Knappast fullsatt men fartfyllt och festligt med Moon Safari i Lidköping

Tillbaka till brottsplatsen. Eller är det första gången Moon Safari besöker Lidköping? Välkommet i vilket fall. Foto: J. Lindahl

Klassikern ”Credo” med Fish ljuder ur högtalarna när jag kommer in i en föga fullmatad aula någon kvart före utsatt starttid. Det är så här. Vi som av olika anledningar fastnat för den här genren, i fallet Moon Safari från Västerbotten en form av symfoniskt orienterad artrock med generösa doser stämsång, vet. Vi vet att just där vi är, sällan är det hetaste stället att vara på just då ur generellt medborgarperspektiv. 

Nu råkar Moon Safari vara ett av mina svenska favoritband överhuvudtaget och jag tror mig ha sett dem live två gånger förut – men nu var det alldeles för många år sedan sist. Att det förhållandevis ofta arrangeras den här typen av konserter i Lidköping beror främst på en mindre skara drivna entusiaster från den lokala artrockföreningen och ett eller annat välvilligt studieförbund. Högst hundra personer har hittat till en gymnasieaula med plats för 500. Men skaran som är på plats, är till största delen synligt (och hörbart) entusiastisk. Och apropå Fish, skelleftepojkarna turnerar för närvarande som förband till gamle Marillion-frontaren när de inte får chansen att svämma över i ett par timmar som här.

Så vad väljer de att fylla de timmarna med? Tidigt kommer ”A Kid Called Panic”, ett av deras mest dynamiska epos, följt av en fartfylld historia från det som utlovas vara en kommande platta. När den kommer visar sig vara lite vagare, avslöjas senare i samband med att ännu ett ”splitternytt spår” introduceras:

Någonting har hänt längs vägen. Lyckligtvis är det inte den musikaliska uppfinningsrikedomen som försvunnit i alla fall. Foto: J. Lindahl

– Den kommer inom 40 år…

Om man kan hitta en tendens i de nyare skapelserna är det möjligen en aningen tyngre, aggressivare atmosfär och karaktär än de gjort sig kända för i stort. Relativt sett. Fortfarande vore en genrebestämning i stil med Prog Metal ganska avlägsen. 

– Världens bästa låt! Utropar någon i publiken omedelbart när ”Heartland” påannonseras. Och det kanske kan vara värt att tillägga; mitt i alla episka ambitioner och frekventa farthållningsförändringar har det här bandet en hitkänsla som borde kunna slå an hos en större publik. De har som jag tidigare antydde, tuffat till sig med tiden. En smula. Och utspelet på scen är mer livfullt än jag minns att det var för tiotalet år sedan, när jag tror mig ha sett dem första gången i Slottsskogen i Göteborg. Mer påtaglig humor ryms i mellansnacket, à la ’Vi är glada att ni inte är ute och super. Men vi ska spela en låt som handlar om det…’ eller ’Nu blir det dans och lite naket…’. De säger sig ’damma av’ en del gamla dängor de inte spelat på ett tag, inte minst från dubbelalbumet ”Blomljud” som i min begreppsvärld kvalificerar sig bland de absolut bästa svenska skivorna sedan millennieskiftet, alla kategorier. Av någon anledning associerar jag många av kompositionerna från den tiden med… Dalsland. Vilket kan bero på en kortare period som vikarierande lokalmurvel i de krokarna något decennium tillbaka i tiden. 

”Ghost of Flowers Past” tillhör den eran. ”Mega Moon” är något senare men representerar en starkt kreativ period i gruppens historik. De hinner också med en hyllning till hemstaden Skellefteå och lite betraktelser kring svenska småstäders gemensamma nämnare överhuvudtaget. Orter där många växer upp, kanske träffar sin första kärlek, har sitt umgänge och sitt kneg på en fabrik som plötsligt kan läggas ner och flyttas någon helt annanstans. De vet var de hör hemma, även om karriären låtit dem fara omkring en del i världen. Och, undrar vän av ordning som eventuellt har ett eget förhållande till Moon Safari, hur blev det med ”Constant Bloom”? Jo, det korta men alltid lika välkomna a cappella-slagnumret får avsluta alltihop. 

”Constant Bloom”: en modern evergreen. Foto: J. Lindahl

Överlag finns styrkorna kvar där de alltid har funnits. Stämsången? Check. Rytmiken och det allmänt lediga svänget? Check. Melodiositeten (är det ett ord? Annars uppfinner jag det nu) och de rika, flödande harmonierna? Check. Sade jag stämsång? Publiken var som sagt inte den största möjliga, eftersom småstäder som den där jag numera hemmahör trots allt inte har maximal potential för att flockas till det som misstänks vara en ’smalare’ kategori i genredjungeln. Det var samma sak med italienska Ranestrane som gjorde en spännande spelning här i krokarna tidigare i år. Men ambitiösa band med den här lite mer svårfångade profilen fortsätter ändå att komma hit med ojämna mellanrum. Och det är kul.

Recenserat: Moon Safari / De la Gardieskolans aula, Lidköping 6 oktober 2018.

Tidigare inlägg om bandet i detta forum: ”Mognare och mäktigare Moon Safari mötte Alingsås” (konsert, oktober 2012), ”Mer musikalinfluenser och fortsatt stark melodikänsla för Moon Safari” (skrivrecension av ”Himlabacken”, oktober 2013) med flera…

Annonser

Värstingar ur vaxkabinettet: 1980-talets bästa album – del 1

Vilka var de egentligen? De bästa skivorna, som vi brukade kalla dem en gång i tiden, eller LP. I det vi kan kalla moderna musikgenrer, från det 1980-tal vars dominerande musikaliska trender i sommar högtidlighålls av Sveriges Television. Oavsett om de nu finns tillgängliga på CD eller nedladdningsbara från nätbutiker så handlar det här om sammanhållna album i sin helhet. (Varje era innehåller givetvis också en mängd enskilda sånger, låtar, stycken som definierar tiden för folk i allmänhet – eller mest för en mindre grupp. Men det är ett projekt i sig, som kanske presenteras senare…)

Resultatet bygger givetvis på ett moget övervägande av kvalitet och beständighet, med tonvikt på det som faktiskt influerade mig på allvar under den eran i viss kombination med sådant som jag upptäckt eller snarare uppskattat mer senare i livet. Och redan under decenniet ifråga hann mina preferenser ändras en del, så sammanställningen blev mer komplex än jag föreställde mig när minnenas karusell vevades igång häromveckan. Kontentan är dock att det här är de album från åren 1980-89 som betytt mest för mig själv fram till dags dato.

Reservation för vissa avgränsningar: Inga samlingsalbum med flera artister, eller så kallade Greatest Hits med enskilda artister har räknats med. Dessutom har utpräglade filmsoundtrack också valts bort i den här genomgången.

Aptitretare – här är några kandidater som aspirerade på en plats men inte klarade sig ända fram i gallringen: Talk Talk, Was (Not Was), Chris Rea, Don Henley, Ultravox, Kajagoogoo, Steps Ahead, Madonna, Jackson Browne, Eurythmics och Daniel Lanois. Den sistnämnde är dock direkt inblandad i några alster som faktiskt landade på listan, bara som en liten ledtråd.

NOT: Länkarna från skivtitlarna leder till AllMusic eller liknande informationskällor med mer kött på benen om de aktuella verken. Nedräkningen kan börja, i omvänd rangordning fram till den absoluta toppen. Här är nummer 30-21:

30. Gil Scott-Heron & Brian Jackson ”1980” (1980). Scott-Heron (1949-2011) har av en del historieskrivare fått äran för att ha uppfunnit rap-tekniken. Det var väl 1973 i så fall. På gymnasiet hörde jag honom själv för första gången på ett så kallat blandband (be äldre anhöriga förklara fenomenet om du född senare än cirka 1989) från en klasskompis. Mannen släppte ifrån sig en serie sånger med sociala kommentarer som främst igenkännliga faktor under sin mest aktiva period. Hela ”1980” har jag egentligen inte lyssnat på förrän de senaste åren och här finns några av hans fullträffar i en allmänt angelägen kavalkad från ”Shut ‘um Down” (i efterskalven från Harrisburg-haveriet), över den hoppfulla ”Willing” till ”Corners” med sin sofistikerat subtila basfigur och betraktelser över tidens gång, in i en ny era kännetecknad av många saker som fick varningslamporna att blinka för den evige rebellen. Det var varken första eller sista gången. Men nu har han tyvärr lämnat oss för gott.

29. Phil Collins ”Face Value” (1981). Sakta men säkert har det mesta han skapat på solokvist blivit allt mindre spännande. Men det visste ni redan. De första egna eskapaderna, och allra mest den allra första, de erbjuder en anslående amalgamation av suggestiva saker som supermegafonsuccén ”In the Air Tonight” och soulinfluerade stänkare. Och så socialrealistiska sorgliga visor som ”The Roof Is Leaking”. Denna solodebut, tillbliven i en skarv mellan ett par Genesis-album och avrundad med en dos Beatles-psykedelia i form av covern ”Tomorrow Never Knows” har åldrats med mer behag än det mesta han släppt ifrån sig på egen hand de senaste 15 åren.

28. Stevie Wonder ”Hotter than July” (1980). Underbarnets mest pionjäriska period var redan avklarad (förstod jag så småningom) men han var kapabel att glimtvis knåpa ihop ett album med nästan idel slagkraftiga sånger, som den hitorienterade men även socialt medvetna och långtifrån uddlösa ”Hotter than July” med den ironiska ”Cash In Your Face”, klatschiga ”Did I Hear You Say You Love Me” och hyllningen till Martin Luther King i ”Happy Birthday”.

27. Fish ”Vigil in a Wilderness of Mirrors” (1989). Efter uppbrottet från Marillion samlade den profilstarke sångaren ihop sina samhälleliga frustrationer liksom ett gäng instrumenttrakterande bekanta, höjde rösten ett steg till i ett solostycke med återkommande poetiskt bildspråk och kraftfulla arrangemang. Dov dramatik, en buk sprängfylld av indignation som  får utlopp i exempelvis ”The Company”, men även finstämd romantik som i ”Gentleman’s Excuse Me” och starkt manifesterade skuldkänslor som i ”Family Business”, en bekännelse från någon som inser vad som pågår i sin omgivning men inte agerar och ser sig som medskyldig till misären.

26. ABBA ”The Visitors” (1981). Björn & Benny utvecklades under en cirka tioårsperiod till några av världens pålitligaste leverantörer av smart, snyggt arrangerad och ibland rent genialisk pop. Att hålla den nivån under ett helt album var som för så många år, oftast en oöverstiglig utmaning. Närmast kom de troligen med sin sista ‘riktiga’ LP, där inledande titellåten är en riktig thriller (som Ulvaeus på senare år avslöjat vara en förtäckt hyllning till dåvarande demokratirörelser i östeuropa). Skilsmässoskildringen ”When All Is Said and Done” är musikaliskt så exakt och elegant strukturerad att det blir ett skolexempel på det ultimata utnyttjandet av det traditionstyngda treminuterspopformatet. Över hela skivan vilar något melankoliskt men samtidigt upplyftande som gör det till ett nästan idealiskt testamente för kvartetten som gled isär snarare än sprängdes kort efteråt.

25. Level 42 ”True Colours” (1984). Hånade på många håll, slagpåse för ett flertal oförstående kritiker när de var som störst. Brittiska funkambassadörerna med fingerfärdige basisten Mark King i spetsen, som efterhand drog över mer och mer in i konventionell pop men behöll sin instrumentella pondus och intrikata idéer, hade ofta svårt att hålla sig fokuserade över ett helt cirka-40-minuters-sjok som krävs i albumform. Men 1984 kom de ändå nära den eftersträvade ihållande spänningsnivån med höjdpunkter som kampsången ”The Chant Has Begun”, ”Kouyaté” med sina orientaliska harmonier och ”Hot Water” med ett av de vräkigaste brassriff som hörts på den här sidan världskriget.

24. Steve Winwood ”Talking Back to the Night” (1982). Han gjorde mycket bra under 1980-talet, underbarnet som växt upp sedan debuten i Spencer Davis Group som tonåring ett 20-tal år tidigare. Allra vassast och mest genomsyrad av hans speciella snille är nog, i strid på målsnöret med både ”Arc of a Diver” och ”Back in the High Life”, tredje soloutflykten med oförglömliga ”Valerie”, kontemplativt gungande titellåten och en uppsjö minnesvärda melodier överlag. Han spelade i stort sett alla instrument själv på gott och ont och alla klarar inte av klaviaturljuden á la -82 idag, men gör du det är det omöjligt att inte beröras av andäktigheten och allvaret.

23. Nik Kershaw ”Radio Musicola” (1986). Han slog igenom samtidigt som flera andra engelska popsnören och fastnade väl i folkdjupen (om han fastnade alls) i det facket, men Kershaw hade en speciell melodikänsla och ett snett leende som fick honom att stå ut från mängden om man var mer uppmärksam. Artistiskt strålade hans starkaste sidor samman i den eklektiska men också direkt älskvärda kavalkaden med fylliga, färgstarka arrangemang från den inledande titellåten till avslutande melankoliska balladen ”Violet to Blue” med kraftfull gospelkör i korus.

22. Anita Baker ”Rapture” (1986). Soul. Hon har det. Eller hade då i alla fall. Hon har en väldigt bestämd blick riktad mot betraktaren från omslagets baksida, något som i sig fick en del kritiker att vakna till och vara extra uppmärksamma enligt egen utsago. Med låtar som ”Same Ole Love” och ”Watch Your Step” var det inte svårt att hålla koncentrationen när man väl fångats in av honungsrösten och de snitsiga storslagna musikaliska scenlösningarna i det drama som kallas passion på platta.

21. Saga ”Worlds Apart” (1981). Jämnhet har aldrig varit de kanadensiska neoprog-fantomernas främsta signum. Det har gått upp och ner med kraftiga kantringar under 30 år. Med ”Worlds Apart” hamnade de på världskartan, brukar åtminstone annalerna ange i efterhand. På min egen personliga radar fastnade de väl tre-fyra år senare efter ihärdigt argumenterande från vänner och bekanta först på högstadiet och sedan gymnasiet. Och det här är definitivt ett av deras absolut jämnaste och vägvinnande album, med både rymd och djup, attack och andäktighet. Nyckelspår: ”On the Loose”, ”Framed” och ”Wind Him Up”.

COMING UP: NUMMER 20-11… Snart!

BONUS: Här är en av skivorna som hamnade strax utanför listan. Men vem handlar det om? Ur motiveringen som inte riktigt räckte ända fram:  ”Var han inte lite väl smörig? Med ett förflutet i någon pensionsfärdig stämsångscombo kallad The Imperials. Väldigt amerikansk, väldigt from, väldigt… väldigt bra röst faktiskt. Det märktes när materialet matchade den naturliga förmågan, och en viss livskris hade passerat om jag minns rätt från någon intervju way back when. Plötsligt hade både en reflekterande ton smugit sig in, ihop med en tidigare oanad råhet, om än i en produktion som i grunden inte avvek så mycket från den då dominerande västkustrockiga stilmarkören i frikyrkopopgenren med omnejd.”