Från frysboxen: Jeffrey Overstreet ser närmare på film…

Böcker om film. Det har skrivits några stycken genom åren. För ungefär närmare sju och ett halvt år sedan recenserade jag en av de bättre och mer existentiellt djuplodande (utan att vara generande självupptagen och överpretentiös) jag själv läst i genren: Through a Screen Darkly av Jeffrey Overstreet:

franfrysbox-blogotyp1Filmer väcker starka känslor, men alla känner inte likadant för exakt samma filmer… Tvärtom kan biobesökare hamna i rena konflikter med varann; för och emot, ”oavbrutet fängslande” eller ”sövande”, ”skräp” eller ”årets film alla kategorier”. Jeffrey Overstreet, som rent fysiskt håller till i Seattle, vet. Han gav sig ut på en resa med filmens hjälp på ett tidigt stadium i sitt liv, har skrivit om det i tiotalet år och lärt sig att man aldrig kan vara alla till lags. Och varför skulle man vara det? På internet kan man hitta hans synpunkter på egna sidan Looking Closer och Christianity Todays filmdepartement. En till synes enkel devis han lärde sig av en vis lärare en gång, har satt spår i skrivarbanan för all framtid: ”saker betyder saker”. Overstreet är aldrig nöjd. Det finns alltid något mer att ta reda på, sanningar att söka i konsten.

Att kalla sig filmkritiker och kristen i USA är att be om stryk, verkar det. Hur man än vänder sig kommer framförallt andra troende att ifrågasätta dina åsikter, inte bara om enskilda filmer, utan även dina motivationer och principer. Det lyser igenom med all önskvärd tydlighet i författarens resonemang kring egna erfarenheter. Inte bara underhållningsvärde och konstnärlig kvalitet kommer in i bilden, utan även moraliska aspekter; bör man till exempel skriva om barnförbjudna filmer överhuvudtaget? Alla som surfat in på någon amerikansk websajt där kulturfrågor ventileras och folkets röst kommer fram i öppna forum vet hur känslig den frågan kan vara, hur stor spännvidden är i åsikter och med vilken hetta argumenten framförs. Generellt gäller också att medan svenskar framförallt diskuterar filmvåldets dåliga inflytande, så är sex en än större stötesten i USA. Och särskilt bland ”evangelicals”, en kategori man nog får räkna Overstreet till.

Kieslowski, Wim Wenders, Indiana Jones-trilogin… han hittar favoriter i alla genrer och poängterar hur individuellt man kan reagera på film, och hur det går att hitta guldkorn även i högst mediokra verk. Van som han är att argumentera och möta mothugg, beskriver han ingående varför han sett om Terrence Malicks ”The New World” flera gånger, medan många bekanta bara skakat på huvudet och undrat hur han höll sig vaken. Under uppväxten matades han med en hel budskapsorienterad kristen film; i allmänhet enkla moraliteter med svartvit personteckning och förutsägbara slutsatser. Även kristen musik har en tendens att fastna i en mall och i ett stickspår får vi veta hur artisten Leslie Phillips (numera Sam i förnamn) inspirerade honom genom att bryta sig ur fållan. Andra gränsöverskridande artister som intresserar Overstreet är Over The Rhine, Bruce Cockburn, U2 och 16 Horsepower. Och den inställningen, att fångas av det som inte vill låta sig placeras i ett fack, färgar av sig på filmanalyserna.

Våld – som underhållning eller katharsis eller vad det nu fyller för för funktion – ägnas ett kapitel. Hur förenar man fascinationen för James Bond, ”Die Hard” och Indiana Jones med budet att älska sin nästa och be för sina fiender? Även om det handlar om en rättskaffens man som slåss ur underläge mot en ondskefull Goliat-gestalt? Overstreet lägger märke till en ström av revanschteman i amerikansk film i samband med invasionerna av Afghanistan och Irak efter 9/11 och tar som exempel ”Man on fire” med Denzel Washington i huvudrollen som en bibelläsande hämnare. Det är en film som jag själv inte kunde låta bli att ryckas med av, samtidigt som den gav en viss besk eftersmak. ”Braveheart” och ”Gladiator” är äventyr som av många upplevts som inspirerande, men Overstreet är mindre imponerad av fokuseringen på att förgöra sina fiender och lanserar uttrycket ”porn for justice junkies”. Återigen har han en poäng, samtidigt som jag själv är rätt förtjust i bägge de filmerna. Däremot upplever jag ”Top gun” som mer problematisk än vad han gör, kanske inte minst för vad den INTE visar eller berättar om bakgrunden till de käcka flygargossarnas bravader.

Av barn och dårar får man höra sanningen, lyder ett gammalt… sägesätt/ordstäv/välj själv. Författaren jämför bland andra ”Forrest Gump” och ”The Fisher King” och inser – oh yes! – att den sistnämnda är den mer insiktsfulla och intressanta av de två. ”Forrest Gump” är lätt att charmas av, men den kan också lura oss att tro att allting i livet är så mycket enklare än det egentligen är. Humor har däremot betydligt fler dimensioner än att bara roa. Och den mest lyckade komiken är ofta den som får oss att skratta åt oss själva. Det gäller även religion. Det är helt OK att driva med religiösa uttryck eller föreställningar, som i Monty Pythons karikatyrer (inte minst Terry Gilliams animationer) tycker Jeffrey Overstreet, som också uppskattar mycket av satiren i ”Saved!” som kom för några år sedan. Den filmen har förmodligen mer relevans i USA och har garanterat inte setts av lika många svenskar, men när jag själv skaffade DVDn ganska nyligen kände jag igen ganska många mönster från frikyrkan även här.

Komedi går ut på att någonting gått fel. Om det inte fanns något ”rätt” att utgå ifrån skulle den komiska effekten inte uppnås, resonerar Overstreet. Situationer som spårar ut i slapstick-sammanhang eller absurda slutsatser i mörka satirer som ”Dr Strangelove” pekar på att det finns en motsats, en ordning i universum. Egentligen. Men vi äro ofullkomliga…

”Använt på rätt sätt är humor och satir återuppbyggande, inte vapen för personliga angrepp. Om de påminner oss om våra tendenser till oaktsamhet och dumhet, borde vi ta smällarna med värdighet och erkänna att vi inte når upp till att vara Guds avbilder” (sidan 236, fritt översatt av mig).

Boken avslutas med en lista, eller rättare sagt två, med sammanlagt 200 filmer som lämpar sig för diskussionsgrupper och några anvisningar för hur man kan lägga upp sådana aktiviteter. Ytterligare en positiv sak med en skrift vars svenska motsvarighet jag inte riktigt hittat hittills, i varje fall inte med samma ambitionsnivå.

(Fotnot: en del av de omnämnda filmerna finns recenserade på russin, av mig eller någon annan medarbetare där. Dit hör ”Saved!”, ”The fisher king” och ”Man on fire”.)

Recenserat: Through a Screen Darkly  av Jeffrey Overstreet (Regal Books 2007). ISBN 0-8307-4315-4. Texten publicerades första gången på nu saligen insomnade sidan Folket Jublar 18 oktober 2007. Några små justeringar har skett, som att länkar uppdaterats för att leda till rätt nuvarande adress och dylikt. Textinnehållet i sig har inte ändrats. 

Annonser

Från frysboxen: Bekännelser från en ekonomisk yrkesmördare

bro-shell-april2005

Ännu ett nedslag i arkiven: ”Confessions of an Economic Hit Man” av John Perkins, en recension ursprungligen publicerad för sju år sedan på annan plats.

franfrysbox-blogotyp1Vad gör en ekonomisk ”hit man”? John Perkins brukade vara en sådan, säger han. Deras uppdrag är, kort och brutalt uttryckt, att styra flödet av kapital från de bäst behövande till de som ‘redan har’, det vill säga främst multinationella företag. Internationellt bistånd innebär vissa villkor som skapar beroende hos mottagarna, på ett slugt sätt, mer subtilt än öppet imperiebyggande men minst lika effektivt. Är det här en skräckhistoria? Överdriver karln? Det är omöjligt att skriva en sådan här berättelse utan att ifrågasättas, men Perkins har turnerat världen runt flitigt de senaste åren och fått försvara sig utan att någon, såvitt jag vet, har omkullkastat hans teser totalt.

Själv kan jag bara säga att det mesta verkar trovärdigt och tyvärr inte så chockerande. Bilden av världsekonomin är ungefär densamma som genomsyrar filmen ”Syriana”. Någonting är ruttet i kungahus och presidentpalats världen över. Det tog John Perkins sådär 20 år att verkligen bli klar med sin bikt som slutligen kom ut i sin första upplaga 2004. Det hade sina risker att publicera materialet, insåg han själv, innan han ändå bestämde sig. De första tänkta utgivare han kontaktade smålog och föreslog en fiktionalisering, i stil med något av John Le Carré eller Graham Greene.

HouseontheRock2 (kopia)När EHMs (den förkortning Perkins använder och som jag också kommer att hålla mig till för enkelhetens skull) misslyckas med att övertyga eller övertala exempelvis presidenter för mindre stater i tredje världen att lyda påbud från storkapitalet händer det att ”the jackals” – schakalerna – kliver in och ordnar en olycka. Perkins tvivlar inte på att män han mött råkat ut för just det. Två latinamerikanska presidenter förolyckades i flygkrascher i början av 1980-talet, i samma veva som författaren verkligen började reflektera över vad han sysslade med. Omar Torrijos i Panama och Jaime Roldós i Ecuador var alltför självständiga själar och fick betala för det. Teorierna om Roldós död har jag hört flera gånger under åren i Ecuador, ett land som spelar en nyckelroll i Perkins liv. Ingen kan egentligen bevisa något, men det finns för många sammanträffanden kring hans krasch för att spekulationerna om CIAs eventuella inblandning ska slockna. Författaren förklarar att han drivs av en hängivelse åt de ideal som låg bakom grundandet av hans nation, världens idag mäktigaste. Och han är en optimist, som tror att tillräckligt många medvetna människor kan förändra sakernas tillstånd till slut. Boken är verkligen värd att läsa, även om man inte delar alla hans antaganden eller slutsatser.

Hans bild av missionsverksamhet är ofta kritisk. Har han fog för de specifika anklagelser han riktar mot inte minst sina landsmän från Summer Institute of Linguistics i Ecuador? Jag kan faktiskt inte avgöra det. Den enda konkreta punkt i boken där jag omgående tycker att han har fel i sak finns i beskrivningen av samhället Shell i centrala Ecuador. Att det bildades som en utpost för flygtrafik ut i djungeln och bas för oljeletande stämmer, men att de flesta invånare idag skulle vara militärer, oljebolagsanställda samt deras prostituerade och slavarbetare… Nej, så kanske det såg ut för 30-talet år sedan när Perkins kom dit första gången, men här menar jag att han far med onyanserade klichéer som färgats av hans generella erfarenheter genom åren. Jag har varit där flera gånger, senast för några månader sedan och måste bara invända. Oljebolagen har letat sig till andra mer fertila områden i samma djungel och här finns även ett sjukhus, till stor del finansierat med svenska Sida-medel. Till att börja med.

quito-protester10-april05Resan rör sig över flera kontinenter och Perkins hävdar att privata koncerner som MAIN, där han själv var anställd som något slags konsult, är ett slags bulvaner för att se till att amerikanska statens intressen tillgodoses runtom i världen. Han verkar ha varit vagt medveten om och kluven till sin roll som EHM under en lång tid innan han slutligen hoppade av tåget. Vem bestämmer spelreglerna i den globala ekonomin och vilka vinner – respektive förlorar på dem? Svaren kanske inte kommer som en chock, men det här ger intryck av att komma från just ‘insidan’. Exemplen är hämtade från uppdrag i länder som Indonesien, Saudiarabien, Colombia, Ecuador… med flera. Kapitelrubriker som ”Selling my soul”, ”Civilization on trial” och ”Pimping, and financing Osama bin Ladin” skvallrar om vad som väntar. Och John Perkins berättar på ett medryckande, personligt och drivet sätt – som om han skrev just den av vissa förläggare beställda thrillern. Men det här ska alltså inte vara uppdiktat eller omskrivet, även om många individuella människoöden har bearbetats och anonymiserats av säkerhetsskäl. Han kommer (givetvis, höll jag på att säga) in på samröret mellan familjerna Bush och bin Ladin. Han berättar om en oväntad frukost med författaren Graham Greene i Panama och om sina intryck av det då shah-styrda Iran bakom fasaden av samförstånd mellan väst och islamvärlden. Han sammanfattar de återkommande mönstren i relationerna mellan USA och latinamerikanska länder; de går konsekvent ut på att skapa ett beroende. Colombia har länge varit ett strategiskt viktigt land i USA:s ögon och var ett av de länder där Perkins genom personliga möten fick veta mer än vad han egentligen ville och tvingades ompröva sitt karriärval i en värld som han framställer som ett slags global maffia.

– När du väl är inne, är det på livstid, fick han veta efter sin inskolning av en mystisk kvinna vars verkliga namn han fortfarande inte känner till.

Det kan låta lite väl mycket spionroman, ”cloak and dagger”, när man beskriver innehållet, för att verka realistiskt. Men just spionromanförfattare kanske skriver som de gör av en orsak… ”Confessions…” är oavlåtligt spännande och full av skarpa, distinkt formulerade analyser. Jimmy Carter kanske var en ineffektiv och orimligt naiv president enligt Perkins, men hans visioner stämde överens med dem som kännetecknade USA:s frihetsförklaring 200 år tillbaka. Ronald Reagan å andra sidan monterade snabbt ner Carters solenergipaneler från Vita Huset och gick hand i hand med ”the corporatocracy”, alltså samlingsepitetet för de transnationella företagsimperier där den verkliga makten finns. Och korporatokratin (om man kan försvenska det så) ser till att sätta svagare nationalstater i ett skruvstäd genom stora lån som leder till lönsamma kontrakt för amerikanska bolag och storslagna projekt som gynnar ett fåtal, eliten eller oligarkin, i det land det rör sig om. Ecuador ser han som ett klassiskt exempel på detta. Det flesta som är med och upprätthåller systemet vet inte om det själva, menar författaren, som ändå tror att förändring är möjlig.

Och i slutet av boken ger han konkreta förslag på hur. Felet ligger inte i banker, företag eller regeringar i sig, utan hur de kommit att interagera. Och att förvandla världsomspännande företag till symboler för ansvarstagande i stället för girighet borde inte vara mer mirakulöst än att sätta en man på månen, resonerar John Perkins. Dra ner på den personliga energiförbrukningen är en bra början. Lokala aktionsgrupper, protester, studiegrupper, e-postlistor…medlen är många om man bara tänker efter. Var och en behöver inte engagera sig i alla problem som existerar, utan välja ut några och inse sin roll i en mycket större helhet. Det finns passager i boken som jag reagerar på med vissa tvivel, där jag inte hundraprocentigt håller med och jag kan naturligtvis inte med säkerhet veta att alla intrikata incidenter han återger verkligen inträffat. Men det finns en grund här som ändå verkar solid – och konstruktiv. ”Confessions of an economic hit man” borde nog införas på litteraturlistan för studenter inte bara på handelshögskolor. Och för VD:ar världen över, om de har tid med sådana simpla, världsliga tidsfördriv som läsning.

sjukhus-shell1

Recenserat: ”Confessions of an Economic Hit Man” av John Perkins (Plume/Penguin Group 2006, ISBN: 0-452-28708-1). Texten publicerades första gången 28 februari 2007 på numera nedlagda sidan Folket Jublar.

Från frysboxen: Latinamerikas historia på ett levande sätt

dans-raftingVM-ecuador1

Recension: Latinamerikas historia av John Charles Chasteen (Historiska Media 2003, ISBN: 91-89442-69-5). Tidigare publicerad på numera nedlagda sidan Folket Jublar 18 januari 2007

franfrysbox-blogotyp1Har Latinamerika verkligen en enda gemensam historia? Naturligtvis inte, erkänner författaren ganska omedelbart. Men han försöker ändå sammanfatta de stora dragen på ett lättfattligt sätt – och lyckas förvånansvärt bra, om inte annat med att väcka intresse och lust att forska vidare kring det finstilta.

Originaltiteln är mer levande: ”Born in Blood and Fire. A Concise History of Latin America”. Den kom ut år 2001. John Charles Chasteen är docent i historia vid ett universitet i North Carolina och säger sig vilja förklara framförallt för sina studenter och andra nordamerikaner vad som gör kontinenten söder om speciell och varför. Men jag vill påstå att han skriver så att det blir angeläget för européer också. Blod och eld är inte bara en slogan för Frälsningsarmén, utan ur dessa element föddes det vi kallar Latinamerika, förklarar Chasteen. Erövring och slaveri var avgörande för utvecklingen. Fortfarande ryms enorma kontraster inom det 20-tal nationer som kan räknas in under paraplyet (lite beroende på hur man definierar vad som tillhör Latinamerika och inte). Varför har liberalism och marknadsekonomi till största delen fört välstånd till norra Amerika det senaste seklet medan de flesta latinamerikaner kan kallas fattiga? Det är en fråga som engagerar docenten.

”Vinnare och förlorare. Rika och fattiga. Erövrare och erövrade. Herrar och slavar. Detta är den uråldriga konflikten som den latinamerikanska historien utgår från” förklarar han lite lagom dialektiskt som en del av introduktionen (sidan 19). Det var verkligen inte bara kolonierna i USA som hämtade arbetskraft med våld från Afrika. Brasilien ensamt svarade för sju gånger fler slavar än USA under de drygt 300 år det tilläts.

Chasteen väljer att ta avstamp i mötet mellan de första conquistadorerna och den inhemska befolkningen i slutet av 1400-talet och fortsätter fram till våra dagar. Och bidrar med en del små, men viktiga klargöranden längs vägen. Namnet azteker syftar på ett rike och inte ett folkslag, till exempel. Riket styrdes av mexica-folket, som sedan gett namn åt staten…ja, ni förstår vilken. Här beskrivs kortfattat deras och inka-rikets öde längre söderut när de konfronterades med spanjorerna, medan maya-civilisationen redan ”var på fallrepet när européerna dök upp på scenen” (sidan 33). Erövrarna från Iberiska halvön (det vill säga spanjorer och portugiser) hade också formats av sin egen historia, där de nordafrikanska morernas inflytande bidragit med vetenskapliga upptäckter, kulturmöten och en stor del av ordförrådet.

Utvecklingen i det område som kontrollerades av portugiserna, så småningom Brasilien, brukar ofta beskrivas som mindre brutal och blodig än spanskamerikas, men det är en sanning med modifikation. Även de exploaterade mark och kuvade ursprungsbefolkning. Däremot blev självständighetskampen inte alls lika dramatisk där medan de spanska kolonierna förde krig mot överhögheten på 1800-talet. Boken redogör för de stora omvälvningarna överlag, vad som är gemensamt och vad som var speciellt i de större, mest betydelsefulla nationerna framöver. Mexiko, Brasilien och Argentina får successivt alltmer utrymme här.

kyrka-sanmiguel-mexikoEtt intressant återkommande grepp efter kapitlen om de generella dragen genom århundradena är rubriken ”Motströmningar”. Dit hör dominikanermunken Bartolomé de las Casas som tidigt protesterade mot sina landsmäns giriga framfart och övergreppen mot indianerna i Anderna. Så även de revolutionära teologerna som dök upp i katolska kyrkan på 1960-talet. Frigörelseteologin fick dock i sin tur påven Johannes Paulus II emot sig. Hur kommer det sig att de politiska strukturerna ser ut som de gör och varför har förtryck alltid förefallit vara en ‘naturlig’ del av samhället på den här kontinenten? Chasteen är givetvis inne och analyserar det här förhållandet också, genom att hänvisa till begreppet hegemoni, ”…. en sorts styrelseform som förutsätter ett visst mått av medgivande från dem längst ner på stegen. Hegemoni skiljer sig alltså från kontroll med hjälp av våld. Den utgår från en oavlåtlig övermakt snarare än järnhård diktatur” (sidan 72). Nu är ju området fullt av paradoxer och bevisligen har här etablerats flera just ”järnhårda diktaturer”, men något av av det här invanda tänkesättet tycker jag mig själv (och många andra) ha noterat i Ecuador. De som under flera generationer vant sig vid att se sig som underlägsna, de, som Chasteen uttrycker det, ”deltar aktivt i förtrycket av sig själva”.

Hierarkier är fortfarande starka i Latinamerika, även om det många gånger kommit till konfrontationer mellan konservativa krafter och mer revolutionära. En klassisk konflikt som beskrivs i boken är den mellan konservativa och liberaler, särskilt under 1800-talet med Colombia som typexempel. Senare kom socialismen in som en kraft att räkna med. Vad patriarkatet har betytt är en annan punkt, alltså principen att män har mest att säga till om, något som säkert fanns i de inhemska kulturerna före den europeiska erövringen, men definitivt förstärktes under den koloniala eran. Geografiskt fanns det stora skillnader i utvecklingen i Sydamerika. De territorier som exploaterades först och mest målmedvetet var nuvarande Colombia, Peru och Ecuador för spanjorernas del, medan Chile och Argentina länge låg i utkanten av imperiet. För att inte tala om det mystiska Paraguay, där jesuiterna tidigt anlade missionsstationer, men annars inte var en prioriterad provins ur strategisk synpunkt. På 1800-talet efter självständigheten styrdes landet av diktatorn Solano som olyckligtvis provocerade fram(eller provocerades till) ett krig med de tre grannarna Argentina, Uruguay och Brasilien 1865-70. Det slutade med att större delen av landets manliga befolkning föll offer på slagfälten i ”det värsta blodbad som någonsin hade utkämpats i Sydamerika” (sidan 186).

Naturresurserna har varit nyckeln till varför Latinamerika varit attraktivt för lycksökare, kungahus och konkurrerande stormakter fram till idag. Här finns det mesta som är värt att exploatera och exportera. Sydeuropéerna kom först och behöll kontrollen fram till att kolonierna började slå sig lösa i början av 1800-talet. Och då var det i första hand vita människor födda i ”den nya världen” – kreolerna – som tröttnat på kontrollen från andra sidan Atlanten och ville sköta sina egna affärer. Sedan blev marknaden friare – eller huggsexa med ett annat ord. Britter, fransmän och den växande stormakten USA ville ha mer än ett ord med i laget. Kommers kombinerades med kanonbåtar och expeditionsstyrkor vid behov. På 1900-talet har kampen mellan ideologier och olika intressegrupper knappast minskat.

John Charles Chasteen ger även en överskådlig genomgång av det som hänt i modern tid, inklusive nationalistiska idéer, neoliberalism, militärdiktaturer och Världsbankens inflytande – bland mycket annat. Figurer som Juan Perón, Che Guevara, Augusto Pinochet och Franklin D. Roosevelt är bara några av dem som påverkat utvecklingen. Här nämns även en del kvinnor som inte fått lika stora rubriker, men ändå haft betydelse. Inte bara Evita. Läsarna uppmanas att intressera sig för den aktuella utvecklingen och följa nyheter, samtidigt som man bör vara beredd på överraskningar. Det är alltid svårt att förutsäga vad som kommer att inträffa här. Och en bra början för att kunna tolka nyheter från Latinamerika utifrån det som hänt förut – det är att läsa den här boken. Den utger sig inte för att täcka allt, men den väver smidigt och med ett levande språk (åtminstone i den svenska översättning jag läst) ihop de stora vyerna med iakttagelser i marginalen på cirka 350 sidor. Det flyter – och fängslar.

Stadion-Quito-fans2005

 Not: På min systerblog Yemenity2010 finns mer återuppvärmt material med latinamerikansk anknytning, exempelvis gamla nyhetsbrev från Ecuador. Det senast publicerade handlar om händelser under hösten 2003, bland annat helgonförklaringsmöten…

Från frysboxen: Armesto analyserar Amerikorna

queretaro-gata2012

Hur hänger Amerika ihop egentligen? Till att börja med så är det en sammanhängande landmassa vars historia bör ses i ett, just det, sammanhang (Panamakanalen är ju en sentida konstruktion som klyver kontinentens getingmidja på konstgjord väg). Först då blir det riktigt begripligt, hävdar Felipe Fernández -Armesto, professor i historia (med olika specialiteter) bland annat vid universitetet i Oxford. Han har ett par tidigare böcker på sitt samvete och intresserar sig gärna för hur så kallade civilisationer byggs upp, utvecklas och eventuellt bryter samman.

Under större delen av den historia vi känner till har södra delen av Amerika varit dominerande medan Nordamerika varit glesare befolkat, med strödda samhällen utspridda och mer isolerade. De första större städerna och dokumenterade former av skriftspråk uppstod i Centralamerika (eller Mesoamerika) och längre söderut. Fernández- Armesto börjar sin odyssé flera tusen år bakåt i tiden och studerar hur upptäckten och bruket av olika grödor bidrog till att befolkningen växte i vissa områden, medan andra verkade ligga öde. 170 sidor senare är vi framme vid nutiden. Det kan kallas en svepande genomgång av händelseutvecklingen, men det finns något väldigt kompakt i texten som gör att den helst inte bör läsas igenom alltför snabbt. Varje sida är späckad av fakta och iakttagelser värda att reflektera över. Ibland bekräftar och fördjupar han den allmänt spridda bilden – om det finns en sådan. Lika ofta ifrågasätter han ”conventional wisdom” eller ställer accepterade stereotyper på huvudet. Och det är är då han verkar trivas bäst. Det är inte självklart att man håller med om allting rakt av. Författaren är ofta medvetet subjektiv och ställer upp tankeexperiment. Kontinenten är full av paradoxer som inbjuder till frågor och utmaningar. Allting är relativt. Geografin är ett exempel; vad menar vi med Nordamerika? Tekniskt sett Kanada, USA och Mexiko. Men undermedvetet oftast bara de två förstnämnda.

skyltinatten-border2012 (kopia)Är det viktigt att framhålla de kulturella skillnaderna mellan protestantism och katolicism under kolonialtiden? Njae, författaren (som själv räknar sig som katolik) tycker att den diskussionen fått för stort utrymme. Under ett par århundraden var det spanjorerna som hade övertaget innan framförallt britterna knapade in på försprånget och lade beslag på allt större landarealer (framförallt genom att dominera världshaven). 1800-talet var deras (britternas alltså) medan USA växte fram som Stormakten med stort S under det senaste seklet. Frihetskrigen under 1800-talet var en viktig vändpunkt, där just USAs framtida ställning började anas, medan Sydamerika blev mer och mer splittrat efter självständigheten från spanskt styre. ”For the United States emerged from its Revolutionary War with a strength and potential for expansion far greater than those of any other countries in the Americas. On the other hand, the revolutions can be seen as the last great common American experience.” (citat från s.95)

Ingenting är statiskt, ödesbestämt eller varar för evigt. Det är omständigheter som påverkar utvecklingen och dagens vinnare kan bli morgondagens förlorare. Det betonas i boken. Varför är USA dominerande idag? Delvis på grund av sin satsning på militär makt, där inget annat land på denna planet är i närheten av att nafsa i byxorna på dem, men också genom en tidigare industrialisering och stabilare demokratisk utveckling. Där cementerar Fernández-Armesto den etablerade uppfattningen. Eftersom den amerikanske presidenten är överste befälhavare för armén får det civila styret automatiskt en kontroll över de militära institutionerna, något som utgör ett skydd mot statskupper, nämner han som exempel. Immigrationen till USA (främst från Europa) i slutet av 1800-talet och ett par decennier framåt var utan motstycke i historien och hjälpte också till. Argentina hade under samma era proportionerligt fler invandrare och verkade rida på en liknande våg av framsteg och självförtroende, för att sedan tappa farten genom interna konflikter.

brownsville-wall3Men det är inte individualismen som varit USAs starkaste tillgång utan deras ”civicmindedness” noterar Fernández-Armesto. Det mönstret ser man främst i småstads-USA, där banden knyts genom aktivt föreningsliv och väl utbyggd lokal demokrati. Men inte ens amerikanerna själva har riktigt insett detta faktum, tillägger han… Samtidigt noterar han de många fördomar mot latinamerikaner som kommer fram i opinionsundersökningar och attityder inom landet. När USA sköt i höjden hade man en gemensam marknad, ett gemensamt språk och en befolkning som ungefär motsvarade samtliga övriga nationalstater i regionen sammanlagt. Med liknande förutsättningar kan resten av ”The Americas” nå liknande resultat, säger författaren med emfas. Och låt oss inte heller glömma bort Kanada, som kanske lyckats bättre ändå med att uppnå idealsamhället. I varje fall är det ett land som människor i gallups världen över återkommer till som ett tänkbart hemland om de skulle lämna sitt eget på längre sikt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAFelipe Fernández-Armesto lyckas kombinera studier av kultur, miljö, politik och religion till ett sammanhängande resonemang som hela tiden utmanar läsaren. För dem som är intresserade av det sistnämndas inflytande har han en del intressant, inte sällan lagom provokativt att säga. Han konstaterar bland annat att alla religioner är toleranta – utom när de är på uppåtgående. Och han ger sig som sagt in på vad protestantismen respektive katolicismen betyder för kulturen och samhället, utan att förfalla till de alltför vanliga förenklingarna. Nordamerika är inte så typiskt ‘protestantiskt’ som en del tror, medan Latinamerika idag har en betydande andel protestanter och därför inte är en självklart ‘katolsk’ sfär. I Latinamerika finns många svårlösta problem, inte minst med brottslighet och ostadig demokrati. De kan härledas snarare till överdriven individualism än stelbent konformism. Han nämner några länder som haft en lugnare utveckling med längre perioder av bibehållen demokrati och här kan man sätta ett frågetecken. Uruguay, Venezuela, Costa Rica – jo. Men Colombia? OK, de har haft demokratiskt styre ganska genomgående, men samtidigt ständigt dragits med våldsamma inre konflikter och i princip råder ju fortfarande ett inbördeskrig sedan 40 år, även om det inte märks överallt i landet. Författaren tar i alla händelser den kvartetten stater som exempel på ”undantag som bekräftar regeln”. Samtidigt tillägger han, i sista kapitlet, att idag har faktiskt nästan alla nationer i regionen någonting som liknar fungerande demokratiskt styre. Läget är allvarligt, men långtifrån hopplöst.

franfrysbox-blogotyp1Recenserat: The Americas – The History of a Hemisphere av Felipe Fernández-Armesto (Phoenix paperback, 2004).

Not: Texten har tidigare publicerats på den numera på-islagda sidan Folket Jublar 3 maj 2006. En mening har redigerats bort från originalet på grund av alltför tidsbundna referenser.

Austen går igen i poztmodern omformattering

Tydligen ligger han bakom idén till den halvaktuella filmen ”Abraham Lincoln – Vampire Hunter” också. Seth Grahame-Smith som först vann ryktbarhet 2009 när han remixade en roman av engelska nationalklenoden Jane Austen. Alldeles nyligen avslutade jag läsningen av ”Stolthet och fördom och zombier” som i princip och fullt öppet stulit hela stommen från superklassikern ”Stolthet och fördom”. Och lagt till en del. Titeln avslöjar det viktigaste. De odöda färdas längs vägarna i det brittiska 1800-talslandskapet. De ger sig på de levande och förhindrar att det vanliga societetslivet flyter friktionsfritt. Som om det skulle göra det annars heller…

Det kräver dock sina modiga män – och kvinnor – för att möta hotet och till exempel de ogifta systrarna Bennet är synnerligen stridsdugliga. Förutom de förväntade verbala kamperna adderas därmed ett lager skräck och ultravåld, men helheten är ändå svår att inte se i ett komiskt skimmer (och är säkerligen så avsedd). Det är i alla fall ofta mycket roligt. Som när en traditionell bal med de vanliga intrigerna avbryts av ovälkommet intrång från The Walking Dead och ”några av gästerna som hade oturen att befinna sig alltför nära fönstren festades upp omedelbart”. En som inte tappar fattningen är givetvis patriarken i det Bennetska hushållet som ger snabba instruktioner till döttrarna, vilka i sin tur tar fram dolkar, ställer upp i en österländskt designad stridsformation och återställer ordningen: ”Från rummets mitt började de så att unisont röra sig utåt, alla stötte en rakbladsvass dolk med ena handen medan den andra handen anspråkslöst vilade på höften” (från sidan 14 i den svenska softpärmsupplagan från Månpocket).

Ja, det riskerar att bli repetitivt och stanna vid en ”one trick pony”. Grahame-Smith gör vad han kan för att variera konceptet. Slänger in ninjor mitt i allt, låter japansktränade aristokrater racka ner på dem som likt systrarna Bennet drillats i Kina. Och det känns som om mycket av dialogen fortfarande är Austens. Jag säger ”känns” eftersom jag inte läst originalet. Däremot jämför jag obönhörligt med minnesbilderna av de två filmversioner jag tagit del av; en sofistikerat brittisk med Keira Knightley och en mer dansant Bollywood-crossover-variant med undersköna Aishwarya Rai (vilken jag recenserat på russin.nu). Därmed uppstår en del spontana inre gissningslekar om utvecklingen. Hur går det för rivalerna Wickham och Darcy i den här tolkningen? Vem gifter sig av praktiska skäl i stället för kärlek? Och vilka eventuella huvudpersoner kommer själva att duka under för det som i boken kallas farsoten och kräver en god kristen halshuggning för att inte leda till den drabbade in i ondskans tjänst?

Sällskapsnöjena inkluderar här inte bara kortspel, konversation och koreografiska övningar utan även sparring med japanska ninjor med livet som insats. Det är alltså en kul idé, genomförd med flera tvära kast mellan de konservativa konventionerna i ett klassamhälle (som samtidigt är så jämlikt att både män och kvinnor alltså kan anförtros att dela ut dödande sparkar och slag mot osaliga inkräktare) och slapstick med en stor dos bloddrypande inslag. Förordet av Johanna Koljonen är för övrigt redan det rätt underhållande i sig självt. Hon är också road, med några små reservationer och noterar det uppenbart postmodernistiska anslaget: ”Att kombinera Stolthet och fördom med zombier är självklart en rolig idé, en oundviklig följd av fri copyright och anarkistisk skaparlusta, ett uttryck för mashup-kulturen som blomstrar inte minst på internet. Men tack vare sin resonansbotten i pulptraditionen är den också en del av en kulturell revolt där relationerna mellan skräp och konst omförhandlas” skriver hon bland annat.

Så kommer det här också till en filmduk nära oss inom en snar framtid? Och med vilka i rollerna i så fall? Knightley skulle kunna vara aktuell igen, om det inte vore förvirrande med hennes medverkan efter hennes insats i en ‘seriös’ version av samma tema. Emily Blunt? Daniel Craig som Darcy och Helen Mirren som den stormrika men mindre sympatiska Catherine de Bourgh? Aaaahhh… visionen av den sista möjligheten fick mig verkligen att ana potentialen och känna en i sammanhanget behaglig blodsmak i munnen. Den som lever (i en eller annan betydelse) får se…

Lehane låter gamla hjältar leva upp igen

Dennis Lehane återvänder till sina gamla hjältar, och ett tidigare fall, i den oavbrutet rafflande och dessutom tankeväckande ”En mörk välsignelse” (Bonniers 2010)

”Närmare femtusen års civilisation, tvåtusentrehundra år sedan biblioteket i Alexandria, över hundra år sedan flygplanet uppfanns och tillgång till lövtunna datorer för att nå hela jordklotets intellektuella rikedom, men att döma av flickorna i rummet var det enda framsteg vi hade gjort sedan elden att förvandla typ till ett omniord, som var lika användbart som verb, substantiv, bestämd artikel eller som en hel mening om nöden så krävde.” (Privatdetektiv Patrick Kenzie grubblar över den lingvistiska utvecklingen på sidan 137).

De är tillbaka, om än möjligen bara för ännu ett par hundra sidor. Ni får väl själva se vad ni tror efter att Lehane (en av världens nu levande bästa författare, alla kategorier) återuppväcker deckarparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro ur slummern – eller vad de nu egentligen sysslat med sedan vi såg dem sist. Då hette boken på svenska ”Svart nåd” och var, intressant nog, den första i serien att översättas till svenska. Jag vill minnas att jag fick den i present och slukade den, fängslad av författarens förmåga att både bruka brutalt våld men ändå inte själv helt uppslukas av behovet att exponera just brutalitet. Det verkade alltid finnas ett syfte med det, och berättelsen tog ett otal vändor innan den landade i ett både överraskande, motsägelsefullt och tillfredsställande slut.

Överraskad  och uppslukad har jag fortsatt bli av de tidigare böckerna i serien, som efterhand kom att släppas även på svenska. Men då jag haft chansen att jämföra, så är Lehane att föredra på engelska. Det är något med hans mest eleganta formuleringar som inte riktigt lånar sig till svenska, men visst är han fullt läsbar även på vårt språk och översättningen av ”En mörk välsignelse” (som nästan är en bättre titel än originalets ”Moonlight Mile”) har jag inga direkta invändningar mot. Den flyter på, i en överhuvudtaget lättläst, mycket driven och kanske nödvändig hopknytning av ett tidigare fall som frustrerat både huvudpersonerna och säkert många läsare. I ”Gone, Baby, Gone” från 1998 letade duon/paret (det varierar) efter en försvunnen flicka och tvingades till ett svårt beslut som de aldrig helt kunnat släppa. Och jag försöker nu verkligen att inte avslöja för mycket om handlingen i den boken och vari det verkliga dilemmat bestod, men den då fyraåriga flickan Amanda är nu i övre tonåren – och återigen försvunnen.

Patrick och Angela lever numera ihop och har själva en dotter. Patrick försörjer sig med fall som egentligen ligger under hans värdighet, men de betalar åtminstone hyran, medan Angela i princip har pensionerat sig från det hårda livet på gatan och blivit mer av hemmafru efter bästa förmåga. Nu ser de chansen att i någon mån göra bot för synder de inte är fullständigt säkra på att ha begått, men inte heller har helt rent samvete över. Frågan som väcks är inte bara var Amanda har tagit vägen, utan även vem hon har blivit. Och svaren fascinerar ju mer de tränger in i mysteriet, på vägen konfronterande Amandas mor (aldrig porträtterad som en idealisk sådan), lärare och rektorer, socialarbetare och andra som kommit i kontakt med tjejen. Och som grädde på moset, en grupp ryska gangsters. Allt det här skulle kunnat bli en klichéspäckad kanonad av konflikter och undre-världen-utflykt utan större litterärt värde. Men Lehane lyckas som vanligt göra något eget av förutsättningarna som han själv skapat.

Han känner sitt Boston – inbillar jag mig, jag som bara tillbringat några dagar där för 20 år sedan. Han glömmer inte heller bort att sätta kriminalitet och våld i ett socialt perspektiv (något som exempelvis den annars mycket skickliga men troligen överproduktiva Patricia Cornwell har svårare med) och äger förmågan att ge framträdande roller inte bara åt extrema och skarpt markerade personligheter med nästan övernaturliga förmågor, utan även åt högst medelmåttiga, ibland rent korkade och tack och lov även en del normala, anständiga och till synes ansvarstagande individer längs vägen. Till de mer minnesvärda hör som vanligt Bubba, en storväxt och halvt psykotisk herre som Patrick anlitar när han behöver mer muskelkraft med sig. Men Bubba måste brukas med begränsningar och få klara anvisningar om var gränserna går. Förhoppningsvis förstår han dem. Men han har samtidigt oanade softa sidor någonstans och en lojalitet som gör att han faktiskt även kan användas som barnvakt.

Speciella och uttrycksfulla är även de ryska torpederna vars roll i sammanhanget medvetet presenteras som oklar och som fortsätter vara motsägelsefull ända fram till finalen. Och så inte minst Amanda, som utvecklats till en brådmogen och mycket målmedveten ung kvinna med en egen agenda, eller vad det nu egentligen är fråga om. Ja, där har vi väl de viktigaste hörnpelarna i handlingen, som i övrigt kanske ska lämnas mer åt läsaren att utforska. Sedan kan jag fråga mig själv varför jag inte vill avslöja för mycket om upplösningen av föregångaren ”Gone, Baby, Gone” eftersom det blir ganska uppenbart bara av att läsa baksidestexten på uppföljaren. Och om du lyckas undvika den, så framgår det snart av själva boken. Vad jag vill säga med detta är väl att det är en fördel att läsa böckerna i rätt ordning för att greppa helheten och få en bättre bild av vilka vi möter.

Och ta gärna hela serien i ett svep om ni har tid, med början i ”En drink före kriget” och framåt. De är hårdsmälta men Lehane har som sagt kapaciteten att motivera de förekommande grymheterna med förklaringar som har att göra både med det omgivande samhället och människans egna innebonde mörka drifter. Förutom serien om Kenzie/Gennaro är han känd för ”Rött regn” (eller ”Mystic River” som även blev film i regi av Clint Eastwood), ”Patient 67” (”Shutter Island”, dito av Martin Scorsese) och ”Ett land i gryningen”  (”The Given Day”). Den sistnämnda har jag inte lyckats ta mig igenom trots ett par försök att komma igång på allvar och undrar om det beror på en överdos baseboll i inledningen eller ren lättja. Den spänner över ett nästan överdimensionerat galleri karaktärer i Boston under början av 1900-talet. Men någon gång ska jag avsluta det projektet också och förhoppningsvis kunna utropa ännu ett mästerverk av en i sanning stor nutida skriftställare.

Relaterade konsumentupplysningar: På russin.nu har vi hittills recenserat tre filmer byggda på Lehanes böcker: alltså de redan nämnda ”Mystic River”, ”Shutter Island” samt ”Gone, Baby, Gone” i regi av Ben Affleck.