Två decenniers väntan var inte förgäves! Alla rykten om Peter Gabriels artistiska pensionering var uppenbart överdrivna…
Dags. Här är de tio album som tilltalade mig mest från fjolårets skörd. Efter intensiv inre räfst och rannsakan har jag till slut även rangordnat dem för att – ja, bara för att. Vänta en vecka till så kanske jag rumsterar om igen… Men samtliga häri namngivna verk har befunnits värdiga att ingå i den kanon som officiellt kallas ”skäl att inte döma ut anno 2023 som ett förlorat år på alla fronter även om det kan verka frestande med världsläget i åtanke”. Övrigt i musikväg som var bra eller bättre än bra uppmärksammades i en föregående artikel nyligen.
Steven Wilson. Musiknarkomanen som aldrig tar semester?
Peter Gabriel ”i/o”. 20 år! Ja – så länge sedan var det som ärkeängeln framför andra i musikvärlden släppte ett album med nyskrivet material. Faktiskt. Stämmer det verkligen? Och stämmer detta han verkligen är tillbaka? Jo. Under året har han – var det vid varje fullmåne? – släppt ett nytt spår. Eller kanske oftare, med tanke på att han i princip gjorde två olika mixar av de flesta. Till slut, i början av december, kom alltihop i samlad albumform. Och det är verkligen ett kärt återseende. Peter Gabriel är ett exempel på en kreatör som var mest pretentiös i yngre dagar för att sedan bit för bit förenkla. Inse att det i år, 2024, är 50 år – ett halvsekel – sedan han lämnade Genesis efter att ha värkt fram legendariska ”Lamb Lies Down on Broadway”. Men det blir aldrig simpelt. Vi närmare 70 års ålder förfogar han fortfarande över en sprucken men stark röst, en stämma som vädjar om uppmärksamhet. Och suggestiva, kontemplativa eller vissa fall klart hitmässiga kompositioner och arrangemang som komplement.
Moon Safari ”Himlabacken Vol. 2”. På tal om comeback. Här handlar det kanske bara om tio år. Men tio år är en lång tid för ett band bestående av ett gäng västerbottningar som slog igenom när de nyligen blivit myndiga. Eller slog igenom, åtminstone i en genre med ganska många hängivna följare men inte så påtaglig mainstream media appeal på ren utrikiska. Jag har sett dem live några gånger, främst i mindre sammanhang och ibland, som i min hemstad med en oförskämt fåtalig publik. Men efter uppehållet har de anammat en aningen mörkare ton, lite mer smärta än förut men samtidigt med den där lusten som framför allt manifesteras av en stämsång som är svårslagen. Inte många har den här sköna föreningen av tyngd och ibland rent änglalika vokala inslag.
Gleb Kolyadin ”The Outland”. Klaviaturvirtuosen och ena halvan av duon iamthemorning släppte sitt tredje album på solokvist. Eller solo – här är flera medmusiker och rena orkestersektioner inblandade. Den här instrumentala orgien i böljande kompositioner som ständigt är rörelse kan frammana bilder av allt från brusande hav till blomsterängar och djupa skogar. Uppfriskande och inspirerande på ett rent metafysiskt plan.
Sparks ”The Girl Is Crying in Her Latte”. De där bröderna som jag själv upptäckte alldeles för sent och släppt ifrån sig regelbundet excentriska och uppslagna kreationer i ett halvsekel, skrivit en och annan musikal och sällan gör dig besviken (såvida du inte redan omedelbart insett att det här helt enkelt inte är din grej). Någon gång i våras var de ibland oss igen. Och tycks inte tröttna på att göra just sin grej. För mig är det ungefär lika svåremotståndligt som vanligt.
Steven Wilson ”The Harmony Codex”. Han gör vad han vill. Det är kul med sådana personer. I fjol presenterades en aningen oväntad återförening av bandet Porcupine Tree efter en period där många långvariga fans verkade ha tröttnat på Wilsons mer poporienterade period och experimenterande med relativt sett lättlyssnat stoff. Helt okej och trevliga bekantskaper de plattorna – säger jag, som trots allt är uppväxt med en stor dos åttiotalspop. Men nu är det återigen en mer meditativ, introvert och samtidigt taggad Steven Wilson som är tillbaka. Du lär inte gnola så många av de här harmonierna hemmavid spontant, men det är uppslukande och ibland rent berusande i egen rätt.
Neal Morse ”The Dreamer – Joseph, Pt. 1”. På tal om produktiva herrar. Konstellationen NMB kanske ligger på sparlåga just nu på grund av andra projekt för alla inblandade. Frågan är hur framtiden ser ut med tanke på Mike Portnoys återkomst till Dream Theater. Men, låt oss fokusera på just det här: ännu ett tematiskt inriktat album. Eller kanske bör det klassa som en en rockopera, vilket är en gren som Neal Morse försöker sig på då och då. Den här gången är det första delen av berättelsen om Josef i Gamla testamentet. Ni vet, han som var lite för kaxig för att ha ett helt smidigt socialt förhållande till sina elva bröder, vilka sålde honom som slav till Egypten med högst oväntade konsekvenser. Vem skulle ge sig på att göra en musikal om det här idag – om inte just Morse? Aningen mer dovt 1970-talssound än vanligt, kanske. Allt är relativt. Kanske kräver den något fler genomlyssningar än mycket annat han gjort. Men det är starkt. Byggt på en av världens mer hållbara berättelser som fascinerat människor i årtusenden. Nyligen släpptes även fortsättningen på den här episka anrättningen.
Voyager ”Fearless in Love”. Det Voyager? Bandet som närmast tycktes kanalisera 1980-talets hair band-era och snabbt klassificerades som just en relik från den glättiga perioden när de tävlade för Australien i Eurovision Song Contest. Jodå, det är de. Visst hade det vildsinta veteranbandet ett av de absolut bästa bidragen där, tyvärr ignorerat nästan totalt av folkets röster runt om Europa. För detta ber jag bandet och dess hemland om ursäkt å hela kontinentens vägnar. Har du en gång gillat, säg, kanadensiska Saga och är på rätt våglängd för en dekokt av tuggande gitarrer, slirande syntar och en behaglig balans mellan rappare refränger och regelbundet ruggad rytmik är det här också en av 2023 års höjdpunkter.
Derek Webb ”The Jesus Hypothesis”. Melodier. Några av årets, ursäkta fjolårets, starkaste slingor finns här. Från Derek som fortsätter sitt sökande i verkligheten och funderar på vad han står för och tror på egentligen. Tror jag. Och det fortsätter vara väldigt spännande att följa.
Southern Empire ”Another World”. Avknoppningen från Unitopia har pressat fram sitt tredje album – väl? De släpps inte slag i slag, men när de väl kommer så är det en häftig hybrid av gitarrer, regelbundet oregelbundna rytmer och snygga sångstämmor forslade från Terra Australis.
Pattern-Seeking Animals ”Spooky Action at a Distance”. Det här progressiva projektbandet där i stort sett samtliga spelemän är eller har varit med i Spock’s Beard levererade sitt fjärde album på ungefär lika många år och upphör inte att överraska med sina kombinationer av episka och folkloristiska ambitioner.
Bröderna som inte veta vad varken semester eller pension innebär… Sparks har fortfarande gnistan.
Glömde nämna förra veckan: Trevor Rabin ”Rio”; ännu en välkommen comeback som soloartist efter en rad av filmmusikaliska projekt och annat för den gamle Yes-gitarrvirtuosen. Jag tror det här definieras främst som en ’vokalalbum’-återkomst – det vill säga; han sjunger igen! Också.
Det blev för svårt. Att bara bestämma vilka album som varit bäst under årtiondet som närmar sig slutet (med de berömda stormstegen). Det verkade mer logiskt att framhålla artisterna och banden som betytt mest för mig personligen under den aktuella perioden. Och i förbifarten rekommendera några av deras nyckelproduktioner under de gångna tio åren. Plats för pretentioner! Ja, det kanske blir en allmänt pretentiös och pompös prägel på sammanställningen i stort, men det tar vi inget extra för, som servitören sade. Är själva rangordningen en prövning? Absolut, men jag lever troligen i den utbredda villfarelsen att just rangordnade listor är roligare att läsa, kanske just på grund av den lilla extra ansträngning som krävs. När det gäller nummer ett behövde jag dock inte grubbla särskilt länge i det här fallet…
1. Neal Morse. Strängt taget. Det har inte bara varit ett starkt decennium för den här mannen, i mina ögon och öron. Det gäller hela 2000-talet hittills, sedan han lämnade Spock’s Beard och lanserade sin solokarriär som han växt fram till att bli en gigant. En titan som tronar över resten i min bok. Om han under en period tycktes ha kommit in i en viss upprepningsfas, så tändes en ny gnista när han bildade The Neal Morse Band. Tematiska dubbelalbum inspirerade av gamla skrifter som ”Pilgrim’s Progress” är väl inte vad de flesta skulle få för sig att värka fram i studion. Men Morse är inte de flesta. Sverige har han hunnit besöka ett par gånger. I förbigående har mannen varit en vital ingrediens i supergrupperna (gammaldags uttryck men i alla fall) Transatlantic och Flying Colors. Som kronan på moset skrev han ihop en rockopera och släppte tidigare i år. Vad finns att inte gilla?
Viktiga album: ”The Great Adventure” (2019), ”The Similitude of a Dream” (2016), ”The Grand Experiment” (2015)
2. Steve Hackett. Av alla gamla ex-gladiatorer från Genesis är han den som håller fanan lyft högst och studion varmast. Hittills har han inte visat sig tappa energi utan fortsatt släppa en strid ström album med konstant hög kvalitet, eklektiska inslag, tunggung och känsla för dramatik. Levande legendar, sann gitarrhjälte och inspirerande karaktär överlag.
Album i urval: ”Wolflight” (2015), ”The Night Siren” (2017), ”At the Edge of Light” (2019)
(Not: av någon anledning föll stycket om Hackett bort i den första version jag publicerade och återinförs nu rätteligen, bättre sent än aldrig, lagom till jul. 21 december för att vara exakt.)
3. Steven Wilson. Börjar det bli obsolet att referera till honom som före detta ledaren för Porcupine Tree? Nu har han etablerat sig så stadigt i eget namn, trots att namnet i sig kunde verka anonymt. Anonymt är inte hans artisteri. Wilson har också vågat bredda sig, leka loss med olika genrer och även det lättsmälta, utifrån sin status som en av världens mest ogenerat pretentiösa progressivrockare.
Starta med: ”Hand. Cannot. Erase.” (2015), ”To the Bone” (2017)
4. Dream Theater. Storvulna. Lite lätt vansinniga. Ambitiösa och ibland övermättande. Även de har gått igenom sina perioder av repetitioner och återbruk av gamla idéer. Men under drygt tre decennier har de ändå alltid studsat tillbaka med nyvunnen energi. Efter en del inre turbulens innebar även det här senaste årtiondet en halv nystart och resulterade i ett par album som definitivt platsar i deras kanon. Det vill säga, bland det bästa de har gjort. Formkurvan går inte alltid spikrakt uppåt, men med sportspråk är även deras lägstanivå några tum över många andras högsta.
Höjdpunkter: ”Dream Theater” (2013), ”Distance over Time” (2019)
5. Alicia Keys. Hon verkar på något sätt så ung fortfarande. Och ändå har hon också nu haft en stadig karriär i snart 20 år. Alicia skulle också kunna passa in på bilden av en artist som börjar från lite slick, sofistikerad soul och rhythm & blues och sedan vidgat synfältet. Sakta men säkert och med små men märkbara skiftningar har hon visat sig vara expert på såväl klatschiga popdängor som ballader, 80-talsinspirerad elektropop, avskalad soul med nästan minimalistiska drag – snart sagt allt utom heavy metal. Ok, jag överdriver en aning. Men är ändå en universalbegåvning som liksom aldrig gör dig besviken. Inte mig i alla fall.
Rekommenderas: ”Here” (2016), ”Girl on Fire” (2012). Förresten måste jag ändå nämna ”The Element of Freedom” (2009). Fusk, men jag lyssnade på den ganska flitigt under 2010, så det är nästan OK…
6. Barock Project. Italienare! Kan något gott komma därifrån annat än renässanskonst, kulinariska kreationer och fotbollsspelare? Jo, det är värt att påminna om att landet faktiskt var ett av de ledande när konstrocken krängde sig fram i det forntida 70-talet. Traditionen hålls vid liv av band som Barock Project med ett par starkt tilltalande, melodiska album som demonstrerar både skicklighet och organiskt liv.
Leta upp: ”Detachment” (2017), ”Seven Seas” (2019)
7. Bent Knee. Unga, experimentella och spelglada musikskolestuderande med bas på USA:s östkust. Hittills har jag fallit pladask för de album som släppts, utom ett som är svårare att få tag i och inte lika strömningsbart. Det senaste som kom nu under senhösten håller jag fortfarande på att hitta in i, efter en del även för deras del djärva stilgreppsförändringar. Men de är ett band vars attityd måste respekteras, liksom deras spelskicklighet och ibland oerhörda intensitet.
8. iamthemorning. Ryssland! Kan något gott, därifrån, förutom tonsättare från 1800-talet, författare från samma sekel och klappklappspelet som förnedrade alla konkurrenter under en serie ishockey-VM under min egen uppväxt? Svar ja. Duon blandar det klassiskt skolade med innerliga, böljande ballader och kraftfulla röstresurser kontra virtuosa klaviaturfigurer.
9. Lila Downs. På tal om röster. En del har det där, omisskännliga och närmast unika. Hur är det förresten, är det ens teoretiskt möjligt att ha en helt unik röst? Lila har varit på kartan i många år och själv upptäckte jag henne början av millenniet när hon bidrog till soundtracket för filmen ”Frida”. Hon släpper regelbundet nytt material, antingen solo eller via diverse samarbeten. Den där närmast hjärtskärande starka och samtidigt spröda stämman med en dynamik och inneboende vulkanisk hetta kan ta sig an både traditionell mexikansk folkmusik och utveckla densamma, eller låta den korsbefruktas med andra kulturella uttryck och vibrera på ett kort sagt svåremotståndligt sätt.
10. The Flower Kings. Trotjänare finns det några på den här listan. Och det måste man givetvis säga även om den här svenska kvintetten, sextetten eller hur många medlemmar de för ögonblicket är. Senaste skivsläppet kom sent i höstas och då hade jag nästan räknat bort dem som en enhet i egen rätt. Var för sig gör medlemmarna alltid någonting. Roine Stolt inte minst genom sin inblandning i Transatlantic och andra projekt, medan andra medlemmar roar sig med band som Karmakanic – med flera. Det kan vara svårt att hålla isär dem och vilka som vänstrar med vilka för ögonblicket. Så mycket har inte förändrats sedan de slogs ihop första gången någon gång före millennieskiftet, men de är i stort sett alltid tilltalande, med en massiv musikalitet och energi. Så även på scen om man har chansen att se dem i den formen, vilket jag själv senast gjorde för någon handfull år sedan. Det börjar bli dags igen.
Sök upp: ”Desolation Rose” (2013), ”Waiting for Miracles” (2019)
11. Moon Safari. Jovisst hade en önskat att Västerbottenspojkarna varit ännu flitigare med sådant som vi gammalmodiga kalla skivsläpp under det här decenniet. Men vad de ändå har släppt var bra. Och inte minst hamnar de här på listan för de konserter i små, tajta lokaler eller ibland för rymliga med alldeles för lite publik, där de oavsett förutsättningar gjort kvällen oförglömlig.
12. Anna von Hausswolff. Kan inte beskrivas. Måste upplevas. Sällan har det epitetet passat så väl på en artist som Anna med sina experimentella kyrkorgelsmässor där lika delar Pink Floyd och 1700-talsvibrationer varvas med allmänt organiserat kaos. Anarkistisk andäktighet och kanske definitionen av kreativt kaos, som troligen inte alls är kaos.
Leta upp: ”The Miraculous” (2015), ”Dead Magic” (2018)
13. Father John Misty. Han berättar sina historier i form av ballader med syrlighet och melankoliskt betraktande blick. Han är sin egen genre. En kulturklenod som skriver sina egna regler och bygger sitt eget hus i vildmarken. Ändå skulle väl ingen kan säga att han är särskilt svår? Som i svårtillgänglig eller distanserad? Att sammanfatta tiotalet utan att nämna honom vore tjänstefel.
Hör upp: ”God’s Favorite Customer” (2018), ”I Love You, Honeybear” (2015)
14. Gazpacho. Norge! Ja. De fostrar fram fler spännande, eklektiska, experimentvilliga band än de flesta på vår sida kölen inser. Kanske allra bäst är det här (alltså inte spanska) gänget med sina ytterst svårbeskrivliga seanser över ryska rymdprojekt eller andra egensinniga teman. Att lyssna igenom en skiva är något slags gudstjänst eller meditationssession. Det svänger, suger tag, vibrerar och väcker alltid associationer som stimulerar fantasin.
Bra skivor ju: ”Soyuz” (2018), ”Molok” (2015)
15. Bat for Lashes. Eget tilltal. De där utvikningarna och uttrycken för originalitet som en del har och andra inte. Hon har det. Det elektroniska. Lätt suggestivt sensuella och alltid lätt pyrande. Det finns en kraft här som hela tiden pockar på uppmärksamhet, ibland med små medel och andra stunder mer påfallande.
16. Spock’s Beard. Fler ärrade veteraner med pretentiösa drag, som efter en serie medlemsväxlingar och skinnömsningar ändå fortsätter låta sig ganska… lika. Och det är i det här fallet sagt som beröm. Kan även de sägas ha kommit över en mindre formsvacka för ett antal år sedan och lyft igen.
17. Julia Holter. För några år sedan på flera renommerade musikmagasins årsbästalistor, rentav högst upp på några av dem. Hon är alltid lite lagom oförutsägbar men skapar sina egna världar, med mer eller mindre utsvävande resonans men alltid genomsyrat av denna uppenbara begåvning och, ja, rent ut: briljans.
Viktigt: ”Aviary” (2018), ”Have You in My Wilderness” (2015)
18. Kaipa. Gamla goa gubbar. Och en kvinna. De har hållit ihop i olika konstellationer, eller åtminstone funnits väldigt länge och producerat musik med ganska jämna mellanrum under imponerande lång tid. Kanske ibland uppenbart nostalgiska – men med ett eget identifierbara sound. Symfoniska ambitioner kombinerat med folkton som slår an strängar hos mig jag ibland inte visste fanns.
Några nyckelsläpp: ”Children of the Sounds” (2017), ”In the Wake of Evolution” (2010)
19. Kate Bush. Hon är modern tids största kvinnliga musikgeni, men har av möjligen godtagbara skäl dragit ner på takten sedan den mest produktiva perioden, cirka 1978-1993. Det hade varit roligt att kunna åka till London och bevista någon av de konserter hon faktiskt arrangerade efter flera decenniers uppehåll från scenframträdanden. Nu har hon i alla fall släppt några plattor under perioden och visat att hon fortfarande har det där. Nej, inte det absolut bästa hon gjort men tillräckligt bra för att ändå lysa i dagens musiklandskap.
Lyskraftiga livstecken: ”50 Words for Snow” (2011), ”Before the Dawn” (live, 2016)
20. Derek Webb. Kriser genomgår vi alla. För Webb har det handlat om att lämna en bransch där han byggt upp ett namn under lång tid, den amerikanska kristna musikbranschen i det här fallet. För att istället karva ut en ny karriär på andra sidan, i sitt sökande efter sanningen. En påträngande personlighet som kanske inte riktigt passar in någonstans. Men som definitivt hittat ett eget uttryck, oavsett vad det är han framförallt vill tala om för världen.
Bra album: ”I Was Wrong, I’m Sorry & I Love You” (2013), ”Fingers Crossed” (2017). Förresten, ”Stockholm Syndrome” släpptes väl redan 2009 men kolla den också, för bövelen!
21. India Arie. Hon har själ. Ideal och passion. Skivproduktionen har varit ganska stadig under snart 20 år och formkurvan kan variera. Men hon levererar alltid något med en egen vision väl synlig och hörbar. Vare sig fokus för ögonblicket ligger på politik, samhället i stort eller personliga relationer så har India alltid något att säga. Och ett eget språk för det.
Skivor: ”SongVersation” (2013), ”Worthy” (2019)
22. Adele. Alla älskar Adele. Alla. Visst gjorde Saturday Night Live en sketch för några år sedan om hur man överlever en Thanksgiving-fest där alla hyser besvärande olika politiska preferenser, men stämningen alltid kan räddas om någon börjar gnola på ”Hello”… Det är överhuvudtaget inte särskilt ofta som jag själv lyssnar på henne. Och inget av hennes album är fullkomligt perfekt rakt ut i fingerspetsarna. Men hon är ju alltid Adele. Och det räcker väldigt långt. Ett fenomen i egen rätt som ingen riktigt kan förklara.
Album: ”25” (2015), ”21” (2011)
23. Frost*. Om jag önskar att de vore lite mer produktiva när de väl samlas? Eller snarare samlades lite oftare? Jo. Det är ett litet sidoprojekt av brittiska professionella musikanter som ibland får för sig att skapa progressive rock med en pikant modern touch och inget övernostalgiskt tillbakablickande. Då och då gör de det alltså. Och det blir alltid spännande.
Senaste släpp: ”Falling Satellites” (2016)
24. Steve Taylor. Inte direkt överproduktiv musikaliskt på senare år, men efter att ha pausat musikmakandet i eget namn under många år för att i stället producera åt andra eller regissera filmer gjorde han ändå tillfällig (?) comeback med kvartetten Steve Taylor & The Perfect Foil som släppte albumet ”Goliath” 2014. Strödda livstecken från studiosessioner med ytterligare samarbetspartners motiverar ett omnämnande. För en gammal hjälte.
25. Lilly Goodman. Vad? Känner ni inte igen namnet? Själv stiftade jag bekantskap med henne första gången när hon agerade förband under ett par konserter i Quito, Ecuador i mitten av 00-talet. Bördig från Dominikanska republiken och ett hyfsat stort namn inom åtminstone ett segment: latinamerikansk pop med kristen profil. Hon är helt enkelt en väldigt duktig sångerska med en bokstavligen gudabenådad röst. Och det räcker ganska långt, åtminstone om man har kompetenta producenter, inte särskilt banbrytande profil men den osvikliga förmågan att lyfta även konventionellt material. Och ballader… Där kan hon belt out med de bästa. Skivproduktionen senaste årtiondet har varit sparsam men om inte annat resulterat i ”Amor favor gracia” (2013) som är riktigt bra och ”A viva voz” (2018) som är betydligt beigare. Men, whatever. Med den rösten kan hon få ett wild card för lång och trogen tjänst.
…och visst måste jag nämna Peter Gabriel, som trots allt släppte orkesterplattan ”New Blood” i decenniets gryning och i år samlat ihop ett gäng samlade filmmusikspår under titeln ”Rated PG”. Annars håller han sig mest aktiv utanför studion. Men, som sagt, gamla hjältar…
Ytterligare namn att icke förglömma från den berörda perioden:Brooke Fraser, Robert Plant, Flying Colors, Muse, Haken, Esperanza Spalding, Lauren Daigle, Perfect Beings, Natalie Prass, North Atlantic Oscillation, Angelique Kidjo, Natalia Lafourcade, Thank You Scientist, Beatrix Players, Arcade Fire, Temples, Jon Anderson, Karmakanic, Foals, Florence & the Machine, Native Construct, Big Big Train…
…och, ja, det allra mesta är strömningsbart från Spotify och säkert andra plattformar. Ett lysande undantag är stora delar av Neal Morses produktion.
En renodlad rockopera. Det var väl bara det som saknades i repertoaren. Mitt bland alla pågående projekt har Neal Morse, en av de filurer som seriöst aspirerar på titeln ”hardest working middle-aged man in progressive rock show business”, hunnit med att komponera sin egen tagning av Jesu tid på jorden och inte minst hans andliga kamp, inklusive återkommande frestelser från djävulen. Och visst låter det här i långa stycken som en uppdaterad upplaga av klassikern ”Jesus Christ Superstar”, nu med en mer uttalad kristen profil, ett perspektiv från en kille som för ett antal år sedan sällade sig till skaran av så kallade ’born-again Christians’. Den livsresan har utgjort en given del av textinnehållet under hans påfallande produktiva period från tidigt 2000-tal och framåt. Tidigt i år släpptes dubbelalbumet ”The Great Adventure” med konstellationen The Neal Morse Band, ett tematiskt äventyr som byggde vidare på ”The Similitude of a Dream” häromåret, i sin tur inspirerat av romanen ”Kristens resa” (”Pilgrim’s Progress” i original) av John Bunyan. Han har i perioder även utgjort en betydande beståndsdel i supergrupperna (om den definitionen fortfarande används) Transatlantic och Flying Colors.
Exakt när Morse mellan allt turnerande, komponerande och alternerande mellan olika band knåpade ihop det här vet jag inte, men det låter förväntat 1970-talsaktigt och med alla grepp vi känner igen, om vi nu är bekanta med hans föregående oeuvre. Hans inledande solokarriär efter avhoppet från Spock’s Beard sammanföll på något vis med att jag själv arbetade i Sydamerika under några år och regelbundet körde albumen ”Testimony” och ”One” i hemmet, vilket ibland hade en välbehövlig närmast terapeutisk effekt. Det är en underbar kontinent på många sätt, det där, men som i alla sammanhang där man ger sig på att arbeta i en annorlunda miljö möter man sina utmaningar efterhand…
Utmaningar har även Morse mött ett antal gånger och tagit med dem som en del av narrativen i sina musikaliska epos. För episk har han varit, mer än de flesta i dagens musiklandskap. Ändå är detta något han inte riktigt gett sig på förut. Själv sjunger han förhållandevis lite på ”Jesus Christ the Exorcist” utan överlåter de uppgifterna på ett antal utvalda solister, några av dem hämtade från forna Spock’s-vapenbröderna och hans ersättare där. Jesus (en hyfsat central roll i sammanhanget) personifieras exempelvis av Ted Leonard, som gör sitt bästa – och lyckas ganska bra – med att frammana forntidsvibrationerna från en Ian Gillan eller Ted Neeley, huvudrollsinnehavare i den första LP-versionen respektive filmmusikalvarianten av ”Jesus Christ Superstar”. Judas görs av Nick d’Virgilio, även han en gammal ”Beard”-broder. Maria Magdalena spelas här av en Talon David, som jag inte kände till innan. Neal fyller i med några stickprov som demoner, lärjungar och ståthållaren Pilatus. Och sonen Wil Morse gör också några vokalinsatser i marginalen. Körinsatser, orkester och annat som hör till en musikal värd namnet? Ja, det förekommer absolut.
Är det lite av en humörhistoria hur väl allt håller ihop ur lyssnarperspektiv? Kanske det, men min personliga reaktion är liknande nästan varje gång; att det tar en liten startsträcka innan allt verkligen tar fart och drar in dig i sin värld, sedan blir alltmer dynamiskt och bygger upp mot en pampig finalsträcka. Längs vägen har jag som vanligt noterat ett eller annat av Morses återkommande standardknep för att hålla grytan kokande och binda ihop ingredienserna. Det finns partier som kunde ha kortats ner eller justerats men helheten är häftig. Ensemblestycken som ”Jerusalem” eller den publikfriande duetten ”The Greatest Love of All” (nej, inte en Whitney Houston-cover) är bara några höjdpunkter. Karl’n kanske jobbar för mycket för sin egen hälsas skull, men som konsument kan jag inte klaga.
Artist: Neal Morse (med flera)
Titel: Jesus Christ the Exorcist
Utgiven på: Frontiers Music 2019
Strömningsbar på Spotify: Ja, faktiskt.
Lyssna även på: Sola Scriptura (2007), One (2005), The Grand Experiment (2015) med flera.
En smal sak. Javisst. Inga problem. Rangordning kan verka överambitiöst, men ärligt talat, rangordning gör det också roligare. Mer rafflande. Eller hur? Här finns album som släppts under vidden av ett helt år, vuxit i styrka eller krympt, stångat sig blodiga mot varandra och i slutändan hotats underifrån av ambitiösa nysläpp alldeles i årets sista skälvande andningar. Det kan aldrig bli färdigt i strikt mening. Det kan aldrig omformuleras till en evigt bestående sanning. Men så här det just nu, 2018 års mästerligaste musikalbum enligt moi.Och ja, det allra mesta går att strömma från en plattform eller annan. Eller möjligen flera.
1. Gleb Kolyadin ”Gleb Kolyadin”. Ena halvan av ryska duon iamthemorning sticker iväg på en soloutflykt med vissa inbjudna gästarbetare (inte minst gäströster) men ändå med Kolyadins egna ekvilibristiska klaviatureskapader i centrum. Sofistikerat sväng. Och en smula sakralt. I sanning intagande stoff. Varför allra högst upp? Kanske för att jag helt enkelt har spelat den mer än något annat under 2018. Tror jag. Tralala.
2. Gazpacho ”Soyuz”. Nej, de är inte spanjorer utan från vårt västra grannland. Och vet hur man spacear till det. En liten rymdrockopera med atmosfär och suggestionskraft en masse.
3. North Atlantic Oscillation ”Grind Show”. Episkt och eteriskt från Edinburgh. De viskar och pumpar på om vartannat i en ström av till synes spontana infall som ändå skapar ett sammanhang och ständigt pockar på uppmärksamhet.
4. David Byrne ”American Utopia”. Hur gammal är han egentligen? Hur länge sedan släpptes exempelvis ”Remain in Light” (som Angelique Kidjo under året släppte en egen tolkning av)? Det låter i alla fall inte som om så fruktansvärt många år har gått sedan Talking Heads storhetstid, och verkligen inte som om han själv vore beredd att kasta in handduken än.
5. Father John Misty ”God’s Favorite Customer”. Vilka historier, vilka småmysiga sarkasmer och ändå denna allmänt ofta upplyftande effekt. Han har skapat sin egen lilla värld och den kan vara oväntat inbjudande trots alla iakttagelser som kunde uppfattas som motsatsen.
6. Julia Holter ”Aviary”. För några år sedan våldsamt hyllad för albumet ”Have You in my Wilderness”, som nu i jämförelse framstår som mer lättlyssnat och publiktillvänt. Här drar det iväg på experimentella utflykter som kanske kan ställas vid sidan av svenska Anna von Hausswolff. OK, det här är ett långt album, och allt passar inte för alla väderlekar eller humör, men wow… Ännu en egen värld värd en visit. Eller flera.
7. Natalia Lafourcade ”Musas” (Vol 2). Hon gjorde i ganska rask takt två album med egna tagningar av gamla latino-örhängen. Jag syftar här framför allt på det andra, som släpptes i början av året. Men lyssna gärna av båda i en följd. Soft, en smula – eller mer än en smula – melankoliskt och inte minst bedrägligt behagligt bitterljuvt oftare än vad som borde vara helt hälsosamt.
8. Anna von Hausswolff ”Dead Magic”. Ja, nej, kanske inte för alla och för samtliga sinnestillstånd. Men hon följer upp sina sinnesvidgande strapatser från häromårets ”Miraculous” med fler fördjupningar i själens dunkla vrår och inre universa på ett sätt som bör upplevas och aldrig riktigt lånar sig till rättvisande beskrivningar. I alla fall inte av mig.
9. Natalie Prass ”The Future and the Past”. Smooth soul. För några år sedan gjorde hon en trevlig platta och den här är, enkelt uttryckt, ännu trevligare. Det verkar inte så komplicerat, ändå sofistikerat och svalt men inte alls likgiltigt. Svårt att säga exakt vad det är som är så magnetiskt, men det har dragningskraft.
10. Elvis Costello ”Look Now”. Kom sent under året och gubben kan konsten att kräma fram något djupt personligt ur det som först ser slitet och konventionellt ut. Melodikänsla, poesikänsla, känsla för feeeling…
11. Angelique Kidjo ”Remain in Light”. Nyinspelning av en låt? Eller flera av ens gamla favoriter? Varför inte ett helt album av en och samma artist, typ 38 år senare? Kidjo kastar sig vällustigt över Talking Heads redan nämnda ”Remain in Light” och ger det redan från början afrikanskinspirerade legendariska albumet en twist.
12. Spock’s Beard ”Noise Floor”. Medlemsbytena har varit flera för de amerikanska artrockveteranerna, som ändå fortsätter leverera både utsvävande epos och tjusiga Beatles-pastischer. Smakprov för nytillkomna lyssnare? Varför inte ”Bulletproof”?
13. Southern Empire ”Civilisation”. Enkelt uttryckt ett storslaget band från Australien, uppstått ur spillrorna efter Unitopia, om det säger något. Nej, jag förstår. Men dock. Långa sviter, stora gester, svällande arrangemang och motsatsen. För vissa av oss…Very nice indeed.
14. Perfect Beings ”Vier”. Stämsång, episka ambitioner, en grupp jag haft ögonen på några år och som fortsätter karva ut en egen identitet med vissa pretentioner. Bra pretentioner.
15. Esperanza Spalding ”12 Little Spells”. Som vanligt inte inställd på att stoppas i något fack, med sin hybrid av jazz, fusion, musikalinfluenser, funk… Kräver som vanligt också viss tillvänjning. Som ger belöning.
16. Lauren Daigle ”Look Up Child”. Några självklara hits – ”Still Rolling Stones”, ”Losing My Religion” – som jag snurrat om och om igen, och i övrigt en stabil insats av ny stjärna. Eller inte så ny egentligen, men börjar få bredare genomslag.
17. Lenny Kravitz ”Raise Vibration”. Det vibrerar. På ett världstillvänt sätt när veteranen Kravitz är tillbaka och bekymrar sig över det globala tillståndet till envetna, råa riff och tunggung.
18. Kamasi Washington ”Heaven and Earth”. Har inte hört mycket av denne man förut, men han är väldigt flitigt förekommande på årsbästalistorna som släppts nu kring årsskiftet. En brygd av influenser från flera årtionden med, ja, det är väl enklast uttryckt jazz i botten, med flera adderade lager av latinorytmer, soul, orkestrala inslag och… mer.
19. Haken ”Vector”. Rytmik, behärskad stingslighet och tematisk karaktär från ett band som skaffat sig just – karaktär.
20. Janelle Monáe ”Dirty Computer”. På ganska många håll ansedd som årets album alla kategorier. Mångsysslaren Monáe satsar på scifi-tema (möjligen en biverkning av rollen i ”Dolda tillgångar” häromåret) och eklektisk inramning i en anrättning vars innanmäte jag fortfarande utforskar med spänning. Någon svacka här och där. Men vilken stark startsträcka – och vilket slut i den förrädiskt klämkäcka Prince-pastischen ”Americans”.
Hetaste bubblare:Kino ”Radio Voltaire”, Magos Herrera ”Dreamers”, Manu Delago ”Parasol Peak”, Neneh Cherry ”Broken Politics”, Paul McCartney ”Egypt Station”, Riverside ”Wasteland”, Jungle ”For Ever”, Spiritualized ”And Nothing Hurt”, Florence & the Machine ”High as Hope”, Aterciopelados ”Claroscura”.
Hedersomnämnanden: Min mångårige favoritmaestro Neal Morse satsade på ett avskalat singer/songwriter-album med ”Life & Times”, kanske det mest lättlyssnade han någonsin satt sitt namn på. Helt OK, med den gravallvarliga ”He Died at Home” om traumatiserade krigsveteraner som höjdpunkt. Dock, snart är det dags för en ny svit med mer äventyrlig agenda igen, enligt uppgift. Ser fram emot det.
Några gamla favoriter som jag för tillfället inte vet riktigt var de står:Muse ”Simulation Theory”, Roine Stolt’s The Flower King ”Manifesto of an Alchemist” och Michael W. Smith ”A Million Lights”. Kanske kräver de fler chanser för att svälla ut och komma till sin rätt. Kanske förtjänar de inte det. Juryn är ute. Men jag har inte helt gett upp hoppet om att se något större här än jag hittills gjort.
De låter ganska lika trots allt. Medlemsbytena har varit flera under 2000-talet, med början i Neal Morses utbrytning till en solokarriär. För ett par år sedan var det dags för trumslagaren/sångaren Nick d’Virgilio att lämna skutan för att ersättas av sångaren Ted Leonard och trumslagaren Jimmy Keegan, vilket satt viss prägel på soundet, men inte så att man kan skönja rent revolutionerande förändringar.
Kvar i bandet sedan starten finns basisten Dave Meros, keyboardisten Ryo Okumoto samt diverse-stränginstrumentalisten Alan Morse. Inriktningen står i stort sett fast. Låter det ospännande? Det behöver det inte göra. Spock’s Beard fortsätter vara en dynamisk ensemble. Inte överskruvat introvert, men de har inte heller strömlinjeformat bort sin klassiska progressiva ådra. Även om de nyanserat den. De utstrålar kraft och beslutsamhet från de första minuterna av ”The Oblivion Particle”. Sedan följer ändå som väntat flera varierade passager som inte alla pockar på samma akuta uppmärksamhet, men de gör genomgående ett gediget jobb.
Karakteristisk stämsång? Check. Svulstiga trumfigurer och gitarriff? Check. Episk känsla somgenomsyrar flera kompositioner, med en ambition att formulera små noveller mitt i allt? Check! Framförallt i ”Bennett Built a Time Machine” som är pretentiös på rätt sätt, samtidigt lättillgänglig med en tydlig hook i refrängen och drar in mig i sitt vagt mystifierande skimmer…
Mycket låter alltså bekant. Närmast patenterat. De är definitivt inga gröngölingar. Trots ommöbleringarna håller en stadig kurs. Ganska stadig i alla fall. Vad de kanske saknar i slående karisma numera tar de igen på skicklighet och grundmurad passion. Det vore mycket sagt att de här skulle leverera flera nya omedelbart legendariska sviter. Det finns några tillfällen där de excellerar mer och lyfter över molnen, medan de annars levererar sin tilltalande kombination av Genesis– och Kansas-inspirerad medium size-symfonirock. Med den äran.
Mina egna favoritalbum med Spock’s Beard heter fortfarande sådant som ”V”, ”Snow” och ”Beware of Darkness”, tillkomna under sent 1990- eller tidigt 2000-tal. Men… Men… De fortsätter åldras med värdighet. Och det är inte det sämsta.
Recenserat: ”The Oblivion Particle” med Spock’s Beard (InsideOut Music 2015, avlyssnat via Spotify).
Nej, jag hörde inte allt som släpptes. Ja, jag kan ha glömt något viktigt. Men här är de: det som jag med mer än tio års perspektiv ser som 1990-talets mest värdefulla moderna musikaliska verk, alltså avdelningen album.
10. Genesis ”We Can’t Dance” (1991)
Ja! Den är bra. Men jag inser att det krävs en del motiveringar för att rättfärdiga detta ställningstagande, inte minst inför den hårda kärnan 70-talsdyrkare som ser med förakt på allt som gruppen släppt efter Peter Gabriels och Steve Hacketts uttåg och reduceringen till en trio med Phil Collins som synbart självklar maestro vid taktpinnen. Så självklart är inte hans ledarskap om man lyssnar på medlemmarnas respektive soloutflykter från den berörda perioden. Man kan argumentera för att de forna banbrytarna här kommit långt från sina progressiva rötter och att Collins lurat kamraterna ut på kommersialismens kanaler in absurdum. Många hävdar i princip det. Och Collins själv såg sig häromåret föranlåten att i tidningen Prog deklarera ”jag är inte djävulen”. Men 1991 var de både relativt lättillgängliga, personliga och inte främmande för att sväva ut i tio-minuter-plus-kompositioner om exempelvis byggandet av rikstäckande järnvägsnät och dess mänskliga dimensioner för galärslavarna, det vill säga byggjobbarna. Vid sidan av hjärtekrossar-Motown-pastischer, Rolling Stones-riff med Python-humor (i det minst spännande spåret) och Tony Banks patenterat skruvade syntsolon. Personligen kopplar jag ihop skivan väldigt starkt med en period av intensiva studier i journalistik, en del resande även till andra kontinenter och en ganska turbulent tid överhuvudtaget när musik på gränsen till det patetiskt pretentiösa kunde ha rent medicinska effekter på allmäntillståndet.
9. U2 ”Achtung Baby” (1991)
Det var här de (enligt egen utsago, vill jag minnas) skulle riva ner Josuaträdet och ge sig själva en mer komplex framtoning. Och resultatet är kanske det mest genomgripande, omskakande de någonsin gjort. Snart sagt halva låtlistan har uppnått något liknande klassikerstatus och coverifierats av andra, ibland med bandets egen medverkan som i fallet ”One” tolkad av Mary J. Blige. Även om bandet alltid definierats utifrån sin status som rockmusiker – med betoning på rock, den riviga och rebelliska varianten – och det är en sådan attityd som genomsyrar ”Achtung” i högre grad än just den mer återhållna ”Joshua Tree”, så är det för min del balladerna som stiger allra högst och bränner sig mest obarmhärtigt fast. ”One” är redan nämnd. ”So Cruel” är ett sårat skri som samtidigt är väldigt vackert, liksom ”Love Is Blindness” (som för övrigt finns i en annan fantastisk version av Waldemar Bastos från hyllningsplattan ”In the Name of Love: Africa Celebrates U2”).
8. Mecano ”Aidalai” (1991)
Två spanska bröder och en kvinna att balansera mellan deras respektive egon. En märkligt eklektiskt skiva som nästan kunde ha passerat som helt profil- och formlös om det inte vore för att allt de gör ändå verkar ha en egen påfallande profilfullhet. Egentligen är det nästan löjligt hur mycket de försöker klämma in på en CD. Salsa, flamenco, syntpop med symfoniska ambitioner och andäktiga ballader. Solidaritet med aidsoffer och Dalai Lama manifesteras vid sidan av blomsterpoesi och metaforiska betraktelser över bondens roll i ett schackspel. Men det finns hela tiden en känsla för dramatik. Passion. Uppfinningsrikedom och upptäckaranda även i till synes enkla popstrukturer. Spaniens stolthet under en period, bröderna Cano och den svårefterhärmliga sångerskan Ana Torroja skapar magi med både små och ibland ganska yviga gester.
7. Bel Canto ”Magic Box” (1996)
Det musikaliska mörkret låg ofta tätt över Nordaland, men ibland kunde ljuset uppenbara sig i väster. Om jag inte luras av mina minnesbilder medverkade norska Bel Canto en gång i samma familjeunderhållningsprogram i svensk TV som de under en tid folkkära wannabe-vikingarna Nordman. Jämförelsen kanske inte blir helt rättvis eftersom jag bestämt fått för mig att de sistnämndas sångare hade grava halsproblem vid tillfället, vilket gjorde klasskillnaden än mer uppenbar. På ”Magic Box” möts rytmiken och mystiken, stora delar av världen samlas i samma vardagsrum med Anneli Dreckers vibrerande stämma i centrum. Här samsas (och nu knycker jag några formuleringar från min egen recension i den ytterst sparsamt spridda tidskriften Folket Jublar i februari 1997) elastiskt och exotiskt tunggung med taggade technotakter, medan avslutande ”Kiss of Spring” får alla influenser att förenas i en astronomiskt stjärnklar fotosyntes på en fjälltopp mitt i universum. Själv bodde jag vid den här tiden i Norrbotten och om närheten till polcirkeln bidrog till skivans attraktionskraft är en bra fråga som jag tyvärr inte kan ge ett entydigt svar på. Men åren har faktiskt inte gett skivan några slitna sorgkanter, snarare en mognadens extra lyster.
6. Jars Of Clay ”Much Afraid” (1997)
Andra albumet, senare av bandet själva och en del beundrare betraktat som en avstickare, atypiskt och lite för ‘brittiskt’, elektroniskt och mindre jordnära än vad de både före och efter sysslade med. Men sångerna i sig håller än, produktionen är attraktiv och det skadar väl inte att vara influerad av britpop från 1980-talet som jag för att uppskatta helheten. Då är det svårt, om inte omöjligt, att motstå de akut inbjudande melodislingorna parade med distinkt elektrifierad rytmik i ”Overjoyed” och ”Fade to Grey” eller den stillsamma storheten i ”Hymn”.
5. Spock’s Beard ”Beware of Darkness” (1996)
Pretentionerna var på väg tillbaka in i rocken… eller åtminstone höll den ett tag närmast utdöda Progressive Rock-genren på att få ett uppsving igen under mitten av 1990-talet. Om detta var jag nästan omedveten när det begav sig, men några år senare insåg jag en del av vad jag missat. Neal Morse med anhang skulle bli en av hörnpelarna, som ett av de ledande amerikanska banden i kategorin. Det här är fläskigt, kraftfullt och med ‘lagom’ episka ambitioner. Facinerande fasförskjutningar, tempoväxlingar och stämsång frodas i ”Thoughts” som osar både av Yes, Gentle Giant och en stark egen drivkraft.
4. Peter Gabriel ”Us” (1992)
Han är inte musikaliskt överproduktiv numera och strängt taget gjorde han väl bara ett ‘riktigt’ album under hela 90-talet. Alltså detta. Allvarligt talat framstår ”Us” som mer genomgripande och påträngande nu för mig än när jag först stiftade bekantskap med den kring jul 1992 efter hemkomsten från några månader i Sydamerika. I en samling sånger osande av terapeutiska undertoner syns motpolerna kanske tydligast i den aggressionsluftande musikaliska roadmovien ”Digging in the Dirt” och å andra sidan hymnen ”Washing of the Water”; med ett mellanliggande spänningsfält där resten av bekännelserna ryms eller snarare trängs och slåss om uppmärksamheten. Än en gång samarbetar Gabriel med den genuint organiskt sinnade producenten Daniel Lanois och bjuder in gäströster som Sinead O’Connor liksom en varierad skara musiker som Brian Eno, Shankar och den i hans värld ständigt närvarande basfantomen Tony Levin. Förutom det psykologiska draget är Gabriels vid tiden tilltagande intresse för tonspråk från olika hörn av världen, inte minst mellanöstern och Afrika, alltmer påtagligt. Och verkar det för apart återstår alltid dansgolvsdängan ”Steam” för att lätta på trycket.
3. Steve Taylor ”Squint” (1993)
Slutligen släppt efter flera års uppehåll och följd av ett evigt (?) sådant på skivmakarfronten… Om det här var det sista Taylor gjorde i fullformat som soloartist var det vad man brukar kalla en värdig sorti, även om jag knappast hoppades att det skulle sluta redan då. Senare visade han sig som väpnare åt Newsboys, producent och ett tag till och med skivbolagsdirektör. Numera är det främst som filmregissör Taylor sätter avtryck (senast med ”Blue Like Jazz”) men det har under en tid ryktats om opublicerade inspelningar på väg ut. Kanske… Ironin som vapen parat med ett grundläggande gravallvar var en kombination som troligen förvirrade och rentav skrämde bort många potentiella lyssnare under större delen av hans musikkarriär. På ”Squint” excellerar han i krockande temperament och dubbeltydigheter som flödar över bägarens rand. Minirockoperan ”Cash Cow” med sina metaforer kring Mose i öknen, ”Easy Listening” om svårigheten i att våga offra något för det man säger sig tro på och så inte minst ”Jesus Is for Losers” som inte är en hånfull satir utan snarare den mest bokstavliga bekännelse om bibehållen tro genom livets brottningskamp som Taylor satt på pränt. Annars är kopplingarna och blinkningarna till amerikansk populärkultur så intrikata att det för en utsocknes kan vara en mindre djungel att tränga in i. Men det har alltid varit värt att lyssna, lyssna om och följa med in i labyrinten.
2. Dream Theater ”Images and Words” (1992)
Den hårdaste kärnan av beundrare betraktar kanske inte detta som de newyorkska metallprogekvilibristernas ljusaste stund på jorden så här långt. Men det är en tidig provkarta på deras kvaliteter och för mindre metallorienterade lyssnare kanske den bästa introduktionen till bandets eget universum. Och allt är relativt; där det lyfter som högst är i de mer komplicerat strukturerade, episka styckena ”Take the Time”, ”Metropolis – Part 1” och ”Learning to Live”. Kontrasten mellan bandet i attack mode och de softare, ibland rent bitterljuva ‘lugna blå stunderna’ är bra tillfällen att studera sångaren James LaBries bredd, från primalskrien till de halvviskande meditativa passagerna i ”Surrounded”. Man kan också roa sig med att jämföra dåvarande keyboardisten Kevin Moores fingerfärdighet men relativa återhållsamhet med efterföljaren Jordan Rudess som utvecklat en mer utagerande profil i egen rätt. ”Images and Words” är en mäktig och mättad skapelse. Ofta rent magnifik, vilket jag själv blev varse på allvar drygt tio år senare under förberedelserna för en period av utlandsarbete.
1. Charlie Peacock ”Love Life” (1991)
Jag skaffade den i Chicago i slutet av 1991, då jag praktiserade på en radiostation under mina studier som journalist på folkhögskola i Jönköping. Peacock stod verkligen för något fräschare, mer vidsynt och spännande både musikaliskt och lyriskt än majoriteten av sina kolleger i den genre där han verkade och var ett känt namn; CCM eller Contemporary Christian Music. Och fortfarande, cirka 20 år senare, framstår det här för mig som en milstolpe. En osedvanlig ‘range’ och dynamik manifesteras i både ord och ton. Dramatiskt stegrande gospel i ”Forgiveness”, Beatle-sk balladkonst med stråkar och stilfull livsbejakelse i ”There Was Love”. Latinosvänget med ekvilibristiska blåssektioner i ”I Would Go Crazy”. Och så den intensiva hyllningen till äktenskaplig intimitet i ”Kiss Me Like a Woman”. Relationer på flera plan är ett genomgående tema. Uppåt, sidledes, mellan vänner och inom familjen och så den inre renhållningsprocessen. Självrannsakan kablas ut explicit; mellan, under och över raderna hela vägen.
Peacock släppte en handfull egna album under den berörda perioden och av dem är det här han som bäst åstadkommer musikens motsvarighet till totalfotboll. Artisteri och kreativ explosivitet i snart sagt varje sekund. Ingen skiva är någonsin fullkomlig; något är alltid överarrangerat eller för utdraget eller klichébefläckat i något avseende någonstans. Men här är allt sådant väldigt marginellt. Och för att hamra in det ännu en gång, här finns alltså originalet till ”In the Light”, senare plankad av DC Talk och tror jag, en del andra kolleger. Peacock är överhuvudtaget ett sant original. I varje fall var han det under den här eran.
Tidigare kapitel i artikelserien Nittiotalsnästet:
Allt går igen, åtminstone för Neal Morse som återvänder till gamla jaktmarker, personliga smultronställen (och dess raka motsatser) på ”Testimony Two” (InsideOut, 2011).
Visst känner man igen sig. I alla fall om man har varit här förut, i Neal Morses värld där dock statistiskt sett de flesta människor inte har tillbringat någon nämnvärd tid. Till dem kan jag som kort introduktion betona att den här mannen hör hemma i progressive rock-genren och därmed rör sig med en del pretentioner, rentav klassas som pompös i vissa stycken men ändå inte är av den mest introverta, svårtillgängliga sorten utan är mer av en budskapsorienterad utåtriktad missionär på området. Ja, till att börja med är han kristen numera efter en längre och ofta ganska påfrestande personlig resa som han började beskriva på ”Testimony” 2003 (som jag recenserat här) efter avhoppet från sitt tidigare ‘band of brothers’ Spock’s Beard (där en av medlemmarna faktiskt är hans bror Alan Morse).
Åtta år och en serie ofta tematiskt inriktade album senare kommer alltså ett slags uppföljare, där han fyller i fler luckor och berättar mer om just sin personliga resa mot ett ljus i tunneln han en gång i tiden hade slutat tro på. Och de som tycker att han upprepar sig, åtminstone musikaliskt, kommer att få mer vatten på sin kvarn här. För han har sina käpphästar, harmoniskt och instrumentellt. Även jag som känner mig hemma i sällskapet och inredningen tycker inledningsvis att han kunde ha vidgat sina vyer mer och tagit djärvare kliv ut i buskvegetationen, med tanke på att det finns en del avstickare att välja på i prog-världen. Har han stagnerat, en smula i alla fall? Ganska stadigt, med den vanliga tvingande tyngden och skärpan vinner han dock över mig den här gången också.
Jag vet att här väntar massiva musikaliska manifestationer där inte minst den stadige studiopartnern Mike Portnoy får generöst utrymme att veva på med, jag höll på att säga äggstockarna men menar givetvis trumstockar. Portnoy – ja, om namnet låter han bekant var han till nyligen medlem av Dream Theater men har även samarbetat med Morse i flera år, vilket inkluderar ‘supergruppen’ Transatlantic (vars senaste album ”The Whirlwind” släpptes för två år sedan). Jag kan kallt räkna med snabba växlingar mellan intrumental ekvilibrism, virvlande soloutflykter på keyboards och från inlånade gitarrvirtuoser, till rena hymner. Regelbundna orkestrala inslag har ingen dött av heller, resonerar nog mannen bakom allt och har förmodligen rätt. Musikalisk minimalism har ofta ett bättre rykte än den förtjänar. Intentionen att allt ska hänga ihop rent lyriskt och forma en berättelse brukar också vara legio. På ”One” (2004) handlade det om människans avfälle från Gud i Edens lustgård fram till Kristus återkoppling med samma Gud. Till ”?” (ja, den heter bara så, 2005) hämtades inspirationen från berättelsen om israeliternas heliga ark som bars genom öknen och på ”Sola Scriptura” skildrades Martin Luthers kamp mot det korrumperade kyrkliga etablissemanget under medeltiden. Eller strax efter medeltiden – historikerna får säga sitt om det. Alla de här förväntade dragen finns här. Ingenting är egentligen överraskande i den meningen.
Det som är nytt, fast per definition inte alls är nytt, är att han själv återkopplar till ”Testimony” även musikaliskt och återanvänder fraseringar, riff och figurer från förr helt medvetet men det går inte till överdrift. De som fått nog av hans favoritslingor är dock härmed varnade. Själv har jag tydligen inte det. Strukturellt är skivan uppdelad i två avdelningar, där den första CD:n står för den sammanhängande storyn som löper nästan 80 minuter från inledande Beatles-(och en hel del annat)-doftande ”Mercy Street” till avslutande storslagna crescendot i ”Crossing Over”. CD nummer två innehåller tre fristående spår, av vilka den standardiserade rockrökaren ”Absolute Beginner” utgör skivans mest umbärliga, alltså minst nödvändiga, fem minuter. De andra två extralåtarna är riktigt bra, stämsångsdrivna och långsamt pulserande ”Supernatural” och så den 25 minuter långa sviten ”Seeds of Gold” där Morse et al visar nästa hela sitt rika register, efter en pianoinledning som doftar en hel del ”Firth of Fifth” (starkt stilbildande Genesis-alster från 1973).
På tal om stämsång sticker ”Time Changer” ut genom sina á capella-sjok och aviga rytmik. Låten påminner om en del övningar från Spock’s Beard-tiden (framförallt ”Thoughts” del ett och två, för dem som får ut något värdefullt av den informationen). Mycket riktigt gör tre av de kvarvarande medlemmarna i gruppen ett gästspel här och texten refererar direkt till en period i bandets historia (”Spock’s was taking off and we took what we could grab/The retrograde applause gave us more than we had planned”). Minst angelägna passagen musikaliskt på CD1 är väl balladen ”Jayda”, även om jag förstår att ämnet, en dotter som föddes med hjärtfel men till synes oförklarligt helades, är viktigt för Neal själv. ”Nighttime Collectors” återvänder till tuffa tider som han inte precis hymlat om förut heller; livet som rockstjärna på turné, bedövad av en inre tomhet kompenserad av alkohol och rövarliv på hotell, samtidigt som skymten av något nytt hade börjat infinna sig. Mina egna starkaste upplevelser från skivan ligger mot slutet, vilket inte är helt ovanligt med Neals skivor. Det är ofta då dramatiken byggs upp och den verkliga hettan alstrats. Jag vill också hävda att låtar som ”Road Dog Blues” och ”It’s For You” har omedelbara intuitiva kvaliteter som kan gå rakt in i hjärtat även på dem som inte tror sig ha tålamod tillräckligt för ett helt epos av det här slaget.
Idén att göra en typ av sequel till ”Testimony” ska för övrigt ha kommit efter ett mail från ett fan någonstans i Europa, avslöjar Morse i senaste numret av tidskriften Classic Rock Presents Prog. Där framkommer även att det var Portnoy som insisterade på att infoga melodislingor från ‘ettan’. Och även om jag nog hellre skulle ange några av de ovan nämnda föregångarna som bättre introduktioner till Neal Morse för nybörjare, är den här så representativ och trogen hans egen tradition att den i alla fall inte skulle fungera som falsk marknadsföring i sammanhanget. Välkommen in! Och behåll det som är gott, eller lämna huset med högburet huvud och håll dig till det just du hellre går igång på. Bara det inte är Christer Sjögren, för det kan troligen skapa problem på den yttersta dagen. Några gränser måste det finnas…
För fler synpunkter på skivan, besök gärna Prog Archives där flera lyssnare världen över tycker till.
Festival occurring 6 times a year that showcases the best of short films under 5 minutes from around the world. Films get showcased at the FEEDBACK Film Festival. NEW: Now showcasing Smartphone movies!
“Everyone who is seriously involved in the pursuit of science becomes convinced that some spirit is manifest in the laws of the universe, one that is vastly superior to that of man.” - Albert Einstein
La necesidad de mantener canales de comunicación que nos permita compartir nuestras experiencias de trabajo nos lleva a iniciar una vez más un nuevo espacio en un blog. En un mundo lleno de información necesitamos buscar espacios para ser escuchados, para compartir experiencias y vivencias, para aprender y reflexionar. Espero que este espacio pueda cubrir todas estas expectativas. Mi nombre es Aníbal Nicolalde, trabajo con la Iglesia del Pacto Evangélico del Ecuador y en la Federación de Iglesias Evangélicas Independientes de España entre el pueblo inmigrante latinoamericano. Y este es mi nuevo espacio de compartir….
Fair Slave Trade 