Hur hänger Amerika ihop egentligen? Till att börja med så är det en sammanhängande landmassa vars historia bör ses i ett, just det, sammanhang (Panamakanalen är ju en sentida konstruktion som klyver kontinentens getingmidja på konstgjord väg). Först då blir det riktigt begripligt, hävdar Felipe Fernández -Armesto, professor i historia (med olika specialiteter) bland annat vid universitetet i Oxford. Han har ett par tidigare böcker på sitt samvete och intresserar sig gärna för hur så kallade civilisationer byggs upp, utvecklas och eventuellt bryter samman.

Under större delen av den historia vi känner till har södra delen av Amerika varit dominerande medan Nordamerika varit glesare befolkat, med strödda samhällen utspridda och mer isolerade. De första större städerna och dokumenterade former av skriftspråk uppstod i Centralamerika (eller Mesoamerika) och längre söderut. Fernández- Armesto börjar sin odyssé flera tusen år bakåt i tiden och studerar hur upptäckten och bruket av olika grödor bidrog till att befolkningen växte i vissa områden, medan andra verkade ligga öde. 170 sidor senare är vi framme vid nutiden. Det kan kallas en svepande genomgång av händelseutvecklingen, men det finns något väldigt kompakt i texten som gör att den helst inte bör läsas igenom alltför snabbt. Varje sida är späckad av fakta och iakttagelser värda att reflektera över. Ibland bekräftar och fördjupar han den allmänt spridda bilden – om det finns en sådan. Lika ofta ifrågasätter han ”conventional wisdom” eller ställer accepterade stereotyper på huvudet. Och det är är då han verkar trivas bäst. Det är inte självklart att man håller med om allting rakt av. Författaren är ofta medvetet subjektiv och ställer upp tankeexperiment. Kontinenten är full av paradoxer som inbjuder till frågor och utmaningar. Allting är relativt. Geografin är ett exempel; vad menar vi med Nordamerika? Tekniskt sett Kanada, USA och Mexiko. Men undermedvetet oftast bara de två förstnämnda.

Är det viktigt att framhålla de kulturella skillnaderna mellan protestantism och katolicism under kolonialtiden? Njae, författaren (som själv räknar sig som katolik) tycker att den diskussionen fått för stort utrymme. Under ett par århundraden var det spanjorerna som hade övertaget innan framförallt britterna knapade in på försprånget och lade beslag på allt större landarealer (framförallt genom att dominera världshaven). 1800-talet var deras (britternas alltså) medan USA växte fram som Stormakten med stort S under det senaste seklet. Frihetskrigen under 1800-talet var en viktig vändpunkt, där just USAs framtida ställning började anas, medan Sydamerika blev mer och mer splittrat efter självständigheten från spanskt styre. ”For the United States emerged from its Revolutionary War with a strength and potential for expansion far greater than those of any other countries in the Americas. On the other hand, the revolutions can be seen as the last great common American experience.” (citat från s.95)

Ingenting är statiskt, ödesbestämt eller varar för evigt. Det är omständigheter som påverkar utvecklingen och dagens vinnare kan bli morgondagens förlorare. Det betonas i boken. Varför är USA dominerande idag? Delvis på grund av sin satsning på militär makt, där inget annat land på denna planet är i närheten av att nafsa i byxorna på dem, men också genom en tidigare industrialisering och stabilare demokratisk utveckling. Där cementerar Fernández-Armesto den etablerade uppfattningen. Eftersom den amerikanske presidenten är överste befälhavare för armén får det civila styret automatiskt en kontroll över de militära institutionerna, något som utgör ett skydd mot statskupper, nämner han som exempel. Immigrationen till USA (främst från Europa) i slutet av 1800-talet och ett par decennier framåt var utan motstycke i historien och hjälpte också till. Argentina hade under samma era proportionerligt fler invandrare och verkade rida på en liknande våg av framsteg och självförtroende, för att sedan tappa farten genom interna konflikter.

Men det är inte individualismen som varit USAs starkaste tillgång utan deras ”civicmindedness” noterar Fernández-Armesto. Det mönstret ser man främst i småstads-USA, där banden knyts genom aktivt föreningsliv och väl utbyggd lokal demokrati. Men inte ens amerikanerna själva har riktigt insett detta faktum, tillägger han… Samtidigt noterar han de många fördomar mot latinamerikaner som kommer fram i opinionsundersökningar och attityder inom landet. När USA sköt i höjden hade man en gemensam marknad, ett gemensamt språk och en befolkning som ungefär motsvarade samtliga övriga nationalstater i regionen sammanlagt. Med liknande förutsättningar kan resten av ”The Americas” nå liknande resultat, säger författaren med emfas. Och låt oss inte heller glömma bort Kanada, som kanske lyckats bättre ändå med att uppnå idealsamhället. I varje fall är det ett land som människor i gallups världen över återkommer till som ett tänkbart hemland om de skulle lämna sitt eget på längre sikt.

Felipe Fernández-Armesto lyckas kombinera studier av kultur, miljö, politik och religion till ett sammanhängande resonemang som hela tiden utmanar läsaren. För dem som är intresserade av det sistnämndas inflytande har han en del intressant, inte sällan lagom provokativt att säga. Han konstaterar bland annat att alla religioner är toleranta – utom när de är på uppåtgående. Och han ger sig som sagt in på vad protestantismen respektive katolicismen betyder för kulturen och samhället, utan att förfalla till de alltför vanliga förenklingarna. Nordamerika är inte så typiskt ‘protestantiskt’ som en del tror, medan Latinamerika idag har en betydande andel protestanter och därför inte är en självklart ‘katolsk’ sfär. I Latinamerika finns många svårlösta problem, inte minst med brottslighet och ostadig demokrati. De kan härledas snarare till överdriven individualism än stelbent konformism. Han nämner några länder som haft en lugnare utveckling med längre perioder av bibehållen demokrati och här kan man sätta ett frågetecken. Uruguay, Venezuela, Costa Rica – jo. Men Colombia? OK, de har haft demokratiskt styre ganska genomgående, men samtidigt ständigt dragits med våldsamma inre konflikter och i princip råder ju fortfarande ett inbördeskrig sedan 40 år, även om det inte märks överallt i landet. Författaren tar i alla händelser den kvartetten stater som exempel på ”undantag som bekräftar regeln”. Samtidigt tillägger han, i sista kapitlet, att idag har faktiskt nästan alla nationer i regionen någonting som liknar fungerande demokratiskt styre. Läget är allvarligt, men långtifrån hopplöst.

Recenserat: The Americas – The History of a Hemisphere av Felipe Fernández-Armesto (Phoenix paperback, 2004).

Not: Texten har tidigare publicerats på den numera på-islagda sidan Folket Jublar 3 maj 2006. En mening har redigerats bort från originalet på grund av alltför tidsbundna referenser.