Angelique Kidjo

Neal, Steve, Rosalie, Robbie och resten: Årets bästa album 2019

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Årtiondet är avklarat. Men sista året under den perioden förtjänar också en essä i egen rätt. För visst var det ett bra år, åtminstone i vissa kulturella avseenden. Och en rent otäckt jämn kamp om vad som skulle hamna överst, nästan överst, i mitten och överhuvudtaget hamna på listan. För en sådan måste ju sammanställas varje år, helt enkelt för att högre makter har bestämt det så. Jo. Så är det. Hur såg det ut förra året? Se själv om andan faller på.  

1. The Neal Morse Band ”The Great Adventure”. Nyligen korade jag honom självsvåldigt till decenniets artist. Och det här året var ett av hans starkaste någonsin. Högst upp hamnar fortsättningen på det temaalbum han släppte för några år sedan med utgångspunkt från den gamla litterära klassikern ”Kristens resa” (”Pilgrim’s Progress”). Av dessa två hyperambitiösa epos tycker jag faktiskt att uppföljaren är bäst. Kraftfullt, kreativt och dynamiskt; bandet demonstrerar sina starkaste sidor i ett album som jag vevat om och om igen under året som gick.

2. Steve Hackett ”At the Edge of Light”. Genesis gamla gitarrhjälte jobbar obevekligt på och bryr sig inte om några regler för pensionsålder. Fortfarande lika spänstig, vital och äventyrlig även om det alltid finns ett distinkt igenkännligt drag som skvallrar om vem som har varit framme.

3. Barock Project ”Seven Seas”. För några år sedan vill jag minnas att jag krönte deras album ”Detachment” till årets bästa. Det här ligger inte långt efter. Italienarna bollar oförtrutet vidare med klassiska influenser och sofistikerade rytmer. Ja, alla sådana där pretentioner som en del hatar men vissa av oss får närmast utomjordiska upplevelser av.

4. Isildurs Bane & Peter Hammill ”In Amazonia”. Två stolta men svårfångade storheter möts och skapar något magnifikt. Rakt in i djungeln, starkt atmosfäriskt och sinnesvidgande.

5. Rosalie Cunningham ”Rosalie Cunningham”. När någon tror sig vara helt säker på att årets kvinnliga singer-songwriter har utnämnts och förkunnar det med hög stämma, påminn dem om Rosalie. Hennes teatraliska, påträngande och rakt av underhållande sångskapande var en (antagligen senkommen) eureka-upplevelse åtminstone för mig.

6. Dream Theater ”Distance Over Time”. Tillbaka till grunden? Hur nu grunden ska definieras i det här fallet, med den komplexa karaktär bandet gjort till sitt signum under drygt tre decennier. Det här är i alla fall ett konstant övertygande, drivet och mycket tilltalande album i stort sett rakt igenom.

7. Devin Townsend ”Empath”. På sina håll, som i podcasten Prog Report utsett till årets album. Bitvis också alldeles fantastiskt från min horisont, möjligen med reservationer för några av de mer utpräglat metalliska ingredienserna. Men det här är ett album med stark egen identitet och pretentioner som jag i grunden bara måste falla pladask för.

8. Weyes Blood ”Titanic Rising”. Dovt och dunkelt, bräckligt men utstrålande ofrånkomlig styrka. Drömskt och dissonant med tydliga trådar bakåt genom decennierna. Jag hade aldrig hört talas om henne förut. Men det här är för speciellt för att avfärdas, svårt att sammanfatta men mer och mer framstår ”Titanic Rising” som en av 2019 års milstolpar.

9. Robbie Robertson ”Sinematic”. Vad? Lever han? Det känns som om det borde ha gått ett par decennier sedan gamle The Band-ledaren släppte något i eget namn. Och när det väl händer så är det med den raspiga stämman intakt, dunkelt driv, melankoliskt men inspirerande.

10. Santana & Buika ”Africa Speaks”. Årets groovigaste? Mexikanske gitarrlegendaren Santana och spanska flamencofantomen Buika. Varför har ingen tussat ihop dem tidigare? Buika gjorde en härlig konsert i Göteborg i ohemult väder under en festival för ett antal år sedan. Och kombinationen av de två är gnistrande när de utforskar det afrikanska arvet bakom allt.

11. Fredrik Klingwall & Julia Black ”Sentience”. Ärligt talat; hade jag hört talas om någon av de här figurerna förut? Svar nej. Svensk experimentell kompositör i kombination med rumänsk röstekvilibrist skapar tillsammans något svävande mystiskt och meditativt suggestivt. Med tyngd. Och rymd.

12. Neal Morse ”Jesus Christ The Exorcist”. Rockopera i ”Jesus Christ Superstar”-efterföljd. Kan det fungera i dag? Ja, faktiskt. Om man heter Neal Morse och har kompisar som kan göra en lagom Ian Gillan–soundalike, till exempel. 

13. Lila Downs ”Al Chile”. Hot stuff! Har ni hittills inte stiftat bekantskap med Lila, så gör det nu. Vad du kommer fram till är din ensak, men ge henne en chans i alla fall.

14. iamthemorning ”The Bell”. Det bästa de gjort? Inte riktigt. Men deras vattenstämpel står fast och de har mutat, eller snarast murat in sitt eget lilla territorium där det alltid är värt ett besök varje gång de fyller det med nytt innehåll. 

15. Jordan Rudess ”Wired for Madness”. Keyboardister på soloutflykter älskas inte av alla. Och Dream Theaters klaviaturvirtuos kan naturligtvis klandras för att avguda sina egna fingerfärdigheter till överdrift. Men det svänger ju! Och har förmodligen någon rent fysisk påverkan på cirkulationen i blodomloppet.

16. A.C.T. ”Rebirth”. Skulle jag vilja ha mer än en EP när de nu äntligen lämnar livstecken ifrån sig? Ja. Men bara den här handfulla sångsviten är välkommen.

17. AVA  (Aisling Brouwer & Anna Phoebe) ”Waves”. Två genuint musikaliska damer förenar sina förmågor och skapar behaglig meditation utan att vara olidligt insmickrande. Återkommer när jag vet mer hur jag egentligen borde beskriva det rättvist. Om det går.

18. Andy Mackay ”Three Psalms”. Hm. Kom kanske redan i slutet av 2018, men framförallt förra våren lyssnade jag väldigt flitigt på den här EP:n med moderna hymner. Den ska med här, bara. 

19. Bat for Lashes ”Lost Girls”. Nu är det tydliga 80-talsinfluenser som gäller, men samma egensinnighet och paradoxalt lättillgängliga mysticism som genomsyrar verket. Natasha Khan är en av senaste decenniets mest stadigt spännande artister, helt enkelt.

 

20. Avandra ”Descender”. Erkänn. Du har liksom de flesta andra (mig själv inräknad), för lite puertoricansk Progressive Metal i ditt liv. Här är chansen att göra något åt det.

21. Angelique Kidjo ”Celia”. Kidjo är en sann kosmopolit, och riktar nu blickarna västerut från sitt eget afroeuropeiska perspektiv mot Latinamerika. Fler borde vara lika gränslösa och oförvägna.

22. Bent Knee ”You Know What They Mean”. De gör mig aldrig likgiltig. Jag har fascinerats djupt av deras tidigare album och den här ger definitivt avtryck också. Även om en del djärva stilbrott gör det lite svårare att smälta och processa. Men bara lite.

23. The Flower Kings ”Waiting for Miracles”. Exakt hur många år sedan de släppte något senast, före ett längre uppehåll? Sex-sju år ungefär. Nu är de tillbaka och ingenting har hänt. I alla fall ingenting som liknar ålderstecken.

24. Rodrigo y Gabriela ”Mettavolution”. Finnes: Två mexikanska gitarrister som ser som sitt uppdrag att få världen att svänga lättare och fortare. De har gjort så i ett antal år, även om de ändå på något vis lyckats flyga under min radar. Bättre sent upptäckt än aldrig.

25. Derek Webb ”Democracy Volume Two”. Vad ska man göra efter alla svårmodiga excesser och extensivt existentiella kriser? Kanske bara släppa en platta med coverversioner av klassiker från olika epoker? Tja, varför inte?

26. Natacha Atlas ”Strange Days”. En av de mest magiska rösterna i modern tid. Och nu har hon väl testat de flesta existerande genrer minst en gång var. Numera lutar hon åt lätt tillbakalutad jazz med orientaliska influenser, men exakt hur det här egentligen ska definieras är mindre intressant. Hon är naturligt cool i alla väder.

 

27. Rubén Blades ”Paraíso Road Gang”. Han har hållit på ungefär hur länge som helst. Ett halvt sekel, kanske. Lyckligtvis gjorde någon mig uppmärksam på att han släppte det här i slutet av året. En del mer äventyrligt, ofta med en politisk udd och med flera akut angelägna alster, både lyriskt och musikaliskt.

28. Peter Gabriel ”Rated PG”. Ett riktigt album eller inte? Sammanställning av sånger han skapat i filmsammanhang och en allmänt supertrevlig stund på jorden. Alltså inte helt bokstavligt nytt, men ändå välkommet, med en del tidigare inte alltid tillgängligt stoff.

29. Evan Carson ”Ocipinski”. Rutinerad slagverkare slår till med eget album och utforskar familjens polska historia under andra världskriget. Riktigt bra.

30.  Flying Colors ”Third Degree”. Nej, inte tredje graden i betydelsen tortyr, såvitt jag kan uppfatta. Däremot är den amerikanska supergruppens tredje session tillsammans kanske det bästa de gjort. Och jag gillade verkligen de två tidigare.

More Good stuff, liksom: 

Foals ”Part One Everything Not Saved Will Be Lost”, Hejira ”Thread of Gold” Howard Jones ”Transform”, Hozier ”Wasteland Baby”, India Arie ”Worthy”, IZZ ”Don’t Panic”, Mavis Staples ”We Get By”, Mediaeval Baebes ”Pocket Full of Posies”, Nad Sylvan ”The Regal Bastard”, Opeth ”In Cauda Venenum”, Pond ”Tasmania”, Kate Bush ”Selection from ‘The Other Sides’”, Phil Keaggy & Rex Paul ”llumination”, Temples ”Hot Motion”, Thank You Scientist ”Terraformer”, Big Big Train ”Grand Tour”, Pattern-Seeking Animals ”Pattern-Seeking Animals”…

…samt en del annat jag glömde nämna just nu och kommer att be om ursäkt för senare. 

 

Förra årets lista finns alltså tillgänglig även den via ett enkelt knapptryck, liksom året dessförinnan och några till före det…

Rysk ekvilibristik, rymdoperor och råa riff – Årets bästa album 2018

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

 

En smal sak. Javisst. Inga problem. Rangordning kan verka överambitiöst, men ärligt talat, rangordning gör det också roligare. Mer rafflande. Eller hur? Här finns album som släppts under vidden av ett helt år, vuxit i styrka eller krympt, stångat sig blodiga mot varandra och i slutändan hotats underifrån av ambitiösa nysläpp alldeles i årets sista skälvande andningar. Det kan aldrig bli färdigt i strikt mening. Det kan aldrig omformuleras till en evigt bestående sanning. Men så här det just nu, 2018 års mästerligaste musikalbum enligt moi. Och ja, det allra mesta går att strömma från en plattform eller annan. Eller möjligen flera. 

1. Gleb Kolyadin ”Gleb Kolyadin”. Ena halvan av ryska duon iamthemorning sticker iväg på en soloutflykt med vissa inbjudna gästarbetare (inte minst gäströster) men ändå med Kolyadins egna ekvilibristiska klaviatureskapader i centrum. Sofistikerat sväng. Och en smula sakralt. I sanning intagande stoff. Varför allra högst upp? Kanske för att jag helt enkelt har spelat den mer än något annat under 2018. Tror jag. Tralala.

2. Gazpacho ”Soyuz”. Nej, de är inte spanjorer utan från vårt västra grannland. Och vet hur man spacear till det. En liten rymdrockopera med atmosfär och suggestionskraft en masse. 

3. North Atlantic Oscillation ”Grind Show”. Episkt och eteriskt från Edinburgh. De viskar och pumpar på om vartannat i en ström av till synes spontana infall som ändå skapar ett sammanhang och ständigt pockar på uppmärksamhet. 

4. David Byrne ”American Utopia”. Hur gammal är han egentligen? Hur länge sedan släpptes exempelvis ”Remain in Light” (som Angelique Kidjo under året släppte en egen tolkning av)? Det låter i alla fall inte som om så fruktansvärt många år har gått sedan Talking Heads storhetstid, och verkligen inte som om han själv vore beredd att kasta in handduken än. 

5. Father John Misty ”God’s Favorite Customer”. Vilka historier, vilka småmysiga sarkasmer och ändå denna allmänt ofta upplyftande effekt. Han har skapat sin egen lilla värld och den kan vara oväntat inbjudande trots alla iakttagelser som kunde uppfattas som motsatsen. 

6. Julia Holter ”Aviary”. För några år sedan våldsamt hyllad för albumet ”Have You in my Wilderness”, som nu i jämförelse framstår som mer lättlyssnat och publiktillvänt. Här drar det iväg på experimentella utflykter som kanske kan ställas vid sidan av svenska Anna von Hausswolff. OK, det här är ett långt album, och allt passar inte för alla väderlekar eller humör, men wow… Ännu en egen värld värd en visit. Eller flera. 

7. Natalia Lafourcade ”Musas” (Vol 2). Hon gjorde i ganska rask takt två album med egna tagningar av gamla latino-örhängen. Jag syftar här framför allt på det andra, som släpptes i början av året. Men lyssna gärna av båda i en följd. Soft, en smula – eller mer än en smula – melankoliskt och inte minst bedrägligt behagligt bitterljuvt oftare än vad som borde vara helt hälsosamt. 

8. Anna von Hausswolff ”Dead Magic”. Ja, nej, kanske inte för alla och för samtliga sinnestillstånd. Men hon följer upp sina sinnesvidgande strapatser från häromårets ”Miraculous” med fler fördjupningar i själens dunkla vrår och inre universa på ett sätt som bör upplevas och aldrig riktigt lånar sig till rättvisande beskrivningar. I alla fall inte av mig. 

9. Natalie Prass ”The Future and the Past”. Smooth soul. För några år sedan gjorde hon en trevlig platta och den här är, enkelt uttryckt, ännu trevligare. Det verkar inte så komplicerat, ändå sofistikerat och svalt men inte alls likgiltigt. Svårt att säga exakt vad det är som är så magnetiskt, men det har dragningskraft. 

10. Elvis Costello ”Look Now”. Kom sent under året och gubben kan konsten att kräma fram något djupt personligt ur det som först ser slitet och konventionellt ut. Melodikänsla, poesikänsla, känsla för feeeling… 

11. Angelique Kidjo ”Remain in Light”. Nyinspelning av en låt? Eller flera av ens gamla favoriter? Varför inte ett helt album av en och samma artist, typ 38 år senare? Kidjo kastar sig vällustigt över Talking Heads redan nämnda ”Remain in Light” och ger det redan från början afrikanskinspirerade legendariska albumet en twist. 

12. Spock’s Beard ”Noise Floor”. Medlemsbytena har varit flera för de amerikanska artrockveteranerna, som ändå fortsätter leverera både utsvävande epos och tjusiga Beatles-pastischer. Smakprov för nytillkomna lyssnare? Varför inte ”Bulletproof”?  

13. Southern Empire ”Civilisation”. Enkelt uttryckt ett storslaget band från Australien, uppstått ur spillrorna efter Unitopia, om det säger något. Nej, jag förstår. Men dock. Långa sviter, stora gester, svällande arrangemang och motsatsen. För vissa av oss…Very nice indeed. 

14. Perfect Beings ”Vier”. Stämsång, episka ambitioner, en grupp jag haft ögonen på några år och som fortsätter karva ut en egen identitet med vissa pretentioner. Bra pretentioner. 

15. Esperanza Spalding ”12 Little Spells”. Som vanligt inte inställd på att stoppas i något fack, med sin hybrid av jazz, fusion, musikalinfluenser, funk… Kräver som vanligt också viss tillvänjning. Som ger belöning. 

16. Lauren Daigle ”Look Up Child”. Några självklara hits – ”Still Rolling Stones”, ”Losing My Religion” – som jag snurrat om och om igen, och i övrigt en stabil insats av ny stjärna. Eller inte så ny egentligen, men börjar få bredare genomslag. 

17. Lenny Kravitz ”Raise Vibration”. Det vibrerar. På ett världstillvänt sätt när veteranen Kravitz är tillbaka och bekymrar sig över det globala tillståndet till envetna, råa riff och tunggung. 

18. Kamasi Washington ”Heaven and Earth”. Har inte hört mycket av denne man förut, men han är väldigt flitigt förekommande på årsbästalistorna som släppts nu kring årsskiftet. En brygd av influenser från flera årtionden med, ja, det är väl enklast uttryckt jazz i botten, med flera adderade lager av latinorytmer, soul, orkestrala inslag och… mer. 

19. Haken ”Vector”. Rytmik, behärskad stingslighet och tematisk karaktär från ett band som skaffat sig just – karaktär. 

20. Janelle Monáe ”Dirty Computer”. På ganska många håll ansedd som årets album alla kategorier. Mångsysslaren Monáe satsar på scifi-tema (möjligen en biverkning av rollen i ”Dolda tillgångar” häromåret) och eklektisk inramning i en anrättning vars innanmäte jag fortfarande utforskar med spänning. Någon svacka här och där. Men vilken stark startsträcka – och vilket slut i den förrädiskt klämkäcka Prince-pastischen ”Americans”. 

Hetaste bubblare: Kino ”Radio Voltaire”, Magos Herrera ”Dreamers”, Manu Delago ”Parasol Peak”, Neneh Cherry ”Broken Politics”, Paul McCartney ”Egypt Station”, Riverside ”Wasteland”, Jungle ”For Ever”, Spiritualized ”And Nothing Hurt”, Florence & the Machine ”High as Hope”, Aterciopelados ”Claroscura”.

Hedersomnämnanden: Min mångårige favoritmaestro Neal Morse satsade på ett avskalat singer/songwriter-album med ”Life & Times”, kanske det mest lättlyssnade han någonsin satt sitt namn på. Helt OK, med den gravallvarliga ”He Died at Home” om traumatiserade krigsveteraner som höjdpunkt. Dock, snart är det dags för en ny svit med mer äventyrlig agenda igen, enligt uppgift. Ser fram emot det. 

Några gamla favoriter som jag för tillfället inte vet riktigt var de står: Muse ”Simulation Theory”, Roine Stolt’s The Flower King ”Manifesto of an Alchemist” och Michael W. Smith ”A Million Lights”. Kanske kräver de fler chanser för att svälla ut och komma till sin rätt. Kanske förtjänar de inte det. Juryn är ute. Men jag har inte helt gett upp hoppet om att se något större här än jag hittills gjort. 

Fjolårslistan finns här.

Tips på lektyr och annat där jag själv emellanåt hittat inspiration: tidskrifterna Mojo, Uncut och Prog Magazine. Liksom AllMusic, Prog Report, Rolling Stone, NPR Alt. Latino…