Dubbla känslor. Många av oss som har dem. Ska det här bli en propagandaseger för en president som, ja ni vet. De senaste världsmästerskapen i fotboll har spelats på platser man kan säga en hel del om. Politiskt, etiskt, mänskligarättighetermässigt. Det har ofta varit återkommande dilemman. Nu är det tre länder det handlar om. Tre länder där ett av dem har utvecklat högst ansträngda relationer med de två andra under det senaste dryga året, samtidigt som öppna krigshandlingar pågår mellan ett av arrangörsländerna och ett annat land som deltar i turneringen. Ni vet allt det där. Men till att börja med landar vi på mexikansk mark. Med en av de tre arrangerande nationerna som aktör, mot en tidigare arrangör av turneringen. Samtidigt som min fru bokstavligen är i luften på väg åt det hållet. Meningen är att vi ska mötas upp om några veckor, men vi återkommer till det vid senare tillfälle.

Hur är statusen för Mexikos landslag nu? De har haft en ganska jämn formkurva under VM-historien. Det vill säga, i stort alltid där och kvalificerade för turneringen, antingen den vanliga vägen eller genom att just arrangera. Att de sedan sällan tar sig längre än till åttondelsfinal är nog ett irritationsmoment för många mexikaner. Jo, en och annan kvartsfinal har det blivit men inte mer. Är det något ofrånkomligt som osynliga krafter konspirerar för att vidmakthålla? Jag minns för tolv år sedan när jag och min hustru besökte hennes födelseland och det blev ett dramatiskt uttåg efter tappad ledning mot Holland – ursäkta, Nederländerna – som tilldelades en tveksam straff alldeles i slutskedet. Arjen Robben blev inte mexikansk hedersmedborgare i efterdyningarna, kan sägas. Fyra år senare hade jag precis landat i landet och såg mexikanerna möta Sverige i den avslutande gruppspelsmatchen i Ryssland på TV. Sverige var tvunget att vinna – och så blev det, medan Mexiko ändå klarade sig vidare tack vare att Sydkorea samtidigt slog Tyskland. Men även där stannade tåget vid nästa station.

Nu hoppas jag verkligen att de skulle kunna lyckas bättre. Helst inte på bekostnad av vårt eget landslag, som på något mirakulöst sätt kvalificerat sig via de mest vindlande av vägar. Förutom de här två landslagen är det Ecuador jag hyser mest sympatier för, på grundval av tre år i det andinska landet under 00-talet under den period när de verkligen började etablera sig på den globala scenen i hård konkurrens med sina sydamerikanska grannar.

Lätt epilepsialstrande bildkollage innan den verkliga matchen kommer igång. Salma Hayek, som jag trots allt alltid uppskattat, får det tvivelaktiga nöjet att vifta med pokalen aptitretande för alla pretendenter tillsammans med en av de minst förtroendeingivande internationella förbundsledarna i dagsläget: FIFAs ordförande Gianni Infantino. Mexikos manskap tågar in till tonerna av ”Sirius” med Alan Parsons Project, inte sant? Ni vet perfektionisterna som en gång gjorde ett temaalbum om arkitekten Antoni Gaudí, vilket man helt osökt kan komma att tänka på sedan hans ofullbordade mästerverk i Barcelona välsignades av påven några dagar innan, ett jämnt sekel efter hans död. Sydafrikas nationalsång är också väldigt vacker. Den fick jag faktiskt lära mig i samband med ett scoutläger för sådär 40 år sedan. Eller rättare sagt, den version som då användes för Zimbabwe om jag minns rätt. Det var väl fortfarande inte Sydafrikas officiella nationalsång under apartheideran? Den mexikanska nationalhymnen har jag givetvis stött på vid ett antal tillfällen, på temat stridsrop kopplade till självständighetskampen cirka två sekler tillbaka i tiden.

Värdarna öppnar med vildsint offensiv och slagläge för Jiménez efter fyra minuter. Den här typen av utpräglad attackfotboll kan öppna för kontringslägen, men ger utdelning redan i nionde minuten efter slarv i sydafrikanska försvarslinjen som hänsynslöst utnyttjas av motståndarna. Halvleken fortsätter i högt tempo, med mexarna som spelförare och pådrivare. Tufft spel bör också tilläggas. Inklusive regelbundna feltajmade fällningar och tacklingar som en kanske naturlig följd av just den uppskruvade takten. Spelet jämnas ut, Sydafrika får låna bollen lite mer men utan spets framåt. Mer explosivt och rappt kortpassningsspel från Mexiko, stolpskott strax före paus. Det svänger.

Omgående gratischans för Mexiko som de lyckas försumma efter pausvilan. Ny chans efter frispelning och frilägesutvisning för en försvarare som TV4s experter tycker borde ha bytts ut redan i halvtid. Efterföljande frispark tyvärr helt misslyckad. En bit in i andra halvlek tycks mexikanerna ha tappat rytmen och pressas högre av de decimerade gästerna. Hemmapubliken börjar visa sitt missnöje, men då byts deras tonårige talang Mora in och ökar entusiasmen. Strax efter det kommer även andra målet och lättar synbart på trycket. Parallellt hårdnar konfrontationerna och de synliga irritationerna kontrahenterna emellan.

Vilket manifesteras i ännu ett rött kort för Sydafrika, efter en handpåläggning i offensiv zon. Tveksamt beslut, enligt TV4 – och mig – men sanktionerat av VAR. Som grädde på moset en utvisning även för Mexiko på tilläggstid. Där är det sydafrikanernas tur att hafsa bort ett utmärkt frisparksläge. Överhuvudtaget blir slutsträckan av matchen rörig, slarvig och sönderryckt. Men inte bortkastad för hemmalaget som tar med sig tre poäng från en tydligen fullsatt Aztekastadion. Får man tro förhandsrapporterna kring de i vissa fall hårresande höga biljettpriserna är inte alla matcher i mästerskapets slutsålda så här långt.

Fredag morgon svensk tid har min fru slutligen kommit fram till sitt resmål. På vägen har hon tillbringat ett antal timmar på flygplatsen i Dallas med långa köer i passkontrollen (som det ofta är, men nu kanske ännu längre än vanligt). I vimlet syntes av någon anledning flera fotbollssupportrar klädda i blågult. Vem kunde ana?