VM 2018: Rättvisa och rent spel…?

– The script writers for this World Cup should be getting double pay.

Konklusion från sportstudion hos TV-kanalen Fox (dock inte Fox News) som tycks täcka in stora delar av VM och råkar finnas i kanalutbudet här i Rio Grande Valley kring gränsen mellan Mexiko och USA. Nu hade Colombia precis tagit hem den där oförutsägbara getingbogruppen efter ett sent mål mot Senegal, som eliminerades med minsta möjliga marginal. Synd om Senegal, måste jag säga. Ett av de bästa lagen som inte får spela vidare. Samtidigt sympatiserar jag med Colombia, kanske som ett substitut för Ecuador där jag arbetade några år och som den här gången misslyckades med att ta sig till VM, vilket är lite sorgligt i sig. Ecuadorianerna började VM-kvalet strålande men tappade momentum efterhand.

Det är ett långt kval, det sydamerikanska. Tio lag där alla möter alla två gånger. Formkurvorna kommer och går under några år. Chile med sin stjärnspäckade uppställning, tog sig inte heller till VM den här gången, medan Argentina avancerade med en hårsmån. Colombia imponerade inte lika mycket mot senegaleserna som mot Polen, verkligen inte. Mycket bollinnehav, men som Fox-folket påpekade, en viss brist på idéer innan en kraftfull nick efter hörna räddade dagen. Och förstörde den för Afrikas sista hopp i turneringen. Japan går alltså vidare härifrån, vilket måste vara en av de största överraskningarna för min del. Å andra sidan är de liksom Sydkorea alltid svårbedömda. Hur bra är det asiatiska kvalet egentligen?

Japanerna tog sig vidare på den nya fair play-regeln vilket är historiskt i sig. Lägre antal mottagna gula och röda kort ger fördel när målskillnaden inte kan särskilja lagen. De sista tio minuterna av den matchen ryktas ha varit en transportsträcka där japanerna spelade på resultatet och undvek alla anfallsintentioner trots underläge mot Polen som inte ska ha verkat överdrivet motiverade att förändra läget så dags. Ryker den regeln till nästa stora mästerskap?

Två lag som hittills gjort sina plikter och lite till gjorde upp om gruppsegern i sitt sällskap; England och Belgien. Skvaller om att lagen kanske inte var 100 procent motiverade att ge allt kan vara mer försvarbart när bara just deras egna öden stod på spel och inte ett tredje, som i föregående exempel. Eller 1982. Den infamösa icke-matchen mellan Västtyskland och Österrike som på sin tid provocerade fram de regler som gällt sedan dess med parallellt pågående avslutningsmatcher i respektive grupper. Nu besegrade belgarnas reservlag sin engelska motsvarighet i en kamp, eller kanske inte så mycket av just den varan. Jag såg bara första halvlek, med ett öga som hade problem att behålla fokus.

Relaterat: ”We Came to Win”. Vad? En amerikansk podcast om fotboll? Riktig fotboll? Javisst! Och den är underhållande. Med en del oväntade upptäckter, som historien om Zaires hårt prövade och missförstådda landslag i VM 1974. Bara som ett exempel.

Annonser