Valda Pink Floyd- och Peter Gabriel-influenser genom en kyrkorgel från Piteå. Till att börja med. En främmande fågel i den svenska musikfloran? Ljud. Förnimmelser. Något filmiskt i uttrycket är definitivt skönjbart.

Instrumentala spår följs av meditativa seanser där 29-åriga Anna von Hausswolffs egenartade röst svävar ovanför det sakrala och suggestiva spektaklet. Vad låter hon mest som? Vem? Jag rådbråkar mina minnesvalv för något som kan ge en fingervisning. Hon leker med uttrycken. Ibland klagande och högstämd. Annars strävare och svårare att specificera.

Det handlar inte mycket om ekvilibristik, om snabba skiftningar i stil eller kaskader av kryptonit i tanken. Snarare tvärtom. Här ekar i stället de långsamt uppbyggda kakofonierna från redan nämnda Pink Floyds klassiker ”Shine On You Crazy Diamond” och ”Dark Side of the Moon” samt en del slående likheter med nyare konstellationer som Crippled Black Phoenix.

Låter det upprepande, repetitivt och med hemsökande dissonanser ska det väl helt enkelt vara så. Om det låter daterat, med pipor och akustik som lika gärna kunde ha graverats för 30 år sedan är det antagligen också medvetet retrospektivt. Titlarna, mestadels på engelska, ståtar med passande vokabulär som ”Evocation” och ”An Oath”, med någon svensk inkräktare som ”En ensam vandrare”. Hon tågar ut med något slags vanartig western-final till slut. Som Kate Bush korsad med en countrytös från Kentucky.

”The Miraculous” är som helhet ett stycke andlös mystik med oanade utvikningar.

 

Recenserat: 

Anna von Hausswolff ”The Miraculous” (2015, via Spotify)

Relaterat: 

Officiell hemsida för Anna

DN:s recension av ”The Miraculous”