Det börjar likna en tradition. Artrockfestival i Stadsträdgården för alla som orkar ta sig dit, utan kostnad eller några förpliktelser att stanna hela kvällen. I år var det tre västsvenska och två norska band som representerade den inte helt sammanfattningsvänliga genren i Lidköping torsdagen den 19 juli.

Med titlar som ”Psychedelic Rendez-vous” och ”In Search of Ignorance” samt en en långt ifrån lågprofilerad dos i detta sammanhang inte helt ovanliga 1970-talsinfluenser öppnade lokala stoltheterna Arts programmet. Långa sviter, taktbyten, gitarrsolon och inslag av jazz men oftast stycken av mer svävande symfonisk karaktär. Ibland utbrott av mer intensitet men i det stora hela en mer småtrevlig form av symfonisk progrock utan särskilt mycket uttryckligt scenspråk. Det är lätt att tycka sig känna igen flera gamla ikoner (säg Yes, Genesis etc) men lite svårare att säga exakt vad gruppen lagt till själv. Skickligt, en aning manierat men som sagt småtrevligt.

Hur definierar man annars Progressive Rock?
– Vad som helst, när som helst, av inget skäl alls, förklarade kvällens konferencier John Thelin med hänvisning till en av medbrottslingarna i sitt eget band Somewhere som från början var inbokade i programmet men tvingade tacka nej efter ett hastigt avhopp av basisten. Så här i början kvällen var det för övrigt bra tillströmning av publik i parken – några hundra personer – och vädret mer välvilligt än under fjolårets blöta sammankomst.

Glimmung (även de från Lidköping) tillägnade omgående sitt set den nyligen frånfallne Deep Purple-organisten Jon Lord och det kan också ge en fingervisning om repertoaren som innebar ett ganska tydligt stilbrott från föregående akt, med en rejäl giv 70-talistisk tung bluesrock som bas. Bra tryck, överhuvudtaget mer drag och auktoritet på scen. Dock mer testosteron än originalitet överlag, åtminstone under den första hälften av deras avdelning. Jag saknade en del variation och som helhet kändes det mer lämpat för en klubbkväll med tät atmosfär än som förmedlare av friluftsmys innan mörkret faller tidigt en sommarafton. Men de mer organiska, kreativa inslagen förstärktes efterhand ihop med en häftigt tilltagen dos Hammond-orgel, gärna i duell med brötiga gitarrkaskader. Slutintrycket blev mer av en kakofoni och kompakt krutdurk på gott och ont. Mest på gott.

Konferencier Thelin började i den här vevan lansera kvällens quiz, bestående av löpsedlar inspirerade av texter från klassiska (eller åtminstone kultförklarade) artrock-alster. Tyvärr måste jag erkänna att jag, liksom antagligen många andra, hade väldigt svårt att dechiffrera fraserna och gav upp alla sådana ambitioner på ett tidigt stadium. Löpsedlarna i sig var dock riktigt roliga.

Två grabbar, två gitarrer. Frank Zappa-covers. Konceptet för duon Magnifznt från Säffle. Mitt grepp om legendarens oeuvre är ganska begränsat, insåg jag. Den mest udda fågeln i aftonens fält plockade fram både flamenco-känsla, 1950-talsliknande saker, pubtrubadurstuk och en hel del ekvilibristik – samt en liten homage till Jon Lord även de. Och ja, till slut kom faktiskt även ”Bobby Brown”.

Det verkliga ljuset kom västerifrån. Norska Wobbler var nog de som mest levererade Progressive Rock i sin verkliga betydelse; alltså influenser från forna förebilder parade med ett eget uttryck och tvära kast, inte bara nostalgi utan även med en inneboende spänning. Rytmik, dynamik och komplexitet som gör mig intresserad av att höra mer. Glömde jag nämna att jag inte hört något av de här banden förut överhuvudtaget?

Tibetansk strupsång, suggestiv stämning och Pink Floyd-sk pondus. Långa svävande stycken med mycket kraft, energi och läcker instrumentering. Dessutom coola hattar på flera håll. Är de amish eller hillbillies, Davy Crocketts polare i sällskap med en medeltida jungfru? Det handlar om Nordagust, dagens andra och sista norska band och sist ut allt som allt. Det började väldigt lovande och höll i stort sett i sig, med reservation för några överdrivet malande och mystiska nummer i det fallande nattmörkret inför en glesnande skara framför scenen. Spännande, när de inte förirrade sig för långt in i de djupa skogar de gärna refererade till mellan varven.

Artrock i Stadsträdgården arrangerades av LARS (Lidköpings Artrocksällskap) i samarbete med Studiefrämjandet och Lidköpings kommun. Fjolårets evenemang recenserades även det här på Fair Slave Trade för ett år sedan.