Den har fått mycket skäll. Och så en så kallad skandal som grädde på moset. Vad? Skulle någon komma på idén att fuska under röstningsförfarandet per telefon? I Sverige? Ja, det finns tydligen de som är förvånade över detta faktum. Till exempel personer i högsta ledningen för den stolta svenska melodifestivalföljetongen. Det borde de inte vara.

Igår intogs min nuvarande hemstad vid Vänern av cirkussällskapet och halva stan hade biljetter antingen till repetitionerna eller själva direktsändningen. Drygt. Inte vi. Som var på en födelsedagsfest i stället och såg utslagningsfesten känd som ”Andra slakten” i efterhand på SVT Play. Helena Paparizou ska naturligtvis vara med i finalen – och så blev det. Linus Svennings sorgesaga balanserar på gränsen till exploaterande känsloporr, men har ändå en uppenbar rå emotionell kraft som i den direkta utslagningsrundan regerade över Martin Stenmarcks rutin (i ett nummer som lämnar mig ganska likgiltig). Personligen hade jag gärna sett ”När lammen tystnar”-flirten med Outtrigger i finalen också. Men konfronterade med Paparizous pampiga neosoul och starka scenpersona fick de helt enkelt ge sig, utan att se ut som förlorare.

Vad gäller de övriga fyra… Så hade medelvägstungrockarna Ammotrack problem med tonträffen, Ellinor Holmer saknar fortfarande medvetenhet om magstödets betydelse och skulle kunna anlita en sångpedagog för att utnyttja sin potential bättre, JEM har sin charm men spretar och får stå på tillväxt och State Of Drama framstår fortfarande som turister i tillvaron, eller åtminstone i den genre de försöker bemästra. Vilken den nu egentligen är.

Vad i övrigt är, är Tiffany från Staffanstorp. Äntligen! utropade många. En av Anders Janssons paradfigurer hade gärna fått göra entré tidigare – jag skriver under på det. Annars är jag en (av få?) som uppskattar flera av de torra kommentarer han och kollegan Nour El-Refai inflikar i sina introduktioner och övergångar. Inte minst hur Ammotracks ”Raise Your Hands” ledde till associationer om dagens skolmiljö med kepsar i klassrummet och ständigt påslagna mobiltelefoner. Det sistnämnda är för övrigt ett betydligt större pedagogiskt problem än det förstnämnda, tillägger jag som på senare år rört mig en del i sådana sammanhang.

Final väntar. Och – efter all kritik mot evenemanget som sådant och mot kvaliteten på bidragen, urval, diskussioner kring röstningsdemografi et al, etc, med mera – det här finalfältet ser märkbart roligare ut än fjolårets. På fullt allvar.

SVT:s egna sammanfattningar av kamp, kris och kaos under slaget vid Vänern