Holländare. Dessa holländare. Eller i det här fallet, holländskor. Jag växte upp med att beundra deras framfart på fotbollsplanen. Mitt första minne av att följa en VM-turnering var 1978, då holländarna tog sig till final för andra gången i följd och än en gång föll på målsnöret. upprepade gånger sedan dess tror jag mig ha hållit på dem i stora mästerskap som ett substitut för saknade svenska lag. Men ibland representerar de motsatsen.

Visst var det de som stod i vägen i herrarnas Europamästerskap 2004? I kvartsfinalen vill jag minnas. Jag borde komma ihåg sådana saker bättre, men har ändå en ursäkt. Jag arbetade i Ecuador och befann mig på en konferens där, hade inte möjlighet att se matchen men undrade naturligtvis hur det hade gått. Sammankomsten i sig hade viss internationell karaktär och i slutet ropade en av programvärdarna entusiastiskt ut frågan om det fanns några holländare bland deltagarna. Jo, för att de just hade slagit ut Sverige i en fotbollsturnering på andra sidan oceanen. Dax för antiklimax…

För fem år sedan satt jag i min frus föräldrahem i norra Mexiko och såg deras gröntröjade nationalhjältar sånär eliminera Holland från VM i Brasilien. Då talar vi också om herrarna. Drömmen sprack under några olyckliga slutminuter inklusive en till synes billig straff som blev en meme i Mexiko. Det hade inte varit läge för Arjen Robben eller någon av de andra holländarna på planen, eller holländare överhuvudtaget, att planera in semester på mexikansk mark närmast efter det, misstänkte jag då. Å andra sidan, förra året såg jag Sverige nöta ner Mexiko i sista gruppspelsmatchen i Rysslands-VM, också tillsammans med min frus familj. Men den gången gick bägge lagen vidare ändå. Och jag överlevde resten av semestern utan märkbara men. Det handlar trots allt bara om idrott…

Men tillbaka till Holland. Eller Nederländerna (vilket som nu är det smidigaste eller mest korrekta). Sverige var ju så gnidiga och påstridiga i första halvlek i onsdags kväll. De styrde spelet, hade de bästa chanserna och radade upp hörnor, men visst… I andra halvlek såg de mer tröttkörda ut och hade svårare att hålla i bollen några längre stunder. Ändå, de orangea skapade inte så fruktansvärt mycket. Men jag var varnad. Sådana här matcher kan sluta hur som helst, ofta genom att något av lagen gör ett misstag för mycket, blottar sig för tydligt, tappar koncentrationen och allt det där – ni vet. Holländskorna har dokumenterad killerinstinkt framför mål, samt en hel del flyt i den här turneringen. Jag ska inte tjata mer om matchen mot Japan, men den representerar på något vis vilken medgång det holländska laget har haft. Det är deras turnering på något sätt. Då tvivlar jag ändå på att de rår på USA i finalen. Amerikanska laget ser helt enkelt bättre ut på i stort sett alla punkter. Men, som sagt, ett lag som lyckas göra precis det de behöver så här långt kanske kan fortsätta ha med sig den där magiska touchen och fullborda sin ödesbestämda succésaga. Jag slutar spekulera här.

Tung avslutning på en sen kväll, parat med vetskapen om att jag skulle upp tidigt på morgonen igen. Semestern börjar först… ja, nu i helgen. Men vad skulle Sverige ha ändrat på? Förutom att helt enkelt skjuta eller nicka i mål någon gång, inte bara i stolpar, utanför och allt det andra som inte leder till avancemang. Ingen kan klandra dem från att ha gjort mindre än sitt bästa efter omständigheterna. Det var kul att se en spelare som Madelen Janogy komma in igen, eftersom det var några matcher sedan sist. Tyvärr i ett läge när Sverige redan tappat sitt momentum, sitt maximala offensiva driv och inte orkade skapa så mycket framåt som under första halvan av matchen. Visst kan man störa sig på konstiga avblåsningar vid några av de flertaliga svenska hönorna. Blåste hon bara för säkerhets skull? Eller hur en holländsk försvarare kan få frispark med sig genom att lägga sig ner och täcka bollen så att ingen kommer åt den. Gick Sverige miste om en regelrätt straffspark? I uppenbar strid med allt jag tidigare sagt så kunde en del situationer kanske ha granskats noggrannare med… VAR. Å andra sidan slapp den här matchen bli sönderblåst och tappa rytmen totalt genom de återkommande videogranskningar som en del matcher i princip ruinerats av. Aldrig får man vara riktigt glad. Alltid finns något att klaga på. Just nu är det väl mest besvikelse som talar.

Givetvis sätts allting i ett annat perspektiv när man tänker på att Asllanis kollaps i slutsekunderna såg ut som någon av de där skadorna man helst inte vill tänka på. Sådant som har med huvudet eller nacken att göra. Otäckt. Tydligen ska det inte vara något av det allvarligaste man kunde frukta. För den kanske främsta kreativa kraften i den svenska truppen turneringen igenom.

Now then. England. Just go get ’em…