”Himlabacken” är kanske inte fullt i klass med ”Blomljud”, men Moon Safari fortsätter vara världens just nu bästa västerbottningar på musikmarknaden.

De känns igen. Fortfarande är det lika uppenbart att den här sextetten från Västerbotten klafsat omkring i fler musikaliska rabatter än en enstaka och därmed tillsammans är kapabla att skapa något nästan helt eget. Något som definitivt lånat av andra framstående föregångare och inte verkar vilja dölja sina många influenser, men kombinerar dem till ett spännande språk och tycks ha roligt när de gör det.

Nej, det här är inte ett nytt banbrytande epos i höjd med ”Blomljud”. Nu är ribban redan etablerad och bandet lyckas inte chockera med sin virtuositet eller föreningen av stämsång, symfoniska sviter och snabba skiften i takt och ton. Nej, det är kanske inte så mycket här som kan kallas helt nytt och radikalt revolutionerande. Från deras eget perspektiv kan de sägas gå vidare i upptrampande spår och förfina sina egna starkaste sidor. Faktum är att ”Himlabacken” i perioder kan upplevas som en lättviktare i förhållande till alstren de släppt ifrån sig förut. Men karaktären, det ibland närmast unika i deras tilltal är intakt och de marginellt ljummare passagerna bryts av med blixtrande infall som visar att de inte försoffat sig eller fastnat med blicken i bara något nostalgiskt fjärran skimmer.

Hårdrock fortsätter de att inte flirta med särskilt ofta, utom möjligen bitvis i ”Barfly” som dock lika ofta blandar in barbershop och eventuell bebop i buketten.  Dubstep verkar inte heller finnas på deras interna karta, eller hip-hop. Eller… Men det som kanske blivit tydligare är en dragning åt musikalinspiration, åtminstone i portioner, vilket förstärker helhetsintrycket av dem som ett ofta nästan naivt, oskyldigt gäng som helst ser livet i ljusblå färger snarare än de mer gråa nyanser som exempevis de mer rutinerade kollegerna i The Flower Kings börjat nosa mer på under senare år. Och det ligger väl inget nedsättande i det. Det kan bli lite för lätt och luftigt och rosendoftande, men det är gjort med snits. Med snille och smak, som en akademiledamot kunde ha uttryckt det. Moon Safari saknar en profilerad ledvokalist i klass med Peter Gabriel, Jon Anderson, James LaBrie eller Neal Morse men stämsången, den kollektiva vokala kapaciteten är som sagt imponerande. På sportspråk kan varje nytt album rubriceras som en lyckad laginsats, helt enkelt.

Lite gimmickartat är den här gången de tvärta övergångarna till operaliknande strofer och överraskande genrebyten som är något mer markerade än tidigare. Det vilar en lekfull anda över skivan, på gott och ont, men mest på gott. Deras mest berusande magnumopiater heter den här gången saker som ”Mega Moon”, ”Diamonds” och ”Sugar Band”; sviter som klockar in kring åtta-niominutersstrecken och genomgår flera förvandlingar under vägen. Som motpol finns den akustiska, sparsmakat arrangerade bagatellen ”My Little Man”. Om man nu får skriva ‘bagatell’ om oförblommerade oden till småbarnslycka utan att såra någon…

Jag vet inte om det ligger någon självironisk innebörd inbakad i de inledande fraserna ur ”Sugar Band”; ”…sweet and saccharine are we” och de fortsatta referenserna till sötsaker och dagar utan synliga moln på himlen, med tanke på gruppens profil som trevlighetsprofeter med högst begränsade aggressioner i registret, i en genre där de flesta jämförbara band ofta inkorporerar betydligt mer av tyngre pjäser och ilskna gitarrer varvat med de sakrala inslagen. Men Moon Safari bevarar sin ställning som, hävdar jag lite självsvåldigt, varande i världsklass på just det de representerar. Om det sedan är för att de hittat en nisch som nästan är unik och därmed svårjämförbar med sin förening av akut melodikänsla, episka ambitioner och intuitiv charmfaktor, är spontant svårt att ge ett vetenskapligt verifierbart svar på.

Recenserat: Moon Safari ”Himlabacken” (2013)

Fler synpunkter på plattan från Progarchives forum.