Ungdomar. Igen. Till final. Medan fältets verkliga veteran som väntat skickades hem först. Alltmedan kvällens gästvärd Henrik Schyffert var Schyffert och vägrade anpassa sig alltför mycket till den allmänna yran. Introduktionen med en version av Bowies & Queens klassiker ”Under Pressure” slog i alla fall an ett tonläge som rent musikaliskt få av artisterna i Norrköping kunde eller ville följa upp…

Generellt var standarden ungefär i nivå med den första deltävlingen, alltså ganska jämn. Som i jämnbeige. Igen. Först avpolletterade i telefonröstningen blev After Darks ”Kom ut som en stjärna” och Swingfly med Helena Gutarra vars nummer ”You Carved Your Name” visserligen hade Kleerup som en av kompositörerna och ett elektropopintro som hämtat från 1981, samt den beprövade kombinationen male rapper & woman wailer, rim på ”heart” och ”start”, men…

– Varken topp eller botten, som min fru Emilia sammanfattade.

Christer ”After Dark” Lindarw har aldrig kunnat sjunga. Det vet vi. Superdivan slog ändå till igen, för sista gången i det här sammanhanget? Med ännu en variant på ”I Will Survive” i prunkande paljett och, vilket i alla fall min fru häktade upp sig på, bristande synkning mellan sång och ackompanjemang.

Ut åkte senare även trion Smilo med sin lågbudget-Avicii, vars potentiella vision att föra in en doft av 2010-talets dansgolvsideal slirade betänkligt. Nästan generande generiskt, med en sångare som visserligen överträffade Lindarw, men saknade lyster.

– Och vad gjorde de andra två killarna? Tillade Emilia angående de övriga gruppmedlemmarna som möjligen kunde skönjas snurra skivtallrikar och röra marginellt på läpparna i bakgrunden.

– De motiverade inte sin närvaro. Mycket platt.

Till andra chansen nådde Saraha med årets uttalsövning ”Kizunguzungu”, vars afrikaniserade atmosfär kunde förklaras med att artisten delvis är uppväxt i Tanzania. Korus är lagom catchy efter en kantig vers, men var det inte samma bidrag som Norge kraschlandade med häromåret? Trevligt, men tyvärr inte i linje med alla europeiska staters sensibiliteter.

– Jag gillar den. Påminner om ”Waka waka” med Shakira. Men tjejen dansar inte så bra, kommenterade Emilia.

Afrikansk anknytning fanns även i andra andra chansen-kandidaten ”Put Your Love on Me” med Boris René.

– Den har personlighet, enligt Emilia.

Ja, ganska groovy faktiskt, relativt sett. En aning sofistikerad till och med, inget uppseendeväckande, kompetent men knappast en ren vinnarhook. Vad hette förebilden nu igen? ”I’ve Been Thinking About You” med Londonbeat, anyone?

Kvällens bästa titel och en bombastisk exotism, visuellt och koreografiskt, förde Lisa Ajax till finalen med ”My Heart Wants Me Dead”. Eller som Emilia konstaterade:

– Inte dålig. Det låter som något Shakira kunde ha spelat in, med sina orientaliska ljud.

Och så var det förhandsfavoriten Oscar Zia som infriade förväntningarna med ”Human”, som strukturellt är snarlik Ajax bidrag, men tillför mer kraft och allvar, liksom visuell frenesi. Och inte att förglömma, som min fru påminde mig om, det låter inte helt olikt Seinabo Seys ”Hard Time”, känd bland annat som signatur till thrillerserien ”100 Code”.

Inte så chockerande. Inte särskilt upprörande. Inga rejäla skandaler. Men sett i perspektiv är ju Melodifestivalen, som Henrik Schyffert påpekade, blandsaft.