Knappast fullsatt men fartfyllt och festligt med Moon Safari i Lidköping

Tillbaka till brottsplatsen. Eller är det första gången Moon Safari besöker Lidköping? Välkommet i vilket fall. Foto: J. Lindahl

Klassikern ”Credo” med Fish ljuder ur högtalarna när jag kommer in i en föga fullmatad aula någon kvart före utsatt starttid. Det är så här. Vi som av olika anledningar fastnat för den här genren, i fallet Moon Safari från Västerbotten en form av symfoniskt orienterad artrock med generösa doser stämsång, vet. Vi vet att just där vi är, sällan är det hetaste stället att vara på just då ur generellt medborgarperspektiv. 

Nu råkar Moon Safari vara ett av mina svenska favoritband överhuvudtaget och jag tror mig ha sett dem live två gånger förut – men nu var det alldeles för många år sedan sist. Att det förhållandevis ofta arrangeras den här typen av konserter i Lidköping beror främst på en mindre skara drivna entusiaster från den lokala artrockföreningen och ett eller annat välvilligt studieförbund. Högst hundra personer har hittat till en gymnasieaula med plats för 500. Men skaran som är på plats, är till största delen synligt (och hörbart) entusiastisk. Och apropå Fish, skelleftepojkarna turnerar för närvarande som förband till gamle Marillion-frontaren när de inte får chansen att svämma över i ett par timmar som här.

Så vad väljer de att fylla de timmarna med? Tidigt kommer ”A Kid Called Panic”, ett av deras mest dynamiska epos, följt av en fartfylld historia från det som utlovas vara en kommande platta. När den kommer visar sig vara lite vagare, avslöjas senare i samband med att ännu ett ”splitternytt spår” introduceras:

Någonting har hänt längs vägen. Lyckligtvis är det inte den musikaliska uppfinningsrikedomen som försvunnit i alla fall. Foto: J. Lindahl

– Den kommer inom 40 år…

Om man kan hitta en tendens i de nyare skapelserna är det möjligen en aningen tyngre, aggressivare atmosfär och karaktär än de gjort sig kända för i stort. Relativt sett. Fortfarande vore en genrebestämning i stil med Prog Metal ganska avlägsen. 

– Världens bästa låt! Utropar någon i publiken omedelbart när ”Heartland” påannonseras. Och det kanske kan vara värt att tillägga; mitt i alla episka ambitioner och frekventa farthållningsförändringar har det här bandet en hitkänsla som borde kunna slå an hos en större publik. De har som jag tidigare antydde, tuffat till sig med tiden. En smula. Och utspelet på scen är mer livfullt än jag minns att det var för tiotalet år sedan, när jag tror mig ha sett dem första gången i Slottsskogen i Göteborg. Mer påtaglig humor ryms i mellansnacket, à la ’Vi är glada att ni inte är ute och super. Men vi ska spela en låt som handlar om det…’ eller ’Nu blir det dans och lite naket…’. De säger sig ’damma av’ en del gamla dängor de inte spelat på ett tag, inte minst från dubbelalbumet ”Blomljud” som i min begreppsvärld kvalificerar sig bland de absolut bästa svenska skivorna sedan millennieskiftet, alla kategorier. Av någon anledning associerar jag många av kompositionerna från den tiden med… Dalsland. Vilket kan bero på en kortare period som vikarierande lokalmurvel i de krokarna något decennium tillbaka i tiden. 

”Ghost of Flowers Past” tillhör den eran. ”Mega Moon” är något senare men representerar en starkt kreativ period i gruppens historik. De hinner också med en hyllning till hemstaden Skellefteå och lite betraktelser kring svenska småstäders gemensamma nämnare överhuvudtaget. Orter där många växer upp, kanske träffar sin första kärlek, har sitt umgänge och sitt kneg på en fabrik som plötsligt kan läggas ner och flyttas någon helt annanstans. De vet var de hör hemma, även om karriären låtit dem fara omkring en del i världen. Och, undrar vän av ordning som eventuellt har ett eget förhållande till Moon Safari, hur blev det med ”Constant Bloom”? Jo, det korta men alltid lika välkomna a cappella-slagnumret får avsluta alltihop. 

”Constant Bloom”: en modern evergreen. Foto: J. Lindahl

Överlag finns styrkorna kvar där de alltid har funnits. Stämsången? Check. Rytmiken och det allmänt lediga svänget? Check. Melodiositeten (är det ett ord? Annars uppfinner jag det nu) och de rika, flödande harmonierna? Check. Sade jag stämsång? Publiken var som sagt inte den största möjliga, eftersom småstäder som den där jag numera hemmahör trots allt inte har maximal potential för att flockas till det som misstänks vara en ’smalare’ kategori i genredjungeln. Det var samma sak med italienska Ranestrane som gjorde en spännande spelning här i krokarna tidigare i år. Men ambitiösa band med den här lite mer svårfångade profilen fortsätter ändå att komma hit med ojämna mellanrum. Och det är kul.

Recenserat: Moon Safari / De la Gardieskolans aula, Lidköping 6 oktober 2018.

Tidigare inlägg om bandet i detta forum: ”Mognare och mäktigare Moon Safari mötte Alingsås” (konsert, oktober 2012), ”Mer musikalinfluenser och fortsatt stark melodikänsla för Moon Safari” (skrivrecension av ”Himlabacken”, oktober 2013) med flera…

Annonser

Rutinerad scen-sibilitet och rå sentimentalitet – vinnande koncept vid Vänern igår

Den har fått mycket skäll. Och så en så kallad skandal som grädde på moset. Vad? Skulle någon komma på idén att fuska under röstningsförfarandet per telefon? I Sverige? Ja, det finns tydligen de som är förvånade över detta faktum. Till exempel personer i högsta ledningen för den stolta svenska melodifestivalföljetongen. Det borde de inte vara.

Igår intogs min nuvarande hemstad vid Vänern av cirkussällskapet och halva stan hade biljetter antingen till repetitionerna eller själva direktsändningen. Drygt. Inte vi. Som var på en födelsedagsfest i stället och såg utslagningsfesten känd som ”Andra slakten” i efterhand på SVT Play. Helena Paparizou ska naturligtvis vara med i finalen – och så blev det. Linus Svennings sorgesaga balanserar på gränsen till exploaterande känsloporr, men har ändå en uppenbar rå emotionell kraft som i den direkta utslagningsrundan regerade över Martin Stenmarcks rutin (i ett nummer som lämnar mig ganska likgiltig). Personligen hade jag gärna sett ”När lammen tystnar”-flirten med Outtrigger i finalen också. Men konfronterade med Paparizous pampiga neosoul och starka scenpersona fick de helt enkelt ge sig, utan att se ut som förlorare.

Vad gäller de övriga fyra… Så hade medelvägstungrockarna Ammotrack problem med tonträffen, Ellinor Holmer saknar fortfarande medvetenhet om magstödets betydelse och skulle kunna anlita en sångpedagog för att utnyttja sin potential bättre, JEM har sin charm men spretar och får stå på tillväxt och State Of Drama framstår fortfarande som turister i tillvaron, eller åtminstone i den genre de försöker bemästra. Vilken den nu egentligen är.

Vad i övrigt är, är Tiffany från Staffanstorp. Äntligen! utropade många. En av Anders Janssons paradfigurer hade gärna fått göra entré tidigare – jag skriver under på det. Annars är jag en (av få?) som uppskattar flera av de torra kommentarer han och kollegan Nour El-Refai inflikar i sina introduktioner och övergångar. Inte minst hur Ammotracks ”Raise Your Hands” ledde till associationer om dagens skolmiljö med kepsar i klassrummet och ständigt påslagna mobiltelefoner. Det sistnämnda är för övrigt ett betydligt större pedagogiskt problem än det förstnämnda, tillägger jag som på senare år rört mig en del i sådana sammanhang.

Final väntar. Och – efter all kritik mot evenemanget som sådant och mot kvaliteten på bidragen, urval, diskussioner kring röstningsdemografi et al, etc, med mera – det här finalfältet ser märkbart roligare ut än fjolårets. På fullt allvar.

SVT:s egna sammanfattningar av kamp, kris och kaos under slaget vid Vänern