Dags igen: Här är mina personliga favoriter från det nyss flydda årets utbud av ny TV-seriedramatik (med vissa kronologiska gränsfall inkluderade). Inom parentes visas den kanal där jag själv sett den berörda serien, medan länkarna löper vidare till de recensioner jag i förekommande fall skrivit för russin.nu. För den som vill roa sig med jämförelser bakåt i tiden finns förra årets lista här. Överhuvudtaget släpptes så många serier med så jämförbara kvaliteter att de var svåra att skilja åt i rangordningen. Lösningen? Utöka platserna från tio till tolv, följt av ett antal bubblare, hedersomnämnanden och slikt…
1. The Americans (Netflix). Fyra säsonger har sänts i USA. Sverige ligger efter, men den tredje är den bästa hittills. Vilka ska vi egentligen sympatisera med, vilken sida ska vi välja i detta kalla kriget-drama? Alla! Ingen! Se bara till att de mest betydelsefulla personerna håller sig vid liv ett par säsonger till. De behövs.
2. Fargo (HBO). Lite dispens, kanske? Andra säsongen släpptes väl ut i frihet senhösten 2015 och jag började följa den förra vintern, efter att sent nog ha betat av den första. Om den första var utmärkt, så är den andra sensationellt sagolik till största delen. Om jag nu ändå kunde förklara exakt varför…
3. Penny Dreadful (HBO). Storslagen – och lite oväntad, eftersom den inte var utannonserad som en sådan – final krönte den gotiska ’släng in alla skräckfigurer i samma soppa och gör något mycket bättre än man kan förvänta sig av konceptet’-serien. Ett bryskt men ganska briljant avslut för en skapelse som kommer att saknas.
4. Game of Thrones (HBO). De senaste två rundorna har inte utgjort de definitivaste höjdpunkterna i storybågen så här långt, men även en strax-under-max-säsong av serievärldens största spektakel är bland det bästa man kan se just nu – och temat om maktkamp och vad som krävs för att nå toppen, tycks aldrig bli föråldrat.
5. The Knick (HBO). Hör möjligen strikt hemma under slutvarvet av 2015, alltså om vi talar om den andra säsongen – som kanske var den sista av Steven Soderberghs sjukhusepos. Hur som helst är det ett litet unikum, som förtjänar upprepade påminnelser om sin blotta existens. Och Clive Owen har haft en rent magnetisk närvaro genom hela skärseldsvandringen.
6. The Night Of (HBO). Oskyldig eller inte? Vad händer i processen med en person som tros ha begått ett allvarligt brott och ska malas genom rättvisans kvarnar? Och hur påverkas alla runtomkring? John Turturro var rent – vilket adjektiv ska jag ta till? – sinnesvrängande slug som ambulansjagande advokat med en uppsjö egna problem att brottas med men hjärtat på rätta stället.
7. Narcos (Netflix). Jakten på Pablo Escobar fortsatte fram till sin dramatiska final i denna verklighetsinspirerade narkotikaspanarföljetong främst förlagd till Colombia under tidigt 1990-tal. Frågan är hur de ska fortsätta, men något har de tydligen i sikte. Fler karteller fanns och finns bevisligen.
8. Westworld (HBO). Komplicerad historia som inte levde upp till allas förväntningar, men mestadels till mina (som var ohälsosamt högt ställda). Med förhoppningar om en fortsättning med ännu mer fördjupning så småningom. ‘Vem är du, vem är jag, levande char…?’ Några fina och viktiga nomineringar för Thandie Newton och Jeffrey Wright vore på sin plats.
9. Billions (HBO). Hur man blir rik och låter andra dö i processen, ibland bokstavligt. Hjärnornas krig mellan Damian Lewis och Paul Giamatti som kaxig klippare på Wall Street respektive tjurskallig åklagare var en tvekamp som vi förhoppningsvis inte sett det sista och bästa av ännu.
10. Black Sails (HBO). De seglar vidare. Utan att ändra något grundläggande i upplägget som skulle göra det mer lättsmält, lättföljt eller strömlinjeformat. Respektingivande och ofta slående kraftfullt om mer eller mindre mytologiserade pirater i Karibien några sekler tillbaka.
11. Bloodline (Netflix). Andra säsongen ansågs allmänt kanske snårigare än den första, men allvarligt talat; vilka närgångna personporträtt, vilken förtätad atmosfär, vilka betagande överblicksbilder, vilket ödesdrama…
12. The Path (HBO). En fiktiv sekt. Inre konflikter. Inget är självklart – vad står de för och är det något samhället ska frukta eller inte? Ständigt triangeldrama med nerverna utanpå tröjorna med Aaron Paul, Michelle Monaghan och Hugh Dancy.
Bubblare: ”Orphan Black” (Netflix) var kanske som bäst under första säsongen, men fortsätter vara underhållande och Tatiana Maslanys mångsidighet är magnifik. Scifi-serien ”The Expanse” (Netflix) är aningen svårgreppad, men har ett speciellt eget tilltal som är svårt att motstå. Kriminaldramat ”Quarry” (HBO) borde jag ha betat av i sin helhet nu, men kom i kläm mellan andra åtaganden. Här finns definitivt något eget och rafflande. Återkommer… ”Mr Robot” (SVT) krånglade till det för sig än mer under andra säsongen, kanske mer än nödvändigt, men är ändå svårt att slita blicken från när man väl slagit på ett avsnitt.
Hedersomnämnanden: Svensk-franska ”Midnattssol” (SVT) var definitivt ojämn, men ansatserna och intentionerna att placera ett makabert morddrama med internationella implikationer i ett majestätiskt lappländskt landskap och vrida upp alla tänkbara kreativa kranar till galenskapens gräns var helt rätt. En del slog slint, annat träffade klockrent men det blev aldrig ointressant. ”Banshee” (HBO) har alltid varit ett slags ’guilty pleasure’ för mig, balanserande på gränsen mellan udda fågel och överhettad slaktuppvisning i småstaden staten glömde. Vanebildande var det i alla fall ända in i mål. Brottsbekämparna i ”Bosch” (HBO) bryter ingen ny mark egentligen, men det är väldigt välspelat och nästan behagligt mitt bland all korruption och hårdkokt kriminalitet.
Reservationer: Jag ligger långt efter med ”The Walking Dead”, ”Orange Is the New Black”, ”Ray Donovan” och ”Outlander”. Har heller inte hunnit med andra säsongen av ”Better Call Saul”. Och ”Stranger Things”… Ett avsnitt så här långt. Är den verkligen så speciell som det sägs? Synpunkter? Av orsaker jag inte helt kan klargöra har ”House of Cards” känts mindre angelägen under de senaste två säsongerna än inledningsvis. Något verkar ha stannat i växten i och med Mr Underwoods uppstigande till det högsta ämbetet. För all del – jag kan ha fel. Och hur är det med Netflix megaproduktion ”Marco Polo” som fick utstå myckna bannor efter sin första säsong, men ändå levererade en del spektakel mellan belackarnas skrattsalvor? Hittills har jag bara sett ett avsnitt av den andra vändan. Värt att fortsätta?
BILDMATERIAL – UPPIFRÅN OCH NER: Kirsten Dunst bakom ratten i ”Fargo”. Riz Ahmed och John Turturro i cellen i ”The Night Of”. Hugh Dancy predikar i ”The Path”. Titus Welliver kniper ännu en kriminell odåga i ”Bosch” (Credit: hbonordic.com; gäller samtliga bilder).
Fair Slave Trade 