Meximal utdelning i VM-premiären?

Bollen är rund, brukar det heta. Just den här kungligt kolorerade kulan pryder en park i mexikanska miljonstaden Monterrey, där Sverige går in i VM tidigt måndag morgon svensk tid. Foto: PJ Lindahl.

Dubbla känslor. Många av oss som har dem. Ska det här bli en propagandaseger för en president som, ja ni vet. De senaste världsmästerskapen i fotboll har spelats på platser man kan säga en hel del om. Politiskt, etiskt, mänskligarättighetermässigt. Det har ofta varit återkommande dilemman. Nu är det tre länder det handlar om. Tre länder där ett av dem har utvecklat högst ansträngda relationer med de två andra under det senaste dryga året, samtidigt som öppna krigshandlingar pågår mellan ett av arrangörsländerna och ett annat land som deltar i turneringen. Ni vet allt det där. Men till att börja med landar vi på mexikansk mark. Med en av de tre arrangerande nationerna som aktör, mot en tidigare arrangör av turneringen. Samtidigt som min fru bokstavligen är i luften på väg åt det hållet. Meningen är att vi ska mötas upp om några veckor, men vi återkommer till det vid senare tillfälle.

Hur är statusen för Mexikos landslag nu? De har haft en ganska jämn formkurva under VM-historien. Det vill säga, i stort alltid där och kvalificerade för turneringen, antingen den vanliga vägen eller genom att just arrangera. Att de sedan sällan tar sig längre än till åttondelsfinal är nog ett irritationsmoment för många mexikaner. Jo, en och annan kvartsfinal har det blivit men inte mer. Är det något ofrånkomligt som osynliga krafter konspirerar för att vidmakthålla? Jag minns för tolv år sedan när jag och min hustru besökte hennes födelseland och det blev ett dramatiskt uttåg efter tappad ledning mot Holland – ursäkta, Nederländerna – som tilldelades en tveksam straff alldeles i slutskedet. Arjen Robben blev inte mexikansk hedersmedborgare i efterdyningarna, kan sägas. Fyra år senare hade jag precis landat i landet och såg mexikanerna möta Sverige i den avslutande gruppspelsmatchen i Ryssland på TV. Sverige var tvunget att vinna – och så blev det, medan Mexiko ändå klarade sig vidare tack vare att Sydkorea samtidigt slog Tyskland. Men även där stannade tåget vid nästa station.

Nu hoppas jag verkligen att de skulle kunna lyckas bättre. Helst inte på bekostnad av vårt eget landslag, som på något mirakulöst sätt kvalificerat sig via de mest vindlande av vägar. Förutom de här två landslagen är det Ecuador jag hyser mest sympatier för, på grundval av tre år i det andinska landet under 00-talet under den period när de verkligen började etablera sig på den globala scenen i hård konkurrens med sina sydamerikanska grannar.

Lätt epilepsialstrande bildkollage innan den verkliga matchen kommer igång. Salma Hayek, som jag trots allt alltid uppskattat, får det tvivelaktiga nöjet att vifta med pokalen aptitretande för alla pretendenter tillsammans med en av de minst förtroendeingivande internationella förbundsledarna i dagsläget: FIFAs ordförande Gianni Infantino. Mexikos manskap tågar in till tonerna av ”Sirius” med Alan Parsons Project, inte sant? Ni vet perfektionisterna som en gång gjorde ett temaalbum om arkitekten Antoni Gaudí, vilket man helt osökt kan komma att tänka på sedan hans ofullbordade mästerverk i Barcelona välsignades av påven några dagar innan, ett jämnt sekel efter hans död. Sydafrikas nationalsång är också väldigt vacker. Den fick jag faktiskt lära mig i samband med ett scoutläger för sådär 40 år sedan. Eller rättare sagt, den version som då användes för Zimbabwe om jag minns rätt. Det var väl fortfarande inte Sydafrikas officiella nationalsång under apartheideran? Den mexikanska nationalhymnen har jag givetvis stött på vid ett antal tillfällen, på temat stridsrop kopplade till självständighetskampen cirka två sekler tillbaka i tiden.

Värdarna öppnar med vildsint offensiv och slagläge för Jiménez efter fyra minuter. Den här typen av utpräglad attackfotboll kan öppna för kontringslägen, men ger utdelning redan i nionde minuten efter slarv i sydafrikanska försvarslinjen som hänsynslöst utnyttjas av motståndarna. Halvleken fortsätter i högt tempo, med mexarna som spelförare och pådrivare. Tufft spel bör också tilläggas. Inklusive regelbundna feltajmade fällningar och tacklingar som en kanske naturlig följd av just den uppskruvade takten. Spelet jämnas ut, Sydafrika får låna bollen lite mer men utan spets framåt. Mer explosivt och rappt kortpassningsspel från Mexiko, stolpskott strax före paus. Det svänger.

Omgående gratischans för Mexiko som de lyckas försumma efter pausvilan. Ny chans efter frispelning och frilägesutvisning för en försvarare som TV4s experter tycker borde ha bytts ut redan i halvtid. Efterföljande frispark tyvärr helt misslyckad. En bit in i andra halvlek tycks mexikanerna ha tappat rytmen och pressas högre av de decimerade gästerna. Hemmapubliken börjar visa sitt missnöje, men då byts deras tonårige talang Mora in och ökar entusiasmen. Strax efter det kommer även andra målet och lättar synbart på trycket. Parallellt hårdnar konfrontationerna och de synliga irritationerna kontrahenterna emellan.

Vilket manifesteras i ännu ett rött kort för Sydafrika, efter en handpåläggning i offensiv zon. Tveksamt beslut, enligt TV4 – och mig – men sanktionerat av VAR. Som grädde på moset en utvisning även för Mexiko på tilläggstid. Där är det sydafrikanernas tur att hafsa bort ett utmärkt frisparksläge. Överhuvudtaget blir slutsträckan av matchen rörig, slarvig och sönderryckt. Men inte bortkastad för hemmalaget som tar med sig tre poäng från en tydligen fullsatt Aztekastadion. Får man tro förhandsrapporterna kring de i vissa fall hårresande höga biljettpriserna är inte alla matcher i mästerskapets slutsålda så här långt.

Fredag morgon svensk tid har min fru slutligen kommit fram till sitt resmål. På vägen har hon tillbringat ett antal timmar på flygplatsen i Dallas med långa köer i passkontrollen (som det ofta är, men nu kanske ännu längre än vanligt). I vimlet syntes av någon anledning flera fotbollssupportrar klädda i blågult. Vem kunde ana?

Kommer det att firas i fontäner även den här fotbollssommaren – och i så fall vilket lands i första hand? Just den här råkar också befinna sig i Monterrey. Foto: PJ Lindahl.

Från frysboxen: Sports Bar – Saba Style

Ursprungligen publicerat på yemenity2010 22 juli 2010 från Taiz i Jemen.

VM är över… och sällan har jag sett så lite av det som den här gången. Men med de speciella förutsättningar som rådde var i alla fall en del av matchupplevelserna mer minnesvärda än vanligt. Företrädesvis inträffade de på speciella platser där såväl vattenpipor (eller shisha, som de plägar kallas här) och qat som ständigt återkommande satellitmottagarproblem och mixtrande med fjärrkontrollen mitt under match är standard. Det var främst kanaler ur Al Jazeera-nätverket som visade matcherna. Det bolaget är numera en institution och medial maktfaktor i den här delen av världen, och har expanderat sitt territorium vidare än så (vilket jag tänkte återkomma till i ett senare inlägg). Inför VM var situationen sådan att speciella betalkort krävdes och det hade inte jag; faktiskt inte ens TV i lägenheten förrän ganska nyligen när jag flyttade en kort sträcka till en lya där det redan fanns en sådan. Men i Taiz finns det kollektiva alternativ!

Kuddar, dynor och klassiska jemenitiska vardagsrumsvråer är integrala inredningsfundament i Fundoq al-Ochwa, eller Brothers Hotel. Servicenivån är ojämn, men karaktär har stället utan tvekan. En institution i stan? Tidigare under våren såg jag en del Champions League på samma ställe, främst Manchester United i vått och torrt. Strömavbrotten är också en detalj att räkna med i den här staden och de brummande dieseldrivna generatorerna kan snabbt komma till användning. Damer göre sig för övrigt icke besvär i TV-hörnen; ännu ett utslag av hur det offentliga sociala livet ser ut här i Jemen.

Matcherna då? Av de förväntade storheterna såg jag i stort sett ingenting alls av Argentina, Brasilien, Italien eller England. Representanter för stolta nationer som i vissa fall sades gå ut på banan med fruktan i lederna och följaktliga fiaskon som följd när det gällde som mest. Båda finallagen från förra VM utslagna redan efter gruppspelet, till att börja med. Även Italien rök alltså, och jag brukar inte sörja så mycket när de går på pumpen…  Vad fransoserna hade i kroppen är ett sant mysterium. Lugnande medel med muskelförtvinande funktioner? I förlustmatchen mot hemmanationen Sydafrika kunde de ha råkat ut för något betydligt värre än 1-2. USA punkterade Algeriet i sista minuten efter en orgie i målmissar – till besvikelse för de flesta närvarande på hotellet. Tyskland och Ghana var två spelande lag som båda ville vinna och gå vidare – och gjorde så, i den bästa matchen jag hade sett så långt. Men det skulle bli ännu bättre.

Såg Spanien slå Portugal i en mindre TV-bar en but uppåt vår gata Al-Moror, med liknande koncept, det vill säga mafrajer (madrasser och kuddar), vattenpipor och magiska löv i överflöd för dem som så önskade. Jag lät bli bonusutbudet, inte minst för att jag var där med en bekant som själv försöker skära ner på sitt qat-intag (och faktum är att jag själv fortfarande inte prövat, vilket förvånar en del andra utlänningar här i Taiz). Holland -Uruguay var en annan match jag råkade se i samma rökiga bar. Två lag som presterat över förväntan, i en spännande semifinal. Och publiken här verkade jubla lika mycket vilket lag som än gjorde mål.

En och annan match såg jag faktiskt i hemmiljöer, som Uruguay-Ghana, där sydamerikanerna lite oväntat visade sig vara världens ledande handbollsnation just nu. Och det räckte till semifinal… Vad skulle Maradona ha sagt – Guds hand? Och så, finalen: Då hade jag åkt på en kraftigare förkylning än jag vanligtvis råkar ut för och var tacksam för att Al Jazeera var på generöst humör och den avgörande uppgörelsen visades utan kortkrav. Holland är ett gammalt favoritlag för egen del, troligen sedan den första VM-turnering jag minns 1978, men även senare bravader såväl i VM som EM. Spontant sympatiserade jag med deras kämpaglöd mot spanjorerna som dock spelat upp sig till sin högsta nivå så dags i turneringen och trots allt var välförtjänta vinnare. Nu är frågan; var kommer jag att se nästa VM? Det är bara fyra år kvar och det är dags att börja planera…

Några relaterade länkar: Varför gick det så bra för de sydamerikanska lagen i VM (åtminstone fram till kvartsfinalerna)? BBC frågade bland annat en tidigare fixstjärna på planen, numera tränare: ”This is one of the toughest qualifiers in the world,” said Maradona. ”I think Ecuador [edged out in the last official match by Uruguay] deserved to be here. And it is definitely not the same to play against the likes of Ecuador than against, let’s say, the Faroe Islands”. Men analyserna hann svänga ett par gånger fram till slutet, när européerna tagit över dominansen igen. Ingen är profet på sin hemplanet, utom den tyska bläckfisken Paul…

Arrangemanget i stort analyseras av Al Jazeera: Sydafrika trotsade olyckskorparna och levererade vad de skulle. VM ”has been a great success and will leave a lasting legacy in our country” kommenterar landets president Jacob Zuma. Och visst har den här sporten alltid lämpat sig för uttömmande sociopolitiska analyser? Som här i The Nation, som bland annat citerar den kontroversielle amerikanske TV-demagogen Glenn Beck: ”We don’t like the World Cup. We don’t like soccer. We want nothing to do with it…. I hate it so much, probably because the rest of the world likes it so much, and they riot over it, and they continually try to jam it down our throat.” Artikelförfattaren har en sundare syn på sport, bör tilläggas.

Svart på vitt om Sydafrika – ämne för flera filmer

Apartheid. Minns ni det systemet som praktiserades i Sydafrika under ett drygt halvsekel, eller i praktiken troligen längre än så? Och på många sätt liknar hur det ser ut på flera håll i världen fortfarande. Nyligen recenserade jag den storslagna filmen ”Mandela – vägen till frihet” med Idris Elba och Naomie Harris i ledande roller, på russin.nu. I samband med detta insåg vi att apartheid som ämne förekommit i flera tidigare texter och lanserade därför detta som tema. Titlar som ”Endgame”, ”Catch a Fire” och ”The Hidden War” är väl inte så allmänt kända – men filmerna saknar definitivt inte kvaliteter. Dokumentären ”Searching for Sugarman” av nyligen avlidne svenske regissören Malik Bendjelloul har ju faktiskt också en koppling till Sydafrika. Uppenbara luckor i temat? Tja, det var flera år sedan jag såg ”Ett rop på frihet” som kom redan i slutet av 1980-talet. Och någon gång ska jag väl se om den och skriva några rader. Se det som en målsättning. Löften är alltid svåra att leva upp till…