Ståtliga serenader segerrecept i årets Melodifestivalfinal?

Vi är av med de värsta. Nu återstår ett ganska anständigt startfält, definitivt mer spännande än fjolårets final som jag – ärligt talat – har väldigt vaga minnen av. Tydligen skrev jag något inför den under rubriken ”Flegmatiska funderingar inför en förmodat medioker melodifestivalfinal”. Den formuleringen behöver jag inte använda i år. Finns det någon självklar vinnare? Nej, vilket är en del av charmen. Personligen vill jag verkligen undvika att skicka iväg några missriktade föraningar. Experttips, gallups ur folkdjupen, bookmakers, Spotify-spelningar et al – nej, ingen vidare koll där.

Men… Wiktoria är tillbaka, inte lika akut charmoffensiverande som i tidigare försök men med en ståtlig stark serenad som kan vinna. Ett av hoten finns i en annan stram historia med 70-talistisk profil, framförd av en 16-åring som knappt stått på en scen förut, men har en oväntat stark scennärvaro och gör något personligt av det han fått sig tilldelat. Det handlar alltså om Bishara. Lisa Ajax känsla för dramatik blev mer uppenbar i Andra chansen och är en outsider som inte helt ska räknas bort. Jon Henrik Fjällgren – han står för något eget om inte annat. Hur genuint är det? Hur etnoretro på gott och ont? 

På tal om retro. Dit får man väl räkna ”Victorious” med Lina Hedlund, vidare från en av de två svagare deltävlingarna. Hon skruvar upp tempot utan att tillföra så mycket till sin genre och själv undrar jag mest om hon ska snubbla i trappan. Vilket hon tydligen gjort under repetitionerna, eller hur var det? Mycket vilja och intensiv publikflirt ryms i duetten ”Hold You” med Hanna Ferm & Liamoo. Som inte heller bringar mycket nytt blod i sig och rimligen borde landa på nedre halvan. Men de ser rätt förälskade ut, gör de inte? Ungdomlig energi och entusiasm kan rädda mycket, som för Malou Prytz. Hon är svår att ogilla, men vinner knappast heller. ”Hello”, då? Här handlar det om en veteran, som jag själv knappt hade hört talas om förut. Internationell karriär bakom sig och grafisk inramning på scen som han knappast kan hävda inte hämtat någon inspiration alls från Mr Zelmerlöws ”Heroes”. Men professionellt är det och med en hook som min fru gnolar i köket med jämna mellanrum. Och på tal om hookar… Arvingarna borde vara en parentes i sammanhanget som representant för det gamla gubbagardet, men refrängen är mordiskt melodisk och ger dem troligen märkbart stöd från samma segment i Svea Rike som fixade Robert Gustafssons dansbandspastisch till final förra året. Dock, de internationella jurygrupperna lär vara ljummare. 

Vilka har jag glömt – eller sparat till sist? Nano gör det bästa han kan av en suggestiv kampsång som inte kan komma över det faktum att den är en blekare version av ”Hold On”. Bästa låten rakt av är ”Ashes to Ashes” med Anna Bergendahl på promenad i en virtuell vildmark. Omvägen via Andra chansen har nog inte kortslutit chanserna för gott, men det kanske trots allt är för…traditionellt och 1960-talsdoftande för att älskas av alla i den dag som i dag är. Fördomsfullt räknar jag även här med att internationaljuryn kräver högre hipfaktor. Men vad tycker de om John Lundviks moderna Motown-soul av ett slag som kunnat låta helt rätt i ett par decennier? Kompositionen i sig är inte perfekt eller banbrytande, men framförandet är närapå klockrent, med inglidande gospelkvartett som kompletterande vitamininjektion.

 

Eget önskeresultat:

1. John Lundvik ”Too Late for Love”

2. Anna Bergendahl ”Ashes to Ashes”

3. Wiktoria ”Not With Me”

4. Bishara ”On My Own”

5. Lisa Ajax ”Torn”

6. Mohombi ”Hello”

7. Malou Prytz ”I Do Me”

8. Nano ”Chasing Rivers”

9. Arvingarna ”I Do”

10. Jon Henrik Fjällgren ”Norrsken”

11. Hanna Ferm & Liamoo ”Hold You”

12. Lina Hedlund ”Victorious”

 

OK, efter att ha råkat nosa lite på andra förhandsprofetior så kommer här mina egna, mot bättre vetande: 

1. Bishara ”On My Own”

2. John Lundvik ”Too Late for Love”

3. Wiktoria ”Not With Me”

4. Mohombi ”Hello”

5. Arvingarna ”I Do”

6. Anna Bergendahl ”Ashes to Ashes”

7. Jon Henrik Fjällgren ”Norrsken”

8. Lisa Ajax ”Torn”

9. Malou Prytz ”I Do Me”

10. Nano ”Chasing Rivers”

11. Hanna Ferm & Liamoo ”Hold You”

12. Lina Hedlund ”Victorious”

 

Så. Gjort är gjort. Syns på andra sidan floden…

Annonser

En sång en gång: ”Life’s What You Make It” – Talk Talk 1986

 

Det händer inte så mycket. Men det som händer är så bra att det inte behöver hända så mycket mer. Ibland räcker en envetet återkommande basfigur (eller kanske piano i det här fallet), ett lagom psykedeliskt gitarriff, en närmast oförliknelig röst (även om exempelvis Feargal Sharkey hade jämförbara stämbandsegenskaper) och existentiell vibe för att skapa ett potentiellt odödligt mästerverk i fem minuter. Då talar vi om längden på låten. Den har levt längre än så. Men nu har sångaren gått ur tiden. Något som uppmärksammats av flera medier, även om han i princip hållit sig borta från musikbranschen i flera år.

Det handlar om Mark Hollis, som en gång stod i fronten för trion Talk Talk. De var inte strängt talat en hitmaskin. Men några sådana hade de ändå. Hits. Mitt i ett, under en period regelbundet flöde av mestadels meditativt material, ofta snarast kontemplativt men ändå märkbart dynamiskt och medryckande. Som i slagnumret ”Life’s What You Make It” från 1986. Det årets album ”The Colour of Spring” följdes 1988 av det än mer kritikeromhuldade ”Spirit of Eden”, med tydliga tidlösa kvaliteter. Som förtjänar att påminnas om, nu om inte förr. Talk Talk var inte vilket ‘a few hits-wonder’ som helst. Och deras musikaliska efterlämningar kommer knappast att försvinna in i dimman utan spår. De hade för mycket personlighet och transcendent suggestionskraft för det.

Mina mest strömmade sånger 2018

 

Nytt och gammalt om vartannat… Eller en smula sorterat. Genremässigt en lagom grönskande djungel av blomster från Vår Herres globala hagar. Några favoriter härrör från 2017 medan andra inslag kanske kommer att återspeglas i den albumlista för 2018 som är på gång. Men hur mycket? Det här är i alla fall vad, just det, Spotify har räknat ut att jag spisat flitigast det senaste året. 

Så, nyare spår (från 2017 0ch 2018) som jag nu statistiskt snurrat flera varv är bland andra följande 20: 

Lauren Daigle ”Still Rolling Stones”

Natalia Lafourcade ”Danza de gardenias”

Ibeyi ”Deathless”

Angelique Kidjo ”Born Under Punches”

Father John Misty ”Hangout at the Gallows”

Gleb Kolyadin ”Insight”

Algiers ”Walk Like a Panther”

Benjamin Bratt ”Remember Me” (från filmen ”Coco”)

Mandisa ”Good News”

Danay Suárez & Idan Raichel ”Closer Now”

The Killers ”Rut”

Luiza Lian ”Tucum”

Florence & the Machine ”Hunger”

Lenny Kravitz ”Who Really Are the Monsters?”

Camila Cabello ”Havana”

Belle & Sebastian ”Poor Boy”

Café Tacuba ”1-2-3”

David Byrne ”I Dance Like This”

Natalie Prass ”Oh My”

Jungle ”Heavy, California”

Nostalgifaktorn, då? I år bevisligen påverkad av planeringen för en fest. Jag fyllde jämnt. Och behövde cover-material för en del av aftonens underhållning, att framföras i opretentiöst sammanhang av ett till stora delar familjerelaterat sammansatt band. Bara för att. Flera inslag i nostalgitrippen nedan kan hänföras till detta (dock inte allt). Och inte blev alla dessa gamla juveler framförda vid det aktuella tillfället heller. Livet handlar som bekant om att sålla… 

FFH ”You Found Me”

The Call ”Let the Day Begin”

Howard Jones ”New Song”

MA Numminen ”Slå mig med din rytmenpinne”

Depeche Mode ”People Are People”

Kool & the Gang ”Celebration”

Soul II Soul ”Back to Life”

Diana Ross ”Upside Down”

Chaka Khan ”Love of a Lifetime”

Quincy Jones ”Ai No Corrida”

Flash & the Pan ”Midnight Man”

Steve Kekana ”Raising my Family”

Al Jarreau ”L Is for Lover”

After The Fire ”Laser Love”

Motsvarande lista från förra året finns här

Karriären lyfter för Lauren Daigle med ”Look Up Child”

 

Nej, det är inte Adele. Hon heter fortfarande inte Adele. Men inledande ”Still Rolling Stones” ger sken av att Lauren Daigle och hennes medbrottslingar mer än någonsin vill rida på vågen och dra fördel av de slående röstmässiga likheterna. Den medryckande old school-rhythm & blues som genomsyrar startspåret följs dock inte upp i den utsträckning man kunde befara. Eller, ärligt talat, hoppas. För den ger mersmak. Drivet, själfullheten och hur väl de sträva sambanden sammanstrålar med den musikaliska omgivningen. Refrängen kanske inte är den ultimata kioskvältaren, men samspelet mellan Lauren själv och de intensiva instickskörerna är ett av flera smarta drag på det här ganska nysläppta albumet. Som går att strömma på – just det – Spotify (och troligen fler jämförbara plattformar). Körinsatserna är något som däremot återkommer på en samling sånger som inte på något sätt kan skryta med att vara nyskapande eller pionjärandefyllda. Men det låter mestadels mycket bra. Och tjänar på att avlyssnas ett par gånger. 

Vad Lauren & Co har insett är hur man lyfter fram hennes övergenomsnittligt genomträngande röst, vare sig man satsar på mellanvägspop, vagt worship-doftande (OK, på svenska: lovsångsdito) material eller potenta powerballaderna. Melodierna behöver i första hand vara funktionella, orden upplyftande utan att vara klämkäcka och märkbart avisera Laurens andligt inspirerade intentioner utan att skrämma bort övrig publik med eventuell religionsfobi. Apropå det heter ett av spåren bokstavligen ”Losing My Religion” men har inte riktigt samma lyriska undertext som REM:s klassiker med samma namn. ”I’m losing my religion / and finding something new / cause I need something different / and different looks like you…”. Frikyrkligt så det förslår, med ett svenskt språkbruk som inte säger alla någonting, men ändå. Bra låt det också, för övrigt. Kompositionsnivån är alltså överlag en smula ojämn och knappast överambitiös men på ett sätt som kan låta väldigt beige – anpassad för ändamålet. Jag kan förstå att skivan på senare tid blivit en storsäljare i USA, i den mån man kan mäta musikförsäljning på ett meningsfullt sätt numera. Så mycket impact har ”Look Up Child” i alla fall haft på marknaden att det uppmärksammats av sekulära tidskriftsgiganten Rolling Stone (som kanske i och för sig fastnade för ovan nämnda inledningsspår bara för titeln också). De konstaterade häromveckan att 27-åriga Daigle i alla fall för ögonblicket utmanövrerade världsnamn som Drake, Ariana Grande och Nicki Minaj på listorna. I sammanhanget passade de på att analysera den, för många kanske överraskande, överlevnadsförmågan hos det som kallas kristen musik (ibland sammanfattad som CCM). Detta faktum uppmärksammades också nyligen av The New Yorker i en text som Rolling Stone själva refererar till. Från 1950-talet och framåt har det funnits en påtaglig koppling mellan inte minst amerikanska pingstkyrkor och populärmusik, ett samband som i och för sig ofta upplevts som obekvämt av representanter för båda sidor. Men band med uttalat kristna medlemmar har lyckats bli framgångsrika även på den vanliga, ’profana’ marknaden under lång tid och New Yorkers artikelförfattare kan rada upp exempel som Creed, P.O.D., The Fray och givetvis U2. 

Om vi går tillbaka till The Marvelous Miss Daigle så har det hänt en del sedan förra albumet ”How Can It Be” (som jag själv recenserat här). I fjol bidrog hon med balladen ”Almost Human” till eftertexterna på scifi-eposet ”Blade Runner 2049”. Hon har hunnit med att spela in en julskiva (ja, sådant hör ju till karriärstegen för många artister) och belönats med ett och annat pris på olika galor. Och det är högst osannolikt att hennes stigande stjärna skulle stanna av efter ”Look Up Child”. Även om jag själv kunde ha önskat mer av rivjärns-R&B, risktagande i allmänhet och fler sensationella slingor i harmonibygget, är det väl oförståndigt att ifrågasätta strategin när den verkar vara så fruktbar. Lauren Daigle lär ha en ljus framtid för sig. Om bara rösten håller och branschen inte äter upp henne levande. 

Relaterat: ”A Christian Singer Is Bigger Than Drake and Ariana Grande This Week” (Amy X. Wang, Rolling Stone 21 september 2018. ”The Unlikely Endurance of Christian Rock” (Kelefa Sanneh, The New Yorker, 24 september 2018). ”You Have to Hear Lauren Daigle’s New Song ‘Still Rolling Stones’” (Relevant Magazine, 21 augusti 2018). Lauren Daigle enligt Wikipedia. 

Annat jag strömmat på sistone: Jungle ”For Ever”, Natalie Prass ”The Future and the Past”, Florence + The Machine ”High as Hope”, Anna von Hausswolff ”Dead Magic”, Angelique Kidjo ”Remain in Light”, Lenny Kravitz ”Raise Vibration”, Spock’s Beard ”Noise Floor”, Paul McCartney ”Egypt Station”… Och mycket annat jag kanske hinner skriva mer om innan jul. Om Gud är god och en får leva.

När Aretha gjorde det för sig själv – med andra

De har säkert rätt. Alla som nu stilsäkert och med rätt känsla för historiska prioriteringar lyfter fram hennes tidiga år och legendariska pionjärinsatser för soul/ R&B och i princip hela den moderna musiken. 1960-talet! 1970-talet! Nu är hon borta, efter förvarningar om allvarligt sviktande hälsa och alla är överens – vi saknar henne redan. Aretha. Så mycket och så uttömmande om hennes karriär och liv hann publiceras redan under gårdagen att jag inte ens tänker försöka tillägga något substantiellt för egen maskin. Men, bara för att, här är en duett från det (åtminstone tidvis) glada 80-talet, där legendaren går loss ihop en av den erans superstars, Annie Lennox, eller mer exakt brittiska duon Eurythmics i en påstridig popdänga parad med en pamflett för kvinnors karriärmöjligheter. Visst kommer ni ihåg den om ni levde så dags.

Och när vi ändå är igång; varför inte ytterligare en duett, en som mötte visst förakt från främst soulpuritaner, men visst har den hook? Vad? Att den aningen äldre souldrottningen (född 1942) skulle överleva unge Mr Michael (1963-2016) var nog ingen populär profetia då, men så blev det. Har de hunnit med något gemensamt framträdande ovan molnen redan eller är det inplanerat? Den som lever får se. Eller, tvärtom, möjligen…

För fler hyllningar till fröken Franklin se bland annat Rolling Stone, NPR, The New Yorker, The Guardian… Bara för att ta några ur högen.

Eurovision 2018: Kvalitet kontra kitsch – vad lönar sig bäst?

 

Det är dags. Att tycka något och försöka förutse. Något. Vårens svenska melodifestivalkavalkad lämnade mig ljummare än vanligt. Men jag har blivit mer välvilligt inställd till gossen Ingrosso efter successiv hjärntvätt – typ. Det är tillräckligt sofistikerat för att hamna på övre halvan i kväll. Men troligen för slick för att vinna. 

Semifinalerna var som redan påpekats av andra, i princip uppdelade i två avdelningar: kvalitet och kitsch. Det mesta mer långtidshållbara tävlade i tisdags, men torsdagen hade högre procentandel ’kul mot sin vilja’-kandidater. Nu har det mesta av det sistnämnda rensats ut innan finalen, på gott och ont. Och startfältet i stort är ganska starkt efter de omständigheter som brukar råda. När det gäller att verkligen på allvar tippa en vinnare är jag tveksam, främst på grund av min egen uppenbarligen konservativt kalibrerade kompass. Jag har fortfarande svårt att se Cypern och Israel som allvarliga aspiranter till att arrangera nästa år. Ihållande rykten hävdar motsatsen. Så OK – we’ll wait and see…

Avdelningen kul men knappast vinnare: Norges fiolfunk med tidigare segraren Alexander Rybak är enklast uttryckt småtrevlig. Moldaviens spring i dörrar-sketch på scen är mer minnesvärd än deras låt, men visuellt släpper det in välbehövligt vinddrag i salongen. Danmarks järnåldersopus konkurrerar med åtminstone en handfull andra djungeltrummande bombasmer (om jag inte räknar fel och glömmer bort hur många sådana nummer som redan eliminerats) men de där skäggen går i alla fall genom rutan. 

Avdelningen tunggung: Ungern drar in metallverkstaden bland glittret och tjänar några stilpoäng på det, men vad fastnar? Mest får det mig att minnas ”Echo” med Outtrigger från den svenska uttagningen häromåret. Visst var den bättre? 

Avdelningen kul… Eller kanske inte: Tjeckiens klämkäcke misstänkte mormonmissionär (klädkoden stämmer i alla fall) på utflykt i Europa. Den ukrainske vampyren med brinnande klaver som sällskap. Hm.

Avdelningen ’värd en bättre låt’: Australiska Jessica Mauboy har energi nog att kunna sälja överskott till mer behövande konkurrenter. Kunde hon inte ha fått några fler ackord och brötiga basgångar som backup? Storbritannien lider delvis samma sjuka med staplade klyschor på varandra. Verkligen inte värst i klassen, men diskvalificerar sig ånyo fullt frivilligt från alla seriösa segerspekulationer. Skyll er själva…

Avdelningen ’vad ska spanjorerna hitta på i år då’: Jo, en uppryckning efter fjolårshaveriet. Min frus flitiga konsumtion av spanska talangjakten ”Operación Triunfo” har exponerat mig tidigt för årets bidrag, en romantisk duett som inte får taket att ramla ner men är ganska behaglig i största allmänhet, om än långt från dynamiken i deras mest dramatiska schlagerballader – som jag brukar gilla mer än genomsnittet av den europeiska publiken. 

Avdelningen finstämda ballader: Flera har redan fallit för bilan i kamp med mer iögonenfallande nummer med örongodisaspirationer som i sin desperation ibland slår helt slint, men lyckas tränga genom bruset på något sätt. De mer stillsamma stunderna som återstår (förutom nämnda Spanien) levereras av Litauen, Irland och hemmalaget Portugal, som samtliga lär få kämpa för att inte krossas av omgivande audiokaskader.

Avdelningen BÄST: Österrike. Ja, ni läste rätt. Landet som pendlar mellan kalkon och kanon i det här sammanhanget slår till med en elektrogospelballad (à la Nano i svenska fjolårsuttagningen) med driv och definitivt en av de bästa sångarna på scen i form av Cesár Sampson. Tyvärr har de glömt klämma in någon form av kitschfaktor som krävs för att vinna, om det var det de siktade på. Estland med sitt orgiastiska operanummer, apropå potenta röstresurser. Vad heter damen? Elina Nechayeva. Lägg namnet på minnet. Italienarna, som showade till det med ett av fjolårets bästa nummer, tar allting på stort allvar och sjunger tydligen om rädslan för terrorism. Det låter väldigt italienskt och elegant melankoliskt. Nämnde jag Tyskland? Rätt elegant ballad (eller serenad?), med lite mer punch än balladkamraterna jag dömde ut förut. 

Avdelningen övriga eller ’de jag råkade glömma’: Serbien, Frankrike, Albanien, Finland, Slovenien och Bulgarien. Och Nederländerna! Vet inte vad jag tror om någon av dem. Jo, de bulgariska bombasmerna kanske drar in en del växelmynt. 

Om några timmar kommer jag att få äta upp det mesta av ovanstående och nedanstående, samt lova att aldrig mera profetera om något i detta illustra sammanhang (vilket jag i så fall inte kommer att hålla). Men det är vad bloggar är till för. Att ha fel av rätt orsaker. Så, Cypern kanske vinner. Eller Israel (som verkar ha ett fint och viktigt budskap serverat i ett korus jag helt enkelt inte kan välsigna). Men det kommer inte att vara mitt fel. Av mina personliga favoriter har troligen Estland störst chans att hamna högst. Sverige blir sjua. Arrangörslandet Portugal riskerar att landa längst ner. Inte på grund av pur uselhet utan av slätstrukenhet. Kom ihåg att jag varnade er.

Flegmatiska funderingar inför en förmodat medioker melodifestivalfinal

Finaldags. För ett par veckor sedan började jag spåna på följande inledning:

”Som ni kanske märkt har den börjat. Melodifestivalen. I den form av följetong vi nu sett i ett femtontal år. Och för att gå rakt på sak: Det artar sig obevekligt till en av de svagaste finalerna sedan det här upplägget inleddes. Jag hoppas att jag har fel. Att jag kanske omvärderar ett eller annat bidrag och att den sista deltävlingen och Andra chansen kan skaka om i kortleken.”

Sedan dess har det ljusnat en smula. Det är kanske ingen katastrofal uppställning vi ser i afton. Men det är knappast klackarna i taket heller. Det är mig just nu ganska likgiltigt vem som vinner. Eller… Det här är första gången jag på allvar fruktar att Samir & Viktor skulle kunna jubla högst även efter den svenska finalen. Men, nej – riktigt så lågt har vi väl inte sjunkit än, eller?

Återigen kommer de unga manliga förmenta hjärtekrossarna att dominera numerärt i finalen. Och jag måste medge att jag blev överraskad när det var just Jessica Andersson och hennes inte fullt så överväldigande disconostalgia som blev första kvinnan att direktkvalificera sig. Men innovationer verkar inte vara välkomna i år. Nu är det inte många som har försökt med det. I min enfald trodde jag att Dotter i tredje deltävlingen faktiskt kunde ha en chans genom att sticka ut med sin avighet, udda taktbyten och något som faktiskt såg ut som ett personligt uttryck. Men nej, sådant verkar inte belönas. Snarare bestraffas.

En påtaglig tendens anno 2018 har varit betoningen på en egen berättelse som ska refereras på halvannan minut innan bidraget framförs. Har det varit så länge eller är det mer framhävt än förut? Svåra erfarenheter, kriser och sjukdom i familjen. Eller engagemang för utsatta. Visst kan det vara sympatiskt och behjärtansvärt, men bidrar det till att stärka själva sångernas budskap? Kan inte de stå för sig själva och uttrycka något i egen kraft? Jag noterar det här draget eftersom det, rätt eller fel, förefaller mer utbrett i år än någonsin tidigare.

Ballader i klassisk stil är en bristvara. Undantaget här är den rutinerade låtskrivaren John Lundvik och om han kan hävda sig i finalen skulle det bryta av mot mönstret, inte bara i svensk schlagerhistoria utan med tanke på hur fältet faktiskt ser ut i år. Det ska vara dansvänligt. Kul. Koreografin ska sitta där. Och helst inte avvika allt för mycket från ett väl beprövat mönster. Ja, ni ni hör hur jag låter. Men under ett bra år i svensk 2000-talsmelodifestivalshistoria brukar jag hitta fyra eller fem låtar under TV-turnén runt Sverige som jag faktiskt gillar. Även i finalen brukar utslagningsprocesserna ha resulterat i ett någotsånär anständigt fält. I år känns det alltså tunt. Inte mycket har verkligen fångat min uppmärksamhet.

Nu bör noteras att min egen instinkt för vad som fungerar blir mer och mer avslagen och daterad. Till slut har jag insett vad man i det fallet förlorar på att i princip bojkotta ett program som ”Idol” i TV4. Det är tydligen därifrån många av de blivande stjärnorna hämtas. När de verkar nykläckta för mig, har de i själva verket redan en uppbyggd fanbase. Så, min spontana reaktion häromveckan, ‘Martin Almgren vem då?’ framstår uppenbarligen som ‘goddag yxskaft’ för några tusen andra medborgare.

Att de flesta artister av äldre snitt, alltså över 35, är med som (snällt uttryckt) kuriosa och (kanske mer konkret) kanonmat, det vet vi nu. Enstaka gånger kan någon av dem skrälla. Av alla medvetet kitschiga bidrag som egentligen inte bjudits in för att ha en chans var ändå Edward Bloms hyllning till köket ett av de roligare. Svårt att verkligen tycka illa om, eller hur? Trots allt överdåd och dess totala brist på behärskning. Men ska man tycka synd om Kicki Danielsson som på allvar trodde att hon hade en chans i dagens tävlingsklimat? Och hade Kalle Moraeus kvalificerat sig till finalen om han varit med, säg, förra året? Ungdomsdyrkan är som vi redan vet inte ny, men kanske ännu mer accentuerad i år.

Melodifestivalen är som regel mer intressant som ett socialt fenomen än ett musikaliskt och något att verkligen beröras av. Men jag hade ändå velat se något bidrag som verkligen bränner till i finalen.  I fjol hade vi Nano som gick mest genom rutan och Wiktorias bidrag som var den bästa kompositionen, rakt av. Juryn valde Dressmann. Men är det någon som i nuläget kan se en blivande Eurovisionvinnare här?

Över en lördagslunchbuffé på en lokal restaurang där loungeversioner i Kenny G-stil av ikoniska 1980- och 90-talsdängor fyllde luftrummet, spekulerade jag och min fru en stund över resultatet i kväll. Hon hoppas mest på Felix Sandman eller Mendez. Och visst, åtminstone den sistnämnde har personlighet, även om han osade mer energi och vinnarinstinkt med ”Adrenaline” från millenniets embryofas. Mariette har närvaron och karisman, men knappast Låten med stort L. Benjamin Ingrosso har professionaliteten och favorittipsen på sin sida, men finns det några mätbara spår av mänskligt liv i ”Dance You Off”? Så till den verkliga avvikaren från mönstret; årets pensionärspaket med dispens att mingla med millenniegenerationen; Rolandz. Robert Gustafssons persona lyfter några minuters buskis till något med kapacitet att störa den hierarkiska ordningen överst på höstacken. Om inte de internationella jurygrupperna får krupp och kräver iltransport till Karolinska. Om inte annat ser vi i alla fall ett band på scenen. Kommer ni ihåg att det faktiskt fanns en tid när sådana var mer vanligt förekommande, såväl i melodifestivalsammanhang som på de brett belysta scenerna överhuvudtaget?