Från frysboxen: Anteckningar från en kokhet kulturstad vid Arabiska havet

Tidigare publicerat 4 maj 2010 på yemenity2010 under rubriken ”City by the Sea”

Kultur, kommers och kokheta sandstränder – Aden har mycket att erbjuda besökaren, vilket kan förklara varför dess namn har en speciell klang för många med intresse för den här delen av världen. Några timmars bilväg från Taiz ligger den, och visst är de timmarna värda att satsa för att kunna möta en mytomspunnen metropol vid havet, där Asien och Afrika bokstavligen flyter samman…

Solen håller på att slockna och ett välrustat rymdskepp ger sig iväg för att detonera en laddning som ska åstadkomma en livsviktig nytändning innan civilisationen sådan vi känner den, lämnar in för gott och evigt… Synopsis för ”Sunshine”, en science fiction-film (i regi av Danny ”Slumdog Millionaire” Boyle) som råkade visas på en av hotellrummets odubbade filmkanaler under en paus i den aktuella helgens aktiviteter. Eftersom jag sett den förr och till och med recenserat den här behöver vi inte diskutera den mer i detalj just nu. Men den är bra! Rent…eh…lysande i vissa partier, om än  inte solklart genial hela vägen.

I Aden syns inga tecken på en sol som håller på att ge upp andan – tvärtom. Nätterna efter resan hade jag svårt att sova på grund av rödbrända axlar med omnejd som gjorde sig påminda vid varje rörelse. Utflykter med förlustande syfte är sådant som faktiskt inte är vardag utan undantag här, men en helg i slutet av april företog vi en personalresa per bil, organiserad av vårt snart avgående föreståndarpar Ulf och Rigmor Edström. Det krävs förberedelser på flera plan. På sannolika grunder förväntade poliskontroller innebär exempelvis krav på tillstånd i förväg för alla utlänningar som reser markledes – av säkerhetsskäl. Vägen är i stort sett i bra skick, men med en del inslag av gropar och gupp. 17 personer, det vill säga majoriteten av personalen – några svenskar, mexikaner och en amerikan, men mest jemeniter – packade in sig i två landkryssare av ett känt japanskt märke (som haft en del bromsrelaterade imageproblem på senare tid) och for söderöver, torsdagmorgonen den 22 april.

Vi besökte stranden vid ett av de större hotellen i staden. En segregerad strand givetvis – herrar och damer var för sig. Hur skulle det annars se ut? Simkunnighet är förresten inte standard i Jemen, vilket förmodligen gäller i många länder som inte har obligatorisk simskola i klassisk svensk socialingenjöristisk ordning (och det där sista skulle väl ha varit ett skällsord om det kommit från exempelvis den framlidne Jan Stenbeck, som i hans pinsamma ”Sommar”-program något tiotal år tillbaka, men mycket av det som drillas igenom en masse i barndomen på svensk mark har vi ju faktiskt nytta av senare i livet).

Vid lunchtid på fredagen tog en del av oss en promenad upp till fästningen Seera Castle. De som bestämt sig för att trotsa värmen… mest damer, visade det sig. Ingen idealisk tidpunkt för den exkursionen, men väl uppe var det värt besväret. Utsikten var faktiskt mer än en aning bedårande. Troligen är det här från början ett brittiskt fort, nu i synligt behov av restauration. På väggarna har besökare lagt till sannolikt oantika budskap i stil med ”Muhammed was here” och mindre välmenande referenser till en tidigare transatlantisk makthavare med visst inflytande över utvecklingen i mellanöstern under det senaste decenniet.

Redan från medeltiden finns dokumenterat att Aden var en betydelsefull hamn och genomfartsled för omfattande internationell handel. Britterna lade beslag på den eftertraktade knutpunkten och skapade ett protektorat 1839. De lade i den vevan under sig delar av södra och östra Jemen, under ett århundrade när ottomanska riket (alltså de nuvarande turkarna) invaderade och kontrollerade norra delen av landet, inklusive Sana’a som blev deras huvudstad i området.  I början av 1900-talet lyckades de två resglada stormakterna  komma överens om och rita upp en gräns mellan sina intressesfärer genom den så kallade Anglo-Ottoman Boundary Commission. Britterna blev kvar ända till 1967 (medan turkarna började dra sig tillbaka från norra Jemen efter första världskriget och därmed lämnade över makten till imamen Yahya Muhammad). I samband med anglosaxarnas avsked växte en marxistisk rörelse fram i Aden och tog makten där. Under den eran fick dåvarande Sovjetunionen (om ni kommer ihåg den) ett större inflytande och 1977 flyttade de sin regionala flottbas från Somalia till Aden. Samhällsekonomin i Sydjemen var dock ett ständigt sorgebarn och den styrande klicken skakades kontinuerligt av interna stridigheter. En dramatisk uppgörelse i januari 1986 mellan olika fraktioner, kallad ”Adens blodiga måndag”, verkar ha varit droppen som definitivt urholkade detta för arabvärlden ovanliga samhällsexperiment. 1990 ingick de två jemenitiska staterna ett förbund och bildade republiken Jemen, med huvudstad i Sana’a (enligt uppgifter ur ”Yemen – Travels in Dictionary Land” av Tim Mackintosh-Smith, samt Wikipedia)

Aden är en utspridd stad längs bukten, den näst största i Jemen och troligen den kommersiella motorn. Aden Mall inrymmer ett förhållandevis imponerande galleri av butiker, av vilka den största heter Hypermarket Lulu. Just det  – hyper… Här räcker Super inte till. Livsmedel och andra hushållsvaror erbjuds i mängd, liksom hygienprodukter. Ja, storleksmässigt är väl köpcentret i klass med sådant vi vant oss se växa fram i de flesta medelstora svenska städer (eller utanför) men det slår i alla fall allt jag sett i den vägen hittills i landet i övrigt. Sana’a är styrets och administrationens högborg, men också en plats för synlig historia och gammal bebyggelse med kulturvärde, något som inte är lika tydligt i Aden men ändå alltså finns där i viss omfattning. Kustmetropolen sägs också vara en av landets mest dynamiska städer, eller rentav den mest flexibla och föränderliga, med en historia av växlande idéströmningar och intressanta omvälvningar. En höjdpunkt var båtutflykten; en tur i det hamnområde, som fortfarande är imponerande, men jämförelsevis mindre livaktigt än det sägs ha varit en gång i tiden. Vattnen söder om Jemen ingår också i det riskområde för somaliska pirater som ni kanske hört talas om, men så här nära land var det knappast någon överhängande risk för påhälsning, antar jag.

Längs vägen hem till Taiz stannade vi vid en het källa som tydligen inte är helt impopulärt som badställe, men jag påmindes oundvikligen om Ecuadors motsvarande stoltheter Papallacta och Baños med verkligt välutnyttjade vulkaniska källor och var inte särskilt imponerad av den här varianten. Ett par av våra anställda började också diskutera huruvida vattnet riskerade innehålla bilharsia eller inte. Det vill säga ovälkomna parasiter som kan orsaka dödliga sjukdomar om de inte behandlas i tid. En känd egyptisk artist ska tydligen ha gått hädan av den orsaken efter en simtur i Nilen. Om det fanns sådant i det här heta vattnet fanns det väldigt delade meningar om. Och ingen av oss prövade den teorin i praktiken. Det handlar naturligtvis inte om brist på mod, utan på att vi redan hade fått tillräckligt av vattnets välsignelser – för tillfället i alla fall…

* Apropå bildtexten”The Only Way is Up…” så förknippas titeln (i den mån den förknippas alls) nog främst med monsterhitversionen av Yazz and the Plastic Population från 1988. Men ursprungligen skrevs den av duon George Jackson och Johnny Henderson 1982 till soulsångaren Otis Clay. Det skulle jag inte heller ha kommit ihåg utan hjälp av Wikipedia (igen) som tillägger att en remix av låten faktiskt användes under parlamentsvalkampanjen på Malta (!) 2008. Man lär sig i sanning något nytt och förmodligen oerhört användbart varje dag.

För övrigt: Kaffets koppling till Jemen tror jag mig ha nämnt någon gång förut. Via en inte längre helt färsk länk (från februari) kan ni få lite mer…sump i substansen kring detta: ”It has become an intricate part of so many cultures – that cup of coffee – latte, cappuccino, espresso. It’s ”Kawha” – where it was first developed as a drink – in the Arabian Peninsula, in today’s Yemen. Professor Salim al Hassani of the University of Manchester explains the coffee beans were actually brought to Yemen, from Ethiopia. ”Well of course, coffee was invented in the very early years of Islam – a guy called Khaled in Ethiopia, a young man looking after his sheep,” he said. The sheep seemed to like the beans. So the young man took the beans to Yemen – the story goes — and the drink was developed” (ur ”1001 Inventions and Muslim Heritage”av Sonja Pace för VOA News).

Veckans aningen relaterade väder- och litteraturrapport: Hur är klimatet i Sverige just nu, fram på vårkanten? You tell me. Men ni vet ju hur vi är när det börjar tina upp, eftersom Sverige är världens mest naturälskande folk: ”There are endless forests in which families gather mushrooms and pick berries while fighting off swarms of native mosquitoes. Loners like to paddle their canoes along the 100, 000 pristine lakes sterilised by acid rain blown with the prevailing wind from Britain, and outdoorsy types go cross-country skiing in the mountains of Lapland where the silence is so complete that one can hear the innermost thoughts of one’s companion – a mitigating factor in many Swedish murder trials.” Just det, ännu ett målande utdrag från ”Xenophobe’s Guide to the Swedes” av Peter Berlin. Och det finns mer där det där kom från…

 

 

…och det finns fler drygt decenniegamla texter om Jemen på bloggen yemenity2010

Underbart är kort – några nedslag i årets mässvimmel

GBG2014-svenningAB

Bokmässan i Göteborg. Med några års mellanrum brukar jag hitta en möjlighet att till bringa några timmar där, åtminstone en av de fyra mässdagarna. Så även i år, efter ett uppehåll på, tror jag, tre år. Intrycken och de mer substantiella materialinsamlingarna håller jag fortfarande på att sortera efter torsdagens utflykt, men här är några nedslag i vimlet:

GBG2014-aronlund1Syrien är ett land i totalt sönderfall. Så kan man – tragiskt nog – sammanfatta Aron Lunds iakttagelser. Han har intresserat sig för mellanöstern i allmänhet och Syrien i synnerhet i flera år och nyligen släppt sin senaste bok i ämnet, ”Syrien brinner”. Intervjuare på Internationella torget, en rulltrappa upp i Göteborgs mässhallar, var ingen mindre än Sveriges Radios mellanösternkorre Cecilia Uddén som inledningsvis beklagade att hon själv hittills inte hunnit knåpa ihop en bok i ämnet. Mer om vad de egentligen diskuterade hoppas jag återkomma till…

…liksom om vad singer-songwritern och i perioder vikarierande pastorn Ingemar Olsson berättade om sin bok ”Utvisningen”, framprovocerad av erfarenheterna när två av hans församlingsmedlemmar i norra Närke var på väg att skickas tillbaka till gamla hemlandet Iran för något år sedan. Han presenterade sin skriftliga rapport i bokförlaget Libris monter, intervjuad av förlagsredaktören Inger Lundin.

minnsdu94-GBG2014De stora drakarna (alltså tidningarna, de som fortfarande finns och utövar en del soft power i samhällskroppen) var som vanligt på plats. Aftonbladets monter var starkt präglad av röd färg – av någon anledning som kan tänkas ha med politik att göra. Om det ämnet överlade bland andra (om jag nu inte är helt ute och cyklar i ogjort vatten) Olle Svenning och kulturchefen Åsa Linderborg. Jag kom mycket sent in i samtalet, såsom i förbifarten, som det ofta blir på en mässa där alltför mycket händer samtidigt, och kan knappast leverera någon grundligare återvgivning av deras diskussion.

Det hoppas jag däremot kunna göra av debatten med rubriken ”Sverigedemokraternas apokalyptiska nationalism” – eller blandar jag ihop något i titeln nu? Involverade var i alla fall journalisterna Per Svensson och Gert Gelotte samt värdstadens kommunalråd Anneli Hulthén.

GBG2014-iolsson1Minns ni 1994? Med hjälp av gamla rubriker och diverse bildmaterial ville någon påminna oss om vad som hände för 20 år sedan, inklusive bronset i fotbolls-VM, storpolitiska skeenden och då aktuella svenska filmpremiärer. Till exempel.

Idealism och solidaritet. Politiska ställningstaganden. Diskussioner och påföljande kontroverser. Kommers och tvära kast mellan storskalighet och uppkomlingar som kämpar om utrymmet i mängden. Som sagt, det är synd att det är svårt att hinna med mer än en dag i den kokande grytan som vrids upp varje år i september. Nästa år kanske det blir mer. Kanske…

GBG2014-ockupation

Ofra – en återblick med historiska dimensioner

Hon tystnade för tidigt. Alldeles för tidigt. Nu är det nästan tolv år sedan hon gick bort, men innan dess hade hon satt sig på världskartan med en röst som nästan kan göra anspråk på att kallas unik. För ett drygt år sedan skrev jag ett litet ode till Ofra Haza, med anledning av en artikel som då nyligen publicerats i tidskriften Yemen Today. Jo, jag kände till israeliska Hazas familjeband till Jemen, där jag tillbringade förra året sysselsatt med ett projektarbete. Men Yemen Today bidrog med en del nytt kött på benen, som att texten till Hazas kanske största hit, ”Im nin’ alu” byggde på ett poem av en judisk rabbin som bodde nära staden Taiz på 1600-talet. Av ingen direkt aktuell anledning alls passar jag nu på att puffa för mitt årsgamla inlägg, där jag även avslöjar några av mina personliga favoriter från Ofra Hazas omfångsrika men samtidigt alldeles för korta karriär.