Motvilliga mördare, kaotiska kupper och fängslande finalsträckor – bäst på TV 2019

Fortfarande pågår försöken att sammanfatta ett helt decennium kulturellt. Sådant har jag själv varit inblandad i, men det är trots allt även ett vanligt år som ska föras till annalerna också. Och när det gäller TV-drama så innebar 2019 slutet på flera långkörare, men samtidigt starten på nykomlingar som kanske kommer att dominera luftrummet i några år. Eller miniserier som under sin begränsade speltid skapat avtryck av det svårutplånligare slaget. En del av det som har bäst potential dök upp i slutet av året och listan som den ser ut nu kanske inte är den slutliga för all framtid. Men just nu ser den ut så här, inklusive länkar till relevanta recensioner eller blogginlägg på russin.nu samt hänvisningar till aktuella distributionskanaler i Sverige, det vill säga där jag själv sett serien ifråga. Förra årets lista finns också tillgänglig – utan någon som helst betalvägg.

Barry är bekymrad som vanligt. Men han är i alla fall huvudpersonen i en av världens bästa TV-serier just nu. Alltid något. Credit: hbonordic.com

1. Barry (HBO Nordic). Nej, det är väl inte bara jag som fastnat för det där avsnittet. Det där avsnittet. När den mer och mer motvillige professionelle mördaren som bara vill bort från sin gamla bransch, tvingas utföra ett uppdrag som han verkligen verkligen anstränger sig för att slippa utföra. Ingenting går som han tänkt sig och hoten fortsätter uppenbara sig där han minst anar. Andra säsongen av ”Barry” innehåller troligen fjolårets enskilt bästa avsnitt av en serie överhuvudtaget (eftersom ni frågade: ”ronny/lily”, säsong 2, episod 5). Resten är inte heller direkt undergenomsnittligt, för att uttrycka det försiktigt. Kanske helt enkelt bäst.

2. Chernobyl (HBO Nordic). Gråmulen misär och en total katastrof på det. Miljöskildringen och stämningslägena pendlar inte mellan de mest lustfyllda, men visst är det här en berättelse som var tvungen att berättas och levandegöras på ett seriöst sätt. Inte, naturliga skäl, det mest upplyftande som sändes i fjol, men vilka ambitioner och vilken detaljrikedom! Borde vara trollbindande även för dem som inte kommer ihåg stämningen i Sverige när den förödande kärnkraftsolyckan i Ukraina inträffade 1986 och sanningen om vad som hänt så sakteliga slapp ut ur det sovjetiska informationsministeriet, ytterst motvilligt och inte direkt heltäckande inledningsvis…

3. The Americans (Netflix). Så var den sagan slut också. I alla fall på svensk mark där distributionen har dröjt lite. Hur skulle det fusk-amerikanska paret som varit djupt inbäddade spioner i USA i flera år ta sig ur sin onda cirkel? Och vilken bild gav det här av av spänningen mellan supermakterna i mitten av 1980-talet? Nästan allt, framför allt det som handlade om personliga relationer och komplikationer, fick en värdig och tillfredsställande avslutning. Och förmodligen en början på något annat, men vad?

Vem vinner? Vem är vän och vem är fiende? Ingen går säker för någon i ”Billions”. Credit: hbonordic.com

4. Billions (HBO Nordic). Marknaden är inte direkt stabil men den här serien har varit förvånansvärt stadig i sin kurs. Konstant engagerande och kanske ögonöppnande, beroende på hur mycket man tar den på allvar, men jag tror ändå att man i grunden kan göra det. Även om det är en show. En riktig show är det. Stabilt som sagt, inte minst ur underhållningssynpunkt och har så varit i fyra säsonger. OK, höjdpunkten hittills var det tredje året. Men den fjärde var inte direkt någon djupdykning eller utan höll maskineriet igång med nya intriger, skiftande lojaliteter och ständiga överraskningar på lut.

5. Good Omens (Amazon Prime). Varför kan inte alla bara vara vänner? Om en ängel och en demon klarar av att ha en civiliserad relation och hitta gemensamma beröringspunkter, så, ja varför inte? Världens hotande undergång har sällan varit så färgstark och fantasifull. Och rolig.

6. Mindhunter (Netflix). De är så metodiska. Och samtidigt börjar de personliga problemen torna upp sig på hemmafronten för utredarna som systematiserar jakten på seriemördare och etablerar en ny vetenskaplig genre för 40-talet år sedan. Inte det mest behagliga eller akut upplyftande, men en av de bäst genomförda serialiserade berättelserna på senare år. Andra säsongen fördjupade teman från den första.

7. The Boys (Amazon Prime). Nej, man kan tydligen inte ens lita på superhjältar längre. Frågan är om de som kämpar mot korrumperade superhjältar själva är helt pålitliga? Komplicerat, verkligen. Och oförskämt underhållande.

8. The Bronze Garden (HBO Nordic). Jo, det är inte lätt för en argentinsk thriller att överhuvudtaget märkas i flödet. Men även den andra säsongen av berättelsen om sökandet efter försvunna anhöriga var något att beundra och beröras av. Vill vi verkligen veta det vi tror oss vilja veta? Det är en genomgående röd tråd i båda säsongerna.

Jakten på Europas mest eftersökta hitwoman fortsätter i ”Killing Eve”. Photo Credit: Aimee Spinks/BBC America. Credit: hbonordic.com

9. Killing Eve (HBO Nordic). Behöver man vara i något slags särskilt sinnesstämning för att gilla det här? Vill minnas att någon frågat mig. Själv tycker jag inte det. Den har något att erbjuda i alla väder med sin kaxiga korsbefruktning av galghumor och ond bråd död.

10. La casa de papel (Netflix). Gick det att fortsätta med en ny omgång och ny kupp? Tydligen. Insatsen skruvades upp ännu mer när den eklektiska spanska rånarligan hittade ett nytt mål och dessutom gjorde det för att rädda en av sina egna. Hur ska man egentligen moraliskt bedöma deras handlingar? Och vad säger den här skildringen om synen på staten? Personligheterna och den bryska balansgången mellan stämningslägena gör det här i alla fall till en av de senaste årens mest svåruthärdligt spännande serier.

11. The Loudest Voice (HBO Nordic). Russell Crowe med extra lager av smink och späck startar framgångsrik kabel-TV-kanal och vill omvända åtminstone hela USA till sin konservativa världsbild. Det handlar om Roger Ailes, grundaren av Fox News. Både som medieprofil och möjlig missdådare, anklagad för en serie sexuella trakasserier. Livligt, spännande tidsdokument som väcker många frågor.

12. Mayans MC (HBO Nordic). Vad är hemligheten? Jag har hittills inte blivit någon stor fan av ”Sons of Anarchy” utan gav upp någonstans under de tidigaste rundorna. Men spinoff-serien som utspelas kring mexikansk-amerikanska gränsen kring motorcykelgäng och dess invecklade relationer med karteller, poliser och rebeller på politiska, personliga och affärsmässiga plan fungerar förvånansvärt väl som något slags nutida ödesdrama. Andra säsongen var minst lika bra som den första och utvecklade flera karaktärer i ofta oväntade riktningar.

Tyrion. The One and Only. Photo Credit: Helen Sloan/HBO.

13. Game of Thrones (HBO Nordic). Nej, alla gillade verkligen inte slutet. Helt perfekt genomfört var det inte heller. Men det var en sådan mastodontserie, ett sådant myller av människor och öden som skulle knytas ihop på ett sätt som inte kunde tillfredsställa alla. Och jag uppskattar även finalsträckan för det som den gjorde bra; komplikationerna, insikterna om att det är svårt att vara fullkomlig, att vi inte kan lita på övernaturliga förmågor och massförstörelsevapen för att skapa ett perfekt samhälle. Och själva den uppslitande intensiteten i avsnitt som det näst sista, ”The Bells”. Tyrion Lannister (Peter Dinklage) tronar i slutändan som den sammanhållande kraften i detta universum. Och som decenniets definierande dramatiserade rollfigur på TV överhuvudtaget.

14. Jane the Virgin (Netflix). Till slut gick den i mål efter några underhållande, vitala och idérika år. Den identifierar sig själv som en såpa, men har lite större syfte än så. Både formmässigt och i vad den berättar om livet för en möjligen osannolikt otursförföljd men ändå väldigt vardagsrelaterad familjekonstellation i Florida.

15. Bosch (Amazon / HBO). Så nästan oförskämt pålitlig. Den ständigt rynkade pannan hos er den egensinnige Bosch som ständigt har problem med sina överordnade i polismaktens Los Angeles. Den gamla skolan. Lätt noir-stämning. Cool

16. True Detective (HBO Nordic). Ni vet hur man ska inleda varje referens till den här serien, eller hur? Första säsongen fantastisk, den andra en besvikelse och den tredje en uppryckning. Nu råkar jag tillhör en minoritet som gillade även den andra, men troligen är den tredje vändan med Mahershala Ali som mordutredare i tre tidsplan mer i linje med vad vi såg från början. Och visst var det rafflande den här gången också.

 

Hedersomnämnanden, exempelvis om serier där jag ligger efter i schemat, men som förtjänar en puff. Eller som har sina brister men ändå är speciella i någon mening:

The Looming Tower (Amazon Prime). Strängt taget släpptes väl den här miniserien 2018, så den får husera här bland hederspriserna. Jakten på terrorister är intensiv i slutet av 1990-talet, men det vore lättare om underrättelseorganen vågade dela information med varandra. Det gjorde de inte alltid och resultatet är redan känt. Skildringen av misslyckandet är mer spännande än vad man kanske kunde förledas tro.

 

Tillsammans i den goda kampen? Och vad är det goda? ”The Good Fight” ger inte enkla svar på alla sådana frågor. Credit: hbonordic.com

The Good Fight (HBO). Ganska rappt betade jag av de två första säsongerna om livet på en advokatbyrå i Chicago. Just det, advokater. Är de fortfarande intressanta och relevanta? Ja, i det här fallet. Tredje och senaste rundan är nyss påbörjad.

Falsk identitet (SVT Play). Upptäckte den här franska sofistikerade spionserien sent och är inte helt uppdaterad, men Mon Dieu eller vad? Den ska ses.

The Good Place (Netflix). Och vi har väl hunnit av de två säsonger som hittills blivit tillgängliga på Netflix i Sverige. Och det är sant, skildringen av livet efter detta med sådan spänstig kombination av filosofi och flärd och tvära kast mellan komedi och existentialism kan rekommenderas.

Big Little Lies (HBO). Något i den andra säsongen kändes mer abrupt och ofärdigt än nödvändigt, men Meryl Streep…Alltså, svärmodern från gehenna. Kanske den mest, utan att vara bevisbart kliniskt ondskefull, skrämmande karaktären på TV överhuvudtaget under 2019.

Jett (HBO). Carla Gugino utför delikata och inte särskilt lagliga uppdrag åt ljusskygga klienter, samtidigt som vi lär oss mer och mer om varför hon är som hon är och varför hon gör det hon gör. Vanskligt, vildvuxet och kan väcka ett otal invändningar på flera plan – men farligt vanebildande.

What We Do in the Shadows (HBO). Serieversionen av en rolig vampyrkomedi från Nya Zeeland. Avig men lämpad för vissa humör om inte annat. 

Los Espookys (HBO). Kanske borde jag repetera motiveringen från ovan. Och definitivt se fler avsnitt. Någon gång.

Scandal. Det har blivit en vana att jag klämmer någon säsong av den här såpan på steroider när vi är på semester i Mexiko. Där finns den på Netflix, inte här. Är den bra? Oklart. Men kan vara väldigt vanebildande i perioder.

Jack Ryan (Amazon). Terror. Visst är det härligt? Rätt habil första säsong från 2018. Inte hunnit med den andra än. 

Watchmen (HBO). Hyllad av många. Återkommer när jag sett fler än ett par avsnitt. Finns klar potential.

Succession (HBO). Jo, jag börjar förstå att det är det här som händer nu. Det nya familjedramat som man ska följa. Och till slut har jag börjat, men hittills inte kommit längre än en bit in i första säsongen. Vi får se vart det leder.

The Handmaid’s Tale (HBO). Två synnerligen starka säsonger följdes av en tredje, där jag fastnat någonstans i mitten och inte riktigt vet vad jag ska tycka. Kanske kränger de fram en sinnesvidgande säsong även ur detta. Eller har de dragit ut konceptet längre än det höll för?

Britannia (HBO). Galenskaperna är igång igen. Det jag sett av andra säsongen hittills ser ut att fortsätta på den tidigare inslagna linjen, som kanske bäst sammanfattas med en guilty pleasure-stämpel.

City on a Hill (HBO). Vad hände? Det började bra och det är mycket möjligt att det fortsätter så också. Själv lade jag den åt sidan för ett tag, men känner mig nödgad att fortsätta någon gång igen inom en snar framtid.

Decenniets bästa TV-serier enligt russin.nu

– Kom tillbaka. Allt förlåtet! Du har alltid en plats vid min sida – och inte minst på russins decennielista!
Photo Credit: hbonordic.com

Det måste göras. Annars gör någon annan det. Ja, troligen har flera andra redan gjort det och kommer att göra det innan året är slut. Och decenniet. Nu är det ju på väg att avslutas och gå över i nästa. 10-talet. Åren 2010-2019 när så mycket hände i världen (som det brukar göra) på gott och ont. Tack och lov skapades samtidigt en mängd värdefull musik, film, litteratur och inte minst TV-serier. För första gången har nu redaktionen på russin.nu röstat fram sina favoriter bland de TV-serier som producerats under ett decennium. 

Vem vann? Vilka kom med i övrigt? Svaren finns alltså på russin. Där finns även recensioner av  ”Game of Thrones”, ”The Americans”, ”The Walking Dead”, ”Penny Dreadful”, ”Narcos”, ”Breaking Bad” och flera andra skapelser som huserar på listan eller får ett hedersommämnande. Konkurrensen var nämligen hård. Och då har vi ändå inte hunnit se allt som borde ses. För ärligt talat, ingen kommer ens i närheten av det…

 

Några rader om den där följetongen som tog slut i veckan. Den med drakar, troner och intuitivt inspirerade initialer…

 

Systrarna Stark i samspråk i samband med ett av flera avgörande moment under slutsträckan av ”Game of Thrones”. Photo Credit: Helen Sloan/HBO

Obs! Inlägget innehåller formuleringar som förmodligen kan karakteriseras som spoilers, åtminstone delvis, vad gäller Le Grand Dénouement av en nyligen avslutad TV-serie vars titel kan översättas med ”Tronspelet”.

”Glad att det är över, så lämna mig i fred…” Någon som kommer ihåg Ratata à la 1989 – var det väl? Det har varit en odyssé utöver det vanliga och skapar nu en smula separationsångest, men samtidigt är det också någonstans… Skönt att det är över. ”Game of Thrones” gick i mål i veckan efter att ha skapat lika många kontroverser under de sista veckorna som under resten av resan totalt. Om jag tillåts överdriva bara en aning. Egentligen borde man vänta med sitt slutomdöme några månader, men som alla andra hugna spekulanter måste vi på russin.nu givetvis lägga till våra analyser medan spisen är som hetast och den kollektiva krisbearbetningen ännu pågår. Hur många kräver professionell terapeutisk behandling efter finalavsnitten? Och hur många är bara allmänt…arga? Två recensioner med med delvis samstämmiga slutsatser, men inte helt eniga om helhetsintrycket, finns nu i alla händelser alltså på russin. Själv tillhör jag för övrigt inte alls de kritiskaste kritikerna i sammanhanget, sagt som föraning eller förvarning.

Firma Euron & Cersei, en politisk resonemangsrelation som kan symbolisera lite vad som helst i historien eller samtiden. Photo Credit: Helen Sloan/HBO

Mitt eget försök till förutsägelse om utgången slog inte direkt in tillfullo, men något av andemeningen i den kanske ändå inte var helt ute och cyklade på tunn is i ogjort vatten. Om ni förstår – vilket ni är fullständigt förlåtna om ni inte gör. Apropå förutsägelser; några andra insikter slog mig i veckan: Två karismatiska eller åtminstone kommunikativt skickliga ledare med hängivna beundrare. Båda är blonda och har en del intressanta idéer om frisyrval. Båda har tendenser att raskt och utan omsvep avskeda medarbetare som inte är 100 procent lojala, under ganska dramatiska former. Men framförallt, att föra fram budskap som folk inte tar på bokstavligt allvar förrän de mycket konkret förverkligas… Och så initialerna: DT. Fler har förmodligen insett vart det barkade redan tidigare. Kanske ska jag googla det efter att ha skrivit klart det här inlägget. Var serien (och romansviten före det) profetiskt inspirerad från första början? Då återstår frågan som jag knappt vågar uttrycka explicit; Cersei – representerar hon någon regim i, säg, mellanöstern eller på koreanska halvön? I nuläget existerar, tro det eller ej, en del verkliga spänningar i världen, inte minst mellan de långvariga antagonisterna USA och Iran. Om de värsta scenarierna där går i uppfyllelse, kommer stormarna kring ‘Sagan om is och eld’ att te sig något mindre viktiga än de kan förefalla just den här veckan…

Av allt som sagts och skrivits om ”Game of Thrones” de senaste veckorna, här är några strödda lästips på sådant jag fann intressant av olika anledningar. Och ja, texterna är synnerligen spoiler-späckade: 

”Game of Thrones’ King’s Landing horror fittingly reveals what the show has always been about” / Andrew Prokop, Vox, 13 maj 2019

”Stop the nitpicking! This season of Game of Thrones is miraculous” / Luke Holland, The Guardian, 16 maj 2019

”In the end, Game of Thrones sings a song of ice, fire, and thematic consistency” / Myles McNutt, The AV. Club, 19 maj 2019

”The ’Game of Thrones’ Finale Was Doomed From the Start, and Maybe That’s Our Fault” / Tyler Daswick, Relevant Magazine 20 maj 2019

”Game of Thrones Surprisingly Sticks the Landing (With Help From the Beatitudes)” / Josh Pease, Think Christian, 20 maj 2019

”Daenerys Is Us: Good And Evil In Game of Thrones” / Erin Wathen, Patheos 20 maj 2019

”Valar dohaeris! Every Game of Thrones episode – ranked” / Sarah Hughes, The Guardian 21 maj 2019

”Cripples and bastards and broken things: Why the ”Game of Thrones” ending was nearly perfect / Amanda Marcotte, Salon 21 maj 2019

 

Finns det liv, finns det hopp – även för min ”Game of Thrones”-profetia?

Gendry & Arya. För evigt förbundna, men kanske inget kommande ‘power couple’. It’s complicated… Photo Credit: Helen Sloan/HBO.

Jo, jag vet. Drakdråp, djävulska gisslantaganden, diverse emotionella avsked och malplacerade moderna kaffekoppar. Det finns för närvarande ännu viktigare saker att dryfta kring de skälvande sista avsnitten av ”Game of Thrones”. Och – ja, här inkluderas en eller annan spoiler, fram till och med fjärde avsnittet av finalsäsongen. Till exempel angående mitt stalltips om att det blir outsidern Gendry som tar över tronen till slut. Han är fortfarande med i leken. Har tilldelats förtroendet att ta över ”Storm’s End” (om jag nu inte blandar ihop de festliga fästningarna) av drottning Daenerys – OK,inte av alla instanser sanktionerad regent över de sju rikena, men fortfarande med en del auktoritet på ena sidan skranket. Exakt hur seriöst menad är förutsägelsen om den anspråkslöse men trots allt blåblodige brännjärnsvirtuosens kommande upphöjelse? Låt oss säga, om den verkligen slår in så kommer jag att hävda att det var på fullt allvar hela tiden. Och fler verkar ha slagits av samma tanke, exempelvis en av programledarna för podcasten Game of Thrones Weekly, i regi av den starkt GoT-vurmande tidskriften Entertainment Weekly. Jag har inte lyssnat på den tidigare, men gav det en chans häromdagen och i senaste podleveransen rubricerad ”Misjudgment Day” luftas ungefär samma hypotes. Med tillägget att sensmoralen kanske rentav mynnar ut i konstaterandet att det här med monarki som maktbas har sina brister och något annat system kan vara ett tänkbart alternativ. Spännande… 

Relaterat: EW’s Game of Thrones Weekly podcast breaks down ’The Last of the Starks’ / 2019-05-06. Podcasten är även tillgänglig på vanliga plattformar i sammanhanget. Gendry-tipset infaller 20 minuter in i podisoden. 

Påminnelse: Samtliga tidigare säsonger av ”Game of Thrones” finns fortfarande recenserade på russin.nu. 

Slutspelet har börjat: En liten teori för den som är stark i tron…

Photo Credit: Helen Sloan/HBO

Ni kanske har hört ryktas att det var på gång nu. Eller att det faktiskt har startat. Början till slutet. Sista säsongen av ett epos som pendlat mellan is och eld – bokstavligen – under nästan ett decennium. Jag hyste i vintras något slags överoptimistisk föresats att se igenom samtliga de tidigare säsongerna från scratch som förberedelse, men har inte hunnit längre än en bit in på tredje säsongen. Och däremellan har det hänt en hel del. Recensioner av samtliga tidigare vändor kring tronspelet finns för övrigt på russin.nu samlade under temat ”Game of Thrones”.

Den närmaste tiden kommer vi att översköljas av podcastavsnitt, allehanda muntliga och skriftliga kommentarer, analyser och debattartiklar om hur detta mastodontverk motsvarar förväntningarna som byggts upp. Serien har inte riktigt samma prioriteringar som i början, det är uppenbart. Det har utvecklats mer åt fantasifullt, storstilat spektakel och visuellt bländande uppvisningar snarare än det medeltidsinspirerade melodrama med minnesvärda monologer, drabbande dialoger ackompanjerat av förhöjda fantasyinslag som vi såg först komma ut ur grindarna. Men jag vill i alla fall, som många andra, veta hur det slutar. De karaktärer som överlevt förtjänar vårt engagemang. Och det lär bli en del saftiga strider. Men vem ska ta över tronen till slut?

Stalltips? Ja, egentligen vet vi väl alla hur det blir. Den unge anspråkslöse herr Gendry. Ja, han smyger omkring i smedjan och försöker väcka så lite uppmärksamhet som möjligt, vis av erfarenheter sedan tidigare. Att ha kungablod i sina ådror kan ha sina risker. Men när alla andra tröttnat på territorialkonflikter eller helt enkelt rensats bort från banan, kommer han motvilligt att anta uppdraget att styra alla sju rikena, med Arya Stark som personlig livvakt (eller är det något mer på gång?) och Hot Pie som upphöjd hovköksmästare. Daenerys och Jon Snow vet inte vem av dem som har mest födslorätt till kronan och ser gemensamt fördelarna i det fria livet med regelbundna flygturer på drakryggar i stället för att vara fjättrad vid en obekväm tron inne i ett palats. De blir i stället entreprenörer i resebranschen och begår embryot till det som ska bli Westeros version av Ryanair som grundas om ett antal sekler i bästa (eller värsta) fall. Det tekniska framåtskridandet i George R.R. Martins värld har uppenbarligen inte tagit raskaste möjliga väg framåt, att döma av de historier som berättas om ursprunget av världsinnevånarna själva. Cersei inser till slut att en hel värld utan riktiga vänner är emotionellt utmattande och går i kloster på någon av de mindre öarna i marginalen. Sansa, Theon och Brienne med benäget bistånd av Tormund Jättedödaren anlägger ett ishotell någonstans norr om muren, med sightseeingturer i ’Formerly Known as Night King-land’. Rådgivare till kungen finns det ett antal visa (och mindre visa) personer att välja på, om de överlever kriget mot de odöda vill säga. Eventuellt kommer allt att utvecklas till en protosocialistisk kooperationsregering med allmän rösträtt och garanterad basinkomst. Eventuellt. 

Vadå högoddsare? Vi får väl se om halvannan månad.

Billions, Barry, Bodyguard och resten av det bästa på TV 2018

Du hinner inte se allt. Försök inte ens. Även under ett år utan ”Game of Thrones”… Det gäller de där som sysslar med TV-kritik på heltid och i än högre grad resten av oss, entusiaster eller normalkonsumenter. Men, till slut, här är mina personliga seriefavoriter från året som kallades 2018 inklusive information om var jag sett dem. Fjolårslistan finns här. De flesta citaten är från mina recensioner eller blogginlägg på russin.nu, dit också förekommande länkar leder. 

Spända möten. En specialitet i ”Billions”. Credit: hbonordic.com

1. Billions (HBO). ”…Och så får jag inte glömma att halva nöjet (eller åtminstone 37 procent), är att se hur jordens till synes klipskaste och mest framgångsrika filurer samtidigt kan vara så barnsliga, omogna och impulsiva intill självdestruktionens gräns. Det svänger fort om de flesta här. Och hela serien svänger. Nu mer än någonsin.”

2. La casa de papel (Netflix). ”Serieskaparna satsar hårt på att väcka nya frågor hela tiden och att testa gränserna både för trovärdigheten och hur vi som tittare kan tänkas reagera på oväntade vändningar. Och engagerande är det hela vägen fram till slutet. Eller delslutet. Eller…”

3. The Handmaid’s Tale (HBO). ”Livet i diktaturen fortsätter vara fullt av bedrövelse men fortfarande motsägelsefullt. Människorna i den liksom relationen mellan dem förändras ständigt. ”The Handmaid’s Tale” räknas väl allmänt som en av de allvarligaste och mest tungsinta serierna på marknaden just nu, samtidigt som den bjuder på återkommande inslag av absurd humor mitt i allt”

4. Killing Eve (HBO). ”Det samlade persongalleriet i ”Killing Eve” har överhuvudtaget en tendens att överraska hela tiden. Liksom handlingen i stort. Snart står det klart att lite vad som helst verkligen kan hända. Och att tonläget kommer att fortsätta skifta mellan svart komedi, över potentiell parodi på polisiär dramatik till ren och skär rysare.”

5. Barry (HBO). ”På något sätt lyckas man balansera den galghumoristiska grundtonen med ett underliggande lager av allvar. Det är motsägelsefullt men kanske symtomatiskt för mänsklighetens tillstånd att ha så roligt åt en serie där vi så regelbundet luras att skratta på fel ställen. Och där även den tjetjenska maffian tillåts vara skojfriska på sina egna villkor. Är det en aning spännande också? Jo.”

Spända möten. En specialitet i ”Westworld”. Credit: hbonordic.com

6. Westworld (HBO). ”Visuellt, arkitektoniskt, ljudläggningsmässigt och allt det där andra runtomkring – där ligger ”Westworld” i bräschen. Estetiskt fantasifullt, ibland medvetet kliniskt men samtidigt ständigt ögonfägnande och livfullt. Ett allkonstverk i sig självt. När det gäller berättandet är det visst tillåtet att ställa sig frågan om de skruvar allting ett eller några varv för mycket. Men det är aldrig mindre än intrigerande och tankeväckande.”

7. Bodyguard (Netflix). Isande spänning, kallhamrad korruption och en stad där ingen litar på någon annan. Helheten håller. Alla idéer är inte nya. Allt kanske inte håller streck rent logiskt heller om man börjar skärskåda det alltför noggrant. Men verkligheten ska ju överträffa dikten. Och ”Bodyguard” pressar det mesta de kan ur sina bekanta beståndsdelar. 

8. Jane the Virgin (Netflix). Den är rätt charmerande. Enklast uttryckt en pastisch på såpagenren men väldigt självmedveten och full av små gimmicks. Helt enkelt underhållande och ofta upplyftande i all sin skruvade leklusta.

9. The Alienist (Netflix). ”En deckargåta i gotisk anda med ett snabbt och effektivt stämningsskapande. En smula teatraliskt och dramaturgiskt tillrättalagt, jo. Men något fångar mig ganska omgående och får intresset att uppehålla sig. Serien är lagom pretentiös och har en påfallande precision i det den vill uppnå. Makaber utan att vara sjukligt exploaterande, med tanke på vad den skildrar.”

Ett avslappnat leende vid lägerelden. Fullständigt otypisk scen från ”Trust”. TRUST©2018 FX Productions, LLC. All rights reserved. Credit: hbonordic.com

10. Trust (HBO) ”Helheten är stark och inte minst avslutningen kombinerar förtätad spänning med tankeväckande reflektioner kring vad som får världens hjul att snurra.”

11. The Americans (Netflix). Femte säsongen lyfte inte högst hittills, men sviten om sovjetiska superspioner i USA under 1980-talet har hållit oförskämt hög standard i flera år – och den sista vändan som förhoppningsvis dyker upp i Sverige snart, ryktas vara i stort sett fantastisk. 

12. Bosch (HBO). ”Serien kan vara väldigt subtil – och brutal. Men den är väldigt sällan utstofferande våldsam. Berättelsen är det viktiga.” 

 

Bubblare & hedersomnämnanden: Mayans MC (HBO), Berlin Station (HBO), La casa de las flores (Netflix), One Day at a Time (Netflix), Collateral (Netflix), Oregerlig (Netflix), Britannia (HBO), Homeland (SVT), Altered Carbon (Netflix), The Deuce (HBO), The Last Post (SVT).

Avdelningen ’sett alldeles för lite hittills, men hoppas ändra på det snart’: Maniac (Netflix), Haunting of Hill House (Netflix), Sharp Objects (HBO), Narcos Mexico (Netflix).

Vad säger ”Westworld” om verkligheten?

Ja, hur hamnade vi här egentligen? Och vem slog på den skräckkabinettsröda spotlighten? Simon Quarterman och Thandie Newton gör två av rollerna i den välbefolkade följetongen ”Westworld”. Credit: hbonordic.com.

Vem är du egentligen och hur mycket styr du din egen livsberättelse? Det är en av många frågor som direkt eller indirekt ställs i den fascinerande, inte sällan förvirrande och stundtals rent sinnesvidgande science fiction-serien ”Westworld”, vars andra säsong för en tid sedan gick i mål på HBO Nordic. Nu har jag efter viss möda rafsat ihop ett slags recension, om inte annat för att sammanfatta intrycken av en story som efter två säsonger inte precis blivit enklare att sammanfatta och analysera. Men sevärd är den. Om ni frågar mig. Andra åsikter existerar bevisligen. På russin.nu finns nu i alla händelser recensioner uppe av den andra säsongen, liksom sedan tidigare den första i samma serie. Som troligen är tänkt att fortsätta, men som det verkar först någon gång anno 2020. Typ. Tills vidare… Finns redan mycket att begrunda, inte minst på ett existentiellt plan.

Mer basfakta om ”Westworld” kan (som så ofta i TV-sammanhang) inhämtas på Internet Movie Database. Även känd som, kort och gott, IMDb.