Tydligen ligger han bakom idén till den halvaktuella filmen ”Abraham Lincoln – Vampire Hunter” också. Seth Grahame-Smith som först vann ryktbarhet 2009 när han remixade en roman av engelska nationalklenoden Jane Austen. Alldeles nyligen avslutade jag läsningen av ”Stolthet och fördom och zombier” som i princip och fullt öppet stulit hela stommen från superklassikern ”Stolthet och fördom”. Och lagt till en del. Titeln avslöjar det viktigaste. De odöda färdas längs vägarna i det brittiska 1800-talslandskapet. De ger sig på de levande och förhindrar att det vanliga societetslivet flyter friktionsfritt. Som om det skulle göra det annars heller…

Det kräver dock sina modiga män – och kvinnor – för att möta hotet och till exempel de ogifta systrarna Bennet är synnerligen stridsdugliga. Förutom de förväntade verbala kamperna adderas därmed ett lager skräck och ultravåld, men helheten är ändå svår att inte se i ett komiskt skimmer (och är säkerligen så avsedd). Det är i alla fall ofta mycket roligt. Som när en traditionell bal med de vanliga intrigerna avbryts av ovälkommet intrång från The Walking Dead och ”några av gästerna som hade oturen att befinna sig alltför nära fönstren festades upp omedelbart”. En som inte tappar fattningen är givetvis patriarken i det Bennetska hushållet som ger snabba instruktioner till döttrarna, vilka i sin tur tar fram dolkar, ställer upp i en österländskt designad stridsformation och återställer ordningen: ”Från rummets mitt började de så att unisont röra sig utåt, alla stötte en rakbladsvass dolk med ena handen medan den andra handen anspråkslöst vilade på höften” (från sidan 14 i den svenska softpärmsupplagan från Månpocket).

Ja, det riskerar att bli repetitivt och stanna vid en ”one trick pony”. Grahame-Smith gör vad han kan för att variera konceptet. Slänger in ninjor mitt i allt, låter japansktränade aristokrater racka ner på dem som likt systrarna Bennet drillats i Kina. Och det känns som om mycket av dialogen fortfarande är Austens. Jag säger ”känns” eftersom jag inte läst originalet. Däremot jämför jag obönhörligt med minnesbilderna av de två filmversioner jag tagit del av; en sofistikerat brittisk med Keira Knightley och en mer dansant Bollywood-crossover-variant med undersköna Aishwarya Rai (vilken jag recenserat på russin.nu). Därmed uppstår en del spontana inre gissningslekar om utvecklingen. Hur går det för rivalerna Wickham och Darcy i den här tolkningen? Vem gifter sig av praktiska skäl i stället för kärlek? Och vilka eventuella huvudpersoner kommer själva att duka under för det som i boken kallas farsoten och kräver en god kristen halshuggning för att inte leda till den drabbade in i ondskans tjänst?

Sällskapsnöjena inkluderar här inte bara kortspel, konversation och koreografiska övningar utan även sparring med japanska ninjor med livet som insats. Det är alltså en kul idé, genomförd med flera tvära kast mellan de konservativa konventionerna i ett klassamhälle (som samtidigt är så jämlikt att både män och kvinnor alltså kan anförtros att dela ut dödande sparkar och slag mot osaliga inkräktare) och slapstick med en stor dos bloddrypande inslag. Förordet av Johanna Koljonen är för övrigt redan det rätt underhållande i sig självt. Hon är också road, med några små reservationer och noterar det uppenbart postmodernistiska anslaget: ”Att kombinera Stolthet och fördom med zombier är självklart en rolig idé, en oundviklig följd av fri copyright och anarkistisk skaparlusta, ett uttryck för mashup-kulturen som blomstrar inte minst på internet. Men tack vare sin resonansbotten i pulptraditionen är den också en del av en kulturell revolt där relationerna mellan skräp och konst omförhandlas” skriver hon bland annat.

Så kommer det här också till en filmduk nära oss inom en snar framtid? Och med vilka i rollerna i så fall? Knightley skulle kunna vara aktuell igen, om det inte vore förvirrande med hennes medverkan efter hennes insats i en ‘seriös’ version av samma tema. Emily Blunt? Daniel Craig som Darcy och Helen Mirren som den stormrika men mindre sympatiska Catherine de Bourgh? Aaaahhh… visionen av den sista möjligheten fick mig verkligen att ana potentialen och känna en i sammanhanget behaglig blodsmak i munnen. Den som lever (i en eller annan betydelse) får se…