VM 2018: Spänstiga spanjorer, potenta portugiser och digitaldriven dötid

Äntligen! VM har börjat. På riktigt. Drabbningen mellan de iberiska eviga rivalerna Spanien och Portugal var en liten grundkurs för övriga lag som hittills visat upp sig. Vad spelet går ut på, ungefär. Spanjorerna var överlag bättre. Portugiserna lite smartare. Och de hade Cristiano Ronaldo. En kollektiv uppvisning av spanjorerna som antagligen lärt sig läxan från den förra fiaskobetonade VM-insatsen. Behåll koncentrationen. Aldrig ta något för givet. Bara för att krångla till det för skojs skull värmde de upp med att sparka sin förbundskapten bara några dagar före premiären efter lite principiella kontraktsbråk. Hur många andra lag skulle inte bli ohjälpligt störda av det förhållandet? Matchen som helhet pendlade mellan blixtrande fotbollspropaganda och mer kontrollerad krigföring mellan två kolosser som tog ut varandra. Men som sagt, en liten snabbkurs för andra aspiranter i samma mästerskap. På tal om aspiranter; siktar Diego Costa redan nu på att bli sommarens skyttekung? Ronaldo gör det definitivt. Den sanslöst skruvade frisparken i slutminuterna (när hans lag verkade ha gett upp) fullbordade ett hattrick mot ett av världens för närvarande bästa lag, som egentligen hade varit närmare utökad ledning än att släppa till kvittering i det läget. 3-3. Målrikaste och överlägset bästa matchen i mästerskapet så här långt. Båda lagen borde rimligtvis göra slarvsylta av sina konkurrenter i gruppen. Men livet och fotbollen är fulla av överraskningar.

Vädret: värmen brukar alltid vara ett diskussionsämne om inte turneringen råkar spelas någonstans på klotet där det är vinter i juni. Skillnaden i tempo mellan tidiga matcher och de som utspelas efter mörkrets inbrott kan vara något att lägga märke till redan nu. Om den skillnaden blir uppenbar. 

Ska vi säga något om VAR? Ja, det ska vi. Alla andra gör ju det. Det nya videogranskningssystemet med assisterande domare på distans och digital kommunikation. Lika lysande idé som målkamerorna eller något som i värsta fall riskerar få hela matcher att tappa momentum och självdö? Mellan Frankrike och Australien utdömdes en straff efter betydande betänketid och konfererande. Det kändes…avigt. Men jag kanske vänjer mig. Mer videogranskning efter ett franskt mål som knappt kom över mållinjen men ändå med hjälp av kameran ganska tydligt var inne. Det som granskades var troligen misstänkt offside, men det är inte lätt att hänga med i allt. Överlag inte direkt överimponerande av fransoserna som till slut klarade av Australien med vissa besvär. Australierna har i och för sig länge varit att räkna med i sammanhanget och kunde mycket väl fått en poäng med sig härifrån. Den där terapeutiska ringen där de samlade ihop laget efter slutsignalen verkar också sympatisk. De ’där nere’ ska inte räknas ut än.

Det ska tydligen inte heller de konstant överraskande islänningarna som efter en halvlek håller 1-1 mot Argentina. Ett Argentina som fått kämpa för att ta sig vidare från sydamerikanska kvalgruppen, vilket inte betyder att de inte kan lyfta sig nu. De har liksom ärkerivalerna Brasilien en förmåga att ibland göra starka slutspel efter svaga kvalspel – och vice versa. Brassarna betade av sitt kvalspel med bravur den här gången, så de borde vara bekymrade…

Annonser

VM 2018: Rationella ryssar rullade upp slarviga saudier

De skulle ju inte vara så bra. Och det är de kanske inte heller. Saudiarabien är det sannolikt inte den starkaste motståndaren de har att möta. Men arrangörslandet Ryssland och inte minst dess utvalda representanter på planen andas förmodligen ut efter att ha klarat av sitt första eldprov; att inte göra bort sig redan i premiärmatchen. När det väl lossnade, så gjorde det det. Fem strutar från ryssarna var i överkant, men särskilt de sista två alldeles i slutskedet var riktigt snygga. 

Hemmaplan brukar vara en fördel i sammanhanget, även om det oftast ändå inte leder till guld. Men de första minuterna såg hemmaspelarna darriga och initiativlösa ut. Saudiernas slarviga och ibland lätt nonchalanta inställning till bollhållande på egen planhalva straffade sig dock för deras del, vilket troligen bara var en försmak av deras förestående elimination i första rundan. Och detta i vad som ser ut som en av de svagaste grupperna i turneringen. Men vad som verkligen är en dödens grupp eller dess motsats får vi facit på först i ett senare skede.

Jo, innan jag glömmer det: en av de mer underhållande aspekterna av den här premiärmatchen var de återkommande glimtarna upp mot VIP-läktaren där de båda ländernas respektive statsöverhuvuden idkade kärvänlig diplomati inklusive efterhand allt mer tröstande blinkningar och klappar från Vladimir Putin till kronprinsen Mohammed bin Salman. Från en despot till en annan.

Just avklarat: Iran  tar tre poäng! De har inte direkt rosat marknaden i tidigare VM-slutspel där de medverkat. Marocko har ett bättre facit från förr, men så kan det gå. Självmål – ett snyggt sådant – på tilläggstid efter en frispark som ordnats fram av Sverigebekante inhopparen Saman Ghoddos. Annars var marockanerna bäst i en högst medelmåttig match. Tyvärr har de hamnat i en nästan hopplös sits. Övriga lag gruppen heter ju Portugal och Spanien…

Revisited: VM-krönika 1978

Italienaren Giancarlo Antognoni krutar på mot Frankrike i turneringens ‘Dödens grupp’. Till höger i det franska försvaret skymtas en ung Michel Platini. By Organizing committee of Argentina 1978 World Cup – Argentine Football Association and FIFA [Public domain], via Wikimedia Commons
Kulturgärning! Jo visst. SVT Play har inför årets fotbolls-VM på rysk mark lagt upp samtliga i arkivet existerande krönikor över de fotbolls-VM som utspelats under de senaste 40 åren. Här verkar de finnas, sedan 1978 och framåt, för en tid. Varför inte börja från början?

Om jag hinner beta av samtliga sammanfattningar innan årets tänkta idrottsliga höjdpunkt öppnar portarna är en annan sak. Men VM-78 är speciellt för mig av flera orsaker. Först och främst var det första gången som jag följde ett världsmästerskap i fotboll på TV medan det pågick. Mestadels via vår svartvita lilla fyrkantiga apparat i då regerande 4:3-format hemmavid. Såg jag något i färg måste det ha varit hemma hos grannar eller släktingar. Men jag minns det mest i gråskala. Den nu repriserade krönikan från Sveriges Television bör jag ha sett någon gång i fordom dagar, men mina intryck från turneringen har också påverkats av en bok jag antagligen fick i julklapp, med emellanåt spirituella texter av Lars-Gunnar Björklund. Var har jag gjort av den förresten?

Mycket finns att notera kring hur sporten och TV-mediet utvecklats. Här har vi chansen att se Snillen Spekulerar i studion med yngre upplagor av Bo Hansson, Tommy Engstrand och före detta proffsspelaren Ove Kindvall. Dekor och design i TV-studion är försiktigt uttryckt något mer spartansk än i våra dagar. Men det är klart och koncist på något sätt. De experter som intervjuas i efterdyningarna av turneringen som försiggick något halvår innan programmet, är inte oväntat en kavalkad av grånade gubbar med då legendarisk status i sammanhanget. Intressant så här i efterhand är hur mycket de upprepar det faktum att fotbollen ’går så mycket fortare’ än en gång gjorde. Och med den generösa flora av klipp från turneringen som visas är det märkbart att bollen faktiskt fraktades runt ganska fort redan då. Och att det VM som fruktades bli defensivt ändå blev förhållandevis offensivt. Dessutom med ett flertal imponerande projektiler susande in i nätmaskorna från distans. Inte minst från holländarna.

Argentinske burväktaren Fillol lyfter högt och kniper bolluslingen i finalen mot Holland. By El Gráfico (here) [Public domain], via Wikimedia Commons
Sverige slogs ut redan i gruppspelet, vilket av naturliga skäl analyseras. Det var ett mer försvarsstarkt än framåtsatsande lag som eliminerades men fiaskostämpeln verkar inte ha varit lika kraftig som tolv år senare efter det snöpliga svenska uttåget ut Italien-VM. Det uttrycks ingen okontrollerad ilska över försmådda förhoppningar på samma sätt som 1990, snarare slås det fast att laget helt enkelt inte hängde med  i den nya moderna och snabbare fotbollen.

Två timmar långt. Lite längre och i sig inte lika tempostarkt som senare tiders motsvarigheter i krönikesammanhang. Med vissa upprepningar inkluderade. Men vi möter personligheter på planen, alltifrån den excentriske peruanske målvakten Quiroga som vid ett tillfälle ses bära en skadad motspelare av planen och vid ett annat leka mittfältare med offensiva ambitioner. Eller den italienske måltjuven Paolo Rossi som (om jag minns rätt) senare blev avstängd under en nationell mutskandal men kom tillbaka och – spoiler alert – gjorde ännu större succé i Spanien fyra år senare. Men profilen framför andra blev till slut arrangörslandets anfallare Mario Kempes, inte minst för att han avgjorde VM-finalen mot Holland som till denna dag aldrig lyckas vinna VM-guld trots tre finaler. Som svenskar drömde vi mardrömmar om österrikaren Krankl som starkt bidrog till tidiga avsked och ledde ett lag som började starkt men tröttnade på slutet. Lite oproportioneligt mycket speltid i programmet ägnas åt Skottland som tydligen skulle ha varit större favoriter än vad jag kan komma ihåg, men knallade hem efter gruppspelet. Här finns ett reportage gjort efter själva turneringen från just Skottland. Riktigt varför är jag inte riktigt klar över. Vi var visserligen rätt anglofila på den tiden med Tipsextra och allt. Men ändå.

De politiska förutsättningarna för slutspelet ignoreras inte heller. Arrangörslandet Argentina var vid den här tiden en diktatur, vilket påpekas flera gånger om i programmet. Oh – en liten detalj till: all denna konfetti på planen i några viktiga matcher! Det skulle väl ändå inte vara lagligt i dag? Samma fråga kan ställas om den flitiga förekomsten av fotbollsstjärnor med hockeyfrisyr. Hippieeran hade fortfarande satt sina spår i samtiden.

Stolta och målmedvetna. Till slut också världsmästare på hemmaplan; Argentina anno 1978. [Public domain], via Wikimedia Commons
Ris och ros. Tiden har verkligen gått. Men 40 år senare framstår den svenska licensfinansierade post mortem av den här turneringen ändå som mer sevärd jag vågade hoppas. 

Fler kulturgärningar i tiden: Monty Python har plötsligt blivit väldigt mycket mer närvarande på Netflix. Inte minst genom de fyra säsongerna av den snart halvsekelgamla TV-showen ”Flying Circus”. Och ett par filmer på det. Men det visste ni väl redan. Flera goda nyheter för oss som nyttjar streamingtjänsten Spotify och råkar gilla Peter Gabriel. Nu är samtliga studioalbum där. Vilket föranlett del återbesök i hans audiotek för egen del även om jag har samma skivor hemma främst i CD-format. Ni vet. De där lite mindre kompakta skivorna som gradvis efterträdde LP:n under den sena järnåldern. 

Och så tar vi en tyst minut för mitt eget favoritlag Åtvidabergs FF, för närvarande i fritt fall genom svenska seriesystemet, OK? För några år sedan var de uppe i Allsvenskan. Nu är det bottenskiktet i Division 1 södra som gäller, en förskönande omskrivning för vad som ju egentligen är Division III. Det måste vara frustrerande att bygga ett nytt lag i princip varje säsong. Men må det vända snart…

Stundtals magnifik Messi räckte inte mot det tunga tyska maskineriet

– Fotboll är ett spel med elva spelare i varje lag. Och Tyskland vinner.

Parafras efter minnet av något som ska ha sagts någon gång av en förmodligen förbittrad engelsk fotbollsprofil. England har ju en tendens att förlora viktiga matcher mot tyskarna. Men de är knappast ensamma.

– Brasilien har Neymar. Holland har Robben. Argentina har Messi. Tyskland har ett lag.

Ännu ett kanske inte hundraprocentigt citat av ett viralt fenomen som florerat på nätet den senaste tiden. Det låg liksom i luften. Under turneringen som helhet har Die Deutsche Mannschaft (med reservation för min mindre pålitliga tyska grammatik) varit det mest konstant stabila och produktiva laget av de 32 som tog sig till detta VM på olika vägar. De var helt enkelt bäst. Argentina, som lurat i faggorna och även de genom stabilt, mycket disciplinerat spel tagit sig fram till finalen, hade helt enkelt inte samma spetskompetens. Leo Messi hade visserligen vaknat till och skapade ett par konkreta hotbilder mot favoriterna, men slutresultatet var ändå logiskt. Det bästa laget i finalen, och genom hela turneringen i stort, vann.

Jag hade inte tippat dem som slutsegrare från början. Bland annat därför att inget europeiskt lag någonsin tagit hem VM-bucklan på sydamerikansk mark. Förrän nu. Och nu har det gått tolv år sedan ett sydamerikanskt lag vann VM. Då stod tyskarna som förlorare mot ett Brasilien med en Ronaldo som toppat formen lagom till mästerskapet efter en ganska svag säsong med många skador. Om jag minns rätt. Det är inte 100 procent säkert här heller…

Kommer ni ihåg en höstkväll halvtannat år tillbaka, med en på förhand hopplös uppgift för Sverige i Berlin? Mot just det här tyska landslaget (givetvis undantaget några variationer i manskapet på plan). Med ett distinkt attackerande och totalt dominerande hemmalag under en timme, vilket resulterat i fyra fullträffar, innan ett par raska initiativ av Kim Källström, Zlatan Ibrahimovic och Mikael Lustig plötsligt orsakade obalans i den till synes orubbliga svartvita stridsmaskinen under Joachim Löws ledning. Kommer ni ihåg den helt osannolika upplösningen med kvitteringsmål på tilläggstid och den svenske statsministerns okarakteristiska euforiattack på läktaren? Det kommer alltid att vara ett väldigt speciellt idrottsminne för mig (och antagligen en del andra också). Men det känns väldigt avlägset just nu… Var det där tyskarna lärde sig att aldrig sluta spela, inte förrän slutsignalen verkligen ljöd, oavsett hur överlägsna de verkade vara? Ja, ni ser, med den svenska frånvaron i Brasilien måste man ju ta chansen att gripa efter halmstrån som visar att vi ändå i någon andemening var närvarande…

Ett bra VM var det i alla fall, även om jag under semestern inte lyckats följa alla matcher så nära och regelbundet som jag försökte med i början av turneringen. På grund av tidsskillnaden har matcherna i regel spelats mitt på dagen eller tidig eftermiddag mexikansk tid. Förra VM följde jag från Jemen, där inte alla matcher var tillgängliga på de vanligaste kanalerna, men jag i stället fick chansen att se spännande matcher i traditionella jemenitiska barer (eller vad de nu bör kallas) bland kuddar på golven, vattenpipor och qat-tuggande kamrater. VM 2006 följde jag delvis från Sverige under en kort semester, men lika mycket från Ecuador där jag arbetade då. Något slags tradition att se världens största idrottsevenemang i varierande miljöer har det alltså blivit. En tjusning i sig.

Nu är det slut. Och av ett VM som länge såg ut att manifestera en latinamerikansk läcker och lekfull attackfotboll mot flera tröttnande europeiska elvor, slutade det ändå med en seger för den gamla världen. Eller framförallt för en av den gamla kontinentens representanter. Men de stora positiva överraskningarna kom ändå från andra sidan Atlanten; Costa Rica – givetvis den mest minnesvärda knallen med sin mycket oväntade kvartsfinalplats. Colombia kom lika långt efter flera års frånvaro från VM-slutspel överhuvudtaget. Algeriet överlevde som enda afrikanska lag gruppspelet och pressade blivande världsmästarna mer än någon hade räknat med i åttondelsfinalen. Holland var ett osäkert kort före VM med sin unga försvarslinje, men tog bronset efter 3-0 mot de sorgesamt slocknande hemmahjältarna. Ja, vad händer nu med Brasilien, som trots allt kom till semifinal, men sedan krossades så kapitalt att många bekymrar sig över nationens tillstånd överhuvudtaget och möjligen fler uppblossande protester mot regering och överhet överlag efter turneringens slut?

De mest minnesvärda matcherna jag såg, spontant efter minnesbilder jag kanske omvärderar eller kompletterar en annan dag:

(Jo, minst en rejäl brasklapp måste inskjutas eftersom jag inte såg den redan legendariska semifinalen Tyskland-Brasilien i sin helhet. Och ett par andra som ryktesvis var väldigt underhållande.)

Däremot: Holland-Spanien 5-1. Spanjorerna gick ut som de regerande världs- och europamästare de var, innan de blev bortkontrade, bortkollrade och i praktiken borträknade som blivande mästare igen. Frankrike-Schweiz 5-2. Smickrande siffror för alpländarna efter att det pånyttfödda franska laget släppt in dem i slutskedet och underlåtit att åstadkomma en total förintelse. Belgien-USA 2-1 efter en förlängning som verkligen svängde fram och tillbaka när det gällde initiativ och bollinnehav. Kanske ingen av de mest skönspelade sammandrabbningarna i turneringen, men vilken hetta, vilken viljedemonstration av båda sidor i varierande doser. Mexiko-Kroatien 3-1. Främst för de avslutande 20 minuterna och upplevelsen av att se dem omgiven av entusiastiska mexikanska fans i centrala delar av deras huvudstad.

Förresten, det finns människor som tycker intensivt illa om fotboll. Passionerat aggressivt illa. En av dem heter Ann Coulter och är mest känd som konservativ kommentator av politiska frågor i amerikanska medier. I princip har hon fel i cirka 97 procent av alla ämnen hon uttalar sig i, enligt mina snabba statistiska uträkningar (som också kan behöva kompletteras och justeras någon procentenhet upp eller ner). Hon har fel i det mesta om fotboll också. Men ganska underhållande fel. Se själv och bedöm hennes stridsrop om att “intresse för fotboll är början på en nations moraliska förfall”. Som sagt, underhållande i all sin vanvettiga vilsenhet.

Final med favoriter i repris – medan Brasilien är i kris

30 utslagna. Två kvar. Och vi har sett dem drabba samman förr i finalsammanhang. Tyskland och Argentina. 1986 med Argentina som vinnare, fullt välförtjänt med en Maradona i toppform mot ett Västtyskland (vi ska väl vara noga med den distinktionen) som mer eller mindre snubblat sig fram till final, enligt mina erkänt subjektiva minnesbilder. Fyra år senare var rollerna omvända. Los albicelestes gick på kryckor och briljerade inte direkt med något skönspel men lyckades hålla 0-0 fram till slutminuterna när de mer kreativt orienterade västtyskarna tilldelades en tveksam straff och tog hem bucklan.

Nu smäller det igen. Men vem hade väntat sig att tyskarna så fullständigt skulle förinta värdlandet, så gruvligt att mittfältsmotorn Schweinsteiger närmast bad om ursäkt för 7-1:an efteråt. Nu missade jag direktsändningen på grund av dels lite dålig koll på tiderna och en del annat semesterflängande i södra Texas. Däremot följde jag flera diskussioner och post mortem-analyser på kanaler som ESPN och Fox Sports, där både studioankare och gamla storspelare som Michael Ballack häpnade över brassarnas naiva rusande rakt in i den germanska fällan och deras alltför snabbt hängande huvuden. Dagens drabbning mellan Holland och Argentina (som också träffat på varandra i klassiska clincher förut) var något helt annat; två taktiska och försvarsstarka uppställningar där ingen gav något gratis. Följaktligen gick det till straffar, där holländarnas förmåga att få marginalerna på sin sidan kom till en ände. Jag har ju av någon anledning hållit Argentina som favorit till VM-titeln under en tid, utan att de briljerat offensivt, men samtidigt gör de väldigt få misstag. Ändå måste givetvis tyskarna gälla som favoriter i finalen, en final som blir en kamp mellan kontinenter. Kanske en nödvändig komponent för att uppehålla maximalt globalt intresse, även om arrangörslandet fortfarande befinner sig i chocktillstånd och troligen lär gå igenom en längre depressiv fas efteråt.

Vad är det förresten med tyskarnas urladdningar mot portugisisktalande länder i turneringen? Sina riktiga överkörningar har de reserverat för vanligtvis värdiga motståndare som Portugal och Brasilien, medan de haft mest problem med afrikanska lag (Ghana och Algeriet). Någon glasklar analys, någon, någonstans?

Favoriter faller oftast inte: Förutsägelser inför VM-kvarten

IMG_7291

24 lag är ute ur leken. Åtta återstår. Så här dags brukar antalet rejäla överraskningar vara ganska begränsat. Kanske två eller tre landslag som ingen riktigt räknat med. Högst. Och utfallet av åttondelsfinalerna i fotbolls-VM (för det är naturligtvis vad det handlar om) blev att samtliga gruppsegrare från första vändan tog sig vidare. Men nästan alla fick lida sig fram till där de är nu…

Några noteringar i korta drag:

Mest väntade kvartsfinalister, det vill säga de som knappast kunnat åka hem redan nu utan att riskera rullas i tjära och fjädrar av rosenrasande pöblar som kräver räfst och rättarting: Tyskland (som tvingades till förlängning av Algeriet); Brasilien (vars straffdrama mot Chile jag tyvärr missade); Argentina (som hölls mållösa av Schweiz fram till de sista minuterna av förlängningen och sedan räddades av stolpen). De kan pusta ut, för tillfället…

Favorittippade men ofta ojämna från mästerskap till mästerskap: Frankrike (som kunde ha snubblat över ett Nigeria med lite mer precision i avsluten); Holland (som räddades av stark slutforcering och Arjen ”I would like to thank the Academy” Robben på tilläggstid mot Mexiko).

Up-and coming: Belgien utmålas som havande en gyllene generation, men har egentligen inte glänst i turneringen så här långt. Nu är det ändå här, efter en holmgång mot ett USA vars attityd och lagmoral man måste beundra. Colombia har vunnit många hjärtan och redan nått sin största fotbollsframgång någonsin (väl?). Men nu möter de värdlandet Brasilien och lär ha många starka krafter emot sig…

Och så den stora skrällen: Costa Rica. De som absolut ingen, vad jag vet, hade räknat med som överlevare efter gruppspelet. Inte jag heller. Men det är sådant som livar upp.

Just när utslagsmatcherna kommer igång, brukar målfabrikationen sjunka och små marginaler avgöra. Åtminstone känns det så. Och det traditionellt stora lagen har oftast marginalerna på sin sida, eller det speciella spelgeni som slår till och gör hela skillnaden när födslovärkarna är som värst. I år kan det handla om en Neymar, en Messi, en Benzema eller… Robben. I semifinalerna finns det sällan plats för mer än en riktig outsider. Om ens det. 1994 var ett undantag med Sverige och Bulgarien som utmanare till Brasilien och Italien.

Med detta som bakgrund, några spekulationer om vilka fyra som blir kvar efter nästa vända:

Tyskland brukar inte vika ner sig när de kommit så här långt och är favorit mot Frankrike. Men jag har gärna fel.

Brasilien har hemmastödet och en press på sig att prestera som alltså Colombia har att konfrontera, och i slutändan troligen får kapitulera inför. Men jag har gärna fel.

Holland tar sig an Costa Rica och har nu allt favoritskap över sig. De lär ha psyket och disciplinen för att klara det. Men, jag har gärna fel…

Argentina har knappast överväldigat någon och ser ofta ovanligt fantasilösa ut. Men de har en Messi. Och Belgiens VM tar trots allt slut här. Men, jag blir inte bedrövad om jag får fel där heller…

Notering och hemmasnickrad hypotes om de europeiska lagen som gått längst i turneringen: Holland, Frankrike, Belgien, Tyskland och även Schweiz har lag sammansatta med, enkelt uttryckt, fler invandrare (i första, andra eller kanske tredje generationen), alltså en större etnisk och kulturell mångfald eller vad vi nu vill kalla det, än exempelvis Italien och Spanien som båda misslyckades i år. Betyder det här någon form av ökad dynamik och flexibilitet, variation i spelet och överhuvudtaget fler olika spelartyper som kan vända matcher eller spelmönster? Har det betytt någonting alls? Diskutera!

Spanien, ja. För bara två år sedan hyllades de som världens kanske bästa landslagsgeneration genom tiderna efter finalkrossen mot Italien i EM. Nu plockades de isär av motståndarna och betraktas redan som alltför otidsenliga. Det svänger fort i de här sammanhangen. Men de lär komma igen…

 

Bildmaterial: Mexikanska fans följer matchen mot Kroatien på storbildsskärmar i centrala Mexico City. Foto: J. Lindahl

Flygande holländare mexikansk mardröm

Minuterna före maximal eufori förvandlades allt till melankoli för miljoner mexikaner. Ett holländskt svanhopp blev en svanesång för de gröntröjade ättlingarna till azteker, maya och en uppsjö andra etniska influenser, ett landslag som aldrig tycks komma längre än just åttondelsfinal.

Någonstans strax söder om den långa gränsen mellan Amerikas förenta stater och Mexikos förenta stater. Här har jag nu tillbringat ett par dagar efter en inledande runda i den aldrig sovande miljonmetropolen som utgör det här landets huvudstad. Här är vi främst för semester och för att hälsa på min frus familj. Om dagarna i Mexico City finns en del att berätta, som får komma vid ett senare tillfälle när jag hinner ladda upp ackompanjerande bilder. Om VM har jag hittills levererat ett par rapporter på engelska på min systerblog Yemenity2010. Nu har jag äntligen samlat ihop mig till en lägesrapport även på modersmålet.

Nämnvärt hittills är besöket I Mexico Citys historiska centrum, där vi såg delar av förra matchen mot Kroatien på storbildsskärmar och sedan såg folkets firande vid ett annat historiskt monument, Självständighetsängeln, i rak men kanske inte så poetisk översättning

Länge, länge idag kring lunchtid här i Mexiko såg det ut som om landets representanter i Brasilien skulle  kunna eliminera de holländska favoriterna efter ett magnifikt mål av Giovanni dos Santos. Och man kunde ana att förbundskapten Herrera skulle kunna få en löneförhöjning. Han är tydligen den lägst betalde av alla kolleger i detta VM. Men till slut kunde inte ens heroiske målvakten Ochoa och det ramstarka försvaret i sin helhet stå emot den ökande holländska anstormningen, krönt av ett snyggt precisionsskott efter hörna. Och så den där högst tveksamt dömda straffen efter Arjen Robbens eleganta störtdykning i straffområdet på tilläggstid. I efteranalyserna på mexikansk TV har missnöjet med domslutet visst vädrats, men samtidigt konstateras i regel att mexikanska laget själva tappade koncentrationen på slutet och begick taktiska misstag som fällde dem efter en stark insats under större delen av matchen. Grymt, som för flera andra lag i detta VM. Ecuador, som i princip förverkat sina chanser efter de sista sekundernas snabba spelvändning av Schweiz redan i första matchen. Schweiz! Nej, de lär åka ut med huvudet före i åttondelen mot Argentina, eller?

Trevligare överraskningar är att Colombia lyckats slå sig fram till kvartsfinal med ett konstruktivt attackspel. Och givetvis Costa Ricas kavalkad av sensationella skalper, senast straffavgörandet mot Grekland idag, som jag tyvärr missade. Men jag är glad att grekerna är utslagna. Inte precis världsfotbollens verkliga charmlag…

Frankrikes återuppståndelse efter några svåra år är också en uppenbarelse. Så här underhållande och kreativa har de väl inte varit på den här sidan millennieskiftet. Samtidigt består överraskningslaget Algeriet tydligen till stor del av spelare födda i Frankrike, men med algeriska rötter.

Här i norra Mexiko är värmen just nu tryckande och luftfuktigheten hög. Lättare att andas med hjälp av fläktar och air conditioning. Men fortfarande kan man anta att flera miljoner medborgare sucka djupt snarare än andas lätt och ledigt under ytterligare ett par dagar. Fotbollsfesten kunde ha fått fortsätta för deras del fram till mitten av juli. Nu gick det som brukar, men man kan inte säga annat än att de föll med flaggan i topp. Arjen Robben, han å andra sidan är ett fall för sig. Inte bara som anfallare i världsklass, utan även som skådespelare…