Finaldrömmen försvann mot nederländska nemesiskor

Holländare. Dessa holländare. Eller i det här fallet, holländskor. Jag växte upp med att beundra deras framfart på fotbollsplanen. Mitt första minne av att följa en VM-turnering var 1978, då holländarna tog sig till final för andra gången i följd och än en gång föll på målsnöret. upprepade gånger sedan dess tror jag mig ha hållit på dem i stora mästerskap som ett substitut för saknade svenska lag. Men ibland representerar de motsatsen.

Visst var det de som stod i vägen i herrarnas Europamästerskap 2004? I kvartsfinalen vill jag minnas. Jag borde komma ihåg sådana saker bättre, men har ändå en ursäkt. Jag arbetade i Ecuador och befann mig på en konferens där, hade inte möjlighet att se matchen men undrade naturligtvis hur det hade gått. Sammankomsten i sig hade viss internationell karaktär och i slutet ropade en av programvärdarna entusiastiskt ut frågan om det fanns några holländare bland deltagarna. Jo, för att de just hade slagit ut Sverige i en fotbollsturnering på andra sidan oceanen. Dax för antiklimax…

För fem år sedan satt jag i min frus föräldrahem i norra Mexiko och såg deras gröntröjade nationalhjältar sånär eliminera Holland från VM i Brasilien. Då talar vi också om herrarna. Drömmen sprack under några olyckliga slutminuter inklusive en till synes billig straff som blev en meme i Mexiko. Det hade inte varit läge för Arjen Robben eller någon av de andra holländarna på planen, eller holländare överhuvudtaget, att planera in semester på mexikansk mark närmast efter det, misstänkte jag då. Å andra sidan, förra året såg jag Sverige nöta ner Mexiko i sista gruppspelsmatchen i Rysslands-VM, också tillsammans med min frus familj. Men den gången gick bägge lagen vidare ändå. Och jag överlevde resten av semestern utan märkbara men. Det handlar trots allt bara om idrott…

Men tillbaka till Holland. Eller Nederländerna (vilket som nu är det smidigaste eller mest korrekta). Sverige var ju så gnidiga och påstridiga i första halvlek i onsdags kväll. De styrde spelet, hade de bästa chanserna och radade upp hörnor, men visst… I andra halvlek såg de mer tröttkörda ut och hade svårare att hålla i bollen några längre stunder. Ändå, de orangea skapade inte så fruktansvärt mycket. Men jag var varnad. Sådana här matcher kan sluta hur som helst, ofta genom att något av lagen gör ett misstag för mycket, blottar sig för tydligt, tappar koncentrationen och allt det där – ni vet. Holländskorna har dokumenterad killerinstinkt framför mål, samt en hel del flyt i den här turneringen. Jag ska inte tjata mer om matchen mot Japan, men den representerar på något vis vilken medgång det holländska laget har haft. Det är deras turnering på något sätt. Då tvivlar jag ändå på att de rår på USA i finalen. Amerikanska laget ser helt enkelt bättre ut på i stort sett alla punkter. Men, som sagt, ett lag som lyckas göra precis det de behöver så här långt kanske kan fortsätta ha med sig den där magiska touchen och fullborda sin ödesbestämda succésaga. Jag slutar spekulera här.

Tung avslutning på en sen kväll, parat med vetskapen om att jag skulle upp tidigt på morgonen igen. Semestern börjar först… ja, nu i helgen. Men vad skulle Sverige ha ändrat på? Förutom att helt enkelt skjuta eller nicka i mål någon gång, inte bara i stolpar, utanför och allt det andra som inte leder till avancemang. Ingen kan klandra dem från att ha gjort mindre än sitt bästa efter omständigheterna. Det var kul att se en spelare som Madelen Janogy komma in igen, eftersom det var några matcher sedan sist. Tyvärr i ett läge när Sverige redan tappat sitt momentum, sitt maximala offensiva driv och inte orkade skapa så mycket framåt som under första halvan av matchen. Visst kan man störa sig på konstiga avblåsningar vid några av de flertaliga svenska hönorna. Blåste hon bara för säkerhets skull? Eller hur en holländsk försvarare kan få frispark med sig genom att lägga sig ner och täcka bollen så att ingen kommer åt den. Gick Sverige miste om en regelrätt straffspark? I uppenbar strid med allt jag tidigare sagt så kunde en del situationer kanske ha granskats noggrannare med… VAR. Å andra sidan slapp den här matchen bli sönderblåst och tappa rytmen totalt genom de återkommande videogranskningar som en del matcher i princip ruinerats av. Aldrig får man vara riktigt glad. Alltid finns något att klaga på. Just nu är det väl mest besvikelse som talar.

Givetvis sätts allting i ett annat perspektiv när man tänker på att Asllanis kollaps i slutsekunderna såg ut som någon av de där skadorna man helst inte vill tänka på. Sådant som har med huvudet eller nacken att göra. Otäckt. Tydligen ska det inte vara något av det allvarligaste man kunde frukta. För den kanske främsta kreativa kraften i den svenska truppen turneringen igenom.

 

Now then. England. Just go get ’em…

Annonser

Final med favoriter i repris – medan Brasilien är i kris

30 utslagna. Två kvar. Och vi har sett dem drabba samman förr i finalsammanhang. Tyskland och Argentina. 1986 med Argentina som vinnare, fullt välförtjänt med en Maradona i toppform mot ett Västtyskland (vi ska väl vara noga med den distinktionen) som mer eller mindre snubblat sig fram till final, enligt mina erkänt subjektiva minnesbilder. Fyra år senare var rollerna omvända. Los albicelestes gick på kryckor och briljerade inte direkt med något skönspel men lyckades hålla 0-0 fram till slutminuterna när de mer kreativt orienterade västtyskarna tilldelades en tveksam straff och tog hem bucklan.

Nu smäller det igen. Men vem hade väntat sig att tyskarna så fullständigt skulle förinta värdlandet, så gruvligt att mittfältsmotorn Schweinsteiger närmast bad om ursäkt för 7-1:an efteråt. Nu missade jag direktsändningen på grund av dels lite dålig koll på tiderna och en del annat semesterflängande i södra Texas. Däremot följde jag flera diskussioner och post mortem-analyser på kanaler som ESPN och Fox Sports, där både studioankare och gamla storspelare som Michael Ballack häpnade över brassarnas naiva rusande rakt in i den germanska fällan och deras alltför snabbt hängande huvuden. Dagens drabbning mellan Holland och Argentina (som också träffat på varandra i klassiska clincher förut) var något helt annat; två taktiska och försvarsstarka uppställningar där ingen gav något gratis. Följaktligen gick det till straffar, där holländarnas förmåga att få marginalerna på sin sidan kom till en ände. Jag har ju av någon anledning hållit Argentina som favorit till VM-titeln under en tid, utan att de briljerat offensivt, men samtidigt gör de väldigt få misstag. Ändå måste givetvis tyskarna gälla som favoriter i finalen, en final som blir en kamp mellan kontinenter. Kanske en nödvändig komponent för att uppehålla maximalt globalt intresse, även om arrangörslandet fortfarande befinner sig i chocktillstånd och troligen lär gå igenom en längre depressiv fas efteråt.

Vad är det förresten med tyskarnas urladdningar mot portugisisktalande länder i turneringen? Sina riktiga överkörningar har de reserverat för vanligtvis värdiga motståndare som Portugal och Brasilien, medan de haft mest problem med afrikanska lag (Ghana och Algeriet). Någon glasklar analys, någon, någonstans?