Alan Parsons satsar på säkra kort efter 15 års tystnad

 

Finns han fortfarande? Frågan är motiverad. Många år sedan han gav ut något i eget namn. Forne samarbetspartnern Eric Woolfson (1945-2009) är ju däremot inte längre ibland oss, vilket gör det osannolikt med något nytt under namnet Alan Parsons Project. Men varje gång han gör något så är det i regel ett antal kollaboratörer inblandade. Så även nu, med visiter av vokalister som Jason Mraz och Lou Gramm, gitarrekvilibristen Steve Hackett och inte minst ukulelespelaren Jake Shimabukuro. Allvarligt talat, jag hade inte noterat ukululelen någonstans förrän jag skummade igenom personallistan via Wikipedia, men jag lovar att lyssna mer uppmärksamt efter den i fortsättningen. 

I mitten av 00-talet släppte han något nästan monstruöst som jag bara orkade lyssna på ett ytterst begränsat antal gånger. På ”A Valid Path” lät det som om han försökte ge sig in i electronica-genren utan att ha någon riktig aning om vad han skulle där att göra. Låter den lika illa som jag tyckte då? Jag har ärligt talat inte vågat återvända dit. Sedan har det varit tyst om den gamle mästeringenjören (han inledde sin karriärbana som 18-årig assisterande tekniker i studion där Beatles spelade in ”Abbey Road”) ett antal år. Åtminstone har jag upplevt det så. Men med ålderns rätt hade han väl egentligen kunnat fortsätta pensionärslivet. Möjligen vis av erfarenheten är han tillbaka på säkrare mark. Ballader i den gamla skolan, med en del dramatiska strukturer, andra gånger mer nedtonat, vissa orkestrala inslag och överlag  en behaglig, väldigt bekant känsla. Förutom kanske det där tematiska draget som en gång var hans signum. Det hörs inte mycket av den här gången.

Så frånsett en liten fanfar med filmmusikkaraktär, så dominerar de bitterljuva balladerna och diskret pulserande popdängorna. En smula lagomsymfoni smyger sig in, med den lätt ironiska titeln ”One Note Symphony”, men i stort sett är det en rätt riskfri formel han följer. Och som han bevisligen behärskar. Själv har jag bevisligen lyssnat på det här flera gånger nu, så något i det nostalgiska och igenkännbara fungerar uppenbarligen för vissa av oss.

 

Artist: Alan Parsons

Titel: The Secret

Utgiven: April 2019

Finns på Spotify? Ja. 

Även andra strömningsplattformar? Se den officiella hemsidan.

Annan recension av ”The Secret” från AllMusic.

Tipshörnan: Aldrig hört Alan Parsons Project? Starta med ”Tales of Mystery and Imagination” (1976), ”Eye in the Sky” (1982) och ”Stereotomy” (1985) som representerar olika faser i konstellationens karriärkurva.

Annonser

Sverige snubblade på mållinjen i årets ”Game of Tunes”. Eller?

Hit men inte längre. Eller, ’så nära men ändå så långt ifrån’. Välj själva. Ända in i sista momentet fanns det hopp, men om vi som medborgare överlag varit mer matematiskt begåvade och förstått precis hur fördelningen av publikpoängen egentligen fungerar – vilket ingen verkar göra utom möjligen den där norrmannen från europeiska kringkastningsunionen som alltid är på plats vid röstningsceremonin – borde vi väl förstått vartåt det barkade hän. 

Allt är relativt. En aning mer kärlek ur folkdjupen fick han, John Lundvik. I alla fall jämfört med fjolårets unge herr Ingrosso som närmast demonstrativt diskriminerats när de rösterna räknades in efter att ha gjort succé hos jurygrupperna runtom i Europa. Så, historien upprepar sig delvis men resultatet var ändå ett steg upp. Ett litet. Sverige slutade, ja vadå, sexa? Norge – Norge! – tog tydligen hem mest publikröster av alla – alla! – bidrag. Catchy kitsch är inte att förakta. Även Islands åtminstone ytligt provokativa ‘piska mig hårt’-pamflett kammade hem högre poäng av ‘vanligt folk’. Verklighetens folk, som någon tidigare svensk partiledare skulle ha sagt. Det är kanske så här det har varit hela tiden när vi haft en kombination av inringda och inskickade röster samt jurygrupper. Men tendensen har inte synts lika tydligt förrän med det här sättet att redovisa resultatet. Holland som vinnare, eller Nederländerna om vi nu ska vara noggranna, är väl inte så upprörande i sig. Hyggligt modern ballad och ett land som inte vunnit sedan det fortfarande fanns diktaturer på iberiska halvön och Lasse Berghagen var ung och het i branschen. De får gärna arrangera nästa år. Jag gillade Italien och Nordmakedonien också. Och kanske framförallt Australiens bindgalna barocknummer som uppgavs handla om förlossningsdepression men snarast signalerade att någon fått en överdos morfin eller lustgas före framträdandet. Vad fanns att inte gilla där?

Själv hade jag faktiskt tippat Ryssland som segrare före Nederländerna och Azerbajdzjan i en liten intern pool vi hade med de fyra personer som såg tävlingen ihop. Jag lyckades nog inte bäst men var ganska nära att få till tipsen om de tre sämst placerade länderna. San Marino fick sedan obegripligt många folkröster och förstörde delvis den prognosen. De där så kallade Fem Stora länderna fortsätter ha svårt att hävda sig; alltså Frankrike, Spanien, Tyskland, Storbritannien och… Italien är undantaget som förmodligen alltid är besvikna när de inte är absolut mest älskade och högst uppburna av alla länder i alla avseenden. Men de har haft en genomgående stark period efter sin återkomst till tävlingen och hängde med i toppstriden i år igen.

Under semifinalerna hade flera deltagare problem med tonträffen och jag började faktiskt undra om det hade något med akustiken i lokalen att göra eller bara handlade om nerver. I finalen var det få sådana uppenbara obalansakter. Med undantag tag för, just det, inbjudna gästen Madonna. Höga toner bekommer henne inte riktigt längre, möjligen med ålderns rätt samtidigt som hennes register egentligen alltid varit mer begränsat än hos flertalet av de superstjärnekonkurrenter hon tävlade om uppmärksamheten med under genombrottet på 1980-talet. Flera av vilka nu är döda. Död kan man ändå inte säga om hennes show i sig, som levde på koreografi och starkt symbolladdade begrepp. Sånginsatserna svajade alltså, men hon fortsätter ändå att försöka provocera på något sätt.

Så. Alltså. Ska vi acceptera faktum, att omvärlden eller i alla fall resten av Europa kanske tröttnat en smula på Sverige i det här sammanhanget? Med undantag för de mer i branschen invigda och som vi naturligtvis i det här sammanhanget måste framhålla har hyfsat god smak. Det kan vi faktiskt, helt objektivt, inte säga om alla andra européer med tillgång till telefon. Som jag sade, helt objektivt och sakligt… Ett intressant experiment vore att låta amerikaner ringa in och rösta i nästa års final. Hur skulle resultatet bli då? Alternativt kineser, eller den samlade afrikanska kontinenten. Möjligheterna är många. Kontentan av det här är väl att Sverige vid en punkt i tävlingen som sagt var synbart mycket nära men sedan visade sig vara ganska långt ifrån. ’Verka men inte synas så mycket’ ser ut att vara en mer gångbar strategi. Svenskar var ju inblandade i sådär hälften av alla bidrag i går som kompositörer eller koreografer, bensprättare eller barnvakter. Som vanligt, med andra ord. 

Vi kan i alla fall stoltsera med ett bidrag som var i stort sett perfekt framfört i sin genre, hade vissa egna idéer insydda i en invand gospelpopkostym – och just egna idéer i berörda genrer är en betydande bristvara. Kan snillena bakom årets bidrag från, säg Cypern eller Schweiz med stadig stämma och blicken fäst framåt hävda att de haft några personliga visioner i åtanke överhuvudtaget?

Politiska protester verkar ha inskränkt sig till att islänningarna vecklade ut en banderoll med Palestina-flaggan när de fick det slutliga röstningsresultatet. Inte förvånande hördes burop i lokalen efter det som kan gå till historien som ‘tygmanifestationen i Tel Aviv’. Jo förresten, dessförinnan hade redan nämnda Madonna tydligen låtit samma flagga flasha förbi bredvid en israelisk men jag medger att jag inte hann notera det själv. Hela debatten om tävlingens vara eller icke vara i just Israel just nu är en större diskussion med flera dimensioner som vi kan gå in längre på någon annan gång. Som arrangör gjorde de i alla fall rent professionellt och showmässigt ett, enkelt uttryckt, ganska bra jobb. Särskilt jämfört med hur det brukar se ut när östeuropeiska länder fått äran att husera festivalen. 

Men rent statistiskt, var det den längsta Eurovisionfinalen någonsin? Till slut översteg den fyra timmar. Någon har väl koll på det där. Liksom att någon nervös nöjesmurvel under söndagen kommer att ha koll på att de rimligtvis måste ringa Bert Karlsson för en kommentar, av för mig helt obegripliga anledningar, lika obegripligt som att Leif Mannerström regelbundet blir uppringd om allting annat. Eller har det ofoget upphört nu?

Tillbaka till verkligheten. Eller till att börja med, finalavsnittet av ’ni vet vad’. Den aningen polariserande händelseutvecklingen förra veckan har i varje fall definitivt lagt grunden för genuin ovisshet kring utgången… Go Gendry!

Relaterat: Om någon vill grotta ner sig i exakt hur röstandet fungerat i Eurovision-historien finns det bland annat en Wikipedia-sida för sådant. Det har inte direkt varit en spikrak väg framåt sedan starten. 

Ståtliga serenader segerrecept i årets Melodifestivalfinal?

Vi är av med de värsta. Nu återstår ett ganska anständigt startfält, definitivt mer spännande än fjolårets final som jag – ärligt talat – har väldigt vaga minnen av. Tydligen skrev jag något inför den under rubriken ”Flegmatiska funderingar inför en förmodat medioker melodifestivalfinal”. Den formuleringen behöver jag inte använda i år. Finns det någon självklar vinnare? Nej, vilket är en del av charmen. Personligen vill jag verkligen undvika att skicka iväg några missriktade föraningar. Experttips, gallups ur folkdjupen, bookmakers, Spotify-spelningar et al – nej, ingen vidare koll där.

Men… Wiktoria är tillbaka, inte lika akut charmoffensiverande som i tidigare försök men med en ståtlig stark serenad som kan vinna. Ett av hoten finns i en annan stram historia med 70-talistisk profil, framförd av en 16-åring som knappt stått på en scen förut, men har en oväntat stark scennärvaro och gör något personligt av det han fått sig tilldelat. Det handlar alltså om Bishara. Lisa Ajax känsla för dramatik blev mer uppenbar i Andra chansen och är en outsider som inte helt ska räknas bort. Jon Henrik Fjällgren – han står för något eget om inte annat. Hur genuint är det? Hur etnoretro på gott och ont? 

På tal om retro. Dit får man väl räkna ”Victorious” med Lina Hedlund, vidare från en av de två svagare deltävlingarna. Hon skruvar upp tempot utan att tillföra så mycket till sin genre och själv undrar jag mest om hon ska snubbla i trappan. Vilket hon tydligen gjort under repetitionerna, eller hur var det? Mycket vilja och intensiv publikflirt ryms i duetten ”Hold You” med Hanna Ferm & Liamoo. Som inte heller bringar mycket nytt blod i sig och rimligen borde landa på nedre halvan. Men de ser rätt förälskade ut, gör de inte? Ungdomlig energi och entusiasm kan rädda mycket, som för Malou Prytz. Hon är svår att ogilla, men vinner knappast heller. ”Hello”, då? Här handlar det om en veteran, som jag själv knappt hade hört talas om förut. Internationell karriär bakom sig och grafisk inramning på scen som han knappast kan hävda inte hämtat någon inspiration alls från Mr Zelmerlöws ”Heroes”. Men professionellt är det och med en hook som min fru gnolar i köket med jämna mellanrum. Och på tal om hookar… Arvingarna borde vara en parentes i sammanhanget som representant för det gamla gubbagardet, men refrängen är mordiskt melodisk och ger dem troligen märkbart stöd från samma segment i Svea Rike som fixade Robert Gustafssons dansbandspastisch till final förra året. Dock, de internationella jurygrupperna lär vara ljummare. 

Vilka har jag glömt – eller sparat till sist? Nano gör det bästa han kan av en suggestiv kampsång som inte kan komma över det faktum att den är en blekare version av ”Hold On”. Bästa låten rakt av är ”Ashes to Ashes” med Anna Bergendahl på promenad i en virtuell vildmark. Omvägen via Andra chansen har nog inte kortslutit chanserna för gott, men det kanske trots allt är för…traditionellt och 1960-talsdoftande för att älskas av alla i den dag som i dag är. Fördomsfullt räknar jag även här med att internationaljuryn kräver högre hipfaktor. Men vad tycker de om John Lundviks moderna Motown-soul av ett slag som kunnat låta helt rätt i ett par decennier? Kompositionen i sig är inte perfekt eller banbrytande, men framförandet är närapå klockrent, med inglidande gospelkvartett som kompletterande vitamininjektion.

 

Eget önskeresultat:

1. John Lundvik ”Too Late for Love”

2. Anna Bergendahl ”Ashes to Ashes”

3. Wiktoria ”Not With Me”

4. Bishara ”On My Own”

5. Lisa Ajax ”Torn”

6. Mohombi ”Hello”

7. Malou Prytz ”I Do Me”

8. Nano ”Chasing Rivers”

9. Arvingarna ”I Do”

10. Jon Henrik Fjällgren ”Norrsken”

11. Hanna Ferm & Liamoo ”Hold You”

12. Lina Hedlund ”Victorious”

 

OK, efter att ha råkat nosa lite på andra förhandsprofetior så kommer här mina egna, mot bättre vetande: 

1. Bishara ”On My Own”

2. John Lundvik ”Too Late for Love”

3. Wiktoria ”Not With Me”

4. Mohombi ”Hello”

5. Arvingarna ”I Do”

6. Anna Bergendahl ”Ashes to Ashes”

7. Jon Henrik Fjällgren ”Norrsken”

8. Lisa Ajax ”Torn”

9. Malou Prytz ”I Do Me”

10. Nano ”Chasing Rivers”

11. Hanna Ferm & Liamoo ”Hold You”

12. Lina Hedlund ”Victorious”

 

Så. Gjort är gjort. Syns på andra sidan floden…

En sång en gång: ”Life’s What You Make It” – Talk Talk 1986

 

Det händer inte så mycket. Men det som händer är så bra att det inte behöver hända så mycket mer. Ibland räcker en envetet återkommande basfigur (eller kanske piano i det här fallet), ett lagom psykedeliskt gitarriff, en närmast oförliknelig röst (även om exempelvis Feargal Sharkey hade jämförbara stämbandsegenskaper) och existentiell vibe för att skapa ett potentiellt odödligt mästerverk i fem minuter. Då talar vi om längden på låten. Den har levt längre än så. Men nu har sångaren gått ur tiden. Något som uppmärksammats av flera medier, även om han i princip hållit sig borta från musikbranschen i flera år.

Det handlar om Mark Hollis, som en gång stod i fronten för trion Talk Talk. De var inte strängt talat en hitmaskin. Men några sådana hade de ändå. Hits. Mitt i ett, under en period regelbundet flöde av mestadels meditativt material, ofta snarast kontemplativt men ändå märkbart dynamiskt och medryckande. Som i slagnumret ”Life’s What You Make It” från 1986. Det årets album ”The Colour of Spring” följdes 1988 av det än mer kritikeromhuldade ”Spirit of Eden”, med tydliga tidlösa kvaliteter. Som förtjänar att påminnas om, nu om inte förr. Talk Talk var inte vilket ‘a few hits-wonder’ som helst. Och deras musikaliska efterlämningar kommer knappast att försvinna in i dimman utan spår. De hade för mycket personlighet och transcendent suggestionskraft för det.

Mina mest strömmade sånger 2018

 

Nytt och gammalt om vartannat… Eller en smula sorterat. Genremässigt en lagom grönskande djungel av blomster från Vår Herres globala hagar. Några favoriter härrör från 2017 medan andra inslag kanske kommer att återspeglas i den albumlista för 2018 som är på gång. Men hur mycket? Det här är i alla fall vad, just det, Spotify har räknat ut att jag spisat flitigast det senaste året. 

Så, nyare spår (från 2017 0ch 2018) som jag nu statistiskt snurrat flera varv är bland andra följande 20: 

Lauren Daigle ”Still Rolling Stones”

Natalia Lafourcade ”Danza de gardenias”

Ibeyi ”Deathless”

Angelique Kidjo ”Born Under Punches”

Father John Misty ”Hangout at the Gallows”

Gleb Kolyadin ”Insight”

Algiers ”Walk Like a Panther”

Benjamin Bratt ”Remember Me” (från filmen ”Coco”)

Mandisa ”Good News”

Danay Suárez & Idan Raichel ”Closer Now”

The Killers ”Rut”

Luiza Lian ”Tucum”

Florence & the Machine ”Hunger”

Lenny Kravitz ”Who Really Are the Monsters?”

Camila Cabello ”Havana”

Belle & Sebastian ”Poor Boy”

Café Tacuba ”1-2-3”

David Byrne ”I Dance Like This”

Natalie Prass ”Oh My”

Jungle ”Heavy, California”

Nostalgifaktorn, då? I år bevisligen påverkad av planeringen för en fest. Jag fyllde jämnt. Och behövde cover-material för en del av aftonens underhållning, att framföras i opretentiöst sammanhang av ett till stora delar familjerelaterat sammansatt band. Bara för att. Flera inslag i nostalgitrippen nedan kan hänföras till detta (dock inte allt). Och inte blev alla dessa gamla juveler framförda vid det aktuella tillfället heller. Livet handlar som bekant om att sålla… 

FFH ”You Found Me”

The Call ”Let the Day Begin”

Howard Jones ”New Song”

MA Numminen ”Slå mig med din rytmenpinne”

Depeche Mode ”People Are People”

Kool & the Gang ”Celebration”

Soul II Soul ”Back to Life”

Diana Ross ”Upside Down”

Chaka Khan ”Love of a Lifetime”

Quincy Jones ”Ai No Corrida”

Flash & the Pan ”Midnight Man”

Steve Kekana ”Raising my Family”

Al Jarreau ”L Is for Lover”

After The Fire ”Laser Love”

Motsvarande lista från förra året finns här

Karriären lyfter för Lauren Daigle med ”Look Up Child”

 

Nej, det är inte Adele. Hon heter fortfarande inte Adele. Men inledande ”Still Rolling Stones” ger sken av att Lauren Daigle och hennes medbrottslingar mer än någonsin vill rida på vågen och dra fördel av de slående röstmässiga likheterna. Den medryckande old school-rhythm & blues som genomsyrar startspåret följs dock inte upp i den utsträckning man kunde befara. Eller, ärligt talat, hoppas. För den ger mersmak. Drivet, själfullheten och hur väl de sträva sambanden sammanstrålar med den musikaliska omgivningen. Refrängen kanske inte är den ultimata kioskvältaren, men samspelet mellan Lauren själv och de intensiva instickskörerna är ett av flera smarta drag på det här ganska nysläppta albumet. Som går att strömma på – just det – Spotify (och troligen fler jämförbara plattformar). Körinsatserna är något som däremot återkommer på en samling sånger som inte på något sätt kan skryta med att vara nyskapande eller pionjärandefyllda. Men det låter mestadels mycket bra. Och tjänar på att avlyssnas ett par gånger. 

Vad Lauren & Co har insett är hur man lyfter fram hennes övergenomsnittligt genomträngande röst, vare sig man satsar på mellanvägspop, vagt worship-doftande (OK, på svenska: lovsångsdito) material eller potenta powerballaderna. Melodierna behöver i första hand vara funktionella, orden upplyftande utan att vara klämkäcka och märkbart avisera Laurens andligt inspirerade intentioner utan att skrämma bort övrig publik med eventuell religionsfobi. Apropå det heter ett av spåren bokstavligen ”Losing My Religion” men har inte riktigt samma lyriska undertext som REM:s klassiker med samma namn. ”I’m losing my religion / and finding something new / cause I need something different / and different looks like you…”. Frikyrkligt så det förslår, med ett svenskt språkbruk som inte säger alla någonting, men ändå. Bra låt det också, för övrigt. Kompositionsnivån är alltså överlag en smula ojämn och knappast överambitiös men på ett sätt som kan låta väldigt beige – anpassad för ändamålet. Jag kan förstå att skivan på senare tid blivit en storsäljare i USA, i den mån man kan mäta musikförsäljning på ett meningsfullt sätt numera. Så mycket impact har ”Look Up Child” i alla fall haft på marknaden att det uppmärksammats av sekulära tidskriftsgiganten Rolling Stone (som kanske i och för sig fastnade för ovan nämnda inledningsspår bara för titeln också). De konstaterade häromveckan att 27-åriga Daigle i alla fall för ögonblicket utmanövrerade världsnamn som Drake, Ariana Grande och Nicki Minaj på listorna. I sammanhanget passade de på att analysera den, för många kanske överraskande, överlevnadsförmågan hos det som kallas kristen musik (ibland sammanfattad som CCM). Detta faktum uppmärksammades också nyligen av The New Yorker i en text som Rolling Stone själva refererar till. Från 1950-talet och framåt har det funnits en påtaglig koppling mellan inte minst amerikanska pingstkyrkor och populärmusik, ett samband som i och för sig ofta upplevts som obekvämt av representanter för båda sidor. Men band med uttalat kristna medlemmar har lyckats bli framgångsrika även på den vanliga, ’profana’ marknaden under lång tid och New Yorkers artikelförfattare kan rada upp exempel som Creed, P.O.D., The Fray och givetvis U2. 

Om vi går tillbaka till The Marvelous Miss Daigle så har det hänt en del sedan förra albumet ”How Can It Be” (som jag själv recenserat här). I fjol bidrog hon med balladen ”Almost Human” till eftertexterna på scifi-eposet ”Blade Runner 2049”. Hon har hunnit med att spela in en julskiva (ja, sådant hör ju till karriärstegen för många artister) och belönats med ett och annat pris på olika galor. Och det är högst osannolikt att hennes stigande stjärna skulle stanna av efter ”Look Up Child”. Även om jag själv kunde ha önskat mer av rivjärns-R&B, risktagande i allmänhet och fler sensationella slingor i harmonibygget, är det väl oförståndigt att ifrågasätta strategin när den verkar vara så fruktbar. Lauren Daigle lär ha en ljus framtid för sig. Om bara rösten håller och branschen inte äter upp henne levande. 

Relaterat: ”A Christian Singer Is Bigger Than Drake and Ariana Grande This Week” (Amy X. Wang, Rolling Stone 21 september 2018. ”The Unlikely Endurance of Christian Rock” (Kelefa Sanneh, The New Yorker, 24 september 2018). ”You Have to Hear Lauren Daigle’s New Song ‘Still Rolling Stones’” (Relevant Magazine, 21 augusti 2018). Lauren Daigle enligt Wikipedia. 

Annat jag strömmat på sistone: Jungle ”For Ever”, Natalie Prass ”The Future and the Past”, Florence + The Machine ”High as Hope”, Anna von Hausswolff ”Dead Magic”, Angelique Kidjo ”Remain in Light”, Lenny Kravitz ”Raise Vibration”, Spock’s Beard ”Noise Floor”, Paul McCartney ”Egypt Station”… Och mycket annat jag kanske hinner skriva mer om innan jul. Om Gud är god och en får leva.

När Aretha gjorde det för sig själv – med andra

De har säkert rätt. Alla som nu stilsäkert och med rätt känsla för historiska prioriteringar lyfter fram hennes tidiga år och legendariska pionjärinsatser för soul/ R&B och i princip hela den moderna musiken. 1960-talet! 1970-talet! Nu är hon borta, efter förvarningar om allvarligt sviktande hälsa och alla är överens – vi saknar henne redan. Aretha. Så mycket och så uttömmande om hennes karriär och liv hann publiceras redan under gårdagen att jag inte ens tänker försöka tillägga något substantiellt för egen maskin. Men, bara för att, här är en duett från det (åtminstone tidvis) glada 80-talet, där legendaren går loss ihop en av den erans superstars, Annie Lennox, eller mer exakt brittiska duon Eurythmics i en påstridig popdänga parad med en pamflett för kvinnors karriärmöjligheter. Visst kommer ni ihåg den om ni levde så dags.

Och när vi ändå är igång; varför inte ytterligare en duett, en som mötte visst förakt från främst soulpuritaner, men visst har den hook? Vad? Att den aningen äldre souldrottningen (född 1942) skulle överleva unge Mr Michael (1963-2016) var nog ingen populär profetia då, men så blev det. Har de hunnit med något gemensamt framträdande ovan molnen redan eller är det inplanerat? Den som lever får se. Eller, tvärtom, möjligen…

För fler hyllningar till fröken Franklin se bland annat Rolling Stone, NPR, The New Yorker, The Guardian… Bara för att ta några ur högen.