De låter ganska lika trots allt. Medlemsbytena har varit flera under 2000-talet, med början i Neal Morses utbrytning till en solokarriär. För ett par år sedan var det dags för trumslagaren/sångaren Nick d’Virgilio att lämna skutan för att ersättas av sångaren Ted Leonard och trumslagaren Jimmy Keegan, vilket satt viss prägel på soundet, men inte så att man kan skönja rent revolutionerande förändringar.

Kvar i bandet sedan starten finns basisten Dave Meros, keyboardisten Ryo Okumoto samt  diverse-stränginstrumentalisten Alan Morse. Inriktningen står i stort sett fast. Låter det ospännande? Det behöver det inte göra. Spock’s Beard fortsätter vara en dynamisk ensemble. Inte överskruvat introvert, men de har inte heller strömlinjeformat bort sin klassiska progressiva ådra. Även om de nyanserat den. De utstrålar kraft och beslutsamhet från de första minuterna av ”The Oblivion Particle”. Sedan följer ändå som väntat flera varierade passager som inte alla pockar på samma akuta uppmärksamhet, men de gör genomgående ett gediget jobb.

Karakteristisk stämsång? Check. Svulstiga trumfigurer och gitarriff? Check. Episk känsla som  genomsyrar flera kompositioner, med en ambition att formulera små noveller mitt i allt? Check! Framförallt i ”Bennett Built a Time Machine” som är pretentiös på rätt sätt, samtidigt lättillgänglig med en tydlig hook i refrängen och drar in mig i sitt vagt mystifierande skimmer…

Mycket låter alltså bekant. Närmast patenterat. De är definitivt inga gröngölingar. Trots ommöbleringarna håller en stadig kurs. Ganska stadig i alla fall. Vad de kanske saknar i slående karisma numera tar de igen på skicklighet och grundmurad passion. Det vore mycket sagt att de här skulle leverera flera nya omedelbart legendariska sviter. Det finns några tillfällen där de excellerar mer och lyfter över molnen, medan de annars levererar sin tilltalande kombination av Genesis– och Kansas-inspirerad medium size-symfonirock. Med den äran.

Mina egna favoritalbum med Spock’s Beard heter fortfarande sådant som ”V”, ”Snow” och ”Beware of Darkness”, tillkomna under sent 1990- eller tidigt 2000-tal. Men… Men… De fortsätter åldras med värdighet. Och det är inte det sämsta.

Recenserat: ”The Oblivion Particle” med Spock’s Beard (InsideOut Music 2015, avlyssnat via Spotify).

Diskografi från AllMusic

Biografi från ProgArchives

Officiell hemsida