Eurovision 2018: Kvalitet kontra kitsch – vad lönar sig bäst?

 

Det är dags. Att tycka något och försöka förutse. Något. Vårens svenska melodifestivalkavalkad lämnade mig ljummare än vanligt. Men jag har blivit mer välvilligt inställd till gossen Ingrosso efter successiv hjärntvätt – typ. Det är tillräckligt sofistikerat för att hamna på övre halvan i kväll. Men troligen för slick för att vinna. 

Semifinalerna var som redan påpekats av andra, i princip uppdelade i två avdelningar: kvalitet och kitsch. Det mesta mer långtidshållbara tävlade i tisdags, men torsdagen hade högre procentandel ’kul mot sin vilja’-kandidater. Nu har det mesta av det sistnämnda rensats ut innan finalen, på gott och ont. Och startfältet i stort är ganska starkt efter de omständigheter som brukar råda. När det gäller att verkligen på allvar tippa en vinnare är jag tveksam, främst på grund av min egen uppenbarligen konservativt kalibrerade kompass. Jag har fortfarande svårt att se Cypern och Israel som allvarliga aspiranter till att arrangera nästa år. Ihållande rykten hävdar motsatsen. Så OK – we’ll wait and see…

Avdelningen kul men knappast vinnare: Norges fiolfunk med tidigare segraren Alexander Rybak är enklast uttryckt småtrevlig. Moldaviens spring i dörrar-sketch på scen är mer minnesvärd än deras låt, men visuellt släpper det in välbehövligt vinddrag i salongen. Danmarks järnåldersopus konkurrerar med åtminstone en handfull andra djungeltrummande bombasmer (om jag inte räknar fel och glömmer bort hur många sådana nummer som redan eliminerats) men de där skäggen går i alla fall genom rutan. 

Avdelningen tunggung: Ungern drar in metallverkstaden bland glittret och tjänar några stilpoäng på det, men vad fastnar? Mest får det mig att minnas ”Echo” med Outtrigger från den svenska uttagningen häromåret. Visst var den bättre? 

Avdelningen kul… Eller kanske inte: Tjeckiens klämkäcke misstänkte mormonmissionär (klädkoden stämmer i alla fall) på utflykt i Europa. Den ukrainske vampyren med brinnande klaver som sällskap. Hm.

Avdelningen ’värd en bättre låt’: Australiska Jessica Mauboy har energi nog att kunna sälja överskott till mer behövande konkurrenter. Kunde hon inte ha fått några fler ackord och brötiga basgångar som backup? Storbritannien lider delvis samma sjuka med staplade klyschor på varandra. Verkligen inte värst i klassen, men diskvalificerar sig ånyo fullt frivilligt från alla seriösa segerspekulationer. Skyll er själva…

Avdelningen ’vad ska spanjorerna hitta på i år då’: Jo, en uppryckning efter fjolårshaveriet. Min frus flitiga konsumtion av spanska talangjakten ”Operación Triunfo” har exponerat mig tidigt för årets bidrag, en romantisk duett som inte får taket att ramla ner men är ganska behaglig i största allmänhet, om än långt från dynamiken i deras mest dramatiska schlagerballader – som jag brukar gilla mer än genomsnittet av den europeiska publiken. 

Avdelningen finstämda ballader: Flera har redan fallit för bilan i kamp med mer iögonenfallande nummer med örongodisaspirationer som i sin desperation ibland slår helt slint, men lyckas tränga genom bruset på något sätt. De mer stillsamma stunderna som återstår (förutom nämnda Spanien) levereras av Litauen, Irland och hemmalaget Portugal, som samtliga lär få kämpa för att inte krossas av omgivande audiokaskader.

Avdelningen BÄST: Österrike. Ja, ni läste rätt. Landet som pendlar mellan kalkon och kanon i det här sammanhanget slår till med en elektrogospelballad (à la Nano i svenska fjolårsuttagningen) med driv och definitivt en av de bästa sångarna på scen i form av Cesár Sampson. Tyvärr har de glömt klämma in någon form av kitschfaktor som krävs för att vinna, om det var det de siktade på. Estland med sitt orgiastiska operanummer, apropå potenta röstresurser. Vad heter damen? Elina Nechayeva. Lägg namnet på minnet. Italienarna, som showade till det med ett av fjolårets bästa nummer, tar allting på stort allvar och sjunger tydligen om rädslan för terrorism. Det låter väldigt italienskt och elegant melankoliskt. Nämnde jag Tyskland? Rätt elegant ballad (eller serenad?), med lite mer punch än balladkamraterna jag dömde ut förut. 

Avdelningen övriga eller ’de jag råkade glömma’: Serbien, Frankrike, Albanien, Finland, Slovenien och Bulgarien. Och Nederländerna! Vet inte vad jag tror om någon av dem. Jo, de bulgariska bombasmerna kanske drar in en del växelmynt. 

Om några timmar kommer jag att få äta upp det mesta av ovanstående och nedanstående, samt lova att aldrig mera profetera om något i detta illustra sammanhang (vilket jag i så fall inte kommer att hålla). Men det är vad bloggar är till för. Att ha fel av rätt orsaker. Så, Cypern kanske vinner. Eller Israel (som verkar ha ett fint och viktigt budskap serverat i ett korus jag helt enkelt inte kan välsigna). Men det kommer inte att vara mitt fel. Av mina personliga favoriter har troligen Estland störst chans att hamna högst. Sverige blir sjua. Arrangörslandet Portugal riskerar att landa längst ner. Inte på grund av pur uselhet utan av slätstrukenhet. Kom ihåg att jag varnade er.

Annonser

Flegmatiska funderingar inför en förmodat medioker melodifestivalfinal

Finaldags. För ett par veckor sedan började jag spåna på följande inledning:

”Som ni kanske märkt har den börjat. Melodifestivalen. I den form av följetong vi nu sett i ett femtontal år. Och för att gå rakt på sak: Det artar sig obevekligt till en av de svagaste finalerna sedan det här upplägget inleddes. Jag hoppas att jag har fel. Att jag kanske omvärderar ett eller annat bidrag och att den sista deltävlingen och Andra chansen kan skaka om i kortleken.”

Sedan dess har det ljusnat en smula. Det är kanske ingen katastrofal uppställning vi ser i afton. Men det är knappast klackarna i taket heller. Det är mig just nu ganska likgiltigt vem som vinner. Eller… Det här är första gången jag på allvar fruktar att Samir & Viktor skulle kunna jubla högst även efter den svenska finalen. Men, nej – riktigt så lågt har vi väl inte sjunkit än, eller?

Återigen kommer de unga manliga förmenta hjärtekrossarna att dominera numerärt i finalen. Och jag måste medge att jag blev överraskad när det var just Jessica Andersson och hennes inte fullt så överväldigande disconostalgia som blev första kvinnan att direktkvalificera sig. Men innovationer verkar inte vara välkomna i år. Nu är det inte många som har försökt med det. I min enfald trodde jag att Dotter i tredje deltävlingen faktiskt kunde ha en chans genom att sticka ut med sin avighet, udda taktbyten och något som faktiskt såg ut som ett personligt uttryck. Men nej, sådant verkar inte belönas. Snarare bestraffas.

En påtaglig tendens anno 2018 har varit betoningen på en egen berättelse som ska refereras på halvannan minut innan bidraget framförs. Har det varit så länge eller är det mer framhävt än förut? Svåra erfarenheter, kriser och sjukdom i familjen. Eller engagemang för utsatta. Visst kan det vara sympatiskt och behjärtansvärt, men bidrar det till att stärka själva sångernas budskap? Kan inte de stå för sig själva och uttrycka något i egen kraft? Jag noterar det här draget eftersom det, rätt eller fel, förefaller mer utbrett i år än någonsin tidigare.

Ballader i klassisk stil är en bristvara. Undantaget här är den rutinerade låtskrivaren John Lundvik och om han kan hävda sig i finalen skulle det bryta av mot mönstret, inte bara i svensk schlagerhistoria utan med tanke på hur fältet faktiskt ser ut i år. Det ska vara dansvänligt. Kul. Koreografin ska sitta där. Och helst inte avvika allt för mycket från ett väl beprövat mönster. Ja, ni ni hör hur jag låter. Men under ett bra år i svensk 2000-talsmelodifestivalshistoria brukar jag hitta fyra eller fem låtar under TV-turnén runt Sverige som jag faktiskt gillar. Även i finalen brukar utslagningsprocesserna ha resulterat i ett någotsånär anständigt fält. I år känns det alltså tunt. Inte mycket har verkligen fångat min uppmärksamhet.

Nu bör noteras att min egen instinkt för vad som fungerar blir mer och mer avslagen och daterad. Till slut har jag insett vad man i det fallet förlorar på att i princip bojkotta ett program som ”Idol” i TV4. Det är tydligen därifrån många av de blivande stjärnorna hämtas. När de verkar nykläckta för mig, har de i själva verket redan en uppbyggd fanbase. Så, min spontana reaktion häromveckan, ‘Martin Almgren vem då?’ framstår uppenbarligen som ‘goddag yxskaft’ för några tusen andra medborgare.

Att de flesta artister av äldre snitt, alltså över 35, är med som (snällt uttryckt) kuriosa och (kanske mer konkret) kanonmat, det vet vi nu. Enstaka gånger kan någon av dem skrälla. Av alla medvetet kitschiga bidrag som egentligen inte bjudits in för att ha en chans var ändå Edward Bloms hyllning till köket ett av de roligare. Svårt att verkligen tycka illa om, eller hur? Trots allt överdåd och dess totala brist på behärskning. Men ska man tycka synd om Kicki Danielsson som på allvar trodde att hon hade en chans i dagens tävlingsklimat? Och hade Kalle Moraeus kvalificerat sig till finalen om han varit med, säg, förra året? Ungdomsdyrkan är som vi redan vet inte ny, men kanske ännu mer accentuerad i år.

Melodifestivalen är som regel mer intressant som ett socialt fenomen än ett musikaliskt och något att verkligen beröras av. Men jag hade ändå velat se något bidrag som verkligen bränner till i finalen.  I fjol hade vi Nano som gick mest genom rutan och Wiktorias bidrag som var den bästa kompositionen, rakt av. Juryn valde Dressmann. Men är det någon som i nuläget kan se en blivande Eurovisionvinnare här?

Över en lördagslunchbuffé på en lokal restaurang där loungeversioner i Kenny G-stil av ikoniska 1980- och 90-talsdängor fyllde luftrummet, spekulerade jag och min fru en stund över resultatet i kväll. Hon hoppas mest på Felix Sandman eller Mendez. Och visst, åtminstone den sistnämnde har personlighet, även om han osade mer energi och vinnarinstinkt med ”Adrenaline” från millenniets embryofas. Mariette har närvaron och karisman, men knappast Låten med stort L. Benjamin Ingrosso har professionaliteten och favorittipsen på sin sida, men finns det några mätbara spår av mänskligt liv i ”Dance You Off”? Så till den verkliga avvikaren från mönstret; årets pensionärspaket med dispens att mingla med millenniegenerationen; Rolandz. Robert Gustafssons persona lyfter några minuters buskis till något med kapacitet att störa den hierarkiska ordningen överst på höstacken. Om inte de internationella jurygrupperna får krupp och kräver iltransport till Karolinska. Om inte annat ser vi i alla fall ett band på scenen. Kommer ni ihåg att det faktiskt fanns en tid när sådana var mer vanligt förekommande, såväl i melodifestivalsammanhang som på de brett belysta scenerna överhuvudtaget?

Det Bästa Börjar med B: Årets Album 2017

 

Artrock. Idiotpop. Samt en hel däremellan, över, under och omkring dessa två storheter. Anno 2017 var kanske inget av mänsklighetens lyckligaste genom tiderna i stora drag. Men musiken levde, trots eller tack vare all oro och allt ofog som florerar i slott och koja. Kanske framför allt slott, residens, presidentpalats och… Ja, ni vet. Ni var ju här. Förmodligen på samma planet under samma period. Här är några exempel på vad som kunde göra tillvaron mer tillfredsställande och ge hopp om framtiden. 

1. Barock Project ”Detachment”. Italienarna. De har det inte lätt. Inget fotbolls-VM nästa sommar… Men ljuv musik kan de fortfarande åstadkomma. Konceptuellt, kraftfullt och finstilt om vartannat. Nyckelspår: ”One Day” och ”Broken”.

2. Bent Knee ”Land Animal”. Ung uppkäftig konstrock med hett temperament och krutstänk på kavajen. Jag har haft ett gott öga till dem sedan ”Shiny Eyed Babies” och det här är ungefär nästan precis lika bra.

3. Beatrix Players ”Magnified”. Trio tonalt välskolade damer som tar oss tillbaka i tiden och till synes ibland till en annan dimension. Sparsamt instrumenterat men extremt smakfullt och nyanserat. Musik som bygger bilder.

4. Steven Wilson ”To the Bone”. Geniförklarade före detta Porcupine Tree-kapellmästaren med en serie synnerligen seriösa skapelser på sitt samvete sedan tidigare, lättade en smula på förlåten in till en lättsammare sida. Relativt sett. Och lyckades åstadkomma såväl rymd och djup och höjd samt en eller annan chockerande tuggummidänga. Didn’t see all that coming…

5. Loney dear ”Loney dear”. Spelade han inte i vår kyrka häromåret? Herr Emil Svanängen från The Junction of Jönköping. Ensam på podiet med sin maskinpark som enda sällskap. En av Sveriges, och kanske världens, mer konsekvent kultförklarade musikmystiker svävar vidare på en våg av surrealistisk magi. Nu med lanseringshjälp av Peter Gabriels skivbolag RealWorld, tror jag bestämt.

6. Father John Misty ”Pure Comedy”. Berättelser om livet i betagande balladform. Inte direkt överoptimistisk grundton men vore det passande i dessa tider? FJM lyckas ändå ladda sin stadiga melankoli med energi och ett snett leende som livar upp.

7. Residente ”Residente”. En resa. På riktigt. Något slags DNA-fascination leder René Pérez Joglar från Puerto Rico på en tur världen runt i jakt på alla influenser som kan få plats på en platta. Rafflande rent musikaliskt och godartad gränsöverskridande globalism som lyser upp.

8. Cobalt Chapel ”Cobalt Chapel”. Tillbaka till medeltiden. Eller något åt det hållet, fast med tillgång till elektronik. Kan inte beskrivas rakt av på ett tillfredsställande sätt. Åtminstone inte av mig, för stunden.

9. Blondie ”Pollinator”. Gammal är äldst och charmant idiotpop går aldrig ur tiden. ”Fun” är en av titlarna. Och det låter som om de verkligen har kul. De där gamlingarna som man nästan fruktade hade gått i graven för gott.

 

10. Paramore ”After Laughter”. Mer stänkande entusiastisk pop i sin bästa betydelse. Enligt vad jag läste någonstans inspirerad av deras nyvunna intresse för 80-talistisk polyrytmisk pop, eller hur det var. Just det. Skratta inte, ungdomar.

11. Kaipa ”Children of the Sounds”. Svenska veteraner som egentligen parkerat sitt sound någonstans i mitten av 1970-talet men ändå undviker att mossan växer fast på dem. Ärligt talat är det mesta bekant för oss som följt dem ett tag. Men de är ändå välkomna varje gång de dristar sig till att klämma fram något nyproducerat.

12. Arcade Fire ”Everything Now”. Dansa. Pausa och filosofera. Dansa. Pausa och… så vidare.

13. Robert Plant ”Carry Fire”. Gammal och envis, men förmodligen också en smula vis. Och nyfiken, den gamle Led Zeppelinaren som hela tiden vill upptäcka något nytt ur planetens musikaliska flora.

14. Steve Hackett ”The Night Siren”. Urkraften som aldrig tycks tröttna. Den flitigaste före detta Genesis-medlemmen som fortsätta vrida ur vad han kan ur sin gitarr, pensionsåldern uppnådd eller inte.

15. Benny Andersson ”Piano”. De där melodierna verkar bekanta, eller hur? Från ABBA, ”Chess” och andra perioder i klaverdomptörens liv och karriär. Nu avskalade till just bara piano. Snyggt i all syn- och hörbar enkelhet.

 

BUBBLARE och hedersomnämnanden, bestående av en helt osorterad och eklektisk samling artister vars senaste alster lurat länge i vassen och aspirerat på en plats på listan eller i vissa fall dykt upp på min radar i årets sista sensuella slututandningar, så att jag håller på att utforska dem. Anyway, samtliga är värda ett öra. Eller två. Eller tre. 

Temples ”Volcano”, Kansas ”The Prelude Implicit”, Roger Waters ”Is This the Life We Really Want?”, Danay Suárez ”Palabras manuales” , Beck ”Colors”, The Killers ”Wonderful Wonderful”, Oumou Sangaré ”Mogoya”, Sparks ”Hippopotamus”, Nad Sylvan ”The Bride Said No”, Gizmodrome ”Gizmodrome”, Kaitlyn Aurelia Smith ”The Kid”, Lizz Wright ”Grace”, Europe ”Walk the Earth”, The Mute Gods ”Tardigrades Will Inherit the Earth”, Ninet Tayeb ”Paper Parachutes”, Café Tacuba ”Jei Beibi”, Luiza Lian ”Oyá tiempo”, Ibeyi ”Ash”, Natalia Lafourcade ”Musas”, Kesha ”Rainbow…

 

Som ungefär vanligt borde jag rikta ett tack till diverse publicistiska instanser varifrån jag fått förslag på nya namn att upptäcka, eller gamla bekanta att återupptäcka. Till exempel Rolling Stone, Paste Magazine, Prog Magazine, Relevant Podcast, NPR Music, podcasten Song Exploder… Och jo, det allra mesta av detta bästa finns på Spotify – liksom troligen på en del andra strömningsplattformar också.

 

Mina mest strömmade sånger 2017 – uppenbarligen!

 

Så, vad har nu den där (OK, inte helt) allsmäktiga strömningsplattformen bestämt att jag gillat mest i år? Som vanligt en hel del som kanske får förtur för att spåren ligger först på respektive album och fått några extra träffar under olika provlyssningar, men visst känner jag igen att en hel del av detta snurrat flitigt. Som vi säger, vi som en gång växte upp med vinyl. Här är ganska mycket relativt nytt, varvat med annat som jag bevisligen letat upp av nostalgiska skäl.

Mest representerade genrer? Halvskum artrock med varierande grad av pretentiositet, klämkäck refrängpop, en låt som fastnade under diverse bilutflykter i gränstrakterna mellan Mexiko och södra Texas under semestern i somras via en radiostation som min fru gillar (Ryan Stevenson, for the record). Med mera. Och liksom tidigare, inte mycket på svenska. Sorry. Enligt mina egna minnesbilder borde det varit mer på spanska, men den digitala statistiken kan ju inte ljuga, eller hur?

Ett och annat spår skvallrar om vad som kommer att finnas med på den kommande albumlistan för anno 2017. Jo. Men vad? Fortsättning följer. 

Här är några nedslag ur det jämna 100-tal spår som Spotify (ja, det är alltså de) scannat fram ur flödet:

”The Gospel” – Ryan Stevenson

”Safe and Sound” – Justice

”Rushlight” – Beatrix Players

”Certainty” – Temples

”Love and War” – Fleurie

”Cell Count” – North Atlantic Oscillation

”Arcade” – North Sea Radio Orchestra

”We Come Willingly” – Cobalt Chapel

”Foreward, 1619” – Sho Baraka

”With This Heart” – Kansas

”One Day” – Barock Project

”Hard Times” – Paramore

”Permanating” – Steven Wilson

”Land Animal” – Bent Knee

”Walk the Earth” – Europe

”Already Naked” – Blondie

”Locomotora a Cuba” – Addy Mercedes

”Unreal” – Fish On Friday

Något ur nostalgikvoten vars efterlämnade spår tydligen fastnat i det forensiska filtret (här flyr man inte undan de ovederläggliga bevisen för sina fritidssysslor, inte): 

”Ain’t No Doubt” – Jimmy Nail

”Under Pressure” – Queen & David Bowie

”Music” – John Miles

”Shout! Shout!” – Sal Solo

”I Manipulate” – Steve Taylor

”Waiting for a Star to Fall” – Boy Meets Girl

”Two Tribes” – Frankie Goes To Hollywood

”If You Let Me Stay” – Terence Trent d’Arby

”Living for the City” – Stevie Wonder

Hela listan går väl att länka iväg på begäran, om begäret skulle uppstå. Till albumlistan, som jag själv satt samman manuellt vid relativt sunda vätskor, återkommer vi ganska inom kort. Förhoppningsvis. 

En sång en gång: ”Under the Gun” – Sheila Walsh

 

’80-talet det ljuva – som ett majackord på en DX7a…”.

Nej, vänta, det där var väl Just D? Man kan ibland känna sig nödgad att påminna om att 1980-talet kunde vara både grällt, och extremt allvarsamt, samtidigt. Dead serious. Rosa plysch, överdimensionerade glasögon, nya och fräcka men i dag komiskt åldrade koreografiska kreationer föddes under molnet av nukleära hotbilder, som var eller i varje fall upplevdes mer påträngande nära då än nu. Kanske för att vi inte i lika hög grad diskuterade, eller trodde oss vara drabbade av det vi kallar terrorism. Den fanns, men såg inte ut på samma sätt och kändes i alla fall i Sverige avlägsen. Mycket kändes avlägset och osannolikt i vårt oskuldsfulla land. Åtminstone fram till en februarinatt 1986 då statsministern aldrig kom hem från biobesöket med hustrun.

Men kärnvapnen; de fanns alltid där i bakgrunden. Ordet terror användes flitigt och inte minst i sammansättningen terrorbalans. Supermakterna satt på sina förråd och vi hoppades slippa veta hur stor skada de kunde åsamka. Även om vi göddes med information och scenarier om hur mycket. Som i komplett global härdsmälta och civilisationens undergång. Filmer som ”War Games” kunde närma sig temat på ett lekfullt sätt – utan att banalisera den grundläggande fruktan som fanns.

Kristen pop, frikyrkopop, Christian Contemporary Music, vad vi nu än kallar det, konfronterade inte alltid det här ämnet så konkret, trots att det kunde vara ett populärt ämne för predikningar. Men ”Under the Gun” är ovanligt explicit. Brittiska chanteusen Sheila Walsh var ett stort namn i sin genre på den här tiden. En kristen motsvarighet till, säg, Sheena Easton eller Kim Wilde eller… Ja, referenserna kanske säger något för somliga av er; för andra absolut intet. Rösten var fyllig och spänstig, men matchades inte alltid av materialet. Albumet ”Don’t Hide your Heart” från 1985 kan sägas vara representativt för hennes dåvarande inriktning. Drama saknas inte. Ett påtagligt apokalyptiskt stråk löper genom framför allt sida två på LP:n, som hämtat inspiration från Uppenbarelseboken och andra profeterande texter i Bibeln, med vilka troende kämpat med sina tolkningar i ett par millennier. Sheilas uttryck blir också ofta överteatraliskt och definitivt inte lämpat för alla stämningslägen som lyssnare.

Men ”Under the Gun” var en omedelbar höjdpunkt då och framstår fortfarande som en av hennes karriärs finaste stunder. För att inte säga en av det decenniets milstolpar i sin genre, sitt speciella hörn av musikvärlden. Här håller sångerskan igen, ger inte allt bara för sakens skull, är nedtonad men innerlig och hittar precis rätt tonläge för att framhäva ordens paradoxalt lyckosamma äktenskap mellan hotfullhet och hoppfullhet. Kompositörerna anges på skivomslaget som Rushing/Martin. Det här är det enda de skrivit på skivan. Varför? Har de förnamn? Någon vet säkerligen bättre än jag.

Första textraderna ”Looking at a baby’s face, I saw the plight of the human race dying to survive…” slår an tonen. Det fortsätter med insikten om att vi lever som gisslan under enorma krafter vi inte skulle kunna kontrollera om de släpptes lösa, att varje ’dödlig människas öde vilar i någons dödliga hand’ (så rakt översatt som jag förmår) men knyts ihop med  trosbekännelsen ”there’s a finger on the button, but if it’s pressed we’re not forgotten”. Alltså, hopp. Om lyssnaren själv kan ansluta sig till den hoppingivande bilden varierar naturligtvis beroende på vem denne lyssnare råkar vara. Men budskapet är att allt inte är, som vi säger på svenska – kört – hur illa det än kan verka. Och när skivan släpptes framstod just det här akuta massförstörelsescenariot som mänsklighetens värsta mardröm och ibland det mest sannolika slutet på allting omkring oss. Klimatförändringar hade kanske börjat ventileras, men inte alls i samma utsträckning som i dag.

Men musik ska helst inte bara bäras fram av ord. I det här fallet frammanar Sheila Walsh sina syner över en mestadels minimalistisk matta av syntet, en som var tidstypisk då och kan väcka behagliga nostalgiska vibrationer i dag. Producenten och arrangören heter Craig Pruess och trakterar själv keyboards och det som anges som ’electronics’ på snart sagt hela plattan. Och just här, under de här cirka tre minuterna, verkar hans instinkter om inramning landat med gudomligt nedhämtad vishet i studion och kommit till publikens fromma. Vi har även bakgrundssånginstick av en bekant stämma (i fordom dagar om inte annat) och ja, det är Cliff Richard. Som definitiv temperaturhöjare dyker sedan den numera legendarstämplade gitarrhjälten Phil Manzanera upp med med psykedeliskt gitarrsolo, säkerligen stämplat om syndfullt och rent ogudaktigt dissonant av delar av den potentiella publiken när det begav sig.

Och så till de dåliga nyheterna: om man nu inte råkar ha en gammal LP stående i hyllan (som jag själv) eller möjligen en CD-version, så är det här svårfunnet i dag. Låten, eller lejonparten av sångerskans illustra (och just det, ojämna) oeuvre finns inte tillgänglig på alla streamingsajter. Sedan en längre existerar i alla händelser den här ovanstående, inofficiellt uppladdade versionen på YouTube, utan tillhörande originalvideo (om någon sådan ens existerat). Alltid något. Men den är värd bättre exponering än så. Texten är både tidstypisk och tidlös. Just det här möjliga hotet mot vår existens har ju faktiskt inte upphört. Och med tanke på alla andra alternativa domedagsoptioner som återvänt eller tillkommit eller alltid funnits där, är kombinationen av klarsynthet och krisbearbetning lika aktuell och inspirerande nu som då.

Eurovision très bon: Nittiotalsnostalgi

I afton dans. Eller vad folk nu gör mest i samband med Eurovision-finaler numera. Återkommer om det aktuella fältet senare under dagen. Men som en liten uppföljare på inlägget om 1980-talsbidrag att minnas, följer här ett annat om… 1990-talet. Fem favoriter, lite halvövervägt plockade ur mängden av det jag faktiskt minns. Även om det ibland kan krävas korta men effektiva efterforskningar för att ta reda på exakt när de deltog. 

Frankrike 1991: Amina ”Le dernier qui a parlé”. Hon kämpade mot Carolas stormvindar in på upploppet, i en av jämnaste omröstningarna i tävlingens historia. Frågan är vilket av bidragen som överlevt tidens tands gnagande bäst? Det här är fortfarande starkt, utan att höja rösten. Diskret insvepande genom gardinerna… Fun fact: sångerskan Amina, med efternamnet Annabi, har även haft ett antal filmroller genom åren, bland annat i ökendramat (bokstavligen) ”Den skyddande himlen” mot John Malkovich och Debra Winger.

Holland 1993: Ruth Jacott ”Vrede”. Arg ung dam? Eller var det så att vrede betyder fred? Bra drag är det i alla fall. Och övergenomsnittlig sånginsats. Arrangemang och genreval borde inte ha varit nydanande 1993 i tävlingen, men jag har det bestämda efterhandsintrycket av att det var det ändå. En smula nydanande.

Ryssland 1994: Youddiph ”Vechni strahnik”. Alla kom ihåg den eldröda svepande klänningen, har jag för mig. Men – låten var också bättre än genomsnittet, när ryssarna debuterade i tävlingen. Det här var uppvärmningstider. Öst mötte väst. I det här fallet genom att de forna östblockstaterna släpptes in i en klubb som dittills varit en angelägenhet för oss på andra sidan det vi kallade järnridån. Alla skulle bara vara vänner igen, vilket manifesterades bland annat genom eurovisionen. Och alla politiska spänningar var för evigt upplösta… I wish.

Portugal 1994: Sara Tavares ”Chamar a musica”. Alltså. Det är något speciellt med portugiserna. De ber inte om ursäkt för sin existens, eller för sin kultur eller sitt språk. Det har varit ett extremt framgångsrikt recept i det här sammanhanget, där landet radat upp segrar ovanpå varandra i ett aldrig sinande flöde… Allvarligt talat. Har de någonsin vunnit? Här är i alla fall en av deras inbjudande charmoffensiver, i det här fallet en ballad i klassisk stil med en vinnande refräng. Inte så världsomstörtande, men vackert.

Spanien 1995: Anabel Conde ”Vuelve conmigo”Big drama! Få gör just den akten bättre än spanjorerna. Det orubbliga, otvetydiga budskapet: Kom tillbaka till mig, dammit! Ett vänligt men bestämt nej är troligen inte att rekommendera.

Eurovision très bon: Fem favoriter från forntiden

Det drar ihop sig. Denna vecka väntar semifinaler med sammanlagt cirka 476 deltagande nationer, följt av lördagens final i Kiev. Lämpligt tillfälle att se tillbaka på några bidrag som jag av någon anledning fastnat för i tävlingens historia, av ganska olika orsaker. Första gången jag såg tävlingen direkt bör ha varit 1978, men det var framförallt under 1980-talet som det blev en familjesammankomst när finalerna sändes från olika hörn av Europa. Och varför inte leta sig tillbaka ungefär till den eran först? Jo, en liten reservation: de klipp som existerar av de flesta berörda bidragen lämnar en del övrigt att önska både bild- och ljudkvalitetsmässigt. Så är det bara.

Allvarligt talat. Riktigt hur radikalt det här bidraget verkligen var på sin tid, kanske är svårt att greppa i dag. Belgarna har faktiskt en tradition av ett testa gränserna i tävlingen och har genom åren låtit fler udda fåglar flyga iväg till finalen än de flesta konkurrerande länder. 1980 års ”Euro-vision” är möjligen en ren gökunge i boet, en drift med hela evenemanget, men min skolfranska är för rostig för att helt avgöra frågan. Men – kolla kostymerna, den nonchalanta hållningen och inte minst, kom ihåg att det här var 1980. Syntpopvågen som skulle välla fram främst från brittiska öarna hade inte alls gjort så starka avtryck ännu. Något år senare hade många av oss lärt oss namn som Ultravox, Depeche Mode och Human League. Men i Eurovision Song Context måste trion Telex ha varit pionjärer på området.

Ingen förstod. I alla fall inte Europas samlade jurygrupper. Eller Ulf Elfving, som i en kvällstidning profetiskt förutsåg en nollpoängare för Spanien. Inga poäng, någonstans ifrån. Jag vågar nog hävda att jag gillade ”Quién maneja mi barca” med Remedios Amaya redan då och har inte haft någon anledning att göra avbön. Ett av de absolut groovigaste och mest passionerade inslagen i tävlingen under den eran, med en fascinerande syntes mellan funk och flamenco.

Italienarna. Man vet aldrig vad de hittar på. Mästerstycke? Maximal såsighet? Sårade känslor för uteblivna segerkransar och påföljande bojkott i flera år? Det här är i alla händelser ett exempel på deras excentriska inställning när den är som bäst. Stråkar, mystik och hemsökande melodislingor av en sort vi inte hör varje dag. Eller varje år. Inramningen är givetvis åldrad men kärnan är frisk. Och just det, studera damkören uppe i vänstra hörnet som får sjunga några takter strax innan slutsignalen.

Irland har förmodligen vunnit alldeles för många gånger. Men inte med den här, pianobaserade balladen vars inledning lånat ogenerat mycket från karaokefavoriten framför alla, ”Bohemian Rhapsody”. Det här är stämsångsnostalgi från en svunnen era, men helt enkelt rätt snyggt.

Turkarna slog till flera gånger om med fantasifulla och fartfyllda bidrag som hade en tendens att avvika från den breda vägen under det här årtiondet. Numera skulle de inte vara lika uppseendeväckande. Ett av även med ett kvartssekels perspektiv roligaste av deras bidrag är 1989 års ”Bana bana” som förmodligen landade någonstans på nedre halvan av resultatlistan, men åtminstone skaffade viss kultstatus när det begav sig.

Coming up… Åtminstone förhoppningsvis. Några nedslag i 1990-talets Eurovision-utbud, om tiden tillåter.