Akustisk trend i vårens skivsläpp?

Ja, jag vet. Ingen säger skiva längre. Men dock. Och vi vet alla att det senaste året påverkats av en pandemi, då inte minst i kreativa sammanhang. Ändå har det släppts förvånansvärt mycket musik som visar både kraft, variation och och inte nödvändigtvis varit extra sparsmakad bara för att förutsättningarna förändrats.

Ändå kan man möjligen skönja en musikalisk tendens i strömningsfloden (välj passande plattform) på senare tid, där akustiska arrangemang är framträdande. Det lite mer avskalade, titlar och stämningar som anspelar på ett liv där inte allting är precis som vanligt. Vad som nu är vanligt. Eller också är det en tillfällighet. 

Det brukade kallas Unplugged. Aldrig en helt sanningsenlig programförklaring eller konsumentupplysning. Men under en period för några decennier sedan skulle alla band värda sitt vete göra någonting där man inte explicit använde elektriska instrument i speciella konsertupptagningar för att visa på sin egen virtuositet och versatilitet. Eller något.

Att en gitarrgigant som Steve Hackett emellanåt släpper något mer oelektroniskt är ingen sensation. I och för sig. På ”Under a Mediterranean Sky” har hans akustiska gitarrer definitivt hamnat i centrum men de omges av orkesterarrangemang, vare det stråkar eller annat fylligt som skulle kunna fungera som filmmusik. Eller överhuvudtaget fungerar till ganska mycket. Inte minst för reflektion och eftertanke. Det här är både storslaget och dynamiskt. Nästan sentimentalt ibland, men inte i någon nedsättande mening. Den känns levande och väcker känslor.

Lite mer oväntat går gamla kanadensiska neoproggarna Saga och river av en del av sina gamla örhängen, om det nu är rätt ord, i mer akustisk tappning på ”Symmetry”. När det gäller hantverksskicklighet oavsett instrumentpark har de egentligen ingenting mer att bevisa, men det här är ändå fullt acceptabla och ganska behagliga varianter av sådant som för deras långvariga följare låter bekant.

”Songs of Isolation”… Sångerskan AA Williams med sin lätt beslöjade och klagande stämma, söker sig tillbaka i en sångskatt som kanske framför allt har sin bas i 1990-talet. Flera av de här omkvädena låter förmodligen också väldigt bekanta för många, men inte riktigt i de här avskalade, ofta melankoliska men livfulla tolkningarna.

Steget till att bara hålla sig till flygeln och skapa atmosfär med tangenternas hjälp är väl inte så fruktansvärt långt för Gleb Kolyadin, ena halvan av ryska duon iamthemorning som skapat sig en profil just på området ’bygga bilder med hjälp av ljud’. Här ska tankarna föras till något av den naturligaste som finns, nämligen vatten. Titeln ”Water Movements” säger väl något. Något som Gleb snott ihop på lediga stunder i väntan på friare rörlighet över gränserna? Vad vet jag, men han kan sitt värv. Och det fungerar precis som ovanstående verk bra, något som kanske speglar både artistens egen sinnesstämning och en stor del av publikens.

I samma andetag kan vi kanske också sortera in Anneke van Giersbergen som förmodligen är fullständigt okänd för den stora massan, men skapat sig en egen profil i sammanhang med större dramatiska gester, episka utflykter och flitigt utnyttjande av sina betydande röstresurser. ”The Darkest Skies Are the Brightest” låter i alla fall uppmuntrande, eller hur? Och somliga artister är mogna att hantera mer återhållna infrastrukturer där kraften verkligen måste komma inifrån. 

Om The Anchoress senaste släpp passar in i den här trenden? Tja, delvis. Hon har även i vanliga fall starkt fokus på rösten, de egna lätt snedsmilande texterna och pådrivande piano. Men aningen mer avskalat är det kanske ändå än sist på albumet ”The Art of Losing”. 

Det senaste med vår egen Emil Svanängen, mer känd som Loney Dear har väl också delvis koppling till trenden. Men för honom är det knappast en trend. Akustiskt är kanske inte rätta ordet, men att mycket kretsar kring en man med sina klaviaturer och säregna skapelser är ingen nyhet. ”A Lantern and a Bell” smyger sig på, men växer ganska fort. 

Och på tal om egensinne. Cobalt Chapel, duon som synbarligen vill kombinera medeltiden med 1970-talets ljudlandskap, är tillbaka. Som vanligt svår att beskriva och bör upplevas för att sedan fascineras av eller förkasta. Själv väljer jag det förstnämnda. ”Orange Synthetic” heter nya albumet.

Spartanskt och sparsmakat gäller knappast senaste EP:n från svenska ACT. ”Heatwave” har gott om de vanliga tvärvändningarna, taktbytena och temperamentet. Även om de inte är lika produktiva numera som en gång så låter de förvånansvärt unga och hungriga. Lastgamla är de kanske inte, men som band har de trots allt existerat i närmare ett kvartssekel.

Finns det fortfarande lite old school rhythm & blues som rycker tag? Jag gillar i alla fall Jon Batiste och ”We Are”. Han vet hur man lägger an ett grundläggande groove och pumpar på. En cool groovy ljudvägg, skulle man kunna sammanfatta ”VWETO III” från Georgia Anne Muldrow. Men det är ju att föredra framför en ocool ogroovy ljudvägg. 

Och något slags ambienta ljudväggsambitioner demonstrerar också sofistikerade Sufjan Stevens, nu i form av en handfull sångsamlingar släppta i snabb följd, med titlar som ”Convocations” och ”Lamentations”. 

Mexikanska gitarrduon Rodrigo y Gabriela fortsätter å sin sida satsa på EP-formatet och avskalade arrangemang med fett fokus på just gitarrerna, som senast den kärnfullt konsumentupplysningsbenämnda ”The Jazz EP”. 

För övrigt: jo, jag har inte missat att Steven Wilson, den levande legendaren, fortsätter utforska en riktning som en del av hans gamla beundrare inte riktigt klarar av. Och ”The Future Bites” kan väl vara riktigt provocerande för dem som vill hålla sig helt på den progressiva arenan. Men i stort sett gillar jag den. Sedan har jag varit lite trögare med att tränga in i det senaste från supergruppen Transatlantic. ”The Absolute Universe”, släppt i två olika versioner som delvis överlappar och delvis kompletterar varandra. Ungefär. Återkommer om det.

Men… Ett år med ett nytt album från Frost* brukar bli bättre än ett år utan ett album från Frost*. ”Day and Age” är varken särskilt akustisk eller avskalad, men bjuder i stort sett på samma styrkor och stänkare till sångbyggen som de brukar leverera. 

För övrigt: Block Editor. På den här plattformen. Nej, jag har fortfarande inte lärt mig tycka om den nymodigheten. Efter mer än tio år som användare av WordPress är plötsligt varje tidigare relativt enkelt moment… överflödigt invecklat. Varför? 

Änglar och demoner, kraschlandningar och crazy kitsch – strödda iakttagelser från två Eurovision-semifinaler i halvdistansens era

Änglar och demoner två nummer i rad. En liten iakttagelse i flödet. Cypern och Norge följde på varandra med liknande teman både textmässigt och väl synligt på scen. Framgångsrecept? Själv är jag fortfarande kallsinnig inför båda bidragen – men båda är i final, så det finns helt uppenbart andra åsikter. 

Fältet i första semifinalen innehöll faktiskt inslag med viss personlighet. Inte minst Ryssland, med sin kvinnliga kampsång, stilbruten och eklektisk i alla avseenden. Om det är karaktär som efterlyses så har Ukraina det också. Elektropop med harmonier som jag själv på autopilot kopplar ihop med de bulgariska damkörerna som var i ropet för sådär 30 år sedan. Men som sagt, karaktär.

Som svensk kunde man tycka att det varit ett brott mot all god ton om Sverige inte skulle ha gått vidare till final. Tusse har Star Power, refräng som slår i taket och det mesta andra man kan begära. Eller hur? Nu är den där. Men konkurrensen är, jodå, tuff.

Den typen av pop som presenterades av Irland kanske inte existerar i det här sammanhanget längre, men kändes ändå rätt uppfriskande, trots en del halvtoner som slog fel. Den fantasifulla inredningen kunde föra tankarna till Oscar-nominerade animerade filmen ”Wolfwalkers”. Men… Nej, irländarna har hamnat i en dry schlagerframgång-spell ett bra tag nu. Och det är lite synd.

Coolaste gruppnamn?  Troligen belgiska Hooverphonic vars bastanta powerpop har en kaliber jag brukar gilla, även om inte själva exemplaret det är sensationellt. Tillräckligt starkt för att ändå stå ut i sällskapet just för sin naturliga auktoritet och sofistikerade stilkänsla.

Israel verkar inne på de lätt sjuttiotalsinspererade discopopvibrationerna som annars mest fransmän ägnar sig åt allmänt numera. Ganska groovy, trots allt. Och några tydligen rekordhöga toner, som räckte till final.

Koreografin och illustrerande effekter kring någon som eventuellt lider av alkoholproblem och omges av vänner som försöker intervenera (eller motsatsen), gjorde Rumänien åtminstone visuellt spännande. Tyvärr var låten mer konturlös och hade en tendens att flyta ut i marginalerna. 

Mata Hari” – kan det bli mer kitsch? Azerbajdzjan flirtar med förstavärldskrigshistorien och levererar lagom exotisk ekivok dansuppvisning. Kanske årets mest barnförbjudna bidrag, med viss konkurrens från cyprioterna och kanske serbiska trion. 

Hitkänsla, om inte annat. Stark röst och karisma, entusiasm på scenen om än knappast originellt i arrangemang eller budskap. Sade jag att det handlar om Malta, som tydligen alla förebådat som finalist? Kan bli svårslagen där. Trots eller tack vare ett envist återkommande saxofonriff. Kan vi vara överens om att den detaljen är 2017?

Slovenien gjorde något liknande gospel. Kompetent, rätt snyggt men kanske inte det som slår mest här och nu. Och Litauens discokarikatyr det är säkert rolig innerst inne. Kanske.

Men Polen måste väl ändå ha varit kanonmat från scratch? Liksom Lettlands science fiction-inspererade epos utan riktigt definierad tonart. Danskarna flirtade med åttiotalet på helt skamlöst sätt och sjöng dessutom på danska. Djärvt men, som det visade sig, dumdristigt. Islands sjuttiotalsdisco med kärleksbudskap och lite allmänt antipretentiös hållning blev mer omhuldat. 

Snyggt svartvitt intro på Portugals Beatles-pastisch med bluesinfluenser och storslagen orkesterpop återuppväckt. Som kontrast till en trio serbiska brudar med överdos glitter och glam, som hämtade ur ”Helt hysteriskt”. Serien alltså.

Visst är den där unga bulgariskan med sin både bräckliga och till slut klimaktiskt svällande ballad en liten pärla? Stilbrotten är flitiga, som när just hon följs av ett gäng finska metallarbetare från yttre urskogen.

Flitig falsettsång men imponerande vokalt balansnummer och dynamiskt arrangemang av den där unge schweizaren som verkligen inte försöker vara anonym.

San Marino, stadsstaten med en befolkning i paritet med den svenska småstad där jag själv håller till, brukar låna in utomstående krafter, som nu i form av en hyfsat känd amerikansk rappare. Det kanske funkar. Hur långt?

Av de direktkvalificerade länderna lär Storbritannien vara chanslösa. Igen. Frankrike kan få stilpoäng för sin demonstrativt fanatiska franskhet. Och spanjorerna för sin spanskhet. Italien satsar på tungmetall! Lät lite lovande av utdraget som presenterades. Diametralt annan stil från Deutschland som tycker att alla ska vara trevliga mot varandra, medelst glada färger och barnprogramskaraktär. Men i princip som vanligt verkar ingen av de stolta resursstarka nationerna som går direkt till final automatiskt ha så mycket med slutstriden att göra. Det har funnits undantag vissa år, men det är nog inte ett av de åren. Dock, som ordstävet lyder: för all del – jag kan ha fel.

Är det för övrigt svårare än någonsin att försöka avgöra vad som är en komplett kraschlandning och vad som är tillräckligt crazy kitsch för att gå hem? Ska bidragen hålla sig på mattan och vara mainstream eller slå i taket så mycket som möjligt? Det går inte att helt räkna bort någon eller något längre. Eller att försöka likställa sina egna spontana bedömningar med vad majoriteten av européer tycker.  Samt jurygrupperna som på senare år brukat vara Sveriges bästa vän – i synlig kontrast mot folkdjupen runtom på kontinenten, enligt kalla hårda redovisade siffror på skärmen.

För ännu mer övrigt: är det senaste årets misär som gjort att de holländska arrangörerna tycks lägga så stort allvar bakom sina pausinslag? Akvatiska, akrobatiska mellanaktsnummer från landet som delvis ligger under vatten (eller skulle göra om de inte satt upp skyddsvallar). Storskaliga dansnummer med mängder av förhoppningsvis vaccinerade eller på annat sätt immuniserade dansare på scen och kopplingar till jord, luft, eld och vatten parat med en underströmmande halvapokalyptisk atmosfär. Rätt häftigt i det stora hela. Jag klagar inte. 

I ETT NÖTSKAL: 

Personliga favoriter just nu: Bulgarien, Portugal, Ryssland, Schweiz, Ukraina, Sverige, Belgien (ni vet att sju är ett bibliskt och allmänt respekterat antal att hålla sig till , eller hur?). Reservation för att jag inte närstuderat  alla de direktkvalificerade finalbidragen. 

Troligast sju högst placerade i afton: 1) Malta, 2) Schweiz, 3) Ryssland, 4) Cypern, 5) Grekland, 6) Bulgarien, 7) Sverige (optimistiskt, men ändå). 

Musiker pratar musik i mer eller mindre nya podcaster

Kan musiker prata? Vissa av dem i alla fall. Dessutom har några av de mer kompetenta instrumentalisterna/artisterna på kartan fått för sig att börja producera egna podcaster på senare år. Exempelvis för att – surprise – diskutera musik med andra musiker. Dit hör Steven Wilson och Tim Bowness (båda hemmahörande i artocksfären) som med start för kanske något år sedan hunnit släppa ifrån sig en serie till synes spontana, men engagerande konversationer om olika årtal i den moderna musikhistorien och vilka intressanta album (just det, album) som släpptes. Om deras urval av vad som verkligen var bra och eventuellt banbrytande stämmer överens med ditt eget, finns givetvis bara ett vettigt sätt att ta reda på. Gör det! ”The Album Years” finns där man brukar finna podcaster. Själv använder jag ofta Overcast numera, men det är bara en användbar applikation i sammanhanget.

Neal Morse! Visst, han kunde inte hålla sig borta. Under den lediga rubriken ”Musicians Having Coffee & Talking About Stuff” stämmer han träff per distans (standarden just nu, ni vet) med kolleger som Jon Anderson, Steve Hackett eller ständiga samarbetspartnern Mike Portnoy. Kan även sesYouTube via Morses kanal därstädes.

Level 42 på scen vid Kongsberg Jazzfestival 2017. Tore Sætre, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons

Det senaste i den här vägen jag själv råkat upptäcka är duon Gary Kemp och Guy Pratt, alltså en före detta Spandau Ballet-medlem och en basist som pumpat fram grundrytmer för bland andra Madonna, Tears For Fears, Pink Floyd och inte att förglömma, Bananarama. Hittills har jag bara lyssnat av konversationen med en annan frekvent anlitad basvirtuos; Mr Mark King, för vissa av oss framförallt bekant som centralfigur i popfunkfusionfenomenet Level 42. Men det finns mer där… Just det: ”The Rockonteurs” kallar de sig i rollen som programledare med populärkulturell profil. Förhoppningsvis har de envisheten och uthålligheten som krävs även för att hålla igång ett sådant här projekt en längre period.

Kortkort Melodifestivalrapport: Ja, rätt låt vann.

Egentligen behövs kanske inte så mycket mer än rubriken den här gången. Men… OK. Några korta reflektioner:

  • Kompositionskvaliteten överlag i gårdagens melodifestivalfinal var – helt OK. Det känns som om det här årets deltävlingar i stora drag sållat ut de mer fertila från det mindre fruktbara, med vissa obligatoriska undantag. Och vad som hamnade överst till slut motsvarar ganska bra gradskillnaderna i fältet. Det var en handfull bidrag det handlade om på allvar.
  • ‘Ska man betala bussbiljetten själv?’. Har den frågan ställts förut av en svensk schlagervinnare? Tusse i närmast chockat tillstånd efter sin till slut ganska överlägsna viktoria, verkade tveksam om hur transporten för en svensk representant till en Eurovision-final fungerar. Och den bristen på bortskämdhet bidrar på något sätt till intrycket av en nykläckt stjärna som inte slipat till sin mediepersona ännu.
  • Och ja, jag sade väl det: ”Voices” med Tusse låter mer som en sådan där raketmotorschlager att kasta ut i Europa än resten. The Mamas hade överlag starkast röstresurser, men någonstans saknade jag en riktig refräng som kröning på moussen. Dotter hade nog näst bäst helhetspaket, men fick nöja sig med fjärdeplats, som av en händelse exakt en poäng just efter The Mamas – för andra året i följd. Jag ser ingen total slagkraft i Eric Saades nummer, men det är snyggt iscensatt. Professionellt paketerat, som jag kan ha nämnt förut.
  • Danny Saucedo har aldrig riktigt övertygat mig om sin storhet, men jag gillar fortfarande den opretentiösa 70-talsfunky-karaktären i hans bidrag i år. Och Charlotte Perrelli hade om inte annat en bastant refräng, men kanske för mycket startsträcka fram till den.

 

 

Melodifestivalen del 3-4: Potent popschlager framgångsrecept i medelmåttig konkurrens

I afton dags – för Andra Chansen. Vad har vi lärt oss av deltävling tre och fyra?

  • Vad man saknar i humor får man ta igen i de musikaliska pausinslagen. Kanske ledstjärnan för årets tredje omgång. För just de tänkta komiska inslagen föll tämligen platt. Liksom introduktionerna där artisterna satt och högläste om sina liv i vad som förmodligen inte varade mer än två minuter men kändes som tio. Undantaget artist nummer 7 – Tusse – som faktiskt hade någonting att berätta om under de minuterna.
  • Timbuktu är en etablerad artist som kanske inte ska lämna sitt vanliga civila jobb. Han gjorde ett… anständigt jobb utan något lysande manus till stöd. Att styra ut sig som fransk aristokrat och göra en cover på Mikael Wiehes moderna klassiker ”Flickan och kråkan” är, jag vet inte riktigt. Något var det – men vad? Mer hemtam när han fick chansen att hålla sig till sin vanliga genre. Liksom när han plockade fram Sabina Ddumba som pausartist. Jo, där fanns det klass.
  • I jämförelse med veckan närmast före höll de tävlande bidragen hyfsad klass den kvällen. Hyfsad. Det var inte katastrofvarning. Utan, ska vi använda ordet igen? Anständigt. Fullt anständigt. Standardiserat och storslaget, utan alltför intrikata ackordvändningar någonstans, men ett par prydligt packade paket att skicka vidare. Som veteranen Charlotte Perrelli. Vidare till final med något som närmast kan kallas helgardering. Inga nya idéer någonstans, men potent popschlager i princip. Och Tusse, som gjorde mesta möjliga av sitt välproducerade världsförbättrarepos.
  • Humorn, ja… Inbrytningen av de två efterhängsna buskiskaraktärerna från en av alla bondkomiska följetonger i svensk television tillförde, försiktigt uttryckt, inte riktigt så mycket som avsett. 
  • Fjärde omgången: Per Andersson är på något sätt alltid ett säkert kort. Ihop med Pernilla Wahlgren blir det småtrevligt. Inte radikalt i något avseende, men idén att låta Anna Hedenmo göra behärskad parodi på sin stapelvara ”Min sanning” i det här sammanhanget var trots allt bättre än de redan kulturbrottsrubricerade högläsningarna veckan före.
  • Och det misärspäckade mellanaktsnumret med eldfängda olyckor och smockor på scen är väl säsongens höjdpunkt. Hittills. Eller hur?
  • Annars: säsongens mest otidsenliga bidrag i form av ännu ett dansband: Sannex. Nästan chockerande brist på kontakt med nutiden. Eller också alldeles för mycket kontakt med en nära dåtid som många skulle önska åter i form av soliga semesterresor som fått ställas in senaste året. Men allvarligt… Ska vi ha en seriös diskussion om verkshöjd och versmått från visthusboden? Nej, glöm och gå vidare.
  • Det är en fördel att kunna sjunga generellt. Som The Mamas. Deras schwungkapacitet skjutsar ett habilt bidrag högre per automatik än för de flesta konkurrenterna.
  • Eric Saade har däremot inte rösten som sin starkaste resurs. Men han har uppnått en viss nivå av professionalism som andra saknar och satt ihop ett nummer med förhållandevis spartansk karaktär, avsaknad av riktig hook, men ändå någonstans igenkännbart som övergenomsnittligt i det aktuella utbudet.
  • Kanske något överraskande att Tess Merkel med meriter från Alcazar åkte ut. Hyfsat discotryck där men samtidigt ingen överdos av personligt uttryck, dock.

Dotter och de andra i en devalverad deltävling

Mönstret går igen? Visst brukar det vara så och det kanske är en naturlag: av fyra deltävlingar varje år kommer några att ha en… aningen högre genomsnittlig klass än andra. Helgens utslagning serverade ett svagt slagfält, förlåt startfält, för något direkt slag var det aldrig. Det hade varit ett motbjudande mirakel om till exempel Dotter inte hade gått vidare härifrån. Det var väl också ganska självklart att Anton Ewald skulle göra det, hur lite entusiasm jag än kan visa upp för hans nummer. En liten lyrisk detalj innan jag glömmer det: visst vad det ungefär exakt samma rim som användes av honom och Frida Green? ”Silence… and guidance”?

Två pensionärer får också en andra chans: Eva och Eva. Inte i betydelsen Attling och Dahlgren. Jag protesterar inte, även om jag givetvis inte kan arbeta upp någon extrem entusiasm för dem heller. Det är bara lite kul. Och det skulle jag faktiskt säga även om ett av inslagen som åkte ut först. Den gladlynta duon som hyllade 1990-talet levde kanske i en annan dimension om de trodde att numret skulle fungera i dag. Men – det var färgglatt och påminde om ett decennium då vissa av oss till och med var unga.

Det allmänna upplägget för varje deltävling tycks variera kraftigt beroende på vilka programledare som håller i trådarna. Hur mycket de nu håller i sina egna trådar. Men karaktären var definitivt väsensskild från föregående vecka. Och Christer Björkman gjorde sig själv närmast minimal i rutan. Har någon pratat med honom eller har han själv insett sina begränsningar? 

Finns något mer livsnödvändigt att tillägga i det här läget? Nej, troligen inte. På återseende.

Fyrverkerier och pånyttfödelser – 2020 års bästa album. Just det.

 

Det flödade på, även ett år som 2020. Att rangordna är i princip alltid omöjligt och fåfängligt, men jag lever fortfarande i villfarelsen att det blir roligare när man gör det. Även om det var, ska understrykas, jämnt. Mycket jämnt. Så… Det här är den helt objektiva sammanställningen av 2020 års bästa album, gillat och åtminstone tillfälligt stadfäst i mitten av januari, 2021 AD. Några har jag hunnit recensera (även om det i vanlig ordning var ett kraftigt underskott på detta) – se länkar. Och ja, i princip allt ska vara strömningsbart via en eller flera existerande plattformar.

 

HETAST I HÖGEN:

1. Pattern-Seeking Animals ”Prehensile Tales”. Människan söker mening i allt och kan därmed definieras som ett ’mönstersökande kreatur’. Någon som invänder? Ännu ett epos från relativt nystartad, ja – supergrupp kanske passar här? Nästan bokstavligt talat en omstuvad version av Spock’s Beard under annat namn, med John Boegehold som huvudsaklig motor. Nu ännu bättre än på debuten året innan.

2. Gazpacho ”Fireworker”. Norska musikaliska alkemister som skapat sitt eget utrymme, sitt eget universum och fyller det med fängslande visioner.

3. Pure Reason Revolution ”Eupnea”. De är tillbaka efter tio år. Och låter som pånyttfödda. Eller snarare, väldigt mycket som de gjorde i början av karriären – vilket är precis vad vissa av oss längtat efter men i stort sett hade räknat bort.

 

4. Annie Barbazza ”Vive”. I avdelningen dramatiska damer (som var en stark kategori 2020) är Barbazza en av de mest fascinerande fyrbåkarna.

5. Marjana Semkina ”Sleepwalking”. Ena halvan av iamthemorning skapar sirliga stämningar och målar vackra världar på solokvist.

6. Anna von Hausswolff ”All Thoughts Fly”. Kyrkorgel! Vad mer behövs?

7. María José Llergo ”Sanación”. Modern flamenco med elektrifierande effekt.

8. Neal Morse ”Sola Gratia”. Ännu ett år. Ännu ett musikaliskt Morse-epos. Alltid värt en mässa för vissa av oss.

9. Natalia Lafourcade ”Un canto por México, Vol. 1”. Folkligt, festligt och finstämt om vartannat. Eller allt samtidigt.

 

10. Algiers ”There Is No Year”. Aggression och atmosfär. Fångar stämningen 2020 kanske för att de redan verkade förberedda på den.

11. Ms Amy Birks ”All That I Am and All That I Was”. Hon brukade vara en tredjedel av Beatrix Players. Nu levererar hon små berättelser på egen hand, oftast lika mycket vemod som undertryckt vrede.

12. Kansas ”The Absence of Presence”. Närvarande är de allt. Ett band som är mer av en legend och bytt medlemmar så ofta att – ja, finns det en kärna överhuvudtaget? De lyckas i alla fall låta otäckt mycket… Kansas. Ta det som ett hot eller ett löfte.

13. Nick D’Virgilio ”Invisible”. Ett personligt epos från en mångsysslare med meriter från Spock’s Beard med mera.

14. Sparks ”A Steady Drip, Drip, Drip”. De är som de är. Svåra att jämställa med några andra. Omöjliga att efterapa.

15. Nik Kershaw ”Oxymoron”. Mannen är melodiernas mästare. Och den förmågan har inte fallerat med åren.

16. Sufjan Stevens ”The Ascension”. Lite mer elektrisk. Lite aggressivare, kanske. Men fortfarande väldigt mycket Sufjan.

17. Jon Anderson ”1000 Hands”. Uppfinningsrik och infallsrik även på äldre dagar, den gamle Yes-frontmannen (för dem som till äventyrs inte känner igen namnet).

18. Clarice Jensen ”The Experience of Repetition as Death”. Konkurrerar med med von Hausswolffskan i kategorin ödesmättade ljudlandskap som bara suger in dig utan pardon.

19. Bob Dylan ”Rough and Rowdy Ways”. Gamle Zimmerman kan fortfarande varva det poetiska och det rent episka inom ramen för sin musikaliska gärning. Nästan hypnotiskt infångande i långa stycken.

20. Tame Impala ”The Slow Rush”. Hur beskriver man det här? Alltid någon form av meditation med transcendent karaktär. Ej att förväxla med transcendental meditation. Det här är mer groovy.

21. Rick Wakeman ”The Red Planet”. Rick. The one and only. En gigant vid tangenterna sedan ett drygt halvsekel. Ännu mer orgel, någon?

22. Louise Patricia Crane ”Deep Blue”. Rymd och djup. Och catchy tunes. Åtminstone bitvis.

23. Frost* ”This and That (B-Sides and Rarities)”. Just det. Överblivet material. Men även en sådan samling kan leta sig in bland hermelinerna ett år som 2020. Om man heter Frost*.

24. Ane Brun ”How Beauty Holds the Hands of Sorrow”. Ja, det låter ungefär som titeln antyder. Bräckligt och nästan på väg att brista.

25. Lazuli ”Le fantastique envol de Dieter Böhm”. Ni ser själva. Med den titeln kan det väl inte slå fel?

 

Bubblare och annat som stack ut i flödet på olika sätt:

iamthemorning ”Counting the Ghosts”, Lido Pimienta ”Miss Colombia”, Nubya Garcia ”Source”, Johnny Hates Jazz ”Wide Awake”, Bruce Hornsby ”Non-Secure Connection”, Susanna ”Baudelaire & Piano”, Fish On Friday ”Black Rain”, Thundercat ”It Is What It Is”, A. A. Williams ”Forever Blue”, The Flaming Lips ”American Head”, Gloria Estefan ”BRAZIL305”, Haken ”Virus”, The Killers ”Imploding the Mirage”, La Oreja de van Gogh ”Un susurro en la tormenta”, Ingemar Olsson ”Äntligen”, John Petrucci ”Terminal Velocity”, Oceans of Slumber ”Oceans of Slumber”, Rodrigo y Gabriela ”Mettal EP”, Tim Bowness ”Late Night Laments”, Alex Campos ”Soldados”, Jyoti ”Mama, You Can Bet”, Samuel Hällkvist ”Epik, didaktik, pastoral”, Ambrose Akinmusire ”on the tender spot of every calloused moment”, Anubis ”Homeless”, Blackfield ”For the Music”, Buscabulla ”Regresa”, Caligula’s Horse ”Rise Radiant”, Derek Webb ”Targets”, Eivør ”Segl”, Elvis Costello ”Hey Clockface”, The Flower Kings ”Islands”…

…och här är fjolårets rankning. Liksom listan över årtiondets artister 2010-2019. 

Relativt refrängstark nostalgitripp med Ingemar Olsson på ”Äntligen”

En institution. I alla fall inom den frikyrkliga moderna sångtraditionen. Om det nu låter spännande nog. Ingemar Olsson har hållit på sedan kriget. Alltså, säg Vietnamkriget. Och måste räknas som en av pionjärerna inom det som enklast uttryckt kallas frikyrkopop, ett begrepp som kan locka vissa och skrämma bort ännu fler. Allvarligt talat trodde jag nog att han hade pensionerat sig. Det var ganska många år sedan han släppte ett helt album. Exakt hur många år har jag glömt bort. Hans höjdpunkter för mig ligger troligen mellan 1978 och 1983, från ”En liten bit i taget”  till ”I full frihet”. I det här fallet är det ingen överdrift att säga att någon har format generationer av yngre och aningen äldre inom åtminstone ett segment av den svenska befolkningen. För han har framför allt hållit sig till svenska, till ett enkelt språkbruk och ett överhuvudtaget ganska enkelt uttryck – även om han knappast undviker svåra frågor.

Enkelheten kan vara på gott och ont. Mycket av det som blir akut klatschigt och lättillgängligt kan åldras sämre, men förvånansvärt mycket har hållit tiden stången och upptäckts av senare generationer. För att vara lite elak: vi som vuxit upp i frikyrkligheten kan notera att vissa moderniserade trender först uppstår någonstans inom våra samfund för att sedan, kanske 20 år senare, ta fart i Svenska kyrkan. Sant eller inte, en sång som ”Du vet väl om att du är värdefull” var ett givet inslag på många scoutläger och i andra sammanhang när jag växte upp (det vill säga före internet, reklam-TV och fria skolval), för att senare dyka upp som stapelvara på konfirmationshögtider i svenskkyrkliga sammanhang jag ibland bevistade som exempelvis lokalreporter under en period. Det är lite samma bana som gospelmusiken i Sverige har tagit. Men nu börjar jag avvika från den breda vägen. Även om vi inom den här traditionen gärna talar om den smala. Vägen.

Med ålderns rätt så kanske man inte ska kräva av den gamle Olsson att han bryter ny mark, skapar nytt eller släpper ifrån sig någonting heltigenom originellt. Och det har inte direkt gjort heller. Det här är lättlyssnat. Samma enkla språk, nu kanske enklare än någonsin, refränger som i bästa fall är häftplåster och fastnar direkt men inte heller ger så mycket tuggmotstånd. Dansbandsvarning kan utfärdas vid några tillfällen. Men har man bekantat sig med mannen sedan tidigare så skönjer man ändå en genuin ådra, något som kommer inifrån och gör att även det som gränsar till det alltför smetiga oftast, jag säger oftast, är fullt godtagbart. Nostalgifaktorn här är högt uppskruvad. En låt heter rentav ”Nostalgi”. En annan hyllar söndagsskolan. En gränsar till gospel. Och ett spår innehåller i alla fall märkbara influenser av det Afrika som han länge haft ett närmare förhållande till och inspirerats av, inte minst Sydafrika.

Det går väl över gränsen ibland. Låten ”Avgörande tango” är någon form av charmoffensiv som jag inte riktigt köper. Enkla och rappa men banala rim.  Det sammanlagda antalet ackord på plattan är möjligen fler än på genomsnittlig Roxette-platta (för referens, uppsök Riksantikvariatets rullor) eller vad som kan förekomma i reklamradion i dag, men han håller sig även där inom ganska begränsade ramar. Till sin hjälp verkar den gode Ingemar ändå ha samlat ett gäng av den klassiska ‘studiomaffian’, alltså musiker som förekom på var och varannan produktion under det glada 1980-talet och som i många fall hämtades just från frikyrkomiljön som fostrade fram proportionellt fler professionella instrumentalister och vokalister än de flesta andra jämförbara grupper i samhället under den tiden. Per Lindvall, Frank Ådahl, Backa Hans Eriksson och Jörgen Ingeström är några av namnen som dyker upp här i understödjande funktion.

Det kunde ha varit lite djärvare. Men man får förlåta en ärrad veteran som hittat sin nisch och framför allt vill satsa på att uppmuntra lyssnarskaran under ett år som hittills, ja ni vet, varit ganska miserabelt.

Här hittar du Olssons officiella territorium nätledes:

ÄNTLIGEN

…och ja, hela skivan (som det brukade kallas) finns på Spotify. 

 

Annat strömningsvärt i tiden: The Killers ”Imploding the Mirage”, Nick D’Virigilio ”Invisible”, Kansas ”The Absence of Presence”, Lido Pimienta ”Miss Colombia”, Lazuli ”Le fantastique envol de Dieter Böhm”, Pattern-Seeking Animals ”Prehensile Tales”, María José Llergo ”Sanación”, Jon Anderson ”1000 Hands”, Bob Dylan ”Rough and Rowdy Ways”, Moses Boyd ”Dark Matter” – med flera…

En sång en gång: ”Ever So Lonely” – Monsoon (1982)

Indiepop är sedan lång tid ett begrepp. Exakt vad det egentligen står för är omtvistat. Vad som borde vara mindre omtvistat är att indisk-inspirerad pop, indipop, hindupop, Indian-Western Pop Fusion eller vilken term man föredrar, inte var en etablerad genre på europeisk mark förrän tidigt 1980-tal. Eller visst, Ravi Shankar hade influerat en del musiker under föregående decennier såsom George Harrison, vilket i sin tur bidrog till flera av Beatles mer egensinniga experiment i slutet av deras bana som band. Men Monsoon tog det ett steg till och gav mer eller mindre upphov till en ny subgenre under den relativt korta levnad de hade som sammanhållen konstellation. Och deras mest akut anslående låt var ganska tveklöst ”Ever So Lonely”. Under den formativa perioden efter att jag först pejlat in P3 ungefär precis i samband med decennieskiftet, då var den plötsligt där. Blev den någonsin en gigantisk hit även i Sverige? Nej, kanske inte. Men den pluggades definitivt fler än en gång på just den kanalen och lämnade bestående avtryck, som jag påmindes om senare; om inte annat så av sångerskan Sheila Chandras fortsatta soloutflykter på Peter Gabriels skivbolag RealWorld. Hon har en av de där rösterna som helt enkelt inte låter sig beskrivas utan måste upplevas. Eller hade. Tyvärr – tyvärr – tycks hon sedan ett tiotal år lida av en allvarlig halsåkomma som inte tillåter vare sig sång eller knappt ens tal. Numera ägnar sig hon sig därför mer åt att skriva självhjälpsböcker. Men de musikaliska bidragen till vår moderna kulturhistoria är för bra för att svepas bort i mängden. Så, om ni inte gjort det förut, studera de här drygt tre magiska minuterna och gräv gärna vidare i Chandras vidare äventyr på exempelvis Spotify. Dock – ett bandnamn som Monsoon var naturligtvis för attraktivt för att inte fler skulle använda sig av det. Slå in det som söknamn i ovan nämnda strömningsplattform och treva er fram i djungeln bäst ni kan… Eller kom ihåg att ange låttiteln ovan också om ni vill komma rätt snabbare. För det vill ni, även om ni inte vet om det än.

 

Mer om Sheila Chandra finns att läsa hos exempelvis AllMusic, RealWorld Records liksom en intervju publicerad av Chicago Music Guide för bara något år sedan. För alternativa tagningar av ”Ever So Lonely” finns ett par versioner på YouTube, från Engelska Top of the Pops och en senare liveupptagning med Chandra solo på scen.

En sång en gång: ”Little Lives, Big Love” – Adele Bertei (1988)

Tiderna är hårda. Sverige står inför ett stålbad. Och givetvis, givetvis inte bara vi. Vad behöver vi mest? Mer än bara nyheter och ständiga uppdateringar om exakt hur hårt ansatta vi är av den där osynliga fienden som fått kontinenter att stänga ner, införa undantagstillstånd och starka sociala förhållningsregler i varierande grad. Det är tufft. Musik har en erfarenhetsbaserat osviklig terapeutisk funktion för människor (vare sig man verkligen kan visa det vetenskapligt eller inte) och den här våren är inget undantag. Ska vi grotta ner oss i undergångsstämningar, tungt melankoliska tongångar eller den totala motsatsen? Varför inte lite av varje…

Adele Bertei. Ej att förväxla med sin framgångsrika namne utan officiellt efternamn. Finns hon fortfarande? Ja, men inte särskilt påtagligt på strömningssidan, åtminstone inte Spotify. Däremot härbärgerar hon en egen hemsida och en översikt av karriären är tillgänglig på engelskspråkiga Wikipedia. Där framgår bland annat hennes bakgrund som pionjär på punk- och new wave-scenen under sena 1970-talets New York, följt av samröre med prominenta personer i branschen som Thomas Dolby, Brian Eno, Scritti Politti och Tears For Fears under inte minst ett hyperaktivt 1980-tal, men på senare år även skrivande och filmmakande i olika format. Jag har inte hängt med helt under de senaste decennierna, verkligen inte. Och ”Little Lives, Big Love” kanske inte är särskilt representativ. Men den är catchy. Klatschig. En riktig schlager, nästan. Hämtad från albumet ”Little Lives” som jag har någonstans här i hyllan, men inte hittar för tillfället. Ja, LP-sortimentet hemmavid borde organiseras bättre. Kanske enkelt alfabetiskt som det en gång var…

Alltnog. Låten ifråga. Lyriskt refereras uppenbart till situationen i Sydafrika under apartheid, som fortfarande var ett verksamt oppressivt system då. Som det skulle visa sig, inte så många år till. Tonen är optimistisk – ”…even the longest night-time ends in brand new day…” – vilket förstärks av en tämligen okomplicerad men opretentiöst inspirerande video. Musikaliskt är det starkt pianobaserat, med fylliga körer som sväller upp i korus. Kort sagt passade det perfekt in i särskilt radiolandskapet under sent 1980-tal. Jag är säker på att jag måste ha hört singeln ett flertal gånger i svenska P3 innan jag plockade upp hela plattan själv, vilket antagligen inträffade under någon skivrea, gissningsvis i Linköping eftersom jag bodde i de krokarna under större delen av uppväxten. Helt säker är jag inte vad gäller alla sådana simpla detaljer. Men låten har levt kvar i minnet. Tursamt nog finns den åtminstone uppladdad av någon vänlig själ på YouTube sedan ett antal år tillbaka och stannar väl i alla fall där till dess någon tar ner den igen. Resten av LP:n? Jo, den var också helt helt OK. Dock tydligen inte tillräckligt storsäljande för att Berteis egen solokarriär skulle ta fart på allvar. Hon tycks ha hittat sin väg ändå, men just det här ögonblicket känns som en av de där bortblåsta ljuspunkterna från en era som innehöll försvarliga delar av både vin och vatten, men inte minst musikulturellt satt djupa spår i många av oss som växte upp då.

 

”No matter the cost or sorrow, I’m putting the odds on you. Little lives and big love will always see it through…” (ur refrängen)