Några rader om den där följetongen som tog slut i veckan. Den med drakar, troner och intuitivt inspirerade initialer…

 

Systrarna Stark i samspråk i samband med ett av flera avgörande moment under slutsträckan av ”Game of Thrones”. Photo Credit: Helen Sloan/HBO

Obs! Inlägget innehåller formuleringar som förmodligen kan karakteriseras som spoilers, åtminstone delvis, vad gäller Le Grand Dénouement av en nyligen avslutad TV-serie vars titel kan översättas med ”Tronspelet”.

”Glad att det är över, så lämna mig i fred…” Någon som kommer ihåg Ratata à la 1989 – var det väl? Det har varit en odyssé utöver det vanliga och skapar nu en smula separationsångest, men samtidigt är det också någonstans… Skönt att det är över. ”Game of Thrones” gick i mål i veckan efter att ha skapat lika många kontroverser under de sista veckorna som under resten av resan totalt. Om jag tillåts överdriva bara en aning. Egentligen borde man vänta med sitt slutomdöme några månader, men som alla andra hugna spekulanter måste vi på russin.nu givetvis lägga till våra analyser medan spisen är som hetast och den kollektiva krisbearbetningen ännu pågår. Hur många kräver professionell terapeutisk behandling efter finalavsnitten? Och hur många är bara allmänt…arga? Två recensioner med med delvis samstämmiga slutsatser, men inte helt eniga om helhetsintrycket, finns nu i alla händelser alltså på russin. Själv tillhör jag för övrigt inte alls de kritiskaste kritikerna i sammanhanget, sagt som föraning eller förvarning.

Firma Euron & Cersei, en politisk resonemangsrelation som kan symbolisera lite vad som helst i historien eller samtiden. Photo Credit: Helen Sloan/HBO

Mitt eget försök till förutsägelse om utgången slog inte direkt in tillfullo, men något av andemeningen i den kanske ändå inte var helt ute och cyklade på tunn is i ogjort vatten. Om ni förstår – vilket ni är fullständigt förlåtna om ni inte gör. Apropå förutsägelser; några andra insikter slog mig i veckan: Två karismatiska eller åtminstone kommunikativt skickliga ledare med hängivna beundrare. Båda är blonda och har en del intressanta idéer om frisyrval. Båda har tendenser att raskt och utan omsvep avskeda medarbetare som inte är 100 procent lojala, under ganska dramatiska former. Men framförallt, att föra fram budskap som folk inte tar på bokstavligt allvar förrän de mycket konkret förverkligas… Och så initialerna: DT. Fler har förmodligen insett vart det barkade redan tidigare. Kanske ska jag googla det efter att ha skrivit klart det här inlägget. Var serien (och romansviten före det) profetiskt inspirerad från första början? Då återstår frågan som jag knappt vågar uttrycka explicit; Cersei – representerar hon någon regim i, säg, mellanöstern eller på koreanska halvön? I nuläget existerar, tro det eller ej, en del verkliga spänningar i världen, inte minst mellan de långvariga antagonisterna USA och Iran. Om de värsta scenarierna där går i uppfyllelse, kommer stormarna kring ‘Sagan om is och eld’ att te sig något mindre viktiga än de kan förefalla just den här veckan…

Av allt som sagts och skrivits om ”Game of Thrones” de senaste veckorna, här är några strödda lästips på sådant jag fann intressant av olika anledningar. Och ja, texterna är synnerligen spoiler-späckade: 

”Game of Thrones’ King’s Landing horror fittingly reveals what the show has always been about” / Andrew Prokop, Vox, 13 maj 2019

”Stop the nitpicking! This season of Game of Thrones is miraculous” / Luke Holland, The Guardian, 16 maj 2019

”In the end, Game of Thrones sings a song of ice, fire, and thematic consistency” / Myles McNutt, The AV. Club, 19 maj 2019

”The ’Game of Thrones’ Finale Was Doomed From the Start, and Maybe That’s Our Fault” / Tyler Daswick, Relevant Magazine 20 maj 2019

”Game of Thrones Surprisingly Sticks the Landing (With Help From the Beatitudes)” / Josh Pease, Think Christian, 20 maj 2019

”Daenerys Is Us: Good And Evil In Game of Thrones” / Erin Wathen, Patheos 20 maj 2019

”Valar dohaeris! Every Game of Thrones episode – ranked” / Sarah Hughes, The Guardian 21 maj 2019

”Cripples and bastards and broken things: Why the ”Game of Thrones” ending was nearly perfect / Amanda Marcotte, Salon 21 maj 2019

 

Annonser

Dör alla musiker vid 27?

Kort sagt: Nej, det gör de inte. Vad? Inte? Jo, det finns faktiskt folk som forskar om det här. Som Dianna Theodora Kenny, musik- och psykologiprofessor vid universitetet i Sydney, Australien. Hon har studerat 12 665 döda musikanter som avled mellan 1950 och 2014 och noterat den statistiska förekomsten av orsaker som mord, självmord och olyckor. Exempelvis. Tydligen är artister lite mer benägna än ‘vanliga’ människor att gå in i evigheten på lite mer dramatiska vägar.

Dessutom har professor Kenny skärskådat myten om ”Klubb 27”; alltså den mängd musiker som ska ha somnat in för gott vid 27 års ålder. Dit räknas bland andra Kurt Cobain, Jimi Hendrix och Amy Winehouse. Dock visar de tillgängliga siffrorna att fler i branschen dött vid 28 års ålder – de flesta av dessa var bara inte lika berömda och mytomspunna som 27-orna. Och den vanligaste dödsåldern är tydligen 56 år. Vilket, om jag tolkar informationen rätt ändå är lite tidigare än det borde vara, eller?

Och så var det frågan om genrer: vilken är farligast? Ja, störst risk att mördas har hip-hoparna, medan blues-, jazz- och countryartister verkar drabbas oftare av hjärtsjukdomar och cancer. Mest sannolika att råka ut för en allvarlig olycka (inklusive krascher och överdoser) är de kreatörer som verkar inom punk och metal. Uppenbarligen är självmord oproportionellt vanligt just i metalgenren också. Minst självmordsbenägna? Gospelgubbar- och gummor.

Ja, ämnet har en morbid anstrykning, medger Michael Hann, författaren till den artikel i engelska The Guardian från vilken jag tagit lejonparten av den här informationen. Och dem av oss som fascineras av det här fenomenet (som jag själv) bör naturligtvis idka en smula självrannsakan. Plötsligt drar jag mig till minnes hur jag och en kurskamrat på en bibellinje (just det) på en folkhögskola för nu mer än 20 år sedan ordnade frågesporten ”knark eller krasch” på en klassfest eller dylikt, med fokus på just hur kända artister avlidit; genom drog- eller motorfordonsrelaterade olyckor? Idén var i sin tur inspirerad av en scen ur Alan Parkers ljuvliga soul- och vårardrama ”The Commitments” från 1991. Klarar ni förresten frågan om i vilken kategori Elvis Presley hör hemma? Facit finns längst ner, efter texten…

Apropå filmer och rockmyter: har ni inte sett fejkdokumentären ”Spinal Tap” från 1984 ska ni givetvis göra det snarast. Om inte annat, så för filmens löpande gag kring rocktrummisars omvittnade (men möjligen överskattade) förmåga att avlida under oklara omständigheter. Recension finns på russin.nu.

 

Relaterad artikel: ”Do musicians die young? The truth about the 27 club” av Michael Hann /The Guardian, 2 april 2015

 

Facit: Kuggfråga. Det är ju fortfarande inte 100 procent klarlagt att Elvis verkligen är död. Han kan ju vistas på någon annan planet i exil, exempelvis.