Roine Stolt

Från frysboxen: Transatlantic ”The Whirlwind” (2009)

yemenity2010 Från frysboxen, skivrecension , , , , , , , , ,

Nyligen påmindes jag via diverse sociala medieuppdateringar med fokus på artrock med omnejd om att det är tio år sedan det släpptes. ”The Whirlwind” av och med supergruppen Transatlantic. Händelsevis hade jag lyssnat på just det albumet en del under den senaste månaden. I arkiven fanns min gamla recension från en numera nedlagd hemsida vid namn Folket Jublar. Så, vad skrev jag för snart tio år sedan?

 

Tillbaka. Tunga. Tilltalande.

De slog sig ihop kring millennieskiftet och lämnade efter sig två studioalbum, lika många liveinspelningar förevigade och en del annat samlarstoff – typ. Sedan splittrades gruppen, och det är svårt att klandra dem – tidsbrist skulle kunna vara en anledning. Till vardags var samtliga medlemmar aktiva i minst varsitt band som huvudsaklig födkrok, ibland fler än så. Sångaren, keyboardisten med mera Neal Morse, då i Spock’s Beard, gick vidare med egna soloprojekt men släppte inte det fruktbara samarbetet med trumekvilibristen Mike Portnoy från Transatlantic och Dream Theater. Basisten Pete Trewavas hade väl nog med sitt Marillion medan svenske gitarristen Roine Stolt fortsatte med Flower Kings… och en del annat.

Uppehållet för just den här kombinationen av multiaktiva musiker från båda sidor Atlanten varade i, om jag räknar rätt, åtta år. Sedan fick de för sig att gå in i studion tillsammans igen och resultatet blev ”The whirlwind”, ett sammanhängande stycke i flera akter med influenser från Genesis, Beatles, Yes och andra giganter – samt givetvis från de sammanhang där grabbarna (eller gubbarna) vanligtvis verkar. Om någon satt sin prägel på helheten mer än övriga så är det nog ändå Morse. Steget mellan hans egna soloalbum (som recenserats flitigt i de här spalterna) och den här kollektivt skapade virvelvinden är verkligen inte påfallande långt, för att uttrycka det milt. Men visst osar det av de övrigas hörbara inblandning också. Till att börja med gjorde sviten inte så fruktansvärt starka intryck på mig, eftersom jag helt enkelt kände igen många av idéerna, knepen och den dramatiska strukturen. Allt kändes tilltalande, bekant och dynamiskt men inte skrämmande nyskapande.

Tyngden och substansen börjar tränga in mer efterhand och nu kan jag väl säga att det här är den CD som snurrat flitigast i mina hushåll (jag har ju rört lite på mig) de senaste månaderna. Framförallt är starten och slutsträckan väldigt starka; inte minst då den sista skjutsen med ”Dancing with eternal grace/Whirlwind (reprise)” där lyriken är påtagligt spirituell och bär tydliga spår av Morses personliga utveckling under 2000-talets första decennium. På genre-forumet Progarchives (www.progarchives.com) har flera lyssnare ropat hurra och utsett albumet till alternativt årets bästa i sitt slag eller till och med ett tidlöst mästerverk. Nåja, det finns avvikande röster också. För egen del ser jag det här i dagsläget som ett av de bästa skivsläppen under 2009 i konkurrens med i första hand Dream Theater (jo, de fortsätter också parallellt), Jars Of Clay och Alicia Keys – se där en lite lagom eklektisk namndropparinbrytning, inte sant?

”The whirlwind” finns tillgänglig i tre versioner, av vilka jag valde mellanklassen med en bonus-CD (men utan DVD). Här levereras ytterligare fyra bandkompositioner, där balladen ”For such a time as this” är mest akut angelägen, trots eller tack vare sina uppenbara ekon från huvud-CDn:s avslutning men i en mer akustisk och avskalad tappning. De andra bonusbidragen börjar ta sig in i mitt medvetande så sakteliga och antar kanske monumentala dimensioner där om något halvår eller så. Den som lever och lyssnar får se. Vidare tolkar Transatlantic fyra gamla – mer eller mindre – godingar. Vill man hylla Genesis finns väl bättre coverval än ”The return of the giant hogweed” från det halvt misslyckade ”Nursery cryme”-albumet, anser jag spontant. Och Santanas ”Soul sacrifice” är mest en jazzfusionistisk jamsession på vinst och förlust. Men Procol Harums ”A salty dog” har jag ett nostalgiskt förhållande till på grund av en grannes LP-samling under min uppväxt i Askeby, där jag kunde indoktrinera mig i Harums åtminstone aningen legendariska epos från sent 1960- och tidigt 70-tal. Och ”I need you” är faktiskt två låtar i en, av America respektive Beatles. Extraskivan har således sitt existensberättigande, men kvartettens återuppståndelses framgång står och faller med huvudtemats hållbarhet. Och det håller ju – mer än väl.

(Tips: Transatlantic turnerar på europeisk mark under våren 2010, men Sverige står inte på schemat. Däremot olika platser i England och på kontinenten, för den som är entusiastisk nog och har resurser att röra sig med. Själv lär jag få svårt att se dem. Kul detalj: där medverkar ännu en svensk, Daniel Gildenlöw från den inte helt lättbeskrivliga artrockensemblen Pain of Salvation, ett band som i år även kvalificerat sig för – svenska melodifestivalen! Trodde ni att The Ark var en främmande fågel i det sammanhanget, så…)

 

Titel: ”The whirlwind”

Artist: Transatlantic

Skivbolag: Century Media/EMI

Utgivningsår: 2009

Recensent: Johan Lindahl

Datum: 2010-01-17

Stolt och solid samling stycken från supergrupp – som kan ännu bättre

yemenity2010 skivrecension , , , , , ,

Snyggt arrangerade sviter, som dock kan kräva viss tillvänjning. Och ”Kaleidoscope” (InsideOut 2014) är överhuvudtaget ett album med tidlösa kvaliteter, om än inte Transatlantics definitiva höjdpunkt hittills. 

transatlantic-kaleidoscope2014De är ju redan legendarer. Var för sig, kanske främst genom sina respektive ‘vardagsband’ men även för vad de skapat tillsammans med ojämna mellanrum under drygt 15 år. Hur bra är de nu? En redan hyllad kreation (av instanser med inbyggd förförståelse för vad de försöker göra) som fortsätter på den inslagna vägen sedan tidigare. Det vill säga, vad som enligt genrebestämningen betyder framåt, utforskande, to boldly go where no one has… etc. Men även lika ofta leder bakåt till utgrävande, arkeologiskt inträngande i förflutna dagar. Även som öppet erkännande ‘fan’ av ProgRock-genren med dess många underavdelningar kan jag se ironin i att det för många utövare handlar överdrivet mycket om nostalgi.

Och grunden finns ju där lagd för några årtionden sedan. Frågan är vad man själv lägger till. Och Transatlantic brukar vara kapabla att addera en hel del. Inte minst på ”Bridge Across Forever” från 2001. Ett av 00-talets bästa album, kort sagt. Inramat av två utsvällande, sagolikt utsmyckade 20-plus-minutersepos och däremellan bland annat den minnesvärda, avskalade balladen (tillika titellåten) med sina hemsökande, mytiska, efter-livs-genomsyrade textrader som inte passerat sitt bäst före-datum än.

Som konstellation verkade de sedan ha splittrats för andra uppdrag. I första hand drummer boy Mike Portnoys stadiga gig i Dream Theater, basisten Pete Trewavas dito i Marillion, Roine Stolts nyckelposition som gitarrist och playmaker i Flower Kings och Agents Of Mercy. Samt sångaren, keyboardisten (med mera vid behov) Neal Morse som lämnat ledartröjan i Spock’s Beard för en solokarriär (vilket inneburit regelbundet samröre med Portnoy). Men för fem år sedan sammanstrålade de, slumpartat eller ej och spelade in ”The Whirlwind”, ett konceptuellt stycke med sammanvävd struktur och ännu en existentiell odyssé som klockade in kring 80-minutersstrecket. Musikaliskt kunde den möjligen ha platsat bekvämt i Morses egen katalog och om jag tolkat diverse intervjuer rätt så hade han lagt fundamentet själv först och sedan insett att gammal kärlek aldrig rostar. Ungefär.

Bra blev det i alla fall. Nya ”Kaleidoscope” ska mer vara frukten av en kollektiv session från scratch. Hörs det? Man kan inbilla sig det med facit i hand… Liksom på ”Bridge” börjar och slutar det på ett längre, omtumlande, organiskt stycke. En sådan där svit, ni vet. Och med de förutsättningarna är det efter deras respektive styrkor hela skivan blir bedömd. Och jag blir inte omedelbart hänförd. Övertygad. Imponerad. Ja. Men inte direkt akut helsåld och inlemmad i ett annat universum. Om man nu har rätt att förvänta sig det. ”Kaleidoscope” opererar mer med krav på tålmodighet. Den är bättre efter fjärde, femte genomlyssningen än den första.

Gruppen eftersträvar tidlös kvalitet, inte ‘instant gratification’. De två episka kompositionerna böljar fram och åter, har vissa grymt intagande, upplyftande partier flankerade av andra som kan tyckas tära på den där tålmodigheten jag talade om tidigare. Det kan ha ett samband med att jag kommit att uppfatta de flesta prog-combos ansatser till jazzflirt och jam session-liknande passager som transportsträckor. Nu inser jag efterhand att även dessa i det här fallet oftast leder fram till mer påflugna, klimaktiska musikaliska plot points och krävs för att bygga suggestionskraften. Oftast. Nu ser jag inte samma procentandel dribblande dödköttsmoment som jag inledningsvis gjorde.

De är givetvis hjältar fortfarande. Hur svulstigt det än kan låta. Morse är för övrigt fortfarande den dominerande rösten i helheten. Men han har fått mer sällskap. Stolt bryter in regelbundet som förr, men här finns ytterligare ett par gästspel av vokalister jag först inte kan identifiera, men på omslaget anges både Portnoy och Trewavas som sångare de också. På gott och ont, kanske bör tilläggas. Det finns anledningar till ingen av dem har just den detaljen som huvudsyssla.

Sedan finns här också en ny spartansk och existentiell serenad/ballad efter ”Bridge”-modell i ”Beyond the Sun” som är det närmaste en potentiell radioanpassad crossover-hit vi kan skönja i sällskapet. Men framförallt är det en mogen, vacker sång i sig själv. De versioner av ”Kaleidoscope” som innehåller extramaterial ger oss covers på bland annat Elton Johns ”Goodbye Yellow Brick Road” och Procol Harums ”Conquistador”, det mesta melodiskt och återblickande på ett ganska… ja, trevligt sätt. Varken mer eller mindre. Eller kanske lite mer. Men den lätt bisarra, monotona och mörkt sardoniska ”Indiscipline” (urspsrungligen av King Crimson) inser jag inte poängen med i samma utsträckning. Och jag brukar kunna attraheras av besk, eventuellt morbid humor.

Domslut: Ännu en solid samling stycken från mer än kompetenta kreatörer, men har du aldrig hört Transatlantic förut – starta med ”Bridge Across Forever”.

Relaterat: Bandets officiella hemsida. Fler synpunkter på ”Kaleidoscope” från forumet ProgArchives. Recension från AllMusic.