Holland

Upp som en blågul sol… och sedan blodbrist?

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat , , , , , , , , , , ,

Sex mål framåt på två matcher. Inte illa. Tyvärr även lika många insläppta. Ni vet. Att vi fortfarande inte vet vad som kommer att hända när det svenska landslaget i fotboll ställer sig på den internationella scenen. Som någon djuplodande filosof ska ha yttrat; ’i fotbollen kompliceras allting genom närvaron av motståndarlaget…’.

Hur ska det här gå? Vad kan vi egentligen förvänta oss? Allt och inget eller vad som helst. En tidig morgon, alltså i vargtimmarna här, ska någon indikation infinna sig. Premiärmatch för Sverige i ett fotbolls-VM för första gången på åtta år. Och som alla vet, att vi överhuvudtaget har nått dit beror på ett spännande regelverk omkring kvalspelet och hastig pånyttfödelse efter en vandring i dödsskuggans dal.

Men de blågula börjar bra. Samspelet verkar stämma, Sverige ser ut som ett lag och det ger resultat. Alexander Isak ser ut som Isak igen och visar det med all önskvärd tydlighet efter någon halvtimme när han får chansen ute på kanten, vänder bort en back och sätter 2-0 efter tidigt ledningsmål av Ayari. Laget fortsätter pressa, hålla bollen förvånansvärt mycket och inte låta nordafrikanerna (som samlat på sig en ansenlig erfarenhet i de här sammanhangen) att komma till alltför heta lägen. Men det gäller att hålla i. Strax före pausvilan spricker svenska försvarsmuren – precis det vi inte ville se.

Tunisien kvicknar till och får mer självförtroende, samtidigt som svenskarna blir mer passiva och defensiva. Men – man ska ha lite tur också. När det verkar som om nordafrikanerna tagit över taktpinnen och det börjar se riktigt ruggigt ut får Sverige ett tredje mål närmast till skänks och det tackar vi inte nej till. Orosmomenten finns alltid där, numera inte minst försvarsmässigt. Och i det här till stora delar orutinerade manskapet (där väldigt få spelat stora mästerskap tidigare) kan man som svensk supporter aldrig helt slappna av. Men här syns ändå inställningen. Laget lägger in det lilla extra i närkamperna när det krävs. Försöker hålla bollen när det går. De gånger de släpper över initiativet till Tunisien börjar pulsen öka oroväckande mycket. Men, ännu ett snyggt svenskt mål, bortdömt för offside i första läget men efter VAR-kontroll godkänt. I slutsekunderna av tilläggstiden klipper Ayari till igen och skapar en segermarginal som kanske inte riktigt motsvarar vad som hänt på planen, men skvallrar om oanad och ovanlig effektivitet.

Premiärmatchen spelas alltså i Monterrey, ett industricentrum och kluster som ger intrycket av att egentligen vara tre olika stadsformationer som växt ihop i norra Mexiko. Hittills har jag bara varit där på kortare besök några dagar i taget. Det är vanligtvis inte en självklar turistmagnet. Därifrån förflyttas matchandet till Houston och en luftkonditionerad inomhusarena. Vilket inte visar sig vara ett vinnande koncept den här gången i varje fall…

Upp som en sol och ner på jorden igen?

Närmast katastrofstart med alldeles för enkla genombrott för holländarna – ursäkta, nederländarna. Efter en dryg kvart underläge med 0-2. Minnen från den miserabla åttondelsfinalen mot Tyskland 2006 återvänder ovälkommet. Det här är något annat än Tunisien. De orangeklädda, som Sverige oftast har svårt att slå, är pressade att vinna efter oavgjort mot Japan. Men de äger också betydligt större tyngd och ser närmast oövervinnerliga ut fram till den hett omdiskuterade obligatoriska vätskepausen. Den som många gärna rackar ner på av goda skäl. Varför i varje match? Nu kan den ändå haft en inverkan på Sveriges möjligheter att omforma sig och skapa ett betydligt bättre samspel under andra halvan av första halvleken, där Sverige faktiskt skaffar sig flera kvalificerade chanser att reducera och dessutom får ett mål bortdömt med minsta möjliga marginal för offside. Det kanske inte är Sveriges afton, men vi vill se tendenser till något som fungerar i fortsättningen, eller hur?

Tyvärr mardrömsstart även på andra halvlek och underläge med 0-4 med över en halvtimme kvar att spela. Det är helt enkelt grav skillnad i effektivitet här. Sverige replikerar med tre byten och en relativt snabb reducering genom en entusiastisk Elanga. Annars verkar refrängen den här kvällen vara att Sverige periodvis sågar sig igenom det holländska försvaret med små eleganta lösningar och goda intentioner, men sedan brister i slutet. Sverige skapar flera halvchanser och några skott som sätter nederländske burväktaren på prov, men när motståndarna är direkt dödande i början och alldeles i slutet av halvleken räcker det inte. Det stundtals småtrevliga och faktiskt rätt charmiga svenska bolltrillandet i perioder resulterar bara i en fullträff totalt och den inträffar när man går rakt fram i mitten och krånglar till det så lite som möjligt. Läxa för fortsättningen?

Finaldrömmen försvann mot nederländska nemesiskor

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat , , , ,

Holländare. Dessa holländare. Eller i det här fallet, holländskor. Jag växte upp med att beundra deras framfart på fotbollsplanen. Mitt första minne av att följa en VM-turnering var 1978, då holländarna tog sig till final för andra gången i följd och än en gång föll på målsnöret. upprepade gånger sedan dess tror jag mig ha hållit på dem i stora mästerskap som ett substitut för saknade svenska lag. Men ibland representerar de motsatsen.

Visst var det de som stod i vägen i herrarnas Europamästerskap 2004? I kvartsfinalen vill jag minnas. Jag borde komma ihåg sådana saker bättre, men har ändå en ursäkt. Jag arbetade i Ecuador och befann mig på en konferens där, hade inte möjlighet att se matchen men undrade naturligtvis hur det hade gått. Sammankomsten i sig hade viss internationell karaktär och i slutet ropade en av programvärdarna entusiastiskt ut frågan om det fanns några holländare bland deltagarna. Jo, för att de just hade slagit ut Sverige i en fotbollsturnering på andra sidan oceanen. Dax för antiklimax…

För fem år sedan satt jag i min frus föräldrahem i norra Mexiko och såg deras gröntröjade nationalhjältar sånär eliminera Holland från VM i Brasilien. Då talar vi också om herrarna. Drömmen sprack under några olyckliga slutminuter inklusive en till synes billig straff som blev en meme i Mexiko. Det hade inte varit läge för Arjen Robben eller någon av de andra holländarna på planen, eller holländare överhuvudtaget, att planera in semester på mexikansk mark närmast efter det, misstänkte jag då. Å andra sidan, förra året såg jag Sverige nöta ner Mexiko i sista gruppspelsmatchen i Rysslands-VM, också tillsammans med min frus familj. Men den gången gick bägge lagen vidare ändå. Och jag överlevde resten av semestern utan märkbara men. Det handlar trots allt bara om idrott…

Men tillbaka till Holland. Eller Nederländerna (vilket som nu är det smidigaste eller mest korrekta). Sverige var ju så gnidiga och påstridiga i första halvlek i onsdags kväll. De styrde spelet, hade de bästa chanserna och radade upp hörnor, men visst… I andra halvlek såg de mer tröttkörda ut och hade svårare att hålla i bollen några längre stunder. Ändå, de orangea skapade inte så fruktansvärt mycket. Men jag var varnad. Sådana här matcher kan sluta hur som helst, ofta genom att något av lagen gör ett misstag för mycket, blottar sig för tydligt, tappar koncentrationen och allt det där – ni vet. Holländskorna har dokumenterad killerinstinkt framför mål, samt en hel del flyt i den här turneringen. Jag ska inte tjata mer om matchen mot Japan, men den representerar på något vis vilken medgång det holländska laget har haft. Det är deras turnering på något sätt. Då tvivlar jag ändå på att de rår på USA i finalen. Amerikanska laget ser helt enkelt bättre ut på i stort sett alla punkter. Men, som sagt, ett lag som lyckas göra precis det de behöver så här långt kanske kan fortsätta ha med sig den där magiska touchen och fullborda sin ödesbestämda succésaga. Jag slutar spekulera här.

Tung avslutning på en sen kväll, parat med vetskapen om att jag skulle upp tidigt på morgonen igen. Semestern börjar först… ja, nu i helgen. Men vad skulle Sverige ha ändrat på? Förutom att helt enkelt skjuta eller nicka i mål någon gång, inte bara i stolpar, utanför och allt det andra som inte leder till avancemang. Ingen kan klandra dem från att ha gjort mindre än sitt bästa efter omständigheterna. Det var kul att se en spelare som Madelen Janogy komma in igen, eftersom det var några matcher sedan sist. Tyvärr i ett läge när Sverige redan tappat sitt momentum, sitt maximala offensiva driv och inte orkade skapa så mycket framåt som under första halvan av matchen. Visst kan man störa sig på konstiga avblåsningar vid några av de flertaliga svenska hönorna. Blåste hon bara för säkerhets skull? Eller hur en holländsk försvarare kan få frispark med sig genom att lägga sig ner och täcka bollen så att ingen kommer åt den. Gick Sverige miste om en regelrätt straffspark? I uppenbar strid med allt jag tidigare sagt så kunde en del situationer kanske ha granskats noggrannare med… VAR. Å andra sidan slapp den här matchen bli sönderblåst och tappa rytmen totalt genom de återkommande videogranskningar som en del matcher i princip ruinerats av. Aldrig får man vara riktigt glad. Alltid finns något att klaga på. Just nu är det väl mest besvikelse som talar.

Givetvis sätts allting i ett annat perspektiv när man tänker på att Asllanis kollaps i slutsekunderna såg ut som någon av de där skadorna man helst inte vill tänka på. Sådant som har med huvudet eller nacken att göra. Otäckt. Tydligen ska det inte vara något av det allvarligaste man kunde frukta. För den kanske främsta kreativa kraften i den svenska truppen turneringen igenom.

 

Now then. England. Just go get ’em…

Final med favoriter i repris – medan Brasilien är i kris

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion, sportreferat , , , , ,

30 utslagna. Två kvar. Och vi har sett dem drabba samman förr i finalsammanhang. Tyskland och Argentina. 1986 med Argentina som vinnare, fullt välförtjänt med en Maradona i toppform mot ett Västtyskland (vi ska väl vara noga med den distinktionen) som mer eller mindre snubblat sig fram till final, enligt mina erkänt subjektiva minnesbilder. Fyra år senare var rollerna omvända. Los albicelestes gick på kryckor och briljerade inte direkt med något skönspel men lyckades hålla 0-0 fram till slutminuterna när de mer kreativt orienterade västtyskarna tilldelades en tveksam straff och tog hem bucklan.

Nu smäller det igen. Men vem hade väntat sig att tyskarna så fullständigt skulle förinta värdlandet, så gruvligt att mittfältsmotorn Schweinsteiger närmast bad om ursäkt för 7-1:an efteråt. Nu missade jag direktsändningen på grund av dels lite dålig koll på tiderna och en del annat semesterflängande i södra Texas. Däremot följde jag flera diskussioner och post mortem-analyser på kanaler som ESPN och Fox Sports, där både studioankare och gamla storspelare som Michael Ballack häpnade över brassarnas naiva rusande rakt in i den germanska fällan och deras alltför snabbt hängande huvuden. Dagens drabbning mellan Holland och Argentina (som också träffat på varandra i klassiska clincher förut) var något helt annat; två taktiska och försvarsstarka uppställningar där ingen gav något gratis. Följaktligen gick det till straffar, där holländarnas förmåga att få marginalerna på sin sidan kom till en ände. Jag har ju av någon anledning hållit Argentina som favorit till VM-titeln under en tid, utan att de briljerat offensivt, men samtidigt gör de väldigt få misstag. Ändå måste givetvis tyskarna gälla som favoriter i finalen, en final som blir en kamp mellan kontinenter. Kanske en nödvändig komponent för att uppehålla maximalt globalt intresse, även om arrangörslandet fortfarande befinner sig i chocktillstånd och troligen lär gå igenom en längre depressiv fas efteråt.

Vad är det förresten med tyskarnas urladdningar mot portugisisktalande länder i turneringen? Sina riktiga överkörningar har de reserverat för vanligtvis värdiga motståndare som Portugal och Brasilien, medan de haft mest problem med afrikanska lag (Ghana och Algeriet). Någon glasklar analys, någon, någonstans?