TV. Det finns mer skräp än någonsin. Och samtidigt, en ännu inte sinande guldåder av dramatiska produktioner på en nivå och inte minst med en komplexitet som var väldigt sällsynt för bara ett tiotal år sedan. Dessutom finns fler möjligheter att ta igen sådant man tidigare missat via nya tjänster som Netflix. En röd tråd i de mest spännande serierna förefaller vara ett fokus på elakt maktspel och mästerligt manipulerande människor. Vad det nu säger om vår tid egentligen. Så till att börja med, det bästa av det i svenskt programutbud aktuellaste under fjolåret, med hänvisningar till de kanaler där jag själv tagit del av serien ifråga (samt länkar till mer fakta på IMDb samt i förekommande fall egna recensioner):

1. Homeland (SVT). Delade meningar finns om den tredje säsongen. Men just det här oförutsägbara draget; vad som skulle hända, var tyngdpunkten skulle hamna, svårigheten att välja sina sympatier… Jag var fängslad. Mer än av något annat i dramaväg, trots tuff konkurrens. Framförallt från…

2. Game of Thrones (SVT, HBO). Efter en aning förvirrande utveckling och möjliga överambitioner under andra säsongen, var den tredje så brutalt bra och farligt fascinerande att den riskerar påverka hela ens världsbild. Om jag nu inte redan hade en ganska realistisk sådan. Några halvanalytiska reflektioner om serien i stort har tidigare publicerats på den här bloggen. Brorsans recension av den tredje säsongen finns på russin.

3. Masters of Sex (HBO). Pionjärer har det inte lätt. Här sysslar de med sexualforskning. I USA. På 1950-talet. Med magnifik Michael Sheen som manisk medicinman i spetsen. En mer utförlig recension finns på russin.

4. Hunted (SVT). Vem kan man lita på? Ingen, antagligen. I den här brittiska spionhärvan tänjdes det ständigt på trovärdighetens gummiband, men elasticiteten imponerande ändå. Här fanns inte många döda punkter och spänningen höll i sig till de sista sekunderna. Om det blir fler än de här åtta avsnitten är såvitt jag vet fortfarande oklart. Några ytterligare kommentarer finns på russin här och här.

5. Boss (SVT). Det börjar kännas väldigt länge sedan den första säsongen visades i SVT, men det måste väl ha varit förra vintern. Och när den andra (och sista?) eventuellt kommer den vägen verkar inte helt klarlagt. Han är sjuk, mycket sjuk. Och skrämmande, mycket skrämmande – borgmästare Kane i Kelsey Grammers skepnad, med makt över liv och död (åtminstone andras dödar) i ett Chicago som får de politiska intrigerna i ”House of Cards” att framstå som nästintill småtrevliga upptåg. Det finns en recension på russin, inte av mig men av min bror.

6. House of Cards (Netflix). Men visst är Kevin Spacey en respektingivande figur som kongressman och kungamakare, charmerande även om hans moraliska skrupler är i stort sett frånvarande. Suggestivt och spännande. Även här är serien russin-recenserad av brorsan, som i det här fallet intar en mer reserverad hållning än jag själv…

7. The Newsroom (HBO). Aaron Sorkins studie i arbetsplatsklimat och aktualitetsbevakning dras visserligen med lite för många inslag av distraherande dysfunktionella romans-på-jobbet-scener, men i stort är det ändå övergenomsnittligt intelligent – och underhållande – TV-dramatik. Min recension av andra säsongen finns på russin.

8. Strike Back (HBO). Ren ”guilty pleasure” tänkte jag först. Efter att ha plöjt igenom tre säsonger under ett par månader i höstas var jag framförallt imponerad av den rent fysiska kraften, farten och de långa intensiva jakt- och flyktsekvenserna. Det här är action med terrortema som helt enkelt är svårt att värja sig mot rent instinktivt. Min recension av tredje säsongen finns här.

9. Orange Is the New Black (Netflix). De är inte värsta värstingarna, som i ”Oz”. Men skildringen av ett fängelse med ett antal udda existenser bland de i det här fallet kvinnliga internerna är spännande utan påfallande många våldsutbrott eller överdoser av explicit bakom murarna-erotik. Allt frid och fröjd? Knappast. Men vad som kommer att hända och vari konflikterna uppstår är ofta svårt att sia om. Kompletterande kommentarer här.

10. Äkta människor (SVT). Svensk scifi – den finns. Och viljan är stark. Idéerna intressanta och agerandet i regel övertygande. Glöden falnar ibland, svårigheterna att hitta ett självklart centrum i berättelsen och verkligen engagera sig blottas ibland. Men. Det är svensk scifi som går att nämna i samma mening som ”Battlestar Galactica” och ”Dollhouse” (med liknande idébyggen) utan att det blir fullständigt genant.

Bubblare: ”Continuum” (HBO). Tidsresor fram och åter är inget nytt och den här kanadensiska varianten med en tidlös, eller rättare sagt tidsbändande kamp mellan en grupp terrorister och en i ‘fel’ era strandad kvinnlig polis tar sin tid att hitta formen och göra karaktärerna riktigt tillgängliga. Men under andra säsongen har allting blivit betydligt mer komplicerat – och raffinerat än man kunde ana från början. Den tredje vändan ska vara på väg… ”Banshee” (HBO) är en riktig rövarhistoria på gott och ont, men definitivt inte trist.

Retroaktiva upptäckter via Netflix, HBO, DVD med mera: För de redan fastnaglade var det i år den definitivt avslutades – och hyllades rent hysteriskt. I vårt hushåll har vi hunnit en bit in i tredje säsongen av ”Breaking Bad”. Låt oss säga att jag förstår hypen. Idris Elba är snart överallt. Som plågad polis i London-baserade ”Luther” är han nästan löjligt lysande. Och serien är sylvass. ”The Tudors” fortsatte dissekera livet i kung Henry VII:s hov med bravur under den fjärde och sista säsongen. ”Boardwalk Empire” är en smula svårtillgänglig och saknar en del omedelbart intagande attraktionskraft men växer till sig under den första säsong  jag fortfarande befinner mig i. ”The Walking Dead” började jag följa på en kanal i mellanöstern när den startade, men sedan tappade jag kollen på var den egentligen visades. Den är dock värd att återstifta bekantskap med, exempelvis på Netflix. Där finns även flera omgångar av bikerdramat ”Sons of Anarchy” som jag hittills bara hunnit med ett par avsnitt av. Men de är lovande. Och visst var det under fjolåret som vi tog oss igenom sista vändan av 2000-talets (vid sidan av ”The Wire”) starkaste kriminaldrama ”The Shield”?

Bildmaterial: Lizzy Caplan i ”Masters of Sex” och Jeff Daniels i ”The Newsroom”. Båda från ©hbonordic.com.

Not: Detta är en uppdaterad och aningen reviderad version av en text tidigare publicerad på russin.nu.