Sex mål framåt på två matcher. Inte illa. Tyvärr även lika många insläppta. Ni vet. Att vi fortfarande inte vet vad som kommer att hända när det svenska landslaget i fotboll ställer sig på den internationella scenen. Som någon djuplodande filosof ska ha yttrat; ’i fotbollen kompliceras allting genom närvaron av motståndarlaget…’.

Hur ska det här gå? Vad kan vi egentligen förvänta oss? Allt och inget eller vad som helst. En tidig morgon, alltså i vargtimmarna här, ska någon indikation infinna sig. Premiärmatch för Sverige i ett fotbolls-VM för första gången på åtta år. Och som alla vet, att vi överhuvudtaget har nått dit beror på ett spännande regelverk omkring kvalspelet och hastig pånyttfödelse efter en vandring i dödsskuggans dal.

Men de blågula börjar bra. Samspelet verkar stämma, Sverige ser ut som ett lag och det ger resultat. Alexander Isak ser ut som Isak igen och visar det med all önskvärd tydlighet efter någon halvtimme när han får chansen ute på kanten, vänder bort en back och sätter 2-0 efter tidigt ledningsmål av Ayari. Laget fortsätter pressa, hålla bollen förvånansvärt mycket och inte låta nordafrikanerna (som samlat på sig en ansenlig erfarenhet i de här sammanhangen) att komma till alltför heta lägen. Men det gäller att hålla i. Strax före pausvilan spricker svenska försvarsmuren – precis det vi inte ville se.

Tunisien kvicknar till och får mer självförtroende, samtidigt som svenskarna blir mer passiva och defensiva. Men – man ska ha lite tur också. När det verkar som om nordafrikanerna tagit över taktpinnen och det börjar se riktigt ruggigt ut får Sverige ett tredje mål närmast till skänks och det tackar vi inte nej till. Orosmomenten finns alltid där, numera inte minst försvarsmässigt. Och i det här till stora delar orutinerade manskapet (där väldigt få spelat stora mästerskap tidigare) kan man som svensk supporter aldrig helt slappna av. Men här syns ändå inställningen. Laget lägger in det lilla extra i närkamperna när det krävs. Försöker hålla bollen när det går. De gånger de släpper över initiativet till Tunisien börjar pulsen öka oroväckande mycket. Men, ännu ett snyggt svenskt mål, bortdömt för offside i första läget men efter VAR-kontroll godkänt. I slutsekunderna av tilläggstiden klipper Ayari till igen och skapar en segermarginal som kanske inte riktigt motsvarar vad som hänt på planen, men skvallrar om oanad och ovanlig effektivitet.

Premiärmatchen spelas alltså i Monterrey, ett industricentrum och kluster som ger intrycket av att egentligen vara tre olika stadsformationer som växt ihop i norra Mexiko. Hittills har jag bara varit där på kortare besök några dagar i taget. Det är vanligtvis inte en självklar turistmagnet. Därifrån förflyttas matchandet till Houston och en luftkonditionerad inomhusarena. Vilket inte visar sig vara ett vinnande koncept den här gången i varje fall…

Upp som en sol och ner på jorden igen?

Närmast katastrofstart med alldeles för enkla genombrott för holländarna – ursäkta, nederländarna. Efter en dryg kvart underläge med 0-2. Minnen från den miserabla åttondelsfinalen mot Tyskland 2006 återvänder ovälkommet. Det här är något annat än Tunisien. De orangeklädda, som Sverige oftast har svårt att slå, är pressade att vinna efter oavgjort mot Japan. Men de äger också betydligt större tyngd och ser närmast oövervinnerliga ut fram till den hett omdiskuterade obligatoriska vätskepausen. Den som många gärna rackar ner på av goda skäl. Varför i varje match? Nu kan den ändå haft en inverkan på Sveriges möjligheter att omforma sig och skapa ett betydligt bättre samspel under andra halvan av första halvleken, där Sverige faktiskt skaffar sig flera kvalificerade chanser att reducera och dessutom får ett mål bortdömt med minsta möjliga marginal för offside. Det kanske inte är Sveriges afton, men vi vill se tendenser till något som fungerar i fortsättningen, eller hur?

Tyvärr mardrömsstart även på andra halvlek och underläge med 0-4 med över en halvtimme kvar att spela. Det är helt enkelt grav skillnad i effektivitet här. Sverige replikerar med tre byten och en relativt snabb reducering genom en entusiastisk Elanga. Annars verkar refrängen den här kvällen vara att Sverige periodvis sågar sig igenom det holländska försvaret med små eleganta lösningar och goda intentioner, men sedan brister i slutet. Sverige skapar flera halvchanser och några skott som sätter nederländske burväktaren på prov, men när motståndarna är direkt dödande i början och alldeles i slutet av halvleken räcker det inte. Det stundtals småtrevliga och faktiskt rätt charmiga svenska bolltrillandet i perioder resulterar bara i en fullträff totalt och den inträffar när man går rakt fram i mitten och krånglar till det så lite som möjligt. Läxa för fortsättningen?