Skogsråstilen gick hem. En väntad vinnare håvade hem vandringspriset över bron från Malmö och återigen var Sverige en lämplig plats för våra grannar i Danmark att meloditävla på. 

Själva finalen följde jag främst via bilradio på väg från Örebro till Lidköping efter en aningen osannolik musikalisk reunion i mindre skala (men kul för oss inblandade i alla fall). Mer om den vid senare tillfälle. Efter att mer eller mindre koncentrerat ha synat semifinaler och reprisen av finalen på SVT dagen efter, lägger jag inte in några mer allvarligt menade protester mot resultatet i stort. En dos lagom kalibrerad nordisk etno (med oväntat gästspel av kapten Apollo från ”Battlestar Galactica” på piccolaflöjt) ledde till en trots allt rätt komfortabel seger för gladporrens och bröderna Laudrups fosterland. Jag gillade även Ukrainas ”Gravity” mer och mer efterhand, liksom den ryska världsförbättrarballaden med tävlingens kanske klockrenaste röstresurser. Dessutom holländska Anouk med sin strama disciplinerade 60-talsinspirerade ballad och Belgien för ungefär samma egenskaper i en annan genre, alltså stramhet och disciplin, på dansgolvet.

Jag kan respektera intentionerna med något så extremt excentriskt som Rumäniens operaskolade falsettekvilibrist, men blev inte direkt uppfylld av lyckorus av att lyssna på det. Däremot kunde Frankrike fått betydligt mer belöning för sin utpräglade franskhet och dramatiska utspel. Men just markerad franskhet har inte varit en tillgång på länge när det ska röstas i de här sammanhangen.

Sveriges 14:e-plats var följdriktig. Man kan inte leva bara på uppdaterad joddlingsteknik, två ackord och en glad uppsyn hur långt som helst. Inget fiasko eller fullständig förnedring efter en del sympatiröster från grannländerna. Ett trevligt men tandlöst bidrag landade lagom bekvämt mitt i fältet ungefär där det hörde hemma.

Av de länder som slogs ut i semifinalerna reagerade jag mest på Israels fall. Deras medverkan omgärdades (som vanligt, får man väl säga) av speciella säkerhetsåtgärder och politiska diskussioner, sådana som i någon mån alltid uppstår kring tävlingen även om det är meningen att den ska skapa förbrödring och europeisk enhet (med en bred definition av Europa). Rent musikaliskt, i det eleganta sobra balladfacket, var deras bidrag i alla fall värt ett bättre öde.

Avslutande kortkommentarer: Öppningsnumret av levande legendarerna Björn och Benny i samarbete med någon yngre förmåga som tydligen uppskattas högt på sina håll, var väldigt snyggt med bekanta harmonier som skapade en värdig inramning till inmarschen från de medverkande länderna. Och Petra Mede frossade i svensk självdistans och gjorde det oftast på ett underhållande sätt.

Mer detaljer här från arrangerande SVT.

För övrigt: I detta nu kontrade ett tillbakapressat Tre Kronor in 3-1 i VM-hockeyfinalen mot turneringens positiva överraskning Schweiz, en bit in i tredje perioden. Så kanske vinner vi också någonting den här helgen. Fortsättning följer…