Ungdomlig entusiasm i all ära – ibland är rutinen ett vapen också. I lördags fick vi se prov på båda, när två i grunden inte helt väsensskilda nummer slog sig fram till final från Örnsköldsvik. Största skillnaden mellan dem är väl just att det handlar om relativt nytända stjärnskott (läs: Anton Ewald) mot ärrade primadonnor (alltså Alcazar). Båda har uppenbarligen sin trogna publik som bär fram dem i sådana här sammanhang. Och det här startfältet var heller inte det mest lyskraftiga i en redan halvbeige samling bidrag från den svenska melodifestivalföljetongen anno 2014 e. Kr. 

Sent ska skriftställaren vakna, men… Här äro strödda synpunkter från vårt sällskap under kvällen, det vill säga mig, min fru Emilia samt våra vänner Roger och Fabiola:

Alcazar ”Blame It on the Disco”

Fabiola: Inget vidare.

Roger: Den är ju trallvänlig.

Emilia: Det låter som de där irländska tvillingarna häromåret.

Johan: Inte mycket nytt. Varumärket är intakt, hook finns, liksom rutin och moves. I princip en återuppvärmd version av deras tidigare hit  ”Stay the Night”.

I.D.A. ”Fight Me If You Dare”

Emilia: Den har bra energi.

Johan: Någon sorts medelvägsrock med mer attityd än profil. Driv, tuggande gitarrer, OK refräng, men…

Janet Leon ”Hollow”

Johan: Mer melankolisk och dramatisk historia med darr på stämbanden. Saknas: något distinkt eget och fästande när den marscherar på med gråten i halsen.

Emilia: Den var lite jämntjock, det hände inte mycket.

Fabiola: Jag tyckte om rösten.

Ammotrack ”Raise Your Hands”

Johan: Tungrock med alla attribut och knappt några nyfunna melodislingor. Monotoni kontra aningen markerad refräng. Det låter inte illa, men standardiserat för genren.

Roger: De är inte så dåliga ändå.

Emilia: Jag tyckte om den, den hade bra rytm och energi.

Fabiola: Jag tyckte om den – men inte trummisen utan tröja…

Josef Johansson ”Hela natten”

Johan: Peo Thyrén insyltad! I en ballad med elektronisk profil. Inte helt oävet, men ”jag vill hålla dig hela natten”-omkvädet låter bekant och lite slitet. Uppumpad avslutning.

Roger: Jag gillar den, men tror inte att den går vidare.

Linda Bengtzing ”Ta mig”

Johan: Tydligen skriven av några kannibaler från ”Doomsday” eller Vin Diesels fiender i ”Riddick”-filmerna (att döma av deras uppenbarelser i bild). Electropop från sent 1980-tal. Bengtzing själv har svårt att nå fram i ljudväggen och har ett nästan hopplöst korus att jobba med. Kostymen klär henne inte fullkomligt…

Fabiola: Jag gillade henne och energin, sången men tempot kändes mycket stressat.

Roger: Jag tror den går vidare.

Ellinor Holmer ”En himmelsk sång”

Johan: Drastiskt hopp till akustisk närgången ballad med stråkar och prövad passion. Ensam på scen. Svårt att tro att det räcker till. Känns sympatiskt men vekt i konturerna.

Anton Ewald ”Natural”

Roger: Den absolut fulaste teckningen genom hela festivalen… (apropå de små illustrationer av artisterna som ingår i introduktionerna). Jag lovar att han går till final. Det sitter 100 000 17-åriga tjejer och trycker!

Johan: Min favoritslagpåse förra året. Samma koncept visuellt och audiellt i år. Han gnäller fortfarande och ber om uppmärksamhet. Gospeltouchen i slutet ger faktiskt ett litet lyft, men…

Emilia: De unga tjejerna kommer att rösta på honom…

Helhetsintryck: För mig (Johan) framstod det här som det jämntjockaste fältet hittills. Bästa bidraget var ”Om dom hade ringt” med Vargmust (det vill säga programledarparet Anders & Nour). Lagom elakt om ideal och överlevnad…Pausunderhållaren Tomas Ledin är ingen av mina stora idoler, men man kan inte förneka hans enorma scenvana och förmåga att inta en arena, även nu när han är inne i en aningen experimentell folktonsfas.

Just det: till finalen gick Anton Ewald och Alcazar, medan Ammotrack och, lite överraskande Ellinor Holmer får en andra chans. Här vid Vänern. Helgen som kommer…