Snart dags för tredje deltävlingen. Efter en intensiv vecka har jag slutligen renskrivit noteringarna från förra helgens holmgång i Linköping, som inte innehöll några extrema överraskningar. Men jag är tacksam för att vi slapp se Refreshments rulla vidare till finalen. Det brukar alltid finnas utrymme för en rejäl nostalgitripp tillbaka till 1950-talet i det svenska festivalformatet, men årets kandidat fastnade i folkets vägtull på vägen mot Mekka. Eller finns det, hemska tanke, fler där den kom ifrån?

Våra kommentarer (inklusive en spontant uttänkt poängsättning från 0-10):

JEM ”Love Trigger”

Johan: Scenshowen är mer nyskapande än kompositionen. Techno typ tysk 80-talsretro med smittande entusiasm men ihåligt innehåll. Kan bli en en hit ändå… (5 poäng)

Emilia: Jag gillar kombinationen av röster (7 poäng).

The Refreshments ”Hallelujah”

Johan: 50-talsosande boogierock med alla tillbehör, visuellt och audiellt. Oförargligt och ganska menlöst. Det brukar finnas en sådan nostalgitripp varje år. Men vänta – får de vara sju personer på scenen? (4)

Emilia: Mycket färgglada. Jag gillar det för att det liknar 60-talet. (7)

Manda ”Glow”

Johan: Försöker sig på dramadisco med ambitioner att få hela världen att glöda. Men jag förblir ganska ljum. Violinister på styltor (?) imponerar mest. (4)

Emilia: Den var originell. Men något saknas. (7)

Panetoz ”Efter solsken”

Johan: Happy rap! Kostymer och koreografi som sticker ut. Lättviktare men charmig sak om att tro på sig själv. (6)

Emilia: Jag gillade rytmen, men den är på svenska. Det är problemet. (7)

Pink Pistols ”I Am Somebody”

Johan: Space age retro. Svart latex och robotiska rörelser. Medveten eller omedveten parodi? Inspirerad av serien ”Äkta människor”? Rockriff, men mekaniskt. (3)

Emilia: Väldigt alldaglig. Jag tyckte inte om den. (6)

Sanna Nielsen ”Undo”

Johan: Hon är veteran nu. Faktiskt. Ballad den här gången, med glidningar. Framstår i sällskapet som fullfjädrad internationell stjärna. Faktiskt. (8)

Emilia: Jag tror den går direkt till final. Bra sång. Den behöver inte så mycket show. Min favorit hittills. (10)

Little Great Things ”Set Yourself Free”

Johan: Unga killa med attityd och mycket frisyrgelé (några ton). Siktar på något liknande Nightwish eller The Rasmus. Rytmen är rätt. Tyngden OK. Saknas en del särprägel. (6)

Emilia: Jag gillar inte den här typen av musik. Rösten räckte inte till så han skrek mycket. Sången är starkare och mer aggressiv. (5)

Martin Stenmarck ”När änglarna går hem”

Johan: Veteran. Proffs. Tar plats. Drama. Arena anthem. Vill flyga iväg till höjder den inte riktigt klarar. Derivativt. Konceptet är kraftfullt men rätt konstruerat. (5)

Emilia: Den är på svenska, stackaren… En sång som passar bättre för radion. (7)

Generellt enligt Johan: Många siktade högt, mot stora känslor och publikfriande manövrer. Dynamiken i melodier och oväntade grepp var mer sällsynt.

Kvällens uppenbarelse var annars sjuåriga barnskådespelaren Sigrid som diskuterade genusfrågor med Nour el-Refai (som sägs ha skrivit manus till dialogen, eller?). Var hittade de den ungen – och hade hon hörsnäcka för hålla reda på de saftiga replikerna?

Just det, till final (för ordningens skull bör väl detta nämnas) gick Sanna Nielsen och Panetoz, med en andra chans för Martin Stenmarck och JEM.  Det betyder väl redan nu minst en fördubbling av antalet kvinnliga deltagare i finalen jämfört med fjolårets orgie i (generöst uttryckt) welterviktare med y-kromosomer, om jag räknar rätt i hastigheten…

Mer kött på benen om den moderna musikaliska motsvarigheten till Linköpings blodbad finns på SVT.