Live Aid i backspegeln – fängslande dokumentärserie på SVT Play

Med viss ansträngning kan man här skymta medlemmar från Led Zeppelin under Live Aid i Philadelphia 13 juli 1985. Squelle, CC BY-SA 3.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0, via Wikimedia Commons

40 år sedan. Just det, förra året. 1985 var ett händelserikt år. Bland annat levererades Live Aid, ett gigantiskt globalt fenomen som många fortfarande hyser bestämda åsikter om. Vad var det egentligen som hände och hur började allt? En relativt nysläppt dokumentärserie på SVT Play ger inblickar bakom kulisserna; en ren guldgruva för oss som växte upp under den här perioden och kanske kommer ihåg första singelsläppet av ”Do They Know It’s Christmas” och de efterföljande konvulsionerna. Allt som hände kring frågan om välgörenhet, artisters trovärdighet och vad sådana här initiativ egentligen har för betydelse i det stora hela. Oerhört intressant. Inte minst första avsnittets bevarade klipp från sessionen i studion när den här famösa julsången skapades, hur upphovsmännen och alla övriga inblandade resonerade och hur de ser på det nu fyra decennier senare. Initiativtagarna Bob Geldof och Midge Ure får givetvis stort utrymme. Men inte bara de. Det här är både kulturellt, sociologiskt och humanitärt en värdefull historieskrivning. 1980-talet var ett innehållsrikt decennium och för många av oss formativt. Det kan inte gärna vara något annat när man tillbringat sina tonår under den eran eller hur?

Det är slående hur snabbt projektet snoddes ihop, julsingeln som startade processen. Att få ihop så många av de mest kända artisterna i Storbritannien med kort varsel och be dem sjunga någon rad var, samtidigt som stora egon krockade i studion (enligt de tillbakablickande permanenta figurerna själva). Flera av dem hade sin bakgrund i arbetarklassen och vad innebar det för musiken och uttrycken i sig? Nästan löjligt fascinerande dokument.

Bob Geldof på besök i Europaparlamentet oktober 1985. © European Union, 1998 – 2026, Attribution, via Wikimedia Commons

Liksom rösterna från Etiopien, representanter från landets ledning vid den tiden och vanliga människor som drabbades av svältkatastrofen som pågick. Bob Geldof återger hur han princip pushades till att själv resa ner till Afrikas Horn för att medierna skulle fortsätta vara intresserade av frågan och hur han mötte såväl den hårdföre ledaren för landet, general Mengistu och sedan även den också rätt hårdföra brittiska premiärministern Margaret Thatcher – utan att riktigt ha klart för sig hur man förväntas föra sig i sådant sällskap.

Den stora galan sommaren 1985, som de flesta kanske framför allt förknippar med frågan skildras i andra och tredje avsnittet. Där skildras även inspelningen av den amerikanska uppföljaren USA for Africa, där gräddan av deras artistelit sjöng in sjuminutershymnen ”We Are the World”. Geldof var där för att inspirera, men frågan är hur många av högdjuren som verkligen visste vem han var?

Dokumentärserien fortsätter syna dåläget från olika vinklar, inklusive de praktiska problemen med att faktiskt få fram hjälpen dit den behövdes. Eller kontroverserna kring att det ansågs vara för få svarta artister inblandade i Live Aid, den historiskt omfattande dubbelkonserten i London och Philadelphia, där exempelvis Phil Collins först gjorde ett set med Sting i London, sedan satte sig på ett Concorde och flög över till Philadelphia för att medverka där också. Bono från U2 är missnöjd med sin frisyr under galan och har en del självkritiska saker att säga även i övrigt. Bob Geldof ville egentligen inte ha med Queen, men fick ge sig och resten är en sorts historia. Flera medverkande kommer till tals och verkar ärliga med att det fanns en dubbelhet; både chansen att göra en insats, men också en möjlighet att synas för den största publiken någonsin.

I Philadelphia var Madonna ett av affischnamnen. Led Zeppelin begick något slags återförening, men tydligen var inte framträdandet så lysande och de har själva motsatt sig att något av det visas i dokumentären. Legendaren Nile Rodgers bidrar med en del återblickande kommentarer. Soulbirden Patti LaBelle minns hur hon klev omkring bland sladdar och vattenpölar nedanför scenen och folk omkring fruktade att hon skulle få en elstöt.

‘Järnladyn’ Margaret Thatcher, anno 1983. Rob Bogaerts, CC0, via Wikimedia Commons

Sedan var det kanske uppdraget slutfört för de flesta artister den dagen, men knappast för Bob Geldof som hade ansvaret att följa upp vad som hände med alla inströmmade pengar. För det kom faktiskt in ett antal miljoner. Han reste runt i ett antal afrikanska länder för att utvärdera behoven och kommunicera med organisationer på plats. Representanter för exempelvis Oxfam och Läkare utan gränser kommer själva till tals. Etiopiska regeringen genomförde även folkförflyttningar under perioden, vilket olika hjälporganisationer sinsemellan hade olika reaktioner på.

Men det handlar även om hur Geldof fortsatte engagera sig i frågan om svält och dess orsaker, hur han fortsatte utöva inflytande på regeringar och deras responser eller brist på sådana vid kommande katastrofer av liknande slag, även under nuvarande millennium. Förre brittiske premiärministern Tony Blair fick till exempel påringningar från artisten, med förslag om att avskriva afrikanska länders statsskulder. Som sagt – det här är späckat med samhällsorienterande stoff.

Dokumentärserien ”Live Aid – 40 år” ska finnas kvar på SVT Play till slutet av 2027.

En tidigare version av inlägget finns publicerad på russin.nu.

Musik för miljoner – i flera avseenden

I senaste numret av Sida-sponsrade tidningen OmVärlden presenteras en odyssé genom historien av välgörenhetskonserter, med Live Aid 1985 som det mest globalt kända exemplet. Rutinerade reportern David Isaksson (som av tidningen anges ha besökt och rapporterat från nästan 130 länder under sin karriär) går igenom insamlingsgalorna från 1960-talet och framåt. 1971 tog exempelvis George Harrison initiativet till att stödja den nybildade staten Bangladesh och fick med sig bland andra Bob Dylan och Ravi Shankar. Unicef får fortfarande in pengar till det ändamålet genom återutgivningar av konsertinspelningarna med mera.

Innan dess hade Hasse & Tage med flera satsat på att stödja FN:s flyktingorgan UNHCR. Och så lyckades då Bob Geldof samla ihop stora delar av världens dåvarande artistelit 1985 till två sammanhängande konserter i London och Philadelphia för att göra något åt svälten i Etiopien. De ska ha setts av omkring två miljarder människor, men möttes även av kritik. Sångaren Morrissey ska ha kallat spektaklet för ”den största uppvisningen av självgodhet någonsin i popmusikens historia”. 250 miljoner dollar samlades dock in, enligt artikeln, även om det rått en långvarig debatt om huruvida det mesta av pengarna kom fram till de bäst behövande eller försvann i andras fickor på vägen. Själv kommer jag ihåg delar av sändningen sommaren 1985. Jag befann mig just då hos släktingar i Småland och följde främst det som hände på scen i England, innan galan flyttade över till USA och fortsatte långt in på natten. För länge, ur underhållningssynpunkt, var vi nog många som tyckte.

Samma år bestämde sig en avsevärd andel av den svenska musikaliska gräddan att spela in först en singel och sedan göra en konsert till förmån för befrielserörelsen ANC i det fortfarande segregerade Sydafrika. I Isakssons artikel poängteras inte minst det ovanliga då att gamla vänsterorienterade ‘proggare’ som Mikael Wiehe och Björn Afzelius kunde samarbeta med föregivet ‘kommersiella’ kolleger som Tomas Ledin, Mikael Rickfors och Eva Dahlgren. Just det, Dahlgrenskan ansågs uppenbarligen som höjden av affärsmässighet på artistfronten då. Var det verkligen så? Idag har hon väl närmast status som firad folkfilosof i musikbranschen. Alla var ju så mycket mer seriösa förr – innan de unga tog vid…

Företeelsen med stödgalor för olika behjärtansvärda syften återuppstår i varierande skala med jämna mellanrum. Och de fortsätter väcka blandade känslor. Själv uppskattar jag genuint engagemang för globala frågor hos artister, men visst lär välgörenhetsevenemang dra till sig även dem som inte har så mycket att säga men gillar rampljuset som blir extra starkt vid sådana tillfällen.

Ett nytt tillskott i floran, eller kanske snarast en parodi på hela fenomenet, är en ny video på YouTube med Radi-Aid, sydafrikanska studenter som insett att barn kan lida även i Norge. Av köld. Insamlingen till nya element att skicka norrut ackompanjeras av en upplyftande ballad i bästa ”We Are the World”-anda. Årets fräschaste julsäsongshymn hittills, tycker jag. OmVärlden har för övrigt intervjuat en av initiativtagarna till videon. Allt började mycket riktigt som en parodi på Band Aid, enligt Anja Bakken Riise från SAIH, en norsk hjälpfond för studenter och akademiker. Syftet var att konfrontera en ofta stereotyp Afrika-bild i medier med mera. Och nu sägs över en miljon människor har sett videon på YouTube.

Referenser: ”Älskade & hatade” av David Isaksson / OmVärlden Nr 7, 2012, ”Afrika kommer till undsättning” av Liza Youhanan /OmVärlden 28 november 2012