I senaste numret av Sida-sponsrade tidningen OmVärlden presenteras en odyssé genom historien av välgörenhetskonserter, med Live Aid 1985 som det mest globalt kända exemplet. Rutinerade reportern David Isaksson (som av tidningen anges ha besökt och rapporterat från nästan 130 länder under sin karriär) går igenom insamlingsgalorna från 1960-talet och framåt. 1971 tog exempelvis George Harrison initiativet till att stödja den nybildade staten Bangladesh och fick med sig bland andra Bob Dylan och Ravi Shankar. Unicef får fortfarande in pengar till det ändamålet genom återutgivningar av konsertinspelningarna med mera.

Innan dess hade Hasse & Tage med flera satsat på att stödja FN:s flyktingorgan UNHCR. Och så lyckades då Bob Geldof samla ihop stora delar av världens dåvarande artistelit 1985 till två sammanhängande konserter i London och Philadelphia för att göra något åt svälten i Etiopien. De ska ha setts av omkring två miljarder människor, men möttes även av kritik. Sångaren Morrissey ska ha kallat spektaklet för ”den största uppvisningen av självgodhet någonsin i popmusikens historia”. 250 miljoner dollar samlades dock in, enligt artikeln, även om det rått en långvarig debatt om huruvida det mesta av pengarna kom fram till de bäst behövande eller försvann i andras fickor på vägen. Själv kommer jag ihåg delar av sändningen sommaren 1985. Jag befann mig just då hos släktingar i Småland och följde främst det som hände på scen i England, innan galan flyttade över till USA och fortsatte långt in på natten. För länge, ur underhållningssynpunkt, var vi nog många som tyckte.

Samma år bestämde sig en avsevärd andel av den svenska musikaliska gräddan att spela in först en singel och sedan göra en konsert till förmån för befrielserörelsen ANC i det fortfarande segregerade Sydafrika. I Isakssons artikel poängteras inte minst det ovanliga då att gamla vänsterorienterade ‘proggare’ som Mikael Wiehe och Björn Afzelius kunde samarbeta med föregivet ‘kommersiella’ kolleger som Tomas Ledin, Mikael Rickfors och Eva Dahlgren. Just det, Dahlgrenskan ansågs uppenbarligen som höjden av affärsmässighet på artistfronten då. Var det verkligen så? Idag har hon väl närmast status som firad folkfilosof i musikbranschen. Alla var ju så mycket mer seriösa förr – innan de unga tog vid…

Företeelsen med stödgalor för olika behjärtansvärda syften återuppstår i varierande skala med jämna mellanrum. Och de fortsätter väcka blandade känslor. Själv uppskattar jag genuint engagemang för globala frågor hos artister, men visst lär välgörenhetsevenemang dra till sig även dem som inte har så mycket att säga men gillar rampljuset som blir extra starkt vid sådana tillfällen.

Ett nytt tillskott i floran, eller kanske snarast en parodi på hela fenomenet, är en ny video på YouTube med Radi-Aid, sydafrikanska studenter som insett att barn kan lida även i Norge. Av köld. Insamlingen till nya element att skicka norrut ackompanjeras av en upplyftande ballad i bästa ”We Are the World”-anda. Årets fräschaste julsäsongshymn hittills, tycker jag. OmVärlden har för övrigt intervjuat en av initiativtagarna till videon. Allt började mycket riktigt som en parodi på Band Aid, enligt Anja Bakken Riise från SAIH, en norsk hjälpfond för studenter och akademiker. Syftet var att konfrontera en ofta stereotyp Afrika-bild i medier med mera. Och nu sägs över en miljon människor har sett videon på YouTube.

Referenser: ”Älskade & hatade” av David Isaksson / OmVärlden Nr 7, 2012, ”Afrika kommer till undsättning” av Liza Youhanan /OmVärlden 28 november 2012