Öland. Det måste ha varit där. Första gången jag hörde ”Music” av John Miles. Då hade jag inte en aning om vem det var eller ens att det var han. Den där ön utanför Sveriges sydöstra kust var en stapelvara, ett återkommande utflyktsmål under min uppväxt, vilken till största delen tilldrog sig i Östergötland. Framför allt en lägergård strax norr om Borgholm. Där har jag tillbringat ansenliga delar av flera somrar och en av dem bör ha varit någon gång i slutet av 1970-talet eller möjligen så sent som 1980. Under någon typ av gruppdynamisk meditationsövning vars detaljer inte fastnat särskilt djupt i minnet, användes just ”Music” som bakgrund. Vad gick själva övningen ut på? Alltså, jag kommer verkligen inte ihåg. Låten utgjorde något av en andlig uppenbarelse, medan jag förmodligen inte lyckades få tag i namnet på upphovsmannen just då. Den kunskapen förmedlades troligen genom Sveriges Radios försorg någon gång i ett senare skede. Det var så man främst lärde sig musikaliska basfakta överhuvudtaget på den tiden.
Det är ett litet miniepos. Om kärleken till musik över allt annat. Musiken som första och sista förälskelse. Illustrerat av en svällande ballad med ett par rejäla avbrott där tempot skruvas upp, inte minst den senare storslagna symfoniska sekvensen strax före slutet som är så perfekt för inslag i filmmusik, inmarscher i sportsliga sammanhang eller andra högtidliga tillfällen. Har ni hört den – så vet ni. Annars borde ni. Inte minst för John Miles röst, hans vokala resurser som demonstreras med all önskvärd tydlighet i hela sitt register, inte minst i de högre tonarterna. En klockren klassiker. Som här kan avnjutas i två olika liveversioner inspelade med 40 års mellanrum!
Hur mycket har jag egentligen lyssnat på honom som soloartist överlag? Sparsamt, får jag väl erkänna. Men Miles har en förmåga att dyka upp i olika konstellationer. Han föddes 1949 som John Errington i engelska Jarrow och avled 2021 i Newcastle. I eget namn levererade han ett tiotal album av vilka det från 1993, ”Upfront” måste vara det jag själv främst lyssnat på i sin helhet. Allvarligt talat borde jag nog dyka ner aningen djupare i sångskatten… Bland flitiga samarbeten med andra artister är tydligen Tina Turner den kollega han turnerat mest frekvent med. Själv går mina tankar spontant ändå till Alan Parsons Project. Där har han bidragit med soloinsatser i sägenomspunna spår på album som ”Tales of Mystery and Imagination” och ”Gaudí”. Uppenbarligen har mannen också varit en regelbunden medverkande på återkommande festivaler som Night of the Proms.
Mr Miles har med andra ord samlat på sig meriter nog för att kunna inlämnas i vilken Hall of Fame som helst musikvärlden kan erbjuda. Och om han inte skulle bli ihågkommen på längre sikt för något annat så borde han ändå för evigt ha en given plats i musikhistorien just för ”Music”.
