Var blev du av, ljuva 90-tal?

Våren var en smula intensiv. Vikariat som lärare vilket till slut innebar ett antal slutbetyg som skulle sättas i avgångsklasser på högstadiet. Deltidsstudier på distans för att förbättra spanskan, som jag hoppas få ännu mer användning för i framtiden. Och så en liten flytt på det. Nej, det blev inte så mycket skrivet och publicerat utöver det nödvändigaste, framförallt inte under den senare delen av terminen. Nu är det aningen lugnare.

Sommar. Om den blir mer av vad vi svenskar i gemen tycker att den borde vara än den var förra året, det vet vi inte än. Men mediala sommartraditioner brukar inte bry sig så mycket om vädret. Inte de mer nyinstiftade traditionerna heller, som att SVT uppmärksammar ett decennium ur musikalisk synvinkel. I fjol var det 1980-talet, vilket provocerade mig att sammanställa en egen lista över favoritalbum från den perioden. Nu är det 1990-talet som skildras av samma kanal och produktionsteam och visst ska jag haka på den trenden också. Allvarligt talat hade jag inlett den återblickande sonderingen av den musikaliska terrängen från Killinggängets och millenniebuggskräckens era långt innan SVT började sända sin odyssé, men nu börjar den anta fastare former och kommer att portioneras ut bit för bit under de närmaste månaderna. Enligt planen.

Där kommer bland annat att framgå hur lite koll jag egentligen hade – och kanske fortfarande har – på det som skulle bli kanoniserat stoff så småningom. Alltså, jag har egentligen inte så mycket emot Nirvana eller Oasis, men av allt att döma kommer ingen av dem att husera bland de troligtvis 30 album som ska definiera mitt 1990-tal.

Tidskriften Rolling Stones 100-lista om samma årtionde är också intressant läsning – och otäckt olik min egen, som det ser ut i nuläget. Vad ska jag säga till mitt försvar? Jobbar på det…

Dessutom: Som så många andra följde jag i perioder fascinerat familjen Sopranos öden och äventyr i den stilbildande och redan sägenomsusade HBO-serien med samma namn som sagda familj, Jag säger i perioder, eftersom utlandsarbeten och annat fick mig att tappa tråden ett par gånger och jag inte slaviskt fortsatte att se allt som hände. Men visst var den bra. Och visst är det synd att Mr Tony Soprano själv, civilt känd som James Gandolfini, nu lämnat jordelivet alldeles för tidigt, efter vad som sägs vara en hjärtattack under semester i Italien. Några rader ytterligare om det har jag levererat på russin. Och nätet är idag späckat av ”rest in peace”-hälsningar och beklaganden av förlusten för den berörda familjen – och kulturvärlden i stort.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s