Hugo Chávez är död och Venezuela går in i en ny fas. Manchester United är utslaget ur Champions League efter en omdiskuterad utvisning. Nya moderaterna börjar låta som gamla moderaterna igen, vilket kan vara en värdefull medborgarupplysning samtidigt som folkpartiet försiktigt inventerar sitt socialliberala arv. Hästköttskandalen (eller vad det nu borde kallas) fortsätter väcka frustande frustrationer… Världen i förra veckan saknade inte dramatik. Och så har vi våra mindre världsomvälvande hemvävda dramer, som den återkommande vårföljetongen där 32 aspiranter sakta men säkert reduceras till en ensam vinnare. I år heter han alltså Robin. Ska det vara så här? En liten faktisk/kontrafaktisk resumé med både facit och alternativa möjligheter…

1. Robin Stjernberg ”You” (166 poäng)

Eftersöker ett exploderande klimax och laddar upp med vibrato, känslosvall och intensiv flirt med kameran. Grabben har potential och en smittande entusiasm, men jag är fortfarande inte 100-procentigt övertygad om låtens egentliga storhet. Många andra är uppenbarligen mer sålda…

Betyg: **

2. YOHIO ”Heartbreak Hotel” (133 poäng)

Ny för mig, eftersom jag missade första delfinalen. En publikfavorit med japansk inspiration och som sticker ut framförallt visuellt. Låten är lånad från någonstans i ett flöde av självhäftande refränger inte minst av 1980-tals-ursprung och pockar lite passiv-aggressivt på uppmärksamhet. Vinnare om svenska folket valt själva, men de internationella jurygrupperna var mer ogina.

Betyg: ***

3. Ulrik Munther ”Tell the World I’m Here” (126 poäng)

Här finns också potential, men än så länge är viljan och engagemanget större än förmågan och den naturliga auktoriteten när unge Ulrik släpper loss sin U2- och Coldplay-influerade arenahymn. Trots mina egna reservationer hade jag tippat honom som segrare. Tredje gången gillt nästa år?

Betyg: **

4. Anton Ewald ”Begging” (108 poäng)

Han bönar och ber. Dansar. Men framförallt gnäller han. Om Saadist-segmentet hade haft sista ordet skulle det kunnat ha gått ännu längre. Eller från min synvinkel, värre. Det vill säga till Malmö och Europafinalen. Är det unga tjejer som objketifierar unga män som styrde resultatet i år (som DN-krönikör Fahl spekulerade i) så är de väl i sin fulla rätt att göra det. För mig var det här en irriterande broms som tagit sig in i bilen en varm sommardag och inte lyckas hitta ut, hur många fönster man än öppnar på vid gavel. Om det nu finns gavlar i bilfönster…

Betyg: *

5. Louise Hoffsten ”Only the Dead Fish Follow the Stream” (85 poäng)

Det borde ha varit fler kvinnor i finalen. Nu stod Louise från min forna hemkommun där och representerade plötsligt både en i sammanhanget tillfälligtvis utrotningshotad art (men sådant kan svänga fort) och en genre som inte heller direkt överfrodas här – AOR-iserad bilradiorock med vaga countrystänk, lite allmän mognad och dessutom en i med festivalperspektiv osannolikt fyndig titel. Dock, för att ha en chans att vinna skulle det ha krävts mer drama och klimaktisk stegring i korus.

Betyg: ***

6. Sean Banan ”Copacabanana” (78 poäng)

Såsom skolungdomen idag plägar säga för att manifestera maximalast möjliga misstro: ‘Nämen, seriöst?’. Ett bidrag som kan få såväl garvade kreationister (”Är vi verkligen skapelsens krona?”) och evolutionister (”Är det så här långt vi har kommit i den intellektuella och kulturella utvecklingen efter alla årmiljoner?”) att skakas i sina övertygelser. För att inte tala om alla världens bananer. de förtjänar bättre ambassadörer. Kom tillbaka, Electric Banana Band! Inget behöver förlåtas – ni var bäst i klassen när det begav sig, och har förmodligen åldrats med mer värdighet än Mr Banan någonsin kommer att uppnå! Men så är det där med den farliga högerhooken som uppenbarligen funkar inte bara på segmentet 5-12-åringar, utan även vissa, icke namngivna internationella jurygrupper.

Betyg: *

7. Ralf Gyllenhammar ”Bed on Fire” (73 poäng)

Det är här det verkligen börjar likna egna idéer och bokstavlig explosivitet. En dynamik och ett driv som ställer resten av startfältet i skuggan, men var det rätt forum och rätt publik? Delvis, i alla fall med tanke på finalplatsen. ”Ashes to ashes, dust to dust…”. En i sammanhanget rent apokalyptisk smällkaramell.

Betyg: ****

8. David Lindgren ”Skyline” (69 poäng)

En coming man, eller? Var det i fjol han slog igenom? Konceptet är i alla fall bekant. Och det var framgångsrikt i år – yngre manlig förmåga med starkt emfatiserad koreografi, elektrifierad puls och drömmar om ett lålngt liv på diskoteken. Definitivt inte sämst i sitt slag, men det saknades något markant eget och överraskande.

Betyg: **

9. State Of Drama ”Falling” (68 poäng)

Jag var inte helgjutet överväldigad efter första mötet med de poserande popograferna som redan i namnet vill sätta intriger i rörelse. Något känns ansträngt och attityden, de stora gesterna, riskerar skymma själva grundbulten; en ganska anständig softrockballad med en och annan halvsnygg harmonilösning – men i längden för konformistiskt och konventionellt hantverk.

Betyg: **

10. Ravaillacz ”En riktig jävla schlager” (40 poäng)

Även här väcks mycken misstro. Är verkligen Henrik Dorsin inblandad i det här? Är det inte under både hans och farbror Körbergs värdighet? Står den sistnämnde verkligen på scen i ett varieténummer från någon spritindränkt studentåterträff med 60-talsnostalgisk profil och siktar på seger? Nu kunde inte Körberg heltigenom dölja att han trots allt är en av landets mest musikaliska människor sedan, ja, ungefär samma 60-tal. Gott humör och ännu en refräng som mot bättre vetande biter sig fast och befläckar ens inre med sin bön om välgörenhet för en skara vilsna själar i behov av tröströster, räddar dock mer än vad som egentligen borde vara möjligt.

Betyg: **

Ja, sammanfattningsvis borde alltså tabellen ha sett ut så här då…

1) Ralf Gyllenhammar, 2) Louise Hoffsten, 3) YOHIO, 4) Robin Stjernberg, 5) Ulrik Munther, 6) State Of Drama, 7) David Lindgren, 8) Ravaillacz, 9) Anton Ewald, 10) Sean Banan.

Och minst hälften av dem skulle, rent vetenskapligt och logiskt deduktivt, inte ha varit i finalen överhuvudtaget. Men nog om det. Våren är i luften, även om den ackompanjeras av iskalla vindar och andra envist kvarhängande vinterfenomen. Sverige kommer knappast att vinna Euro-schlagern för andra året i följd, men det vill vi ju inte heller göra av samhällsekonomiska skäl.

Mer om finalen från SVT.