Konstrock från Kuba huvudattraktion vid festival i Lidköping

Karibisk karisma och massiv metallprogfunk lyfte livsandarna när Lidköpings Artrocksällskap återigen släppte lös de progressiva musikandarna i Stadsträdgården.

animamundi-singer-artrock2013 

Vi hade i alla fall tur med vädret… Det har inte precis blivit ett mantra under de senaste årens Artrock-aftnar i Stadsträdgården. Musiken har i vissa fall ensam fått svara för välmåendet hos publiken, även om fjolårets festival inte ruinerades av rent ösregn om jag ska tro mina egna noteringar från tillställningen. Förutsättningarna igår var dock mätbart bättre från start och det behagliga klimatet höll i sig, medan fyra band avverkade sina respektive repertoarer. Affischnamnet framför andra den här gången kom från den karibiska övärlden – ett historiskt faktum i sig. Kubanska Anima Mundi avslutade kvällen inför en samling entusiaster som definitivt inte behövde trängas om utrymmet. Ja, det är så det brukar vara i sammanhanget. Sammantaget bör väl några hundra personer kommit och gått under programmets gång, men det är sällan mest späckat när de tyngsta elefanterna tar ton – tyvärr.

Men vad hände innan dess?

De kan sin progrockhistoria, men någonstans saknas en gnista och egenart. Nu ska jag villigt erkänna att jag själv missade mycket av framträdandet från lokala stoltheterna Arts, som för andra året i följde inledde övningarna. Det låter fortfarande ganska tilltalande i allmänhet, men efter omständigheterna också en aning för konventionellt.

Pymlico-artrock-Lidk2013Dynamiskt och skickligt framfört i stora stycken, men även här flackar mitt engagemang under en del av alla fåtöljprogpassager. Norska Pymlico representerar en relativt varierad kompott av fusion, folkton och fullfjädrad symfonirock som stundtals svänger och är hyfsat spännande. Vad de egentligen har för grundläggande vision och identitet är även här svårare att urskilja. Helt instrumentala band kräver mer specifika drag för att frigöra sig från mängden. Ljudet är ofta kristallklart men publikkontakten är starkt begränsad.

– Er det noen her som liker Genesis?

Ja, när de ger sig i kast med en sömlöst sammansatt kavalkad av pionjärernas klassiska kompositioner som ”Watcher of the Skies”, ”Behind the Lines”, ”Firth of Fifth” och ”Dance in a Volcano” då är det som mest tempostarkt och rakt av svåremotståndligt. Samtidigt avslöjar det kanske omedvetet gruppens egen största svaghet: låtskrivandet.

misth-maria-artrock2013Meriter från Melodifestivalen innebär inte automatiskt stående ovationer hos den här målgruppen, men Maria Rådsten har just det, som solist respektive medlem i One More Time under det glada 1990-talet. Hon har också uppenbarligen en röst som lika lätt lånar sig till något avsevärt mer explosivt och metallprogressivt när Stockholms-formationen Misth byggde upp ett mer konstant tryck än de tidigare akterna. Sedan skadar det inte att de också bjuder på mer skönjbar scenutstrålning och publikflirt. Musikaliskt handlar det om tvära kast, tuggande gitarriff och ibland rent operamässig vokalakrobatik som i den här kombinationen omväxlande kan föra tankarna till såväl Evanescence, After Forever och Within Temptation som svenska Akribi. Stenhuggeri möter suggestivt seansskapande som definitivt ger mersmak.

Så även de jämförelsevis mer städade symfonirockarna från Kuba; Anima Mundi. Trots att de startade i slutet av 1990-talet har jag faktiskt aldrig hört dem tidigare. Men städat behöver inte betyda platt och profillöst. Tvärtom är det här ett sofistikerat sällskap som omedelbart omsätter sitt kunnande i en speciell atmosfär. Tydliga trådar tillbaka i musikhistorien får en extra dimension av något som är svårare att sätta fingret på men kanske just har att göra med ursprunget i en annan miljö än de flesta kolleger i artrock-branschen fostrats fram i.misth-gitarrist-artrock2013

Långa sviter med avancerade strukturer och dramatisk uppbyggnad kompletteras med solon på säckpipa och klarinett förutom de Yes-doftande gitarrutflykterna. Tyvärr brister vid några tillfällen koordinationen mellan sången och resten av paketet, det låter inte hundraprocentigt klockrent hela vägen; men annars är det en märklig matta som vävs med svepande syntar, raffinerad rytmik, välbalanserad ljudbild och kompositioner som helt klart inte fuskats fram i all hast. När det är som bäst är det en mäktig, nästan andäktig upplevelse på gränsen till pur magi. De andra skönhetsfelen får väl ses som olycksfall i arbetet.

animamundi-diaz-artrock2013

Annonser

Djupa skogar och djupröda hyllningar – artrockfestival i Lidköping 2012

Det börjar likna en tradition. Artrockfestival i Stadsträdgården för alla som orkar ta sig dit, utan kostnad eller några förpliktelser att stanna hela kvällen. I år var det tre västsvenska och två norska band som representerade den inte helt sammanfattningsvänliga genren i Lidköping torsdagen den 19 juli.

Med titlar som ”Psychedelic Rendez-vous” och ”In Search of Ignorance” samt en en långt ifrån lågprofilerad dos i detta sammanhang inte helt ovanliga 1970-talsinfluenser öppnade lokala stoltheterna Arts programmet. Långa sviter, taktbyten, gitarrsolon och inslag av jazz men oftast stycken av mer svävande symfonisk karaktär. Ibland utbrott av mer intensitet men i det stora hela en mer småtrevlig form av symfonisk progrock utan särskilt mycket uttryckligt scenspråk. Det är lätt att tycka sig känna igen flera gamla ikoner (säg Yes, Genesis etc) men lite svårare att säga exakt vad gruppen lagt till själv. Skickligt, en aning manierat men som sagt småtrevligt.

Hur definierar man annars Progressive Rock?
– Vad som helst, när som helst, av inget skäl alls, förklarade kvällens konferencier John Thelin med hänvisning till en av medbrottslingarna i sitt eget band Somewhere som från början var inbokade i programmet men tvingade tacka nej efter ett hastigt avhopp av basisten. Så här i början kvällen var det för övrigt bra tillströmning av publik i parken – några hundra personer – och vädret mer välvilligt än under fjolårets blöta sammankomst.

Glimmung (även de från Lidköping) tillägnade omgående sitt set den nyligen frånfallne Deep Purple-organisten Jon Lord och det kan också ge en fingervisning om repertoaren som innebar ett ganska tydligt stilbrott från föregående akt, med en rejäl giv 70-talistisk tung bluesrock som bas. Bra tryck, överhuvudtaget mer drag och auktoritet på scen. Dock mer testosteron än originalitet överlag, åtminstone under den första hälften av deras avdelning. Jag saknade en del variation och som helhet kändes det mer lämpat för en klubbkväll med tät atmosfär än som förmedlare av friluftsmys innan mörkret faller tidigt en sommarafton. Men de mer organiska, kreativa inslagen förstärktes efterhand ihop med en häftigt tilltagen dos Hammond-orgel, gärna i duell med brötiga gitarrkaskader. Slutintrycket blev mer av en kakofoni och kompakt krutdurk på gott och ont. Mest på gott.

Konferencier Thelin började i den här vevan lansera kvällens quiz, bestående av löpsedlar inspirerade av texter från klassiska (eller åtminstone kultförklarade) artrock-alster. Tyvärr måste jag erkänna att jag, liksom antagligen många andra, hade väldigt svårt att dechiffrera fraserna och gav upp alla sådana ambitioner på ett tidigt stadium. Löpsedlarna i sig var dock riktigt roliga.

Två grabbar, två gitarrer. Frank Zappa-covers. Konceptet för duon Magnifznt från Säffle. Mitt grepp om legendarens oeuvre är ganska begränsat, insåg jag. Den mest udda fågeln i aftonens fält plockade fram både flamenco-känsla, 1950-talsliknande saker, pubtrubadurstuk och en hel del ekvilibristik – samt en liten homage till Jon Lord även de. Och ja, till slut kom faktiskt även ”Bobby Brown”.

Det verkliga ljuset kom västerifrån. Norska Wobbler var nog de som mest levererade Progressive Rock i sin verkliga betydelse; alltså influenser från forna förebilder parade med ett eget uttryck och tvära kast, inte bara nostalgi utan även med en inneboende spänning. Rytmik, dynamik och komplexitet som gör mig intresserad av att höra mer. Glömde jag nämna att jag inte hört något av de här banden förut överhuvudtaget?

Tibetansk strupsång, suggestiv stämning och Pink Floyd-sk pondus. Långa svävande stycken med mycket kraft, energi och läcker instrumentering. Dessutom coola hattar på flera håll. Är de amish eller hillbillies, Davy Crocketts polare i sällskap med en medeltida jungfru? Det handlar om Nordagust, dagens andra och sista norska band och sist ut allt som allt. Det började väldigt lovande och höll i stort sett i sig, med reservation för några överdrivet malande och mystiska nummer i det fallande nattmörkret inför en glesnande skara framför scenen. Spännande, när de inte förirrade sig för långt in i de djupa skogar de gärna refererade till mellan varven.

Artrock i Stadsträdgården arrangerades av LARS (Lidköpings Artrocksällskap) i samarbete med Studiefrämjandet och Lidköpings kommun. Fjolårets evenemang recenserades även det här på Fair Slave Trade för ett år sedan. 

Kraft och kreativitet före karisma – Karmakanic levererade i Lidköping

Musiken framförallt – det är vad som gäller när Karmakanic ställer sig på scen. Och det som kommer ur högtalarna, det är något av det mest kompetenta och kreativa som vi har i Sverige i just nu. I veckan lät de tonerna tala i Lidköping, i sällskap med unge gitarrekvilibristen Johan Randén. Fair Slave Trade-redaktören var där…

För uppvärmningen svarade alltså underbarnet, strängdomptören Johan Randén, numera några och 20 år, ackompanjerad av två mognare män; Bengan Andersson och Björn Milton på trummor respektive bas. Stilen? Ja, lite av samma fusionfunk som jag vill minnas dominerade hans repertoar på Slottsskogen Goes Progressive häromåret. Lite av ‘tillbaka till 1980-talet’-känsla, en tid när föreningen av jazz och funk var vanlig, inte minst i de frikyrkokretsar som påverkade mycket av mitt musikaliska intag på den tiden. Randén var rent logiskt inte fysiskt närvarande då, men hämtar åtminstone en skönjbar procent av sina influenser från en värld som befolkas eller har befolkats av akter som Weather Report, Yellowjackets, Koinonia, Michael Ruff med många flera. Jag nödgas medge att jag inte längre har lika intensiv inblick i vad som rör sig i den genren numera – om det rör sig. Rent nostalgiskt väcks något till liv av Randéns riff i kombination med ogenerad woodslapping från Milton och jag imponeras av det täta, sammangaddade sound som skapas av bara tre personer på en scen utan ytterligare extravaganser eller artificiell andning.

Däremot är inte kompositionerna i sig av den sort som fastnar automatiskt eller berör mig på djupet längre. De kan kräva mer tid än så här, eller så har jag passerat den mest mottagliga fasen och kan numera främst uppleva konceptet som trevligt och tilltalande men inte extremt engagerande. Randéns tekniska färdigheter och musikaliska mognad finns det dock ingen anledning att betvivla. Han kommer knappast att vara sysslolös i framtiden, vilken genre eller vilka samarbetspartners han än väljer att prioritera.

Karmakanic var nyligen aktuella med sin.. få se nu… fjärde CD, ”In a Perfect World”. Därifrån hämtades bland annat deras för kvällen inledande nummer ”When the World Is Caving In”, liksom senare i programmet, sviten ”1969”. Med åren har Jonas Reingolds vid-sidan-av-projekt hunnit bygga upp en repertoar med tydlig spännvidd, vilket tydligast kan illustreras med den (i en bättre värld?) hitmässiga ”Turn It Up” omedelbart följd av den experimentella danslektionen ”Do U Tango?”. Företrädesvis är det de längre och mer utsvävande övningarna som tar plats i programmet på Röda kvarn. Då är ”Send a Message from the Heart” visserligen extranummer, men det är å andra sidan ett cirka 20 minuter långt sådant, i sin tur uppföljt av en Genesis-cover som jag irriterande nog länge har svårt att placera – men visst är det ”Undertow” från 1978?

Medlemmarna har skiftat en smula genom åren och senaste nytillskottet är Morgan Ågren bakom trummorna. Relativt ny är väl även Nils Erikson på keyboard och backupsång. (Vilket i sig väcker en fråga jag inte tidigare reflekterat över: är det samme Nils som släppte skivorna  ”Spår” och ”Albert, tyfonen” under sent 1990-tal och sedan tycktes ha virvlat bort i världsalltet utan just… spår? Javisst, en vanlig enkel googling och grundläggande innantilläsning senare är det uppenbart att han inte varit så bortsprungen som jag förleddes att tro. Egna hemsidan vittnar om fler soloskivor samt körverk, filmmusik och andra skriverier.) Erikson håller sig i den här scenuppställningen ute på ena flanken medan hans kollega, tillika den likaledes flitigt arbetande klaviaturvirtuosen Lalle Larsson huserar på den motsatta.Utmärker sig gör även gitarristen Krister Jonsson som inte bara utövar egna små dueller med dystboxen utan även i stort svarar för nästan allt som kan kallas scenshow i sammanhanget. Nej, Karmakanic prioriterar inte precis det visuella uttrycket eller dramatiska utspel, vilket personifieras inte bara av den relativt lågprofilerade bandledaren (vilket jag i alla fall föreställer mig att han är) och basisten Reingold utan även av sångaren Göran Edman som är robust och rejäl men långtifrån lika utagerande och karismatisk som flera andra kolleger i jämförbara konstellationer (med Nad Sylvan i Agents of Mercy som ett för ändamålet pedagogiskt typexempel).

Spännvidd, ja. Den andäktiga balladen ”Eternal” får avsluta gruppens ordinarie set… före de redan nämnda bonusinslagen. Sedan jag såg dem förra gången strax norr om Göteborg i slutet av 2009 har Karmakanic frigjort sig mer från Flower Kings-trädet och mutat in ett eget revir, intensivt inriktade på det musikaliska uttrycket före allt annat. Som sagt inte det mest scenshowmässigt spännande Sverige har att erbjuda, men svårslagna på andra plan.

Second opinion från min fru Emilia:

– En intressant blandning och delvis genial, men ibland lämnar de för lite utrymme för tystnad vilket kan vara tröttande. Musik i allmänhet är en kombination av ljud och tystnad i harmoni. Men i stort var det bra.

BASFAKTA

Plats: Röda kvarn, före detta biograf i Lidköping, numera främst lokaler för vuxenutbildning

Tid: 2 maj 2012, kl. 18.30 – ca 21.30

Arrangörer: LARS (Lidköpings Artrocksällskap) i samarbete med Studiefrämjandet

Publik: ett 100-tal; i princip fullsatt

Ljudet: i stort sett utmärkt, möjligen aningen för vasst i kanten – mest märkbart i slutskedet av konserten

För övrigt: Apropå The Flower Kings, där Jonas Reingold är en av de drivande medlemmarna, så har de faktiskt återupptagit samarbetet och arbetar på sitt tolfte album tillsammans, det första på fem år. Detta enligt marsnumret av den brittiska tidskriften Prog (formerly known as Classic Rock Presents Prog) som anger releasedatum till början av juni och utlovar en del turnerande efter det, både i Sverige och internationellt.