Löneförmåner kommer i olika skepnader. Den här gången, lite oväntat i form av inträde till en julkonsert som en tidig julklapp för anställda på den utbildningsanstalt där jag arbetat det senaste året, med Västra Götalands-regionen som arbetsgivare. Så, där har de fått sin credit för det. Trevligt initiativ, absolut. Hur lät det då?

Enda julkonserten i år för artisten ifråga, meddelade han själv omgående. Vissa andra år har det tydligen blivit betydligt fler. Själv inser jag att mina förkunskaper om Rickard Söderberg var ganska grunda. Operasångare, väl? Var med och ledde en av de tävlande lokalensemblerna i TV4:s Körslaget häromåret. Utstyr sig när tillfälle ges med förkärlek i tungmetallmusikaliskt-inspirerade skrudar, men genremässigt är det knappast i den världen vi rör oss den här kvällen för halvannan vecka sedan i Vara konserthus.

Det börjar och slutar med ”O helga natt” – om den första tagningen är lite lam, så är finalen med samma franska julklassiker betydligt mer bombastisk, om än i ett begränsat format. Det är inte direkt en fullskalig symfoniorkester eller tung groovemaskin Söderberg ställer sig på scen med här. Sångaren och bandet med pianisten Gittan Glans som kapellmästare levererar snarare en allmänt lounge-jazzifierad julstämning med softa konturer på gott och mindre gott. En överdos kryddade ackord i sammanhanget, kan man tycka. Om man är jag. Bing Crosby–crooning är mer kitsch än kalas för mig personligen, men…

Sångurvalet speglar en smak som uppenbarligen många i den här publiken delar, men tenderar att göra mig en smula rastlös. Stark emfas på högtidens hemtrevnad, ni vet. Vi talar om en operaskolad röst, showmanship, humor och en allmänt sympatisk utstrålning. Han vill alla väl. Men jag faller inte som en fura för den inställsamma inramningen. Det lyfter ett par gånger, som i den nämnda finalen. Och när Söderberg reciterar egenkomponerat rim på jambisk heptameter (om det inte var pentameter han sade) och indirekt kommenterar det parlamentariska krisläget i nationen just nu. Med fara för att reta upp Christer Björkman et al från Melodifestivalen där Söderberg ska delta i vinter. Och där politiska utspel inte välkomnas.

Svarta scenkläder laget runt. Ett ombyte för frontalfiguren själv, till mer utpräglad läder och nitar-skrud som kontrasterar mot allt annat i konsertkonceptet. Han får även spela fyrhändigt i en Schubert-komposition på initativ av pianisten Glans, som annars själv får improvisera mycket efter sångarens nycker. Eller också är det teater alltihop. Delvis underhållande anekdoter om bland andra kolleger som Carola, och om hur vissa intrikata arrangemang av kända och älskade julhymner kan förarga folk. Tja, så radikala är väl inte de här omstöpningarna. Men det finns folk till allt. Som bekant.

Psalmer. Ja. Sakrala sånger. Bekanta bravadon. Många halvtoner och givetvis skickligt kalibrerad dynamik. Men jag ser och hör kompetensen mer än drabbas emotionellt. That’s just me. Och tvärflöjten har ofta en framträdande roll i ljudbilden, ett instrument jag generellt vill diskvalificera från majoriteten av möjliga musikaliska nejder. Om den inte tämjs eller tillåts bröla med mer grovkornig substans än så här. Samma snubbe spelar även saxofon i somliga stycken, en pjäs som också kan missbrukas till mycket av de svagsinta.

Som synes, jag är ambivalent. Imponerad av den professionella precisionen. Lite allergisk mot vad julefriden vid den här tiden tar fram ur samma proffs. Det går att åstadkomma mer tuggmotstånd. Med eller utan jambisk heptameter.

Recenserat: Julkonsert med Rickard Söderberg i Vara konserthus, torsdag 4 december 2014.