tätt över Nordaland, men ibland kunde ljuset uppenbara sig i väster. Om jag inte luras av mina minnesbilder medverkade norska Bel Canto en gång i samma familjeunderhållningsprogram i svensk TV som de under en tid folkkära wannabe-vikingarna Nordman. Jämförelsen kanske inte blir helt rättvis eftersom jag bestämt fått för mig att de sistnämndas sångare hade grava halsproblem vid tillfället, vilket gjorde klasskillnaden än mer uppenbar. På ”Magic Box” möts rytmiken och mystiken, stora delar av världen samlas i samma vardagsrum med Anneli Dreckers vibrerande stämma i centrum. Här samsas (och nu knycker jag några formuleringar från min egen recension i den ytterst sparsamt spridda tidskriften Folket Jublar i februari 1997) elastiskt och exotiskt tunggung med taggade technotakter, medan avslutande ”Kiss of Spring” får alla influenser att förenas i en astronomiskt stjärnklar fotosyntes på en fjälltopp mitt i universum. Själv bodde jag vid den här tiden i Norrbotten och om närheten till polcirkeln bidrog till skivans attraktionskraft är en bra fråga som jag tyvärr inte kan ge ett entydigt svar på. Men åren har faktiskt inte gett skivan några slitna sorgkanter, snarare en mognadens extra lyster.

6. Jars Of Clay ”Much Afraid” (1997)jarsofclay-much

Andra albumet, senare av bandet själva och en del beundrare betraktat som en avstickare, atypiskt och lite för ‘brittiskt’, elektroniskt och mindre jordnära än vad de både före och efter sysslade med. Men sångerna i sig håller än, produktionen är attraktiv och det skadar väl inte att vara influerad av britpop från 1980-talet som jag för att uppskatta helheten. Då är det svårt, om inte omöjligt, att motstå de akut inbjudande melodislingorna parade med distinkt elektrifierad rytmik i ”Overjoyed” och ”Fade to Grey” eller den stillsamma storheten i ”Hymn”.

spock-beware5. Spock’s Beard ”Beware of Darkness” (1996)

Pretentionerna var på väg tillbaka in i rocken… eller åtminstone höll den ett tag närmast utdöda Progressive Rock-genren på att få ett uppsving igen under mitten av 1990-talet. Om detta var jag nästan omedveten när det begav sig, men några år senare insåg jag en del av vad jag missat. Neal Morse med anhang skulle bli en av hörnpelarna, som ett av de ledande amerikanska banden i kategorin. Det här är fläskigt, kraftfullt och med ‘lagom’ episka ambitioner. Facinerande fasförskjutningar, tempoväxlingar och stämsång frodas i ”Thoughts” som osar både av Yes, Gentle Giant och en stark egen drivkraft.

4. Peter Gabriel ”Us” (1992)petergabriel-us

Han är inte musikaliskt överproduktiv numera och strängt taget gjorde han väl bara ett ‘riktigt’ album under hela 90-talet. Alltså detta. Allvarligt talat framstår ”Us” som mer genomgripande och påträngande nu för mig än när jag först stiftade bekantskap med den kring jul 1992 efter hemkomsten från några månader i Sydamerika. I en samling sånger osande av terapeutiska undertoner syns motpolerna kanske tydligast i den aggressionsluftande musikaliska roadmovien ”Digging in the Dirt” och å andra sidan hymnen ”Washing of the Water”; med ett mellanliggande spänningsfält där resten av bekännelserna ryms eller snarare trängs och slåss om uppmärksamheten. Än en gång samarbetar Gabriel med den genuint organiskt sinnade producenten Daniel Lanois och bjuder in gäströster som Sinead O’Connor liksom en varierad skara musiker som Brian Eno, Shankar och den i hans värld ständigt närvarande basfantomen Tony Levin. Förutom det psykologiska draget är Gabriels vid tiden tilltagande intresse för tonspråk från olika hörn av världen, inte minst mellanöstern och Afrika, alltmer påtagligt. Och verkar det för apart återstår alltid dansgolvsdängan ”Steam” för att lätta på trycket.

stevetaylor-squint3. Steve Taylor ”Squint” (1993)

Slutligen släppt efter flera års uppehåll och följd av ett evigt (?) sådant på skivmakarfronten… Om det här var det sista Taylor gjorde i fullformat som soloartist var det vad man brukar kalla en värdig sorti, även om jag knappast hoppades att det skulle sluta redan då. Senare visade han sig som väpnare åt Newsboys, producent och ett tag till och med skivbolagsdirektör. Numera är det främst som filmregissör Taylor sätter avtryck (senast med ”Blue Like Jazz”) men det har under en tid ryktats om opublicerade inspelningar på väg ut. Kanske… Ironin som vapen parat med ett grundläggande gravallvar var en kombination som troligen förvirrade och rentav skrämde bort många potentiella lyssnare under större delen av hans musikkarriär. På ”Squint” excellerar han i krockande temperament och dubbeltydigheter som flödar över bägarens rand. Minirockoperan ”Cash Cow” med sina metaforer kring Mose i öknen, ”Easy Listening” om svårigheten i att våga offra något för det man säger sig tro på och så inte minst ”Jesus Is for Losers” som inte är en hånfull satir utan snarare den mest bokstavliga bekännelse om bibehållen tro genom livets brottningskamp som Taylor satt på pränt. Annars är kopplingarna och blinkningarna till amerikansk populärkultur så intrikata att det för en utsocknes kan vara en mindre djungel att tränga in i. Men det har alltid varit värt att lyssna, lyssna om och följa med in i labyrinten.

2. Dream Theater ”Images and Words” (1992)dreamtheater-images

Den hårdaste kärnan av beundrare betraktar kanske inte detta som de newyorkska metallprogekvilibristernas ljusaste stund på jorden så här långt. Men det är en tidig provkarta på deras kvaliteter och för mindre metallorienterade lyssnare kanske den bästa introduktionen till bandets eget universum. Och allt är relativt; där det lyfter som högst är i de mer komplicerat strukturerade, episka styckena ”Take the Time”, ”Metropolis – Part 1” och ”Learning to Live”. Kontrasten mellan bandet i attack mode och de softare, ibland rent bitterljuva ‘lugna blå stunderna’ är bra tillfällen att studera sångaren James LaBries bredd, från primalskrien till de halvviskande meditativa passagerna i ”Surrounded”. Man kan också roa sig med att jämföra dåvarande keyboardisten Kevin Moores fingerfärdighet men relativa återhållsamhet med efterföljaren Jordan Rudess som utvecklat en mer utagerande profil i egen rätt. ”Images and Words” är en mäktig och mättad skapelse. Ofta rent magnifik, vilket jag själv blev varse på allvar drygt tio år senare under förberedelserna för en period av utlandsarbete.

1. Charlie Peacock ”Love Life” (1991)

Jag skaffade den i Chicago  i slutet av 1991, då jag praktiserade på en radiostation under mina studier som journalist på folkhögskola i Jönköping. Peacock stod verkligen för något fräschare, mer vidsynt och spännande både musikaliskt och lyriskt än majoriteten av sina kolleger i den genre där han verkade och var ett känt namn; CCM eller Contemporary Christian Music. Och fortfarande, cirka 20 år senare, framstår det här för mig som en milstolpe. En osedvanlig ‘range’ och dynamik manifesteras i både ord och ton. Dramatiskt stegrande gospel i ”Forgiveness”, Beatle-sk balladkonst med stråkar och stilfull livsbejakelse i ”There Was Love”. Latinosvänget med ekvilibristiska blåssektioner i ”I Would Go Crazy”. Och så den intensiva hyllningen till äktenskaplig intimitet i ”Kiss Me Like a Woman”. Relationer på flera plan är ett genomgående tema. Uppåt, sidledes, mellan vänner och inom familjen och så den inre renhållningsprocessen. Självrannsakan kablas ut explicit; mellan, under och över raderna hela vägen.

charliepeacock-lovelifePeacock släppte en handfull egna album under den berörda perioden och av dem är det här han som bäst åstadkommer musikens motsvarighet till totalfotboll. Artisteri och kreativ explosivitet i snart sagt varje sekund. Ingen skiva är någonsin fullkomlig; något är alltid överarrangerat eller för utdraget eller klichébefläckat i något avseende någonstans. Men här är allt sådant väldigt marginellt. Och för att hamra in det ännu en gång, här finns alltså originalet till ”In the Light”, senare plankad av DC Talk och tror jag, en del andra kolleger. Peacock är överhuvudtaget ett sant original. I varje fall var han det under den här eran.

Tidigare kapitel i artikelserien Nittiotalsnästet:

Decenniets bästa album Nr 11-20

Decenniets bästa album Nr 21-30

Fler album värda ett hedersomnämnande

Hedersomnämnanden utanför hetluften

Nittiotalsnästet Del 4: Decenniets bästa album Nr 11-20

Nummer 21-30 är avklarade. Nirvana, Madonna och Nordman var inte med. Och, kan jag avslöja, de finns inte med här heller. Nu närmar vi oss den verkliga gräddan av skivproduktion från 1900-talets sista årtionde.

20. Francis Dunnery ”Fearless” (1994)francisdunnery1994

Efter avhoppet från It Bites 1990 tog sig sångaren/kompositören/multiinstrumentalisten Dunnerys karriär en avsevärt mindre komplex och konstrockinriktad väg genom terrängen. Trodde jag i alla fall. Jag har inte följt den särskilt omsorgsfullt, men inser via snabba efterforskningar att han kommit att idka samröre med folk som Robert Plant, Lauryn Hill och Santana sedan dess. Och att han kandiderade till posten som sångare i Genesis efter Phil Collins avsked 1996 (vilket inte blev fallet). Förmodligen finns det en hel del värt att leta upp. ”Fearless” är dock en farligt nära klockren samling power pop i egen rätt, eller i varje fall pop med både power och potential för en bred publik. Pulserande basgångar, gitarrer pendlande mellan funkiga figurer och metallmangel. Lyriken och stämningen överlag också pendlande mellan det glättigt humoristiska och det rent hjärtskärande bitterljuva. Idag är det väl främst ”American Life in the Summertime” som skulle få minnesklockorna att ringa för genomsnittliga radiolyssnare från tiden som var, men även ”Everyone’s a Star” och ”What’s He Gonna Say” förtjänar fler ärevarv än de förlänats i det allmänna medvetandet.

davematthews-before19. Dave Matthews Band ”Before These Crowded Streets” (1998)

Under en period var umgänget med den här skivan (och i viss mån ett par andra de gjorde) intensivt. Sedan vet jag inte var exemplaret tog vägen. Tyvärr. Men en uppdaterad lyssning visar att det här håller bra fortfarande. Kraften, ja nästan urkraften, och den malande tyngden kan knäcka ben – när det inte svänger frenetiskt på ett mer lättsamt sätt. Aningen. Banalt blir det aldrig. Men ofta rättframt reflekterande och kontemplativt mitt i den råa ohyvlade utlevelsen. Visst gjorde de sig ett namn som ett av världens främsta liveband ett tag? Praktexempel på deras kvaliteter finns inte minst i ”The Last Stop”, ”The Stone” och den hypnotiskt innerliga finalen ”Spoon”.

18. Afro Celt Sound System ”Volume 2 – Release” (1999)afrocelt-release

Suggestiva, rytmiska, seansliknande sessioner sammansatta av en skara experimentella britter och irländare med regelbundna partners in crime från olika delar av Afrika. Främst västra delen av kontinenten om jag förstått rätt. De har väl hållit samman konceptet under snart två decennier nu, även om skivsläppen blivit allt glesare. Vi lever i en stor värld, det påminns man om när combon slår ihop sina skallar och utforskar det organiserade ljudets olika rum och skrymslen, från mörka källarutrymmen och fuktdrypande djungelområden till urbana betongbarriärer och öppna landskap med stekande sol.

deepforest-boheme17. Deep Forest ”Boheme” (1995)

Två fransoser med förkärlek för att plocka in vokalister från världens alla hörn och snart sagt alla språk representerade (utom engelska, av princip tror jag). Eric Mouquet och Michael Sanchez lägger an en syntetisk, väldigt studioproducerad grundplåt som ändå har ett organiskt liv och lyfter högre med hjälp av de flitiga gästspelen från varierande världsdelar, även om ”Boheme” har ett mer europeiskt fokus än exempelvis uppföljaren ”Comparsa” tre år senare. Här finns exempelvis omedelbara klassikern ”Marta’s Song” med ungerska Marta Sebestyen och hyperenergiskt pulserande ”While the Earth Sleeps” med Peter Gabriel.

16. Margaret Becker ”Simple House” (1991)margaretbecker-simple

Hon var åtminstone då en pionjär i amerikansk CCM (Christian Contemporary Music) främst för sitt personliga anslag och viljan att gå djupare än de flesta kolleger i det lyriska avseendet. Det kändes nästan alltid som om hon faktiskt menade det hon sjöng och att det var självupplevt. Som bäst och jämnast var hon nog här, med influenser från såväl Kate Bush som AOR och en nästan ständig inneboende spänning i spår som ”Look Me in the Eye”, ”Scatter These Thieves” och ”I Will Not Lay Down”, nedsänkta i en dynamisk ljudbild med hjälp av den vid den här tiden närmast arbetsnarkomaniske kollegan Charlie Peacock.

yes-talk199415. Yes ”Talk” (1994)

För de tidigare trogna fans som tröttnade redan ett decennium tidigare i och med ”90125” är det här troligen ännu ett bevis på bandets dekadens under den Trevor Rabin-dominerade gitarrkrigföringen i stället för Steve Howes eviga dribblande. Och de mer listorienterade ambitionerna i vissa stycken. Själv tycker jag fortfarande att det är är en riktigt tung, tilltalande pryl mitt i en period som definitivt var ojämn och ibland oinspirerad. Medlemsbytena var legio mellan varje uppdykande och en kortare tid med två parallella uppsättningar av bandet hade just passerat. ”Talk” har en korthuggen titel, förhållandevis korta låtar med vissa undantag och en kraftfull, konkret inriktning snarare än de mest utstuderade universalutflykterna – läs: motpolen till ”Tales of Topographic Oceans”. Men det är trots allt Yes det handlar om, bara som en konsumentupplysning.

14. The Flower Kings ”Back in the World of Adventures” (1995)flowerkings-adventures

I mitten av 90-talet samlade de ihop sig, ett gäng svenska virtuoser med förkärlek för det storslagna och influenser från 1970-talets progressiva, ofta symfoniskt inspirerade era och inledde processen att skapa sin egen variant – vilket de sedan fortsatt göra med både konstnärlig och sett i sitt sammanhang även relativt kommersiell framgång. Det här är ett tidigt exempel på hur de snabbt hittade sin egen identitet, visade hur man fyller ett ljudrum och inte skäms för att bre ut sig. Eller att mitt i allt dra till med en nästan dansant ådra som i ”My Cosmic Lover”. Strikt uttryckt är det här den första skivan under The Flower Kings-etiketten, efter Roine Stolts närmast föregående soloalbum ”The Flower King” med delvis samma sättning – och sound. Fängslande är det i alla fall. Och en föraning om vad mer som skulle komma, som jag själv började upptäcka en dryg handfull år senare.

ofrahaza-kirya13. Ofra Haza ”Kirya” (1992)

Hon försvann alldeles för tidigt, redan 2000 i sviter av aids. Innan dess hade hon släppt ifrån sig flera idag legendariska inspelningar med djupa spår både av sin israeliska nationalitet och sina jemenitiska rötter. Heltigenom jämna och fungerande album var inte riktigt lika vanliga, men på ”Kirya” (händelsevis släppt samma år som mitt hittills enda besök i hennes hemland inträffade) med Don Was i producentstolen, stämde det mesta. Det doftar, brinner och drar in dig i sitt inbjudande töcken och borde kanske främst avlyssnas med tänd rökelse och abstrakt orientalisk konst på väggarna. ”Daw da hiya” är en dramatisk skildring av tvångsäktenskap och brott med traditioner, med narrativa passager av Iggy Pop och en av de rytmiskt mest medryckande på plattan, tillsammans med ”Horashoot”. Den hymnlika skönheten som egentligen finns ständigt närvarande, manifesteras starkast i ”Mystery, Fate and Love” och ”Don’t Forsake Me”.

12. Iona – ”Beyond These Shores” (1993)iona-beyondthese

I den kontemporära musikaliska keltokratin  har väl aldrig Iona uppnått celebritetsstatus rent kommersiellt, men de har hängivna fans här och var. Och vad kan vara mer spännande än ett par skopor irisk folkton, parat med återkommande men inte övervällande symfoniska ambitioner och sammanhängande berättelser om sjöfarande munkar som korsade Atlanten cirka tusen år före Columbus? Titlar som ”Edge of the World” och ”Bird of Heaven” ger en föraning om vilken sorts poetisk och narrativ inriktning som genomsyrar just denna resa. Musikaliskt kan man tänka sig ett Clannad med lite mer kraft eller en Enya med mer värme och variation. Joanne Hoggs röst är ett vapen att räkna med (och hon har senare samarbetat med Moya Brennan från just Clannad i andra sammanhang). Basist i bandet var för övrigt vid den här tiden Nick Beggs med ett förflutet i Kajagoogoo. Bara som kompletterande basfakta…

nilserikson-spar11. Nils Erikson ”Spår” (1996)

Det hade varit lönlöst för skånske Nils att försöka förneka ett intag av Peter Gabriel närmande överdos när den här solodebuten släpptes. Å andra sidan kan man i princip aldrig få för mycket Gabriel rent psykosomatisk-medicinskt. Nils lyckades dessutom omvandla inspirationen till ett eget koncept som stack ut på svensk mark – och fortfarande gör det. Numera är han även medlem i Karmakanic och utflykterna på egen hand mer sällsynta, åtminstone i den tappning han visade prov på med sin både introverta och hitmässiga samling från 1996. Mest genomslag fick de radiovänliga ”Somliga tror på stenar” och ”Silver i ditt hår” men det här är häpnadsväckande bra nästan hela vägen. Något år senare kom uppföljaren ”Albert, tyfonen” som åtminstone delvis nådde samma höjder, men inte riktigt med samma stringens.

Nittiotalsnästet Del 3: Decenniets bästa album Nr 21-30

Slut på preludierna… Det är dags att börja avtäcka mina 30 favoritalbum från 1990-talet. Av det som till slut kvalade in dominerar sådant som jag upptäckte och fastnade för redan under decenniet som exempelvis Henrik Schyffert gjort en ansträngning för att ‘reclaima’. Men en del dök upp i blickfånget senare. Sammantaget rör det sig om de album som tillkom under den tioårsperioden som påverkat mig mest och som jag helst återvänder till idag. Undantagna är filmmusikalbum (som i bästa fall kommer att få sin egen lilla lista som ett maskformigt bihang) och samlingsalbum med flera artister eller greatest hits-album med en och samma upphovspersoner. Här börjar den officiella nedräkningen mot toppen:

crowdedhouse-together30. Crowded House ”Together Alone” (1993)

Nästan omedelbara klassiker. Nya Zealands stoltheter svarade för en serie sådana i låtform under ett antal år, men det är kanske det sammantagna intrycket, totaliteten av deras oeuvre som fört dem till Hall of Fame för många beundrare världen över. Men kombinationen av det omväxlande akustiska och aggressiva soundet med gitarrer i ledande roller, vid sidan av de kärva genomträngande rösterna och den ständigt inneboende existentiella smärtan, eller vad det nu egentligen är, den firar triumfer inte minst i ”In My Command”, ”Nails in My Feet” och ”Private Universe”.

29. Jimmy A ”Entertaining Angels” (1991)JimmyA-EntertainingAngels

Vapendragare med en Mr Charlie Peacock (som, spoiler eller inte, kommer att dyka upp igen högre upp på listan) och vetskapen om det gör det lätt att leta och upptäcka likheterna i musikalisk och lyrisk filosofi. Peacock är också en av gästerna på gitarristen Jimmy Abeggs, såvitt jag kunnat hitta, enda solo-CD. Han har hållit sig igång som musiker, fotograf och designer sedan dess. ”If I Give In” – där har vi en nästintill fullkomlig, drömsk och magiskt realistisk skapelse som ger hela skivan ett existensberättigande. Resten är inte heller direkt rävgift; en organisk helhet, levande och inspirerande i stort sett rakt igenom, även där några av melodibyggena är kan verka för introverta för att bryta igenom bruset på den breda vägen.

28. Arrested Development ”Zingalamaduni” (1994)

Jag bekänner mig ofta till något slags musikalisk maximalism och står för det – more is more, liksom. Det finns inget ädelt självändamål i det enkla, avskalade och ‘nakna’ i musikens värld. Men vissa former av arrested-devel-zingalamanduniminimalism fungerar även för mig. Bandet med samma namn som en numera kultförklarad och nyligen återupplivad TV-show slog igenom som ett ‘snällare’, mindre provocerande hiphop-alternativ till de stora stygga grabbarna, eller, för att riktigt generalisera så kan sagan inledas ungefär så. Bildat av bland andra en man vid namn Speech, levererade de påtagligt ofta aktuella sociala kommentarer till takter som inramades av ‘lagom’ mycket utanpåverk och effektfulla instick. Bandet ska ha haft karaktären av ett kollektiv och det vilar en stark – eller inbillar jag mig bara? – ande av kooperativt skapande över deras andra riktiga album efter debuten två år tidigare. Det kan vara en aning monotont ibland, men det svänger obönhörligt, med nummer som ”United Minds” och ”In the Sunshine” i spetsen. Gruppen blev i första vändan ganska kortlivad, men återförenades i början av 2000-talet.

27. The Blessing ”Prince of the Deep Water” (1991)blessing-prince

Ännu ett projekt som inte blev överdrivet långlivat. Brittiskt bluesinspirerat men framåtsiktande band med fyllig ljudbild, rosslig men resursstark sångare och en i sina bästa stunder klockren kombination av energi och melankoli.  De grottar ner sig då och då i alltför standardiserad bluesrock med överdrivet naughty lyrik, men det är ändå vid sällsynta tillfällen. Först ut: omedelbara hiten ”Highway 5” med en hyperverbaliserad refräng där storyn drivs framåt, medan verserna mer skildrar ett status quo i poetiska former. Begripligt? Bra är det. ”Back from Managua” är en tung ödesmättad historia med globalpolitiska undertoner. Vad mer kunde ha blivit om de hållit ihop?

glasshammer-evermore26. Glass Hammer ”On to Evermore” (1998)

Amerikanskt progressive rock-band som gärna hämtar inspiration från episka sammanhang, skapar vackra ståtliga drömvärldar och intagande sviter. I sin genre några av de mer lättillgängliga exemplen om man klarar av de svulstiga pretentionerna. Kan jämföras med Kansas och Yes, framförallt. Nyckelspår: ”Arianna” och ”Junkyard Angel”. Jag upptäckte dem när decenniet redan var över, bit för bit och har först de sista åren riktigt insett deras storhet, även om de kan vara för produktiva för sitt eget bästa.

25. The  Call ”Red Moon” (1990)

”Perhaps the most underrated band ever” lyder devisen på den officiella hemsidan. Det finns väl fler som konkurrerar om den titeln, men visst förtjänar The Call att uppmärksammas med jämna mellanrum för att en gång ha existerat och skapat svårförglömliga stycken, inte minst under sin mest aktiva period fram till… ja, den här skivan. Deras kännetecken, bluestonad sydstatsrock parad med en distinkt new call-redmoonwave-känsla (eller hur man nu egentligen ska fånga dem genremässigt) är kvar. Liksom de socialt, politiskt och religiöst färgade texterna med en känsla av direkt tilltal filtrerat genom Michael Beens gryniga röst, en röst som alltid förefaller komma ur någon som levt mer än de flesta. Det är fortfarande vemodigt och inspirerande i samma andetag, som i ”You Were There” och ”What’s Happened to You”. Gruppen splittrades strax efter det här för att sedan återförenas i olika omgångar, nu senast för några konserter utan Been som avled 2010, men med hans son Robert Levon Been som ersättare.

rickwakeman-prayers24. Rick Wakeman ”Prayers” (1993)

Detta, mina vänner, är en sällsynt fågel. Gamle Yes-keyboardekvilibristen Wakeman slår sig ihop med körer, gästsolister och en och annan recitationsvillig biskop för en typ av psalmskiva utifrån eget huvud och egna visioner. Svårt att omedelbart hitta referenser till och självklart jämföra med, men det skapar en mycket speciell atmosfär. Sakral och stilfull historia. Och som sagt väldigt, väldigt sällsam.

23. Toni Childs ”The Woman’s Boat” (1994)

Kommersiellt genombrott i mindre skala i slutet av 1980-talet med med den medryckande singeln ”Don’t tonichilds-womansboatWalk Away”. Men det meditativa, vagt mystiska draget dominerade redan från början och accentuerades inte minst på den här temaplattan. Om processen från födelse till död, livscykeln inklusive utmaningarna vid olika faser i existensen. Låter det löftesrikt eller pretentiöst och svårsmält? Det krävs en del tid för att penetrera och passar inte för varje sinnestillstånd (eller varje lyssnare). Frågan är dock om det inte låter bättre nu med lite perspektiv än jag tyckte för halvtannat decennium sedan. Om det beror på mig eller skivan kan diskuteras. Gabriel-ska drag, suggestiva rytmer och betraktelser insvepta i ett töcken av något svårbestämt… Fängslande flum.

adamagain-dig22. Adam Again ”Dig” (1992)

Vad? Aldrig hört talas om dem? Enkelt uttryckt ett indie-band med kristna förtecken som släppte det egensinniga rhythm & blues-influerade och samtidigt kontemplativa albumet ”Ten Songs” under sent 1980-tal. Här är de lite råare, ruffigare och mer utpräglat rockifierade. Men samma sorts speciella och uppbyggliga melankoli genomsyrar upplevelsen. Gene Eugene (1961-2000) ledde combon genom träskmarker och torrlagda fält. Livet är inte lätt, men värt att plöja igenom ändå. Titellåten kanske fångar deras storhet bäst genom sin inledande bräcklighet som växer till ett kraftfullt crescendo.

21. Chagall Guevara ”Chagall Guevara” (1991)chagall-guevara-1991

Möjligen världens bästa gruppnamn någonsin (i konkurrens med Manic Street Preachers och några till); en kortlivad men kaxig konstellation med Steve Taylor och Dave Perkins i fronten. Tillsammans gjorde de på sitt enda album under detta illustra namn gitarrbaserad new wave-rock med lika brittiska som amerikanska influenser (de var faktiskt hemmahörande i Nashville, men låt inte det avskräcka). Omväxlande underfundigt och drastiskt, frejdigt färgsprakande bildspråk och filosofiska berättelser med referenser till allt från ”Ringaren i Notre Dame” till Herr Escher, mannen bakom ett antal omöjliga grafiska figurer som ni säkert sett någon gång.

Nästa kapitel: Nummer 11-20…