Musik har alltid varit ett viktigt inslag i kyrkan i Sverige, särskilt i frikyrkan där jag själv är uppväxt. Recitationer och berättelser ofta likaså, medan utpräglat drama hittills inte riktigt utvecklats lika starkt, och framförallt inte nått samma kvalitet överlag. När musik och drama förenats har det i regel varit ganska självklart vilken av konstarterna som fungerat bäst och vilken enhet som haltat en smula, eller mer… När jag arbetade i Ecuador i motsvarande miljöer, slog det mig nästan alltid hur mycket mer spontan fallenhet människor där hade för att agera ut och skapa dramatik utan samma inneboende hämningar som oftast orsakar brister i svenska kyrkor.

Sedan handlar det givetvis om vad som verkligen intresserar dig, vilka berättelser som fångar dig. Jag anar att jag tillhörde en minoritet söndagkvällen 9 september i Nicolaikyrkan, det som kan kallas centralkyrkobyggnaden för lutheranerna i Lidköping. ”Den skingrade mosaikens bild” framfördes av kören Andante, hemmahörande i Stenhammarkyrkan på andra sidan av samma småstad. Idén hämtades så långt bak som från 1200-talet då en golvläggare vid namn Guido blev som besatt av att skapa en mosaikbild till ett klosterkapell i Umbrien. Just det, någonstans i nuvarande Italien, eller? Basen för framförandet ska vara en version av storyn tolkad av författaren Gunnar Edman för 30 år sedan. Ingen inkompetens i sikte, direkt. Poetiska kvaliteter? Ja. Mycken symbolisk underbyggnad och finstilta betraktelser över existentiella frågor? Visst. Och en ganska inlevelsefull återgivning i kyrkorummet av uppläsaren Anders Blomberg. Problemet var ändå att berättelsen i sig aldrig påtagligt berörde mig. Bilder kan beröra, berättelser absolut i många former. Berättelser om bilder kräver något speciellt för att lyfta, känner jag själv. Här hittade jag helt enkelt inte sådana sinnesvidgande dimensioner.

I alla händelser var det här den röda tråden som sångerna sedan vävdes ihop med. Kompositörer som Py Bäckman, Dan Hylander och Benny Andersson fanns representerade, liksom körens egen maestro Stig Roland Rask. Körarrangemangen liksom de tonala insatserna var tämligen klockrena, om man överhuvudtaget är välvilligt inställd till halvsakral mogen samsång med fylliga stämmor och nyanserat, ganska sparsamt men dynamiskt ackompanjemang av främst piano med instick av stråkar. Jag har hört mycket av den varan och i regel – och när det framförs med så här mycket stadga och stringens – fungerar det för mig också. Liksom, synbart, för större delen av den likaledes mest mogna publik med en snittålder någonstans mellan 48 och 53, som var där samtidigt och applåderade varmt efteråt. Jag misstänker som sagt att de flesta andra även fick ut mer av den sammanbindande narrativa komponenten än vad jag lyckades med. Men som helhet – en andaktsfull afton där anförandet var anpassat till lokalens akustik och de flesta andra inslag ‘gifte sig med varandra’. Trots att handlingen rent bokstavligt utspelades i ett kloster.

And now for something completely different: Helt orelaterad veckosammanfattning från amerikanska tidningen Slate. Inklusive en storslagen analys av svenska åsikter om den föregivet svenske kocken i ”Mupparna”!