Maktspelare, falskspelare och schackspelare – Bäst på TV 2020

Varför så dyster? Elle Fanning leder ensemblen (och revolutionen) i ”The Great” – en av 2020 års grejtaste serier. Foto: Nick Wall/Hulu. Credit: hbonordic.com

Förvånansvärt nog fortsatte de komma under hela året. Nya TV-serier. Och nya säsonger av redan existerande, trots att så mycket i världen verkade ställas in. Jo, det mesta av scenerier och samspel framför kameran fanns förmodligen redan graverat och väntade på redigering… Men ändå. 2020 var inte bara ett normalt år när det gäller publiceringstakt i sammanhanget, utan verkade i perioder snarast hyperaktivt. Kommer vi att se en backlash under 2021? I vilket fall, det var svårt att hinna med allt. Och
kanske prioriterade jag själv (eller jag och min fru, i de fall vi sammanstrålade i soffan) serier som betonade underhållningsvärde framför de mest inträngande, betungande och konstnärligt högtstående verken.
Om någon skulle väcka sådana invändningar mot den här sammanställningen, är jag kanske inte kapabel att argumentera emot alltför högljutet.

Just nu, i slutet av januari 2021 ser min personliga rangordning av dramatiserade TV-serier under 2020 ut så här, med ett flertal citat ur och länkar till relevanta recensioner eller blogginlägg på russin insprängda. Samt referenser till aktuell TV-plattform. Here we go… 

1. Falsk identitet (SVT). ”Falsk identitet” har den konsekventa, eftertraktade förmågan att vara både rafflande och samtidigt nästan rogivande. All den där noggrannheten och dialogerna som förklarar komplicerade sammanhang, men där du aldrig har riktigt hela bilden, bygger frekvent upp mot olidligt spännande sekvenser. ” (ur min recension av femte säsongen på russin.nu, 2020-10-31)

2. The Great (HBO Nordic). ”Passion och perversion. Inte nödvändigtvis bokstavligt sanna händelser kan innehålla en hel del sanning. Och lärdomar, samtidigt som det är ruskigt underhållande. Svartsynt men inte komplett cyniskt, obehagligt och oförutsägbart men med något slags hopp om förändring.” (ur recension på russin 2020-07-02) 

3. Perry Mason (HBO). ”Genomgående tendenser som blir tydligare och tydligare är jakten på respekt. Att få den, förtjäna den och att kunna respektera sig själv. Att hitta sitt kall. Att sanningen på något sätt ska göra dig fri.” (russin, 2020-09-05)

Anya Taylor-Joy äger brädet (och bildrutan) i succésagan ”The Queen’s Gambit”. © Phil Bray/NETFLIX 2020.

4. The Queen’s Gambit (Netflix). ”Har det någonsin producerats en TV-serie så här fokuserad och fixerad vid schackets mysterier förut? Här är det givetvis vanskligt som total amatör att förstå precis vad de sysslar med. Och nästan lika svårt att svara på om vi verkligen lär oss någonting om schackspelets principer och strategier eller bara tror att vi gör det. Men likafullt är det fascinerande.” (2020-12-23)

5. Narcos: Mexico (Netflix). ”Modern historia, alltså. Och ödesdrama. Serien har haft den karaktären sedan starten. Och det blir inte mindre nu av det personliga, hur karaktärer konfronterar varandra och man lockas sympatisera med framträdande personligheter på båda sidor lagen. Åtminstone kan vi förstå deras motivationer och dras in i de interna konflikterna både inom lagväsendet och drogkartellerna.” (säsong 2, recenserad 2020-03-15)

6. Killing Eve (HBO). ”Killing Eve” må ha haft svängdörrar i produktionen och de huvudansvariga för inriktning och manus tycks skifta från säsong till säsong, men tonen har hittills hållit sig förvånansvärt konstant. Och det första avsnittet av tredje säsongen slår an samma tangenter som tidigare. Blandningen av det groteska, det vardagliga och sarkastiska. Livets våldsamma skola i en skrattspegel (eller något liknande ett småleende) men där många bär på synlig sorg.” (säsong 3 recenserades 2020-06-14)

Nej, så här glad och uppsluppen är inte alltid stämningen i ”Stateless”. © Ben King/NETFLIX 2020

7. Stateless (Netflix). ”Desperata människor som gör desperata saker i desperation. Utsliten stressad personal med otacksamma uppgifter och som börjar tappa greppet. Interna stridigheter mellan departement och skuldbeläggande när något går snett. Karriären kontra familjen. Familjer som splittras, inte bara bokstavligen under flykten utan av andra orsaker drivs isär. Psykologiska trauman som kommer upp till ytan. De förhärdade kontra de som har svårt att klara av sina uppgifter. Det är mycket som ska med här. Och ”Stateless” lättar sällan på trycket. Den kräver sin tribut.” (miniserien recenserades 2020-10-04)

8. The Boys (Amazon Prime Video). ”Det finns mycket mer man skulle kunna diskutera i detalj. Men i korta drag: om du gillade den första säsongen och vill ha mer av samma vara – ibland mer i kubik av detsamma – så borde du inte bli besviken när den här uppföljande vändan når sin explosiva, men inte helt världsavgörande final. Det ser ut som om de skulle kunna ha mer att berätta. Med tanke på omständigheterna detta pandemiår kanske det företaget dröjer. Den som lever och har alla nödvändiga lemmar i behåll efter det här får se.” (blogginlägg om andra säsongen, 2020-11-27)

Civiliserat samtal i köket. Inte den mest representativa scenen från ”Lovecraft Country”, men den är åtminstone förhållandevis familjevänlig. Credit: hbonordic.com

9. Lovecraft Country (HBO). ”Men efter den första timmen vet även resten av oss att den här kistan kan innehålla nästan vad som helst. Modern historia, mänskliga motsättningar, psykologi och ren terror. Snyggt och stämningsfullt iscensatt, med ett visst inbyggt behov av tålamod för att tränga in i huvudkaraktärernas personligheter och allmänna känslotillstånd. Och så alltså högoktanig horror i halsbrytande tempo och tappning ovanpå allt. När väl regelboken skrivits om och nya världar öppnat sig fortsätter det med mer i samma stil. Efter mörkrets inbrott kan vad som helst hända. De berörda trakterna är både högst ogästvänliga och samtidigt ibland oväntat inbjudande. Och varför drabbas några i den äventyrliga trion av minnesförlust efter de mest fasaväckande händelserna? Mardrömmen och mysterievandringen har bara börjat.” (recension 2020-12-19)

10. Devs (HBO). ”Devs” har flera nästan motstridiga kvaliteter. Skrämmande, inspirerande, överraskande och ibland paradoxalt rogivande. Intrigen kan tyckas röra sig i snigelfart långa sträckor för att sedan explodera i något. Oftast otrevligt. Den formulerar hisnande tankegångar och fixerar sig sedan vid väldigt vardagliga företeelser, sedan tillbaka ut i det outgrundliga och svävar hela tiden på målet kring vad som är ont och gott och om de som till synes gör ont här gör det av en god anledning eller inte. Man kan även skönja den bekanta känslan av att en eller annan rollfigur lite i utkanten rimligtvis måste vara viktigare än han eller hon till synes verkar vara. Och till slut måste det antingen bekräftas eller avfärdas.” (recension av miniserien 2020-05-09)

Inte perfekt, men ändå intressant. Natalie Dormer spelade fler än en roll i ”Penny Dreadful: City of Angels”. Foto: Justin Lubin/SHOWTIME. Credit: hbonordic.com

Bubblare och annat nämnvärt: Fargo (HBO, fjärde säsongen), Billions (HBO, halva (?) femte säsongen sänd hittills), Homeland (sista säsongen på SVT), The Good Fight (HBO, fjärde säsongen) La casa de papel (Netflix, säsong 4…typ), Hunters (Amazon), Messiah (Netflix), Penny Dreadful: City of Angels (HBO), Upload (Amazon), Avenue 5 (HBO), Bosch (säsong 6 – Amazon/HBO) – samt ytterligare några serier jag bara hunnit påbörja hittills men visar viss potential… 

…och här är fjolårets ranking. Förresten, då hade jag inte hunnit se ”Unbelievable” (Netflix) och ”The Morning Show” (Apple TV+) som båda kunde ha kvalat in på den listan. Särskilt ”Unbelievable”. 

 

RELATERAT: En engelskspråkig variant av artikeln finns redan ute på Cast Against Hype.

Tronspel, tabun och trädgårdar av brons – Årets TV-serier 2017

Till slut så… Det här skulle ju ha blivit klart för i alla fall en månad sedan, men livet bjuder andra plikter också. Och varje årsskifte kräver en sådan här sammanställning, om inte annat bara för min egen personliga dokumentation. Med information om via vilken distributionskanal jag själv sett serien ifråga, samt länkningar till i förekommande fall publicerade recensioner eller blogginlägg på russin.nu. Förra årets lista finns för övrigt också tillgänglig för den som så önskar. 

The Väry Bäst of the Bunch:

Max Minghella och Elisabeth Moss kontemplerar sakernas tillstånd i ”The Handmaid’s Tale”. Credit: hbonordic.com

1. The Handmaid’s Tale (HBO). Framtiden är mörk, om man får tro detta. Men nutiden fortsätter vara ljus, i alla fall om man ser till TV-dramatik.

2. Taboo (HBO). Det borde inte ha varit möjligt. Bygga något så spännande om en så skum figur. Men det fyllde en del av tomrummet efter ”Penny Dreadful”, trots att det finns avgörande skillnader dem emellan, såväl i stilistik som storytellingteknik.

3. The Garden of Bronze (HBO). Jaså, har ni missat den? Argentinsk thriller om försvunnen flicka i ett fall som bara blir mer och mer motsägelsefullt.

4. Billions (HBO). Pengar och makt. En smula sex. Och så smart, så lustfyllt listigt levererat, även under andra säsongen.

5. Big Little Lies (HBO). Miniserie som kanske, möjligen har en fortsättning på lut. Vem vet. Ett antal kvinnor och Alexander Skarsgård intrigerar i välmående villasamhälle vid kusten. Inte fullt så välmående på alla plan, visar det sig.

Syskon som håller ihop och vått och torrt – eller inte? Cersei och Jaime Lannister (Lena Headey respektive Nikolaj Coster-Waldau konspirerar i ”Game of Thrones”. Credit: hbonordic.com

6. Game of Thrones (HBO). Alltjämt störst och ståtligast, kanske inte i nuläget allra bäst, men ändå oumbärligt. Vem vinner? Vem dör? Hur slutar slaget mellan isdraken och dess hetare syskon? Frågorna är många inför den sista säsongen som ingen verkar veta exakt när den kommer.

7. Black Sails (HBO). Här är det slut. Och de (host) seglade i hamn med värdigheten i behåll, TV-historiens kanske mest ambitiösa (men inte mest lättnavigerade) piratepos någonsin.

8. The Americans (Netflix). Så stabilt spännande. Det senaste vi sett i Sverige var kanske inte den absolut starkaste säsongen så här långt, men det fortsätter vara en av de där följetongerna som jag inte klarar mig utan.

9. Homeland (SVT). De balanserar alltid på en skör tråd. Ska det bli djupt fascinerande eller för tillspetsat och trovärdighetsutmanande för sitt eget bästa? Ibland både och. Men jag fastnar där ändå, om och om igen för varje ny runda. Och kan tydligen inte få nog.

10. Narcos (Netflix). Lyckades starta om på nästan ny kula utan Pablo Escobar och den amerikanske agent vi lärt känna som ledsagare genom spaningarna efter den förstnämnde.

11. Fargo (HBO). Tillbaka till 2000-talet igen efter den vidunderliga andra 1970-talsvändan häromåret. Inte samma aha-effekt som då, men skruvat så det räcker med Ewan McGregor som högst oeniga tvillingbröder.

12. Orphan Black (Netflix). Ännu en snygg målgång efter en vindlande resa.

13. The Expanse (Netflix). Den har virvlat runt i universum två säsonger nu, men hur ska jag sammanfatta dess storhet såsom snärtigast? Jag får nöja mig med att få rymdoperor sedan ”Battlestar Galactica” har hållit mig på halster som den här.

14. Jane the Virgin (Netflix). Genremedveten om än oklar över vilken genre den egentligen tillhör. En såpa? Väldigt självreflekterande sådan, och ofta väldigt kul. Och allvarlig. Och kanske nödvändig i destruktiva tidevarv såsom de innevarande.

15. Mindhunter (Netflix). Småtrevliga samtal får vi leta efter någon annanstans, men den här möjligen halvt verklighetsbaserade studien i hur FBI utvecklade sina tekniker för att komma åt de där mördarna som inte passade in i några tidigare kända mönster, är dels inte det man skulle kunna tro att det är. Åtminstone betydligt mycket mer lågmält rafflande än konceptet kan ge sken av.

 

Bubblare & hedersomnämnanden:

Oregerlig (Netflix). Mexikansk politisk thriller som skruvar upp temperaturen till kokpunkten, på gott och ont, men mest på gott.

Ozark (Netflix). Ska man bry sig om hur det går för den här familjen som flyr ut på vischan för att tvätta pengar? Ja, när man väl börjat är det svårt att sluta undra.

Godless (Netflix). Lite långsam men absolut intresseväckande inledning. Återkommer när jag sett hela miniserien med sin postmoderna blick på vilda västern.

Club de Cuervos (Netflix). Intriger, allmänt kaos och svajig syskonkärlek i denna mexikanska fotbollssåpa som gått ett par säsonger nu.

Santa Clarita Diet (Netflix). Kannibalkomedi i den välansade villaförorten. Ojämn? Antagligen, men ofta rått men hjärtligt underhållande.

Bloodline (Netflix). Nej, att knyta ihop den här dystra familjesagan blev aldrig riktigt så lyckat som att dra igång förvecklingarna för tre år sedan. Manus tycktes tappa målinriktning, men väldigt välspelat var det ända in i väggen.

 

Storebror ser dig. Men vem spanar mest på vem egentligen? Richard Armitage har en ledande roll i ”Berlin Station”. Credit: hbonordic.com

Berlin Station (HBO). Förtjänar mer än att avfärdas som fattigmans-”Homeland”. Spionintriger på tysk mark med tvehågsna amerikanska agenter i centrum.

La casa de papel (Netflix). Spanskt gisslandrama som jag och min fru följt ungefär halvvägs hittills. Kan de hålla den här spänningsnivån till slut, så vore det väldigt imponerande.

Bosch (HBO). Pålitlig old school-polisdramathriller som pendlar mellan stordåd och lite mer ordinär spänning, men hittat ett vinnande recept.

Snowfall (HBO). Kräver en del koncentration för att komma in i myllret av människoöden, men skildringen av 1980-talets narkotiska bransch är lovande så långt jag sett fram till nu.

Better Call Saul (Netflix). Oh. Här ligger jag verkligen långt efter, inser jag. Men någon gång ska jag väl komma ikapp. Den är ju bra. Men ibland påfrestande på grund av protagonistens problematiska personlighet.

The Path (HBO). Gillade verkligen första säsongen. Andra vändan av sektdramat har jag inte hunnit se lika mycket av, men förhoppningsvis fortsätter den fördjupa sig i existentiella bryderier, gruppdynamiska processer och oförutsägbara händelser.

American Gods (BluRay). Visuellt nästan oanständigt spektakulärt, av det lilla jag sett. Jag måste verkligen ta tag i resten av sagan snart…

Vikings (HBO). Då och då får jag ett ryck och hugger in på några avsnitt av detta lilla kvasihistoriska ‘guilty pleasure’. Men jag är inte riktigt framme vid senaste säsongen ännu.

Star Trek Discovery (Netflix). Har aldrig varit en äkta ‘trekkie’ men attraheras ändå av det mer nydanande upplägget här. Om det nu är nydanande. Mitt perspektiv är begränsat när det gäller detta av många så omhuldade universum.

The Deuce (HBO). Visst är den full av personligheter som väcker intresse och visst är miljöteckningen av ett neddekat New York à la tidigt 1970-tal nästan perverst intagande. Och visst är den lite långsammare än den skulle kunna vara. Men det är ju David Simons baby. Tålmodighet kan vara en dygd…

 

”The Leftovers” – är det i själva verket 2000-talets hittills viktigaste TV-drama alla kategorier? Fråga inte mig – än. Återkommer i ärendet. Credit: hbonordic.com

…och så ett sista speciellt omnämnande till ”The Leftovers”. Ingen lättsmält historia och själv har jag bara betat av en hel säsong samt inledningen av den andra. Nu ska projektet vara avslutat i och med den tredje och sista rundan under året som gick. Vad de återkommande hyllningskörerna från extremt entusiastiska följare beror på, det börjar jag i alla fall få ett grepp om nu. Den goda nyheten: jag har troligen mer monumentalt mästerstycklig TV att se fram mot. 

Kalla krig, kalla klimat och kokainkungar – Årets TV-serier 2015

Det finns för mycket att välja mellan. Och samtidigt kan man känna en övermättnad. Att följa en TV-serie i vått och torrt är mer av en investering, ett åtagande än att lägga några timmar på en enskild film. Och att alltid vara uppdaterad med de senaste avsnitten är en utmaning för dagspendlande förvärvsarbetare. Det är mycket annat som ska hinnas med också.

Dramatiska formkurvor går upp och ner. Tillgång till rätt kanaler med möjligheter att se det man önskar när man så önskar, spelar in. Men, med beaktande av en och annan reservation i förbifarten, här är de bästa aktuella dramatiserade TV-serierna just nu. Tycker jag. Ungefär…

Notera 1: Inom parentes visas de kanaler där jag själv sett serien ifråga, som en liten konsumentupplysning. Inte alltid där den först presenterats.

Notera 2: Länkarna går till de recensioner eller blogginlägg jag i förekommande fall publicerat på russin.nu, företrädesvis av den senaste säsongen eller annars närmast föregående. Eller…

Topp tio:

1. Narcos (Netflix). ”Full av fängslande episoder i ett livsöde – och ett lands öde. Full även av förbipasserande fakta och svårsmälta komplexiteter. Det speglar hur våldsam perioden var och riskfylld för dem som vågade konfrontera kungen av kokainindustrin. Liksom hur den amerikanska strategin långtifrån alltid var konsekvent eller överdrivet intelligent.” (ur recensionen på russin)

2. The Americans (Netflix). Reservation: Jag har inte sett den tredje, senaste säsongen än, men den här kalla kriget-skildringen har hittills bara blivit bättre och bättre, så den får någon form av dispens här. När trean dyker upp på Netflix kommer det bara att bekräfta pallplaceringen. Ojalá

3. The Knick (HBO). Nästan otäckt sofistikerat och samtidigt så… dekadent. Och övertygande om att man själv inte hade velat vara en allvarligt skadad eller insjuknad patient i New York anno 1900.

4. Penny Dreadful (HBO). Så tjusigt. Och så psykiskt påfrestande att ta sig igenom. Det är inte allmän trevnad som gäller, men en väldigt, väldigt speciell skapelse. Frågan är vart det ska ta vägen nästa säsong?

5. Game of Thrones (HBO). Femte säsongen var strängt taget inte lika stark som de närmast föregående. Vilket ändå räcker till en plats i solen här. Det är fortfarande ett epos på en skala och en ambitionsnivå som få andra kommer i närheten av.

6. Fortitude (SVT). Mord och mysterier långt upp i arktiska regioner, där människor egentligen inte borde kunna bosätta sig. Mysigt!

7. Black Sails (HBO). Riktiga rejäla piratäventyr med allmänt oförskönad inramning och episkt omfång. Sådana finns det för få av. Men Black Sails finns. Än så länge.

8. The Brink (HBO). Snitsiga satirserier på randen till tredje världskriget finns det alldeles för få av. Men The Brink… fanns. Tyvärr ser det inte ut att bli en andra säsong rakt av. Än.

9. Mr Robot (SVT). Hallucinatorisk personlighetsupplösning och högteknologisk paranoia frodas i en serie som verkligen hittat sitt eget språk. Inte alltid så hundraprocentigt pådrivande och så händelserik som jag skulle önska, men Mr Robot har karaktär. Och en mycket udda antihjälte i centrum.

10. True Detective (HBO). Ofta utskälld uppföljare till den hysteriskt hyllade första vändan nere i Louisiana, nu med nya personer, ny plats och en intrig som många tydligen tappade intresset för på ett tidigt stadium. Jag tillhör möjligen en minoritet, men följde utvecklingen fascinerat fram till slutet.

Bubblare och hedersomnämnanden:

Orphan Black (Netflix) saknar en del av sina mystiska kvaliteter från inledningen, men fortfarande vildsint underhållande och idérikt. Och inte minst är det fortfarande en fröjd att se Tatiana Maslany jonglera med alla sina skiftande klonroller.

Hannibal (Netflix) är tillsammans med Penny Dreadful den troligen visuellt mest anslående serien överhuvudtaget just nu, men ibland tappar jag fokus och börjar undra var botten i det mörkaste av det mörka egentligen finns. Men visst är den enormt välgjord och välspelad över hela brädet.

Homeland har alltid haft synliga håligheter, men jag är ohjälpligt fast och följer slaviskt varje säsong så länge den existerar. Min personliga favoritvända var den tredje, vilket förmodligen också kan vara en minoritetsuppfattning.

Bloodline (Netflix) är ett floridianskt familjedrama som hela tiden imponerar på det skådespelande och miljöbeskrivande planet, men ibland kunde ta sig framåt i lite raskare takt.

Jessica Jones (Netflix) ryckte omgående tag mer än den, hm, en aning överskattade Marvel-kollegan Daredevil, men även här kunde det finnas fog att ta fram saxen lite oftare. Mycket trauma, mycken intensitet, en hjältinna med ständigt svårmodig uppsyn och en karismatisk nemesis. Som sagt, mycket är bra. Men också tärande.

Club de Cuervos (Netflix): Satiriska komediserier om maktkamp i mexikanska fotbollsklubbar finns det kanske inte alltför många av. Den här är i portioner mycket underhållande, men kan skapa övermättnad vid alltför intensivt intag.

Jordskott (SVT) haltade ibland, men är värd ett hedersomnämnande i avdelningen svenska serier som nästan nådde bättre än bra-status.

Better Call Saul (Netflix) är inte Breaking Bad, men som bihang har den sin charm och en del oerhört fängslande partier. Lite ojämn formkurva.

Reservationer i olika former:

Wolf Hall (SVT) var väldigt intressant under de inledande avsnitt vi såg i hushållet, innan jag av olika orsaker inte hann med resten förrän de försvunnit från SVT Play.

Orange Is the New Black (Netflix), Ray Donovan (HBO), Show Me a Hero (HBO), Fargo (HBO), Masters of Sex (HBO)… Jag ligger efter. Helt enkelt. Men här är kreationer med klara kvaliteter. Framförallt Fargo var en positiv uppenbarelse när jag sent omsider kom till skott och betade av första omgången kring jul.

The Walking Dead (HBO/Netflix): Jag är verkligen långt, långt efter…

Mest frustrerande ojämna men ändå för ambitiösa för att avfärdas: Sense8 (Netflix), syskonen Wachowskis globetrottande psykomutantföljetong. Marco Polo (Netflix): Sex och våld och snygga scenerier i medeltida mongolmiljö. Väckte många följdfrågor, men även en nästan barnslig rastlös nyfikenhet inför vart allt egentligen barkade hän i den här möjligen historierevisionistiska mångmiljonsatsningen.

Avdelningen ’Nyfiken på’, det vill säga serier jag inte sett alls, men borde kunna uppskatta:

Empire och Outlander.

Och så det kanske mest lovande konceptet som utlovats under 2016: science fiction-serien Westworld.

Manipulativa maktspel röd tråd i fjolårets bästa TV-serier

Episode 101TV. Det finns mer skräp än någonsin. Och samtidigt, en ännu inte sinande guldåder av dramatiska produktioner på en nivå och inte minst med en komplexitet som var väldigt sällsynt för bara ett tiotal år sedan. Dessutom finns fler möjligheter att ta igen sådant man tidigare missat via nya tjänster som Netflix. En röd tråd i de mest spännande serierna förefaller vara ett fokus på elakt maktspel och mästerligt manipulerande människor. Vad det nu säger om vår tid egentligen. Så till att börja med, det bästa av det i svenskt programutbud aktuellaste under fjolåret, med hänvisningar till de kanaler där jag själv tagit del av serien ifråga (samt länkar till mer fakta på IMDb samt i förekommande fall egna recensioner):

1. Homeland (SVT). Delade meningar finns om den tredje säsongen. Men just det här oförutsägbara draget; vad som skulle hända, var tyngdpunkten skulle hamna, svårigheten att välja sina sympatier… Jag var fängslad. Mer än av något annat i dramaväg, trots tuff konkurrens. Framförallt från…

2. Game of Thrones (SVT, HBO). Efter en aning förvirrande utveckling och möjliga överambitioner under andra säsongen, var den tredje så brutalt bra och farligt fascinerande att den riskerar påverka hela ens världsbild. Om jag nu inte redan hade en ganska realistisk sådan. Några halvanalytiska reflektioner om serien i stort har tidigare publicerats på den här bloggen. Brorsans recension av den tredje säsongen finns på russin.

3. Masters of Sex (HBO). Pionjärer har det inte lätt. Här sysslar de med sexualforskning. I USA. På 1950-talet. Med magnifik Michael Sheen som manisk medicinman i spetsen. En mer utförlig recension finns på russin.

4. Hunted (SVT). Vem kan man lita på? Ingen, antagligen. I den här brittiska spionhärvan tänjdes det ständigt på trovärdighetens gummiband, men elasticiteten imponerande ändå. Här fanns inte många döda punkter och spänningen höll i sig till de sista sekunderna. Om det blir fler än de här åtta avsnitten är såvitt jag vet fortfarande oklart. Några ytterligare kommentarer finns på russin här och här.

5. Boss (SVT). Det börjar kännas väldigt länge sedan den första säsongen visades i SVT, men det måste väl ha varit förra vintern. Och när den andra (och sista?) eventuellt kommer den vägen verkar inte helt klarlagt. Han är sjuk, mycket sjuk. Och skrämmande, mycket skrämmande – borgmästare Kane i Kelsey Grammers skepnad, med makt över liv och död (åtminstone andras dödar) i ett Chicago som får de politiska intrigerna i ”House of Cards” att framstå som nästintill småtrevliga upptåg. Det finns en recension på russin, inte av mig men av min bror.

6. House of Cards (Netflix). Men visst är Kevin Spacey en respektingivande figur som kongressman och kungamakare, charmerande även om hans moraliska skrupler är i stort sett frånvarande. Suggestivt och spännande. Även här är serien russin-recenserad av brorsan, som i det här fallet intar en mer reserverad hållning än jag själv…

newsroom3-hbo7. The Newsroom (HBO). Aaron Sorkins studie i arbetsplatsklimat och aktualitetsbevakning dras visserligen med lite för många inslag av distraherande dysfunktionella romans-på-jobbet-scener, men i stort är det ändå övergenomsnittligt intelligent – och underhållande – TV-dramatik. Min recension av andra säsongen finns på russin.

8. Strike Back (HBO). Ren ”guilty pleasure” tänkte jag först. Efter att ha plöjt igenom tre säsonger under ett par månader i höstas var jag framförallt imponerad av den rent fysiska kraften, farten och de långa intensiva jakt- och flyktsekvenserna. Det här är action med terrortema som helt enkelt är svårt att värja sig mot rent instinktivt. Min recension av tredje säsongen finns här.

9. Orange Is the New Black (Netflix). De är inte värsta värstingarna, som i ”Oz”. Men skildringen av ett fängelse med ett antal udda existenser bland de i det här fallet kvinnliga internerna är spännande utan påfallande många våldsutbrott eller överdoser av explicit bakom murarna-erotik. Allt frid och fröjd? Knappast. Men vad som kommer att hända och vari konflikterna uppstår är ofta svårt att sia om. Kompletterande kommentarer här.

10. Äkta människor (SVT). Svensk scifi – den finns. Och viljan är stark. Idéerna intressanta och agerandet i regel övertygande. Glöden falnar ibland, svårigheterna att hitta ett självklart centrum i berättelsen och verkligen engagera sig blottas ibland. Men. Det är svensk scifi som går att nämna i samma mening som ”Battlestar Galactica” och ”Dollhouse” (med liknande idébyggen) utan att det blir fullständigt genant.

Bubblare: ”Continuum” (HBO). Tidsresor fram och åter är inget nytt och den här kanadensiska varianten med en tidlös, eller rättare sagt tidsbändande kamp mellan en grupp terrorister och en i ‘fel’ era strandad kvinnlig polis tar sin tid att hitta formen och göra karaktärerna riktigt tillgängliga. Men under andra säsongen har allting blivit betydligt mer komplicerat – och raffinerat än man kunde ana från början. Den tredje vändan ska vara på väg… ”Banshee” (HBO) är en riktig rövarhistoria på gott och ont, men definitivt inte trist.

Retroaktiva upptäckter via Netflix, HBO, DVD med mera: För de redan fastnaglade var det i år den definitivt avslutades – och hyllades rent hysteriskt. I vårt hushåll har vi hunnit en bit in i tredje säsongen av ”Breaking Bad”. Låt oss säga att jag förstår hypen. Idris Elba är snart överallt. Som plågad polis i London-baserade ”Luther” är han nästan löjligt lysande. Och serien är sylvass. ”The Tudors” fortsatte dissekera livet i kung Henry VII:s hov med bravur under den fjärde och sista säsongen. ”Boardwalk Empire” är en smula svårtillgänglig och saknar en del omedelbart intagande attraktionskraft men växer till sig under den första säsong  jag fortfarande befinner mig i. ”The Walking Dead” började jag följa på en kanal i mellanöstern när den startade, men sedan tappade jag kollen på var den egentligen visades. Den är dock värd att återstifta bekantskap med, exempelvis på Netflix. Där finns även flera omgångar av bikerdramat ”Sons of Anarchy” som jag hittills bara hunnit med ett par avsnitt av. Men de är lovande. Och visst var det under fjolåret som vi tog oss igenom sista vändan av 2000-talets (vid sidan av ”The Wire”) starkaste kriminaldrama ”The Shield”?

Bildmaterial: Lizzy Caplan i ”Masters of Sex” och Jeff Daniels i ”The Newsroom”. Båda från ©hbonordic.com.

Not: Detta är en uppdaterad och aningen reviderad version av en text tidigare publicerad på russin.nu.