Stundtals magnifik Messi räckte inte mot det tunga tyska maskineriet

– Fotboll är ett spel med elva spelare i varje lag. Och Tyskland vinner.

Parafras efter minnet av något som ska ha sagts någon gång av en förmodligen förbittrad engelsk fotbollsprofil. England har ju en tendens att förlora viktiga matcher mot tyskarna. Men de är knappast ensamma.

– Brasilien har Neymar. Holland har Robben. Argentina har Messi. Tyskland har ett lag.

Ännu ett kanske inte hundraprocentigt citat av ett viralt fenomen som florerat på nätet den senaste tiden. Det låg liksom i luften. Under turneringen som helhet har Die Deutsche Mannschaft (med reservation för min mindre pålitliga tyska grammatik) varit det mest konstant stabila och produktiva laget av de 32 som tog sig till detta VM på olika vägar. De var helt enkelt bäst. Argentina, som lurat i faggorna och även de genom stabilt, mycket disciplinerat spel tagit sig fram till finalen, hade helt enkelt inte samma spetskompetens. Leo Messi hade visserligen vaknat till och skapade ett par konkreta hotbilder mot favoriterna, men slutresultatet var ändå logiskt. Det bästa laget i finalen, och genom hela turneringen i stort, vann.

Jag hade inte tippat dem som slutsegrare från början. Bland annat därför att inget europeiskt lag någonsin tagit hem VM-bucklan på sydamerikansk mark. Förrän nu. Och nu har det gått tolv år sedan ett sydamerikanskt lag vann VM. Då stod tyskarna som förlorare mot ett Brasilien med en Ronaldo som toppat formen lagom till mästerskapet efter en ganska svag säsong med många skador. Om jag minns rätt. Det är inte 100 procent säkert här heller…

Kommer ni ihåg en höstkväll halvtannat år tillbaka, med en på förhand hopplös uppgift för Sverige i Berlin? Mot just det här tyska landslaget (givetvis undantaget några variationer i manskapet på plan). Med ett distinkt attackerande och totalt dominerande hemmalag under en timme, vilket resulterat i fyra fullträffar, innan ett par raska initiativ av Kim Källström, Zlatan Ibrahimovic och Mikael Lustig plötsligt orsakade obalans i den till synes orubbliga svartvita stridsmaskinen under Joachim Löws ledning. Kommer ni ihåg den helt osannolika upplösningen med kvitteringsmål på tilläggstid och den svenske statsministerns okarakteristiska euforiattack på läktaren? Det kommer alltid att vara ett väldigt speciellt idrottsminne för mig (och antagligen en del andra också). Men det känns väldigt avlägset just nu… Var det där tyskarna lärde sig att aldrig sluta spela, inte förrän slutsignalen verkligen ljöd, oavsett hur överlägsna de verkade vara? Ja, ni ser, med den svenska frånvaron i Brasilien måste man ju ta chansen att gripa efter halmstrån som visar att vi ändå i någon andemening var närvarande…

Ett bra VM var det i alla fall, även om jag under semestern inte lyckats följa alla matcher så nära och regelbundet som jag försökte med i början av turneringen. På grund av tidsskillnaden har matcherna i regel spelats mitt på dagen eller tidig eftermiddag mexikansk tid. Förra VM följde jag från Jemen, där inte alla matcher var tillgängliga på de vanligaste kanalerna, men jag i stället fick chansen att se spännande matcher i traditionella jemenitiska barer (eller vad de nu bör kallas) bland kuddar på golven, vattenpipor och qat-tuggande kamrater. VM 2006 följde jag delvis från Sverige under en kort semester, men lika mycket från Ecuador där jag arbetade då. Något slags tradition att se världens största idrottsevenemang i varierande miljöer har det alltså blivit. En tjusning i sig.

Nu är det slut. Och av ett VM som länge såg ut att manifestera en latinamerikansk läcker och lekfull attackfotboll mot flera tröttnande europeiska elvor, slutade det ändå med en seger för den gamla världen. Eller framförallt för en av den gamla kontinentens representanter. Men de stora positiva överraskningarna kom ändå från andra sidan Atlanten; Costa Rica – givetvis den mest minnesvärda knallen med sin mycket oväntade kvartsfinalplats. Colombia kom lika långt efter flera års frånvaro från VM-slutspel överhuvudtaget. Algeriet överlevde som enda afrikanska lag gruppspelet och pressade blivande världsmästarna mer än någon hade räknat med i åttondelsfinalen. Holland var ett osäkert kort före VM med sin unga försvarslinje, men tog bronset efter 3-0 mot de sorgesamt slocknande hemmahjältarna. Ja, vad händer nu med Brasilien, som trots allt kom till semifinal, men sedan krossades så kapitalt att många bekymrar sig över nationens tillstånd överhuvudtaget och möjligen fler uppblossande protester mot regering och överhet överlag efter turneringens slut?

De mest minnesvärda matcherna jag såg, spontant efter minnesbilder jag kanske omvärderar eller kompletterar en annan dag:

(Jo, minst en rejäl brasklapp måste inskjutas eftersom jag inte såg den redan legendariska semifinalen Tyskland-Brasilien i sin helhet. Och ett par andra som ryktesvis var väldigt underhållande.)

Däremot: Holland-Spanien 5-1. Spanjorerna gick ut som de regerande världs- och europamästare de var, innan de blev bortkontrade, bortkollrade och i praktiken borträknade som blivande mästare igen. Frankrike-Schweiz 5-2. Smickrande siffror för alpländarna efter att det pånyttfödda franska laget släppt in dem i slutskedet och underlåtit att åstadkomma en total förintelse. Belgien-USA 2-1 efter en förlängning som verkligen svängde fram och tillbaka när det gällde initiativ och bollinnehav. Kanske ingen av de mest skönspelade sammandrabbningarna i turneringen, men vilken hetta, vilken viljedemonstration av båda sidor i varierande doser. Mexiko-Kroatien 3-1. Främst för de avslutande 20 minuterna och upplevelsen av att se dem omgiven av entusiastiska mexikanska fans i centrala delar av deras huvudstad.

Förresten, det finns människor som tycker intensivt illa om fotboll. Passionerat aggressivt illa. En av dem heter Ann Coulter och är mest känd som konservativ kommentator av politiska frågor i amerikanska medier. I princip har hon fel i cirka 97 procent av alla ämnen hon uttalar sig i, enligt mina snabba statistiska uträkningar (som också kan behöva kompletteras och justeras någon procentenhet upp eller ner). Hon har fel i det mesta om fotboll också. Men ganska underhållande fel. Se själv och bedöm hennes stridsrop om att “intresse för fotboll är början på en nations moraliska förfall”. Som sagt, underhållande i all sin vanvettiga vilsenhet.

Final med favoriter i repris – medan Brasilien är i kris

30 utslagna. Två kvar. Och vi har sett dem drabba samman förr i finalsammanhang. Tyskland och Argentina. 1986 med Argentina som vinnare, fullt välförtjänt med en Maradona i toppform mot ett Västtyskland (vi ska väl vara noga med den distinktionen) som mer eller mindre snubblat sig fram till final, enligt mina erkänt subjektiva minnesbilder. Fyra år senare var rollerna omvända. Los albicelestes gick på kryckor och briljerade inte direkt med något skönspel men lyckades hålla 0-0 fram till slutminuterna när de mer kreativt orienterade västtyskarna tilldelades en tveksam straff och tog hem bucklan.

Nu smäller det igen. Men vem hade väntat sig att tyskarna så fullständigt skulle förinta värdlandet, så gruvligt att mittfältsmotorn Schweinsteiger närmast bad om ursäkt för 7-1:an efteråt. Nu missade jag direktsändningen på grund av dels lite dålig koll på tiderna och en del annat semesterflängande i södra Texas. Däremot följde jag flera diskussioner och post mortem-analyser på kanaler som ESPN och Fox Sports, där både studioankare och gamla storspelare som Michael Ballack häpnade över brassarnas naiva rusande rakt in i den germanska fällan och deras alltför snabbt hängande huvuden. Dagens drabbning mellan Holland och Argentina (som också träffat på varandra i klassiska clincher förut) var något helt annat; två taktiska och försvarsstarka uppställningar där ingen gav något gratis. Följaktligen gick det till straffar, där holländarnas förmåga att få marginalerna på sin sidan kom till en ände. Jag har ju av någon anledning hållit Argentina som favorit till VM-titeln under en tid, utan att de briljerat offensivt, men samtidigt gör de väldigt få misstag. Ändå måste givetvis tyskarna gälla som favoriter i finalen, en final som blir en kamp mellan kontinenter. Kanske en nödvändig komponent för att uppehålla maximalt globalt intresse, även om arrangörslandet fortfarande befinner sig i chocktillstånd och troligen lär gå igenom en längre depressiv fas efteråt.

Vad är det förresten med tyskarnas urladdningar mot portugisisktalande länder i turneringen? Sina riktiga överkörningar har de reserverat för vanligtvis värdiga motståndare som Portugal och Brasilien, medan de haft mest problem med afrikanska lag (Ghana och Algeriet). Någon glasklar analys, någon, någonstans?