konsertrecension

Andäktighet och anekdoter med Loney Dear i Lidköping

yemenity2010 konsertrecension , ,

En introvert spjuver. Som gillar att dela med sig av små anekdoter, inte alltid väl genomtänkta men ändå oftast underhållande. Om kungen och Emmylou Harris. Missöden och malörer, sådant som är roligt i efterhand även om det kan vara besvärande när det händer. Pedagogiska ambitioner i att förklara sin maskinpark och dess funktioner. För det är ju ändå musik det handlar om i första hand, även om herr Emil Svanängen håller låda en hel del under lite mer än halvannan timme i Lidköping en fredagkväll inför en liten men entusiastisk publik på biograf Röda kvarn.

Musikaliskt växlar det mellan sirliga serenader där synthesizern är inställd på någon variant av pianosound, till mer elektroniskt bubblande, skumpande digitalsväng med Old School-känsla. Visst nämnde han Kraftwerk i förbifarten någon gång i processen? Loney Dear som definitivt gjort sig förtjänt av en status som kultfigur i svensk musikliv och har haft det i, ja – jag vet faktiskt inte hur många år längre. Häromåret rev han av ett set här i stan men jag kan inte säga riktigt hur länge sedan det var – heller. 

Fjolårsplattan var en av det årets höjdpunkter (se sammanställningen över 2017 års finaste och viktigaste album) och under en period strömmade jag den regelbundet från en populär plattform. Att sammanfatta exakt vad det är han gör och storheten i det kanske är lönlöst, men det faktum att det finns en trogen publik för denna egensinniga syntes av drömsk, melankolisk melodikänsla och extrovert äventyrslusta är väl i sig ett tecken på att han lyckats. Tveksamt om han skulle ha kunnat lanseras i någon av alla talangjakter, men den här aftonen, som brukligt ensam med ett par keyboards och inkopplade processorer samt en akustisk gitarr som återkommande sällskap fångar han lyssnarna. Periodvis mer intensivt pockande, andra stunder sprött och bräckligt på gränsen till att självupplösas. Vissa låtar smyger sig långsamt på och slutar tvärt. Men den stämning som tidigt byggs upp håller i sig. Vare sig han vill presentera något nytt – samtidigt som han tvekar och undrar om det inte så att konsertpubliken egentligen alltid vill höra det de redan känner igen – eller kommer in på något stickspår om små eskapader i samband med turnéer eller andra evenemang. Det svänger, pulserar och rycker med instinktivt eller mer subtilt. Kanske idealiskt för just en mörk regnig novemberkväll i en svensk småstad på väg in i den verkliga vintern. Hur den nu kommer att arta sig just den här säsongen.

Knappast fullsatt men fartfyllt och festligt med Moon Safari i Lidköping

yemenity2010 konsertrecension , , , , , ,
Tillbaka till brottsplatsen. Eller är det första gången Moon Safari besöker Lidköping? Välkommet i vilket fall. Foto: J. Lindahl

Klassikern ”Credo” med Fish ljuder ur högtalarna när jag kommer in i en föga fullmatad aula någon kvart före utsatt starttid. Det är så här. Vi som av olika anledningar fastnat för den här genren, i fallet Moon Safari från Västerbotten en form av symfoniskt orienterad artrock med generösa doser stämsång, vet. Vi vet att just där vi är, sällan är det hetaste stället att vara på just då ur generellt medborgarperspektiv. 

Nu råkar Moon Safari vara ett av mina svenska favoritband överhuvudtaget och jag tror mig ha sett dem live två gånger förut – men nu var det alldeles för många år sedan sist. Att det förhållandevis ofta arrangeras den här typen av konserter i Lidköping beror främst på en mindre skara drivna entusiaster från den lokala artrockföreningen och ett eller annat välvilligt studieförbund. Högst hundra personer har hittat till en gymnasieaula med plats för 500. Men skaran som är på plats, är till största delen synligt (och hörbart) entusiastisk. Och apropå Fish, skelleftepojkarna turnerar för närvarande som förband till gamle Marillion-frontaren när de inte får chansen att svämma över i ett par timmar som här.

Så vad väljer de att fylla de timmarna med? Tidigt kommer ”A Kid Called Panic”, ett av deras mest dynamiska epos, följt av en fartfylld historia från det som utlovas vara en kommande platta. När den kommer visar sig vara lite vagare, avslöjas senare i samband med att ännu ett ”splitternytt spår” introduceras:

Någonting har hänt längs vägen. Lyckligtvis är det inte den musikaliska uppfinningsrikedomen som försvunnit i alla fall. Foto: J. Lindahl

– Den kommer inom 40 år…

Om man kan hitta en tendens i de nyare skapelserna är det möjligen en aningen tyngre, aggressivare atmosfär och karaktär än de gjort sig kända för i stort. Relativt sett. Fortfarande vore en genrebestämning i stil med Prog Metal ganska avlägsen. 

– Världens bästa låt! Utropar någon i publiken omedelbart när ”Heartland” påannonseras. Och det kanske kan vara värt att tillägga; mitt i alla episka ambitioner och frekventa farthållningsförändringar har det här bandet en hitkänsla som borde kunna slå an hos en större publik. De har som jag tidigare antydde, tuffat till sig med tiden. En smula. Och utspelet på scen är mer livfullt än jag minns att det var för tiotalet år sedan, när jag tror mig ha sett dem första gången i Slottsskogen i Göteborg. Mer påtaglig humor ryms i mellansnacket, à la ’Vi är glada att ni inte är ute och super. Men vi ska spela en låt som handlar om det…’ eller ’Nu blir det dans och lite naket…’. De säger sig ’damma av’ en del gamla dängor de inte spelat på ett tag, inte minst från dubbelalbumet ”Blomljud” som i min begreppsvärld kvalificerar sig bland de absolut bästa svenska skivorna sedan millennieskiftet, alla kategorier. Av någon anledning associerar jag många av kompositionerna från den tiden med… Dalsland. Vilket kan bero på en kortare period som vikarierande lokalmurvel i de krokarna något decennium tillbaka i tiden. 

”Ghost of Flowers Past” tillhör den eran. ”Mega Moon” är något senare men representerar en starkt kreativ period i gruppens historik. De hinner också med en hyllning till hemstaden Skellefteå och lite betraktelser kring svenska småstäders gemensamma nämnare överhuvudtaget. Orter där många växer upp, kanske träffar sin första kärlek, har sitt umgänge och sitt kneg på en fabrik som plötsligt kan läggas ner och flyttas någon helt annanstans. De vet var de hör hemma, även om karriären låtit dem fara omkring en del i världen. Och, undrar vän av ordning som eventuellt har ett eget förhållande till Moon Safari, hur blev det med ”Constant Bloom”? Jo, det korta men alltid lika välkomna a cappella-slagnumret får avsluta alltihop. 

”Constant Bloom”: en modern evergreen. Foto: J. Lindahl

Överlag finns styrkorna kvar där de alltid har funnits. Stämsången? Check. Rytmiken och det allmänt lediga svänget? Check. Melodiositeten (är det ett ord? Annars uppfinner jag det nu) och de rika, flödande harmonierna? Check. Sade jag stämsång? Publiken var som sagt inte den största möjliga, eftersom småstäder som den där jag numera hemmahör trots allt inte har maximal potential för att flockas till det som misstänks vara en ’smalare’ kategori i genredjungeln. Det var samma sak med italienska Ranestrane som gjorde en spännande spelning här i krokarna tidigare i år. Men ambitiösa band med den här lite mer svårfångade profilen fortsätter ändå att komma hit med ojämna mellanrum. Och det är kul.

Recenserat: Moon Safari / De la Gardieskolans aula, Lidköping 6 oktober 2018.

Tidigare inlägg om bandet i detta forum: ”Mognare och mäktigare Moon Safari mötte Alingsås” (konsert, oktober 2012), ”Mer musikalinfluenser och fortsatt stark melodikänsla för Moon Safari” (skrivrecension av ”Himlabacken”, oktober 2013) med flera…

Experimentellt och energiladdat med Neal Morse på scen i Göteborg

yemenity2010 konsertrecension , , , , , , , ,

NealMorse-Pustervik150721-trioInte första gången i Sverige, men i alla fall i Göteborg. Med ”The Grand Experiment” i bagaget och brittiska Haken som turnésällskap svarade The Neal Morse Band för en sommarkvällskonsert att minnas. Länge.

De dåliga nyheterna först, kanske? Ingenting från ”Sola Scriptura”, kanske en av mannens artistiska höjdpunkter (i hård konkurrens). Ej heller från ”Momentum” eller ”Testimony 2”. Till exempel. Och de som förväntade sig något självklart nedslag i Transatlantics katalog blev blåsta på det. Sångskatten som samlats ihop efter så många års nästan obegriplig produktivitet är helt enkelt för omfattande. Det är dock svårt att hinna sakna det som inte är där, med tanke på allt som faktiskt fyller programmet från scenen på Pusterviksteatern vid Järntorget i Göteborg denna juliafton då Neal Morse för första gången hittat till Sveriges andra stad. Och då jag själv för första gången faktiskt sett honom live. Live. IRL. Efter så många års bekantskap med hans oeuvre – Morse har strängt taget varit den enskilda artist som ockuperat mest konkret speltid i mina i sammanhanget ändamålsenliga elektroniska enheter det senaste decenniet – har det funnits ett ohjälpligt svart hål. The Real Real Thing. Nu är det fyllt. Check.

Haken-Pustervik150721-overview copyMen kanske något om förbandet? Haken. Det var inte förrän på ett sent stadium jag noterade att de var en del av paketet, men inte mig emot. Det var i och för sig ganska nyligen jag upptäckte dem, främst via Spotify, men de har något. En bra balans mellan epik och rytmik, inte minst. En progressiv ådra i dess bästa betydelse; det vill säga inga missinriktade ambitioner att bara kopiera några gamla hjältar, eller ett hysteriskt behov av att bara briljera tekniskt heller. Det brittiska bandets kompositioner kan väcka associationer till allt från
gamla giganter som Gentle Giant (ibland väldigt uppenbart) eller Jethro Tull (mer diskret kanske) till mer samtida kolleger som, vad ska vi dra till med – Tesseract? Det svänger, haken-pustervik150721-closeuppulsen (knappast en enkel dansvänlig rak basgång, men ändå en definitiv puls) slår som släggor i golvet och får troligen hela Järntorget att vibrera – svårt att veta exakt inifrån själva konsertlokalen. Sångaren Ross Jennings är, som ofta är välbehövligt i genren, något av en teaterapa som arbetar hårt på att få publiken med på noterna.

Vilket också kan sägas om kvällens huvudattraktion, Mr Morse själv. som inte tar något för givet men att döma av de scenupptagningar jag tidigare hört (och sett) har en klar karisma och förmåga att fånga sin publik från det att han stiger ut på scen. Bilden bekräftas här. Innan kvällen är slut har han prövat i stort sett allt utom stagediving för att försäkra sig om vår uppmärksamhet. Varför dyka rätt ut i publiken när man kan springa ut i den och hälsa på folket? Här studsas, gestikuleras och kommuniceras med lyssnarskaran genomgående. Mannen har ritat in ett eget litet revir i ett hörn av rockvärlden som många inte ens vet existerar, där många utövare verkar smått besvärade av att ställa sig på en scen och där kombinationen av övergenomsnittlig musikalitet och social kompetens är mer än guld värd. Nu har han också assistans i publikdompteringsgebitet av Mike Portnoy som tar de tillfällen som finns att inte bara lägga raffinerade rytmfigurer från sin position längst bak utan även introducera utvalda inslag i repertoaren, och förena sig med resten i frontlinjen i några mer akustiska, stillsammare stunder.

Inte helt förvånande får den senaste CD:n stort utrymme, den som för första gången uttryckligen rubriceras som ett verk av The Neal Morse Band och utstrålar en starkare känsla än tidigare av ett mer kollaborativt producerat projekt. Det är också den kvintetten som vi möter från Pustervikscenen. Förutom Neal själv och före detta Dream Theater-trumslagaren Portnoy även basisten och stadige medarbetaren Randy George, liksom keyboardisten och vid behov blåsistrumentisten Bill Hubauer samt gitarristen Eric Gillette, vilken ser ut att dra ner medelåldern i kombon med drygt ett decennium på egen hand. Har inte kollat relevanta födelsedata, dock. Som ett led i publikfrieriet övergår en av de längre sviterna i showens senare skede till en orgie i instrumentbyten, där medlemmarna snart sagt går varvet runt som den snurrande skivan med bufféinnehållet man då och då hittar på restauranger, och visar sig påfallande händiga även med kollegernas favoritverktyg.

NealMorseBand-Waterfall-Pustervik150721Påfallande många är även de låtar som manifesterar Morses mest öppet kristna bekännelser, något som inte precis varit en hemlighet sedan hans personliga omvändelse för dussintalet år sedan, men kan variera i emfas på olika album eller konsertsammanhang. Däremot avbryter han flödet inte för några längre personliga vittnesbörd mellan låtarna, vilket varit fallet på ett synbart spontant sätt på flera dokumenterade liveupptagningar förut. Låtarna får göra jobbet själva den här gången. Och här finns, som sagt, närmast en ocean av kompositioner att ösa ur. Från senaste albumet ”The Grand Experiment” får vi höra lejonparten av låtarna, inklusive akut attraktiva ”The Call” som inte helt oväntat inleder alltihop och den monumentala cirka 25 minuters-sviten ”Alive Again”, det überfläskiga titelspåret och den finstämda balladen ”Waterfall” där hela ensemblen tycks bidra med änglalika vokala harmonier, placerat närmast efter aftonens tydligen obligatoriska soloutflykt där Morse ensam med akustisk gitarr framför den gammaltestamentligt inspirerade men inte alltför ofta hörda ”Isaiah 60”. Enligt Portnoys introduktion varierar valet av låt i den avdelningen för varje konsertkväll och beslutet rubbas uppenbarligen inte av publiksegment spontant skanderande ”We All Need Some Light” som önskemål. En av de få sånger här som jag knappt själv känner igen levereras i alla fall med stark nerv, suggestiv stämning och rytmiskt gitarrackompanjemang som ger en respit i det grundläggande larmet som dominerar programmet. För det är bra tryck. Betoningen ligger på det kraftfulla och medryckande; det ska svänga, det ska briljeras, bombarderas och tremoliseras. Och det syftet uppnås ganska framgångsrikt, försiktigt uttryckt.

Möjligen är ljudet vassare än nödvändigt, åtminstone känns det så efter ett par timmar när det börjar närma sig slutet. Blir det successivt skränigare eller är det den ackumulerade effekten av anstormningen som gör sig påmind i hörselgångarna genom Apotekets föregivet musikanpassade blåa plastproppar?

Förutom det senaste albumet får ”One” (från 2004) en relativt hög representation via den alltid lika tilltalande odyssén genom skapelseberättelsen i ”The Creation” och senare rökaren ”Reunion” bland extranumren.  Den tempostarka avrundningen på aftonen får överhuvudtaget en nästan väckelsemötesaktig prägel genom ”Rejoice” och ”Oh Lord My God” från ”Testimony” samt ”King Jesus” innan ridån faller till slut. Innan dess har vi också påmints om Morses förflutna i Spock’s Beard genom ”Harm’s Way” från sent 90-tal och ett album jag medger mig ha lyssnat väldigt sparsamt på. Men kanske borde. Oftare. Dessutom serveras vi den lätt vimsiga apokalypskomiken i ”Leviathan” samt ett nedslag i den sammanhängande storyn från CD:n ”?” (kan helt enkelt uttalas ”Question Mark” av praktiska skäl) i form av ”In the Fire” som av någon anledning är det parti jag är minst förälskad i på den plattan. Men allt är relativt. Och The Neal Morse Band på Pustervik den 15 juli 2015 var en mer än relativt upplyftande konsertupplevelse.

Viktigaste värderingen kommer givetvis från min fru som ibland har aningen annorlunda musikaliska preferenser än jag själv, hängde med mest av nyfikenhet och hade förberett sig på två timmars komplex kakofoni, men…

– Det var bättre än jag hade trott. Han hade mycket energi och kreativitet.

Och det där med konstanta energin på scen kan inte nog understrykas. Inga synliga ålderstecken i sikte här…

NealMorse-Upwithpeople-150721

Hakens hemsida

Neal Morses hemsida

Sakralt och sentimentalt med Söderberg på slättens scenstolthet

yemenity2010 konsertrecension , , , ,

Löneförmåner kommer i olika skepnader. Den här gången, lite oväntat i form av inträde till en julkonsert som en tidig julklapp för anställda på den utbildningsanstalt där jag arbetat det senaste året, med Västra Götalands-regionen som arbetsgivare. Så, där har de fått sin credit för det. Trevligt initiativ, absolut. Hur lät det då?

Enda julkonserten i år för artisten ifråga, meddelade han själv omgående. Vissa andra år har det tydligen blivit betydligt fler. Själv inser jag att mina förkunskaper om Rickard Söderberg var ganska grunda. Operasångare, väl? Var med och ledde en av de tävlande lokalensemblerna i TV4:s Körslaget häromåret. Utstyr sig när tillfälle ges med förkärlek i tungmetallmusikaliskt-inspirerade skrudar, men genremässigt är det knappast i den världen vi rör oss den här kvällen för halvannan vecka sedan i Vara konserthus.

Det börjar och slutar med ”O helga natt” – om den första tagningen är lite lam, så är finalen med samma franska julklassiker betydligt mer bombastisk, om än i ett begränsat format. Det är inte direkt en fullskalig symfoniorkester eller tung groovemaskin Söderberg ställer sig på scen med här. Sångaren och bandet med pianisten Gittan Glans som kapellmästare levererar snarare en allmänt lounge-jazzifierad julstämning med softa konturer på gott och mindre gott. En överdos kryddade ackord i sammanhanget, kan man tycka. Om man är jag. Bing Crosby–crooning är mer kitsch än kalas för mig personligen, men…

Sångurvalet speglar en smak som uppenbarligen många i den här publiken delar, men tenderar att göra mig en smula rastlös. Stark emfas på högtidens hemtrevnad, ni vet. Vi talar om en operaskolad röst, showmanship, humor och en allmänt sympatisk utstrålning. Han vill alla väl. Men jag faller inte som en fura för den inställsamma inramningen. Det lyfter ett par gånger, som i den nämnda finalen. Och när Söderberg reciterar egenkomponerat rim på jambisk heptameter (om det inte var pentameter han sade) och indirekt kommenterar det parlamentariska krisläget i nationen just nu. Med fara för att reta upp Christer Björkman et al från Melodifestivalen där Söderberg ska delta i vinter. Och där politiska utspel inte välkomnas.

Svarta scenkläder laget runt. Ett ombyte för frontalfiguren själv, till mer utpräglad läder och nitar-skrud som kontrasterar mot allt annat i konsertkonceptet. Han får även spela fyrhändigt i en Schubert-komposition på initativ av pianisten Glans, som annars själv får improvisera mycket efter sångarens nycker. Eller också är det teater alltihop. Delvis underhållande anekdoter om bland andra kolleger som Carola, och om hur vissa intrikata arrangemang av kända och älskade julhymner kan förarga folk. Tja, så radikala är väl inte de här omstöpningarna. Men det finns folk till allt. Som bekant.

Psalmer. Ja. Sakrala sånger. Bekanta bravadon. Många halvtoner och givetvis skickligt kalibrerad dynamik. Men jag ser och hör kompetensen mer än drabbas emotionellt. That’s just me. Och tvärflöjten har ofta en framträdande roll i ljudbilden, ett instrument jag generellt vill diskvalificera från majoriteten av möjliga musikaliska nejder. Om den inte tämjs eller tillåts bröla med mer grovkornig substans än så här. Samma snubbe spelar även saxofon i somliga stycken, en pjäs som också kan missbrukas till mycket av de svagsinta.

Som synes, jag är ambivalent. Imponerad av den professionella precisionen. Lite allergisk mot vad julefriden vid den här tiden tar fram ur samma proffs. Det går att åstadkomma mer tuggmotstånd. Med eller utan jambisk heptameter.

Recenserat: Julkonsert med Rickard Söderberg i Vara konserthus, torsdag 4 december 2014.

Mönstergill modern gospel med Mercy

yemenity2010 konsertrecension , ,

 

MercyGospel-Lidk2014-groove-BW

Gospel. We’ve all been there. Done it. I alla fall om man är född in i frikyrkan och trots perioder av alienation eller avhållsamhet fortfarande är kvar i dess hägn. Ja, jag talar av i princip livslång erfarenhet. Av frikyrkan alltså.

Gospel. Inte bara ett annat utrikiskt uttryck för det glada budskapet, utan även en musikstil. Själv har jag ett par omgångar varit med i körer som ägnat sig åt någon variant av detta. För det finns trots allt variationer. Den variant som verkar dominera i Sverige numera är välputsad, ofta välrepeterad och åtminstone semiprofessionellt framförd, exempelvis i småtrevliga sammanhang som uppvärmningsprogram tidiga kvällar på SVT. Just småtrevligheten kan i värsta fall bli en styggelse.

Ibland ligger det något i det ganska väl spridda talesättet att gospel är roligare att sjunga än att höra. Delaktighet. Innerlighet. Intensitet. Allt det krävs för att genren ska leva och inte bara… underhålla. Meningen är ju att det ska finnas en djupare dimension här. Och det kanske det gör. Men jag har blivit mer krass på senare år och förväntar mig oftast inte att bli helt överväldigad eller emotionellt engagerad. Gospelkörer fungerar oftare bättre som en bonus på andras inspelningar där de kan skapa ett fylligare sound eller mer tryck när stjärnan själv inte räcker till. Bara det finns en hyfsat bra LÅT att spetsa till. Det material som körerna själva jobbar med har en tendens att vara elegant, lagom svängigt och med en slagsida åt det halvjazzinfluerade, kryddade ackord-dekorerade och överdrivet sofistikerade med dragning åt hitorienterad radiopop. Riff, taktbyten, instick, repetitioner, växlande solister, allmän groove och gamman… Men har det någon kvardröjande effekt?

MercyGospel-Lidk-utggrupp1-BWMercy Gospel passar in i mönstret, på gott och ont. Ett hopplock av duktiga, engagerade röster från Linköping med omnejd som häromveckan besökte Lidköping. Jag räknar till 16 sångare, varav fyra manliga. Samt en kompgrupp, inte att förglömma. Rörligheten på marknaden följer EU:s riktlinjer. Det vill säga, kören tillämpar delvis en – på handbollsspråk – utgrupperade uppställning och sprider ut sig i lokalen för bättre publikkontakt (föreställer jag mig). Det skadar inte.

Sedan kan en typisk lördagkväll i en genomsnittlig frikyrka vara en något ljum och behärskad miljö. Vi är mottagliga men inte direkt övertända. Men musiken är också ganska moget avvägd. Språkväxling svenska-engelska. OK. Ballader. Check. Modern R&B-influerad mediumsizegospel. Check. Och det ligger väl inget nedsättande i det. Men de bekräftar det mesta av det jag tidigare noterat om genrens tillstånd i stort. Och jag saknar något…

 

RECENSERAT: Mercy Gospel Choir i Lidköpings missionskyrka, lördag 22 mars 2014

Rafflande repertoar trollband i regnet – Buika på Göteborgs Kulturkalas

yemenity2010 konsertrecension , , , , ,

Regnet låg i luften hela dagen och förvärrades under fredagkvällens konsert på Kungstorget, men flamencofenomenet Buika höll ändå publiken kvar och – vågar jag nästan påstå – trollbunden till stora delar.

buika3-GBGKultur2013 

Själv hade jag bara hört brottstycken av hennes repertoar förut, men förstår nu om inte förr var de många entusiastiska hyllningarna kommer ifrån. Spanska Buika (ibland även lanserad som Concha Buika) med rötter i Ekvatorialguinea, skulle kunna fungera som definitionen på uttrycksfull. Rösten är raspig men med ett ibland rent häpnadsväckande register och framträdandet antar, medvetet eller ej, formen av ett drama där ett helt liv rullas upp med repertoaren som ramp. Stämningen rör sig från rogivande till nästintill raketuppskjutningsintensitet. Med hjälp av två drivna ackompanjatörer, en percussionist och en pianist, växlar hon konstant spår mellan det mycket finlemmade och närmast brandfarlig frenesi. Märkligt hur mycket ljud det kan komma ur en så numerärt begränsad ensemble.

Flamenco? Ja, det ingår väl där i konceptet liksom soul, jazz och ett helt globalt konglomerat av influenser. Ändå löper en röd tråd genom allt. Formlöst? Flyter det ut? Till viss del, men det är väl poängen. Personligheten är hela tiden extremt påtaglig och dess starka karaktär lär inte upplösas utan mycket starka yttre krafters inverkan. Och själv borde jag börja med en instudering av artistens diskografi så snart som möjligt, inser jag.

Relaterat:

 Buikas officiella hemsida

…och det lika officiella twitterkontot

Buika enligt Wikipedia

Intervju för amerikanska NPR

Och en annan intervju för något underhållningsmagasin vid namn Metro

Konstrock från Kuba huvudattraktion vid festival i Lidköping

yemenity2010 konsertrecension , , , , , , , , ,

Karibisk karisma och massiv metallprogfunk lyfte livsandarna när Lidköpings Artrocksällskap återigen släppte lös de progressiva musikandarna i Stadsträdgården.

animamundi-singer-artrock2013 

Vi hade i alla fall tur med vädret… Det har inte precis blivit ett mantra under de senaste årens Artrock-aftnar i Stadsträdgården. Musiken har i vissa fall ensam fått svara för välmåendet hos publiken, även om fjolårets festival inte ruinerades av rent ösregn om jag ska tro mina egna noteringar från tillställningen. Förutsättningarna igår var dock mätbart bättre från start och det behagliga klimatet höll i sig, medan fyra band avverkade sina respektive repertoarer. Affischnamnet framför andra den här gången kom från den karibiska övärlden – ett historiskt faktum i sig. Kubanska Anima Mundi avslutade kvällen inför en samling entusiaster som definitivt inte behövde trängas om utrymmet. Ja, det är så det brukar vara i sammanhanget. Sammantaget bör väl några hundra personer kommit och gått under programmets gång, men det är sällan mest späckat när de tyngsta elefanterna tar ton – tyvärr.

Men vad hände innan dess?

De kan sin progrockhistoria, men någonstans saknas en gnista och egenart. Nu ska jag villigt erkänna att jag själv missade mycket av framträdandet från lokala stoltheterna Arts, som för andra året i följde inledde övningarna. Det låter fortfarande ganska tilltalande i allmänhet, men efter omständigheterna också en aning för konventionellt.

Pymlico-artrock-Lidk2013Dynamiskt och skickligt framfört i stora stycken, men även här flackar mitt engagemang under en del av alla fåtöljprogpassager. Norska Pymlico representerar en relativt varierad kompott av fusion, folkton och fullfjädrad symfonirock som stundtals svänger och är hyfsat spännande. Vad de egentligen har för grundläggande vision och identitet är även här svårare att urskilja. Helt instrumentala band kräver mer specifika drag för att frigöra sig från mängden. Ljudet är ofta kristallklart men publikkontakten är starkt begränsad.

– Er det noen her som liker Genesis?

Ja, när de ger sig i kast med en sömlöst sammansatt kavalkad av pionjärernas klassiska kompositioner som ”Watcher of the Skies”, ”Behind the Lines”, ”Firth of Fifth” och ”Dance in a Volcano” då är det som mest tempostarkt och rakt av svåremotståndligt. Samtidigt avslöjar det kanske omedvetet gruppens egen största svaghet: låtskrivandet.

misth-maria-artrock2013Meriter från Melodifestivalen innebär inte automatiskt stående ovationer hos den här målgruppen, men Maria Rådsten har just det, som solist respektive medlem i One More Time under det glada 1990-talet. Hon har också uppenbarligen en röst som lika lätt lånar sig till något avsevärt mer explosivt och metallprogressivt när Stockholms-formationen Misth byggde upp ett mer konstant tryck än de tidigare akterna. Sedan skadar det inte att de också bjuder på mer skönjbar scenutstrålning och publikflirt. Musikaliskt handlar det om tvära kast, tuggande gitarriff och ibland rent operamässig vokalakrobatik som i den här kombinationen omväxlande kan föra tankarna till såväl Evanescence, After Forever och Within Temptation som svenska Akribi. Stenhuggeri möter suggestivt seansskapande som definitivt ger mersmak.

Så även de jämförelsevis mer städade symfonirockarna från Kuba; Anima Mundi. Trots att de startade i slutet av 1990-talet har jag faktiskt aldrig hört dem tidigare. Men städat behöver inte betyda platt och profillöst. Tvärtom är det här ett sofistikerat sällskap som omedelbart omsätter sitt kunnande i en speciell atmosfär. Tydliga trådar tillbaka i musikhistorien får en extra dimension av något som är svårare att sätta fingret på men kanske just har att göra med ursprunget i en annan miljö än de flesta kolleger i artrock-branschen fostrats fram i.misth-gitarrist-artrock2013

Långa sviter med avancerade strukturer och dramatisk uppbyggnad kompletteras med solon på säckpipa och klarinett förutom de Yes-doftande gitarrutflykterna. Tyvärr brister vid några tillfällen koordinationen mellan sången och resten av paketet, det låter inte hundraprocentigt klockrent hela vägen; men annars är det en märklig matta som vävs med svepande syntar, raffinerad rytmik, välbalanserad ljudbild och kompositioner som helt klart inte fuskats fram i all hast. När det är som bäst är det en mäktig, nästan andäktig upplevelse på gränsen till pur magi. De andra skönhetsfelen får väl ses som olycksfall i arbetet.

animamundi-diaz-artrock2013

Mognare och mäktigare Moon Safari mötte Alingsås

yemenity2010 konsertrecension , , , ,

Man kan frestas att kalla dem Västerbottens bäst bevarade virtuoshemlighet. Sex fortfarande ganska unga spolingar från Bergsbyn och Skelleftehamn men uttryckligen inte från Ursviken, om jag hängde med i definitionerna när de introducerade sig för en drygt hundrahövdad publik i den täta, trånga men faktiskt inte fullbelagda konsertlokalen i det som i Alingsås tydligen går under namnet  Fabriken. Bandet i sig är annars troligen inte okända för de flesta som tagit sig dit söndagkvällen 30 september 2012. Sedan debuten 2005 har de byggt upp ett rykte som ovanligt begåvade positivprogrockare med sinne för symfoniska strukturer, stilfull stämsång och med en lekfull inställning som sammantaget skapat ett eget, identifierbart sound.

Men vi kanske ska nämna något om uppvärmningen också, lokala stoltheterna Wonderland som lånat ungefär lika mycket av Saga som av Marillion och andra neoproggare från de senaste decennierna snarare än 1970-talets ikoner på området. Definitivt inte oskickliga, men de mest melodiska och bäst fungerande numren varvas med alltför ordinära exempel på standardackord och –fraser och i stort har de inte lagt till så fruktansvärt påtagligt mycket eget. Publikkontakten är dock avspänd och sympatisk och premiären för en tidigare aldrig framförd längre svit i 20-minutersklassen visar på ett bredare register med drag av folkton och djärvare utflykter än i det övriga materialet.

Försenade efter en Europaturné som avslutades just i Alingsås dröjde förberedelserna för Moon Safari  en dryg timme innan de väl kom igång. Men ja, det var värt väntan. De blandade och gav från sina tre album samt den nysläppta mastodontkompositionen ”Lover’s End Part 3” som ska vara en hyllning till deras hemtrakter. I stort sett fullt flöde i två timmar med bedårande melodier, raffinerade rytmväxlingar och publikfrieri parallellt med komplexa partier. Om de lade till en avancerad koreografi skulle någon amerikansk talangjaktsjury vara tvungen att ta fram epitet som quintuple threat eller likvärdigt. Men man kan väl inte bemästra allt. De har också blivit tightare och säkrare på scen sedan jag såg dem i Slottsskogen i Göteborg 2008, samma år som de släppte den nästan osannolikt starka ”Blomljud”.

– Nu är man både knäckt och upprymd. De som inte var här får skylla sig själva, som en entusiastisk röst ur publiken deklarerade efteråt.

Bakom arrangemanget stod för övrigt ARA, relativt nystartad artrockförening i Alingsås.

Mina recensioner av ”Blomljud” och ”Lover’s End” kan hittas på min numera inte så flitigt uppdaterade hemsida Folket Jublar. Moon Safari har som så många andra en egen liten hörna på FaceBook.

Mogen musikupplevelse med stelare story

yemenity2010 konsertrecension , , , ,

Musik har alltid varit ett viktigt inslag i kyrkan i Sverige, särskilt i frikyrkan där jag själv är uppväxt. Recitationer och berättelser ofta likaså, medan utpräglat drama hittills inte riktigt utvecklats lika starkt, och framförallt inte nått samma kvalitet överlag. När musik och drama förenats har det i regel varit ganska självklart vilken av konstarterna som fungerat bäst och vilken enhet som haltat en smula, eller mer… När jag arbetade i Ecuador i motsvarande miljöer, slog det mig nästan alltid hur mycket mer spontan fallenhet människor där hade för att agera ut och skapa dramatik utan samma inneboende hämningar som oftast orsakar brister i svenska kyrkor.

 

Sedan handlar det givetvis om vad som verkligen intresserar dig, vilka berättelser som fångar dig. Jag anar att jag tillhörde en minoritet söndagkvällen 9 september i Nicolaikyrkan, det som kan kallas centralkyrkobyggnaden för lutheranerna i Lidköping. ”Den skingrade mosaikens bild” framfördes av kören Andante, hemmahörande i Stenhammarkyrkan på andra sidan av samma småstad. Idén hämtades så långt bak som från 1200-talet då en golvläggare vid namn Guido blev som besatt av att skapa en mosaikbild till ett klosterkapell i Umbrien. Just det, någonstans i nuvarande Italien, eller? Basen för framförandet ska vara en version av storyn tolkad av författaren Gunnar Edman för 30 år sedan. Ingen inkompetens i sikte, direkt. Poetiska kvaliteter? Ja. Mycken symbolisk underbyggnad och finstilta betraktelser över existentiella frågor? Visst. Och en ganska inlevelsefull återgivning i kyrkorummet av uppläsaren Anders Blomberg. Problemet var ändå att berättelsen i sig aldrig påtagligt berörde mig. Bilder kan beröra, berättelser absolut i många former. Berättelser om bilder kräver något speciellt för att lyfta, känner jag själv. Här hittade jag helt enkelt inte sådana sinnesvidgande dimensioner.

 

I alla händelser var det här den röda tråden som sångerna sedan vävdes ihop med. Kompositörer som Py Bäckman, Dan Hylander och Benny Andersson fanns representerade, liksom körens egen maestro Stig Roland Rask. Körarrangemangen liksom de tonala insatserna var tämligen klockrena, om man överhuvudtaget är välvilligt inställd till halvsakral mogen samsång med fylliga stämmor och nyanserat, ganska sparsamt men dynamiskt ackompanjemang av främst piano med instick av stråkar. Jag har hört mycket av den varan och i regel – och när det framförs med så här mycket stadga och stringens – fungerar det för mig också. Liksom, synbart, för större delen av den likaledes mest mogna publik med en snittålder någonstans mellan 48 och 53, som var där samtidigt och applåderade varmt efteråt. Jag misstänker som sagt att de flesta andra även fick ut mer av den sammanbindande narrativa komponenten än vad jag lyckades med. Men som helhet – en andaktsfull afton där anförandet var anpassat till lokalens akustik och de flesta andra inslag ‘gifte sig med varandra’. Trots att handlingen rent bokstavligt utspelades i ett kloster.

 

And now for something completely different: Helt orelaterad veckosammanfattning från amerikanska tidningen Slate. Inklusive en storslagen analys av svenska åsikter om den föregivet svenske kocken i ”Mupparna”!

 

Folkkära artister i fallande regn under festival i Lidköping

yemenity2010 konsertrecension , , , , ,

Ternheim. Frisk. Moraeus. Tre etablerade artister som arbetade hårt på trevnadsfaktorn under Lidköpings kultur- och porslinsfestival i helgen som passerade revy.

Kultur- och porslinsfestival. Hur krystat låter det? I Lidköping finns sedan länge ett speciellt förhållande till lerkärl efter den gamla Rörstrandsfabriken, det har även jag lärt mig som invandrare från öster om Vättern via diverse omvägar. Och helgen som gick rådde mer aktivitet än vanligt  i staden – inklusive kulturellt, med framförallt en hel del musik från scenen i Stadsträdgården. Själv begränsade jag dock mitt intag till tre akter ur utbudet. Livet är fullt av prioriteringar…

Niclas Frisk. Låter namnet bekant? Atomic Swing, Sweet Chariots, Perssons Pack med flera samrören har Ludvika-sonen på sitt samvete. Nu stod han med trio på scen och levererade ett akustiskt ljudande set med flera sånger som låter bekanta, men inte riktigt… ”Stone Me Into the Groove” och ”Smile…” var några lätt identifierbara saker som fått ny kostym, med nedskruvat BPM och långa utflykter med akustiska gitarrer. Fingerfärdig är han, om vi inte visste det innan. Och med ett personligt uttryck som inte försvagas utan snarare förstärks i den mer begränsade instrumenteringen.

Anna Ternheim, tidigare mest ett namn i raden av svenska artister med större genombrott på senare år för mig, men vilken genre hör hon egentligen hemma i? Personlighet finns i alla fall här också. Nerv. Låtar med viss spännvidd från countryinfluenser utan att förfalla till det alltför tillrättalagda och tillplattade den branschen är sprängfylld av, folkmusik av blandat ursprung, visor och mycket annat. Även här en sättning med betoning på det akustiska; gitarrer, cello, kontrabas och överhuvudtaget stränginstrument med ett och annat instick av piano i grunden.
– Vad tappra ni är. Ni ser väl förberedda ut, nästan som pilgrimer med era caper, kommenterade sångerskan när hon såg ut över publiken i den småregniga lördagkvällen där många av oss mycket riktigt sett till att ha med regnjackor med vidhängande huvor.

Något för alla. En del vill verkligen åstadkomma det. Som Kalle Moraeus. En del artister säger så lite som möjligt på scen och vill helst låta musiken tala helt. Andra pratar nästan för mycket. Som Kalle Moraeus. En del artister har en dryg och världsfrånvänd framtoning. Andra verkar så genomsympatiska att man drar sig för att skriva något negativt om dem. Som Kalle Moraeus. Många människor svarar spontant ”allätare” på frågan om musiksmak. Mr Moraeus är något av en allfödare. Han är duktig, han är en underhållare, han vill alla väl och han kan – inte att förglömma – spela. Ett par olika instrument. Som bäst gör han och hans medmusikanter också svängiga, lekfulla och lättfastnande stycken som tränger ner i folkdjupen för att till synes aldrig kunna försvinna från dess medvetande.

Möjliga nackdelar: Monologerna kan vara lite för långa och detaljrika. Musiken pendlar vilt mellan schlager, funk, folk, dansband, rockabilly och jazz, visserligen med samma polerade finish men ändå; har han någon riktig musikalisk profil i grunden? Under söndagseftermiddagens festivalfinalframträdande inför en fullbelagd park (vilket måste betyda ett par tusen personer) hade han hörbara problem med rösten vilket begränsade omfånget i sånger som ”Beatrice” men han kämpade på det som den professionella multimusiker han ändå kan anses vara. Som sagt; svårt att tycka illa om. Men trevnadsfaktorn kan leda till överdoser.

Mer om artisterna på respektive hemsidor för Anna Ternheim och Kalle Moraeus samt Niclas Frisks FaceBook-sida.