Paste Magazine

Populära tronpretendenter tar det kallt i ny sketch

yemenity2010 musiknotis, nyhetskommentar , , , , , , , , ,

Ja, ni har säkert redan sett den. Under en ovanligt ogästvänlig majmånad behövs det saker som lyser upp tillvaron. Som sketchen (eller sketcherna) där ett av vår tids mer publikdragande band bestämmer sig för att inta inte bara den här världen, utan även Westeros. Coldplay ger sig på att göra musikal av ”Game of Thrones”. Vad kan gå fel? Initiativet hörde samman med välgörenhetskampanj i USA kallad Red Nose Day. Och i den tolv minuter långa kompletta (?) versionen av sketchen kallas delar av skådespelarensemblen från den just nu högaktuella serien in i en studio för att dra sitt strå till stacken.

Nåja, det tar sin tid att få dem med på noterna – bokstavligen. Avgörande blir ‘några samtal från Jon Snow och löften om gratis mat’, som inlånade speakerrösten Liam Neeson uttrycker det. Sedan får vi tillfälle att höra livsbejakande refränger som ”Red Wedding – lots of stabbing and a bit of beheading” i klämkäck varietévariant. Liksom drottning Daenerys av Mereen (det vill säga Emilia Clarke) i ”Rastafarien Targaryen” (en reggaehistoria, givetvis) och Jaime Lannister (Nikolaj Coster-Waldau) berätta om framlidne kung Joffrey (”I was his uncle, I was also his dad”) i den bitterljuva balladen ”Closer to Home”. För att inte tala om Peter Dinklage, även känd som Tyrion Lannister, som stolt deklarerar sig vara ”Still Going Strong” (till skillnad från en del andra avpolletterade rollfigurer) i svulstig soultappning. Med mera. Som sagt, det finns en längre version på YouTube där hela den sorglustiga storyn om den genialt uttänkta musikalen skildras, samt ett par kompletterande klipp där vi får lite mer av några utvalda nummer, men inte så mycket mer. Jag är inte säker på hur många av de här låtarna som finns färdigkomponerade och i så fall inspelade i sin helhet (om någon av dem). Tyvärr…

Serien i sig är nu inne på sin femte säsong, och om den här vändan hittills väckt blandade reaktioner från publik och offentliga tyckare (som det finns ganska många av) så bör ändå det senaste avsnittet ”Hardhome”, som fanns tillgängligt från HBO i Sverige igår, ha imponerat på de flesta. Snö. Vildingar. Vita vandrare (alltså den här världens variant av zombier). Slagsmål. Rent utmattande intensivt, hävdar jag själv. Återstår att se, eller snarare, höra vad den i sammanhanget hett engagerade podcastduon David & Joanna i ”A Cast of Kings” har att säga om saken…

För övrigt har Paste Magazine nyligen rankat HBO:s bästa serier under kanalens hela historia och placerade ”Game of Thrones” på fjärde plats. Konkurrensen där är hård, vilket man kan påminnas om genom att studera vilka som hamnade strax efter, och inte minst, strax över ”GoT” på listan. Några geografiska ledtrådar: Louisiana, New Jersey, Baltimore…

I stort sett orelaterat: Nu tar vi en tyst minut av kontemplation och andligt moraliskt stöd åt Åtvidabergs FF, eller hur? Det går helt enkelt inte bra just nu. Jag sade ju att det var en kall vår, eller försommar, eller vad det här klimatet vi har egentligen ska föreställa.

 

Från Hungerspelen till Homeland och häpnadsväckande helomvändningar – Film & TV 2012 i ett nötskal

yemenity2010 krönika , , , , , , , , , , , ,

Från Batman och Bond till en brutal Boss och så Berlinmiraklet som förvandlade besk bratwurst till svensk sommar mitt i senhösten. Rörliga bildmedier bjöd på kontraster under 2012. Film först: Mina tre i topp med motiveringar finns redan med på den gemensamma lista vi sätter samman på russin.nu, men här följer några ytterligare utvikningar och kandidater med fler förklaringar till varför de förtjänar en plats här. 

(Länkarna i anslutning till filmerna går till de i sammanhanget relevanta recensionerna av antingen mig eller någon av kollegerna på russin)

1. ”The Hunger Games” (regi Gary Ross). En domedagsdrypande men ungdomligt attraktiv dystopi, med både passionerade personligheter, äventyr i vildmarken och påtaglig cynism inför societeten i en möjlig framtida totalitär makts korridorer. Tillspetsat, inte helt nytt som idé men nästan helgjutet engagerande även för mig som inte läst böckerna bakom det bombastiska brutalspektaklet.

2. ”Mission Impossible: Ghost Protocol” (Brad Bird). Bond, Batman och andra tunga klassiska hjältar blev trots påfallande pondus och en del häpnadsväckande händelser frånkörda i action- och nagelbitarhänseende av agent Ethan Hunt med benäget bistånd av en uppfinningsrik trio assistenter i kamp med en psykopatisk – svensk. Yes, we can be bad too!

3. ”Miss Bala” (Gerardo Naranjo). Mexikos massiva interna motsägelser och komplicerade konflikter koncentreras på ett gripande, obehagligt sätt i skildringen av ett enskilt människoöde, där alla val blir omöjliga och ingen utväg verkar finnas när de djävulska hjulen bara fortsätter att rulla obarmhärtigt och envetet. Ingen dystopi utan en drabbande dysto-nu.

4. ”Skyfall” (Sam Mendes). Han ler betydligt mindre sällan än sina föregångare, men Daniel Craigs Bond har fått ännu ett mer än genomsnittligt genomarbetat manus att arbeta med och en sanslöst slug skurk att kämpa mot. Något för lång, kanske. Marginalanmärkning i en mäktig holmgång med moderlighetskomplex och svartsjukesymbolik inbakad. Och – vilken stram och stilfull titellåt av Adéle, dessutom.

5. ”The Dark Knight Rises”. Den är väldigt rejäl. Målmedveten, metodisk och massiv i sitt genomförande. Sista delen (?) i den definitiva Batman-trilogin har inte samma omskakande, oroande effekt som andra delen men väver ihop den större storyn regissör Christopher Nolan ville återge på ett imponerande sätt.

6. ”Machine Gun Preacher” (Marc Forster). Man kan tycka mycket om Sam Childers – eller inte alls. Eventuellt väldigt illa. Man kan säkert också diskutera hur väl filmen om hans engagemang i Afrika stämmer överens med verkligheten. Men den hade en sällsynt intagande, medryckande effekt på yours truly och skildrar en typ av hängivenhet som inte alltid frodas på film.

7. ”The Descendants” (Alexander Payne). Matt King (George Clooney) har en till synes helt acceptabel tillvaro på Hawaii, men en dag ställs allt på ända och han tvingas konfrontera det mesta han trott på…

8. ”Margin Call” (J. C. Chandor). Finanskrisen – hur började den egentligen? Här skildras ett tänkbart scenario mikrokosmiskt genom ett turbulent dygn på ett Wall Street-företag.

9. ”The Avengers”. Joss Whedon samlar ihop en överdos superhjältar och låter dem konfrontera inte bara en ondskefull motståndare utan även varandra.

10. ”Moonrise Kingdom”. Wes Anderson har alltid en lite bakvänd torr humor som bas, vilket kan fungera på till filmernas fördel och nackdel. Här har han nog gjort en av sina bästa insatser, om ett outsiderpar ungdomar som revolterar under ett scoutläger.

Kompletterande omnämnanden av olika orsaker: Ridley Scotts ”Prometheus” var underhållande och Noomi Rapace utmärkt i huvudrollen, men den eftersträvade ”Alien”-mytologin varken återuppväcktes eller vidareutvecklades på ett tillfredsställande sätt. ”The Hobbit”, Peter Jacksons återkomst i Tolkien-land, var storslagen på många sätt, men storyn är för enkel för att dras ut till nästan tre timmar. Egyptiska ”Cairo 678” var en positiv överraskning på temat sexuella trakasserier, visad på Göteborgs filmfestival förra vintern. Om nu listan verkar tyngas ner av alltför mycket allvar – vilket jag befarar att den gör – så hade jag i alla fall periodvis väldigt roligt åt nazister-på-månen-farsen ”Iron Sky” och Sacha Baron Cohens ”The Dictator”, två ojämna komedier med inslag av genialitet.

Tyngsta fallet för en legendar bör dock ändå vara ”Twixt”. Det märkligaste med gamle giganten Francis Coppolas senaste verk var inte att det gick direkt till DVD i Sverige, utan att det överhuvudtaget kom ut i sitt nuvarande skick. Hur man så totalt kan tappa sin ‘touch’ och känsla för vad som kännetecknar en historia värd att berätta, det är lite… sorgligt.

TV-serieformatet har ofta berömts för sin utveckling på senare år. Ja, det finns mer skräp än någonsin tidigare, men också fler guldkorn i gruset än det brukade göra. Här är några nämnvärda nedslag från det svenska kanalutbudet 2012:

”Boss” med Kelsey Grammer, formerly known as psykologen Frasier i komediserien med samma namn. I skepnaden som Chicagos borgmästare Tom Kane ger han ett avsevärt mer fruktansinjagande intryck, samtidigt som Kanes kamp mot en obotlig sjukdom ger den ofta hänsynslöse makthavaren nya dimensioner. SVT visar första säsongen sedan senhösten.

Trovärdigt till 100 procent? Troligen inte. Men ”Homeland” är ändå en rafflande drama-thrillerskapelse, just nu inne i slutskedet av andra säsongen på SVT. Temat är terrorism och infiltration, liksom psykisk obalans hos en del nyckelpersoner. Mer fakta finns hos SVT.

”Äkta människor” var en ovanligt intressant science fiction-serie med svenska mått, som jag skrev ett kortare inlägg om på russin förra vintern. Hubotar, artificiella människor skapade för att tjäna oss, börjar ta egna initiativ. Det är inte riktigt ”Battlestar Galactica”, men bra. Nu utlovas tydligen en fortsättning på den också. Även här kan SVT berätta mer.

Och snart börjar en ny omgång av ”Game of Thrones” på SVT också det. Fantasy-inramning med tidlösa teman som maktkamp och bedrägerier.

Komedier: Jag följer väldigt få sådana regelbundet numera, men en som tronar över genomsnittet de gånger jag ser den är ”Big Bang Theory” (Kanal 5), med sina obekvämt asociala men ändå någonstans älskvärda supernördar i centrum.

Nygamla serier på DVD: Efter önskemål från min fru, som inte sett den förut, började vi strax efter sommaren (vill jag minnas) se ”Lost” från start ända fram till det symboliskt sprängfyllda slutet, nästan skrämmande fort. Samtliga sex säsonger. För mig var det andra gången, men den håller fortfarande. Just nu plöjer vi igenom den två säsonger långa (eller alltför korta) ”Dollhouse” som jag också får chansen att värdera på nytt. Den är splittrad och kantades troligen av konflikter mellan skaparen Joss Whedon och TV-bolaget Fox, men sätter ändå osedvanligt många spännande tankar i rörelse. Och så nådde vi fram till den sjunde och sista rundan av det hyperrealistiska polisdramat ”The Shield” som knöt ihop sina viktigaste trådar på ett nästan chockerande obarmhärtigt men ändå logiskt sätt. Förresten, kommer någon ihåg ”Hemliga armén”, alltså originalet som producerades av BBC i slutet av 1970-talet och sändes i Sverige några år senare? Själv mindes jag delar av den ganska tydligt, men minnet friskades upp av att se de tre säsongerna som gjordes nu nästan 30 år senare. Motståndsrörelsen i det ockuperade Belgien smugglar undan brittiska flygare under andra världskriget i en följetong utan extrem effektbudget men desto mer påträngande personporträtt. Och just det, den följdes av parodin ”Allo Allo” som blev mer långlivad och älskad av eftervärlden, men historien har inte alltid rätt. I alla fall inte som den tolkas i varje enskild era… Sanningen om vilken av serierna som egentligen är mest minnesvärd kommer att uppenbaras på den yttersta dagen. No doubt.

Mer osorterat eterstoff:

Satirikerna Jon Stewart och Stephen Colbert rumsterar vidare på Comedy Central, men tyvärr alltför sällan i den svenska kanalvarianten. Tur då att man kan hänvisa till deras kanalens officiella hemsida för både hela avsnitt (de senaste i alla fall) och flera utdrag ur innehållet.

”Världens händelser” (SVT) ger spännande snabbkurser i modern historia, såsom militärkupper och dess motsatser i länder som Grekland, Spanien och Pakistan – med flera.

Upphämtningen mot Tyskland i VM-kvalet innebar kanske årets häftigaste och mest osannolika TV-halvtimme överhuvudtaget. Det handlar alltså om fotboll. Ett av världens bästa landslag leder med 4-0 men lyckas tappa allt – mot Sverige. Minns statsminister Reinfeldts upprymda reaktion på hedersläktaren i Berlin efter Rasmus Elms avslutande fullträff på tilläggstid. Kollegan Angela Merkel var aningen mer dämpad. Sammandrag finns i flera klippningar på YouTube.

Relaterade länkar: Synpunkter på filmåret som gick från Gareth Higgins, som bland annat skrivit den filmanalytiska boken ”How Movies Helped Save My Soul” (Relevant Books, 2004. Med eftertryck rekommenderad av mig). Kritikern Roger Ebert är nästan en legendar i egen rätt. Hans bedömning av 2012 års bästa filmer påminner mig om hur mycket jag inte hunnit (som ”Argo”, hans nummer ett) eller ännu inte haft chansen (som ”Lincoln”) att se. Man kan även roa sig med motsvarande rangordning från James Berardinelli, som jag läste flitigt för några år sedan, men inte lika intensivt numera. Han sätter ”Looper” högst av allt.

Tidskriften Paste nöjer sig dock inte ynka tio utan drar till med de 50 finaste och viktigaste filmerna från året som gick utan att världen gick under. Ur urvalet: på plats 43 huserar ”Blue Like Jazz”, en lågbudgethistoria med existentiella frågor på tapeten och än så länge svår att få tag i här. Men jag jobbar på det… Nummer ett enligt Paste? ”Life of Pi” av den nästan alltid sevärde Ang Lee, före Kathryn Bigelows terroristjägarthriller ”Zero Dark Thirty” och tidigare nämnda ”Moonrise Kingdom”.

Och så inte minst den välbesökta och informationsspäckade Internet Movie Database som sammanfattar året med hjälp av sin statistik om årets filmer, TV-serier och rollprestationer, med mera.

James Bond fyllde för övrigt 50 år som fiktivt fenomen. Det firades bland annat av Sveriges Radio.

Vilka var årets skrämmande reklamfilmer? Och de bästa i sitt slag? AdWeek tycker till i båda fallen.

Passerande främlingar och andra pionjärer från förr

yemenity2010 reflektion , , , ,

Ett ungt U2 gästar Sveriges då tvåkanaliga licensfinansierade television, samma år som en sovjetisk ubåt går på grund i sydsvensk skärgård. Och så lanseras en utpräglad musikkanal med namnet MTV. Inledningen på gårdagens ”Eighties” (som krockade med en viss viktig fotbollsmatch, men finns på SVT Play den närmaste månaden) med fokus på 1981 . De musikaliska kreatörer som ville överleva i det nya medieklimatet var tvungna att skapa musikvideor vare sig de ville eller inte. Och många hakade på med stor entusiasm, enligt de nu mer åldrade stjärnor som passerar revy i programmet både i sin ungdoms blomning och nu med åtminstone mer kronologisk distans till fenomenet.

Ultravox, som jag under en period – just kring 1981 och framåt – lyssnade väldigt flitigt på, får äran för att ha ‘skapat den moderna popvideon’ 1980 med ”Passing Strangers” (regisserad av Russell Mulcahy som fortsatte med långfilmer), något bandets sångare Midge Ure småleende ser tillbaka på. Lika sofistikerade var inte Duran Duran, men de levde ändå högt på sina videor (och kontroverserna kring dem). För att inte tala om en Mr Michael Jackson. Madonna, Peter Gabriel, A-Ha – ja, det är bara att börja pricka av listan på ikoner som passerar revy i programmet. Liksom Kim Wilde som ser tillbaka på sin artistiska familj, turnerande med samme Jackson och i ett klipp klipper till, eller i varje fall örfilar Erik Blix i en sketchartad entré till ”Blix från klar himmel” anno 1992. Numera är hon tydligen trädgårdsarkitekt och programledare i egen rätt. Did not know that.

Apropå detta nyligen återigen aktuella decennium: Tidskriften Paste publicerar med jämna mellanrum (eller snarare, utan några mellanrum alls) sammanställningar över ‘best of’ i olika populärkulturella kategorier. I vintras var det dags just 1980-talets bästa album. Lämpligt nog de 80 bästa. Av dessa har jag själv faktiskt bara hört åtta i sin helhet. Till dem hör Leonard Cohens ”I’m Your Man”, ”East Side Story” med Squeeze, Dire Straits rekordsäljande ”Brothers in Arms”, Peter Gabriels ”So” (1986) och tidigare nämnda U2:s banbrytande ”The Joshua Tree” (1987).

Bekännelse: Jag har uppenbarligen inte dyrkat och detaljstuderat allt stilbildande och odödligt med Lou Reed, Run DMC, Nirvana, Steve Earle, Black Flag, The Smiths, Beastie Boys, The Jesus and Mary Chain och Violent Femmes. Och tydligen har jag totalt ignorerat genialiteten hos The Pixies, vars ”Doolittle” från 1989 enligt Paste är decenniets höjdpunkt. Namnen i sig var annars svåra att inte stöta på om och om igen om man växte upp med P3 i dess dåvarande tappning och regelbundet plöjde igenom recensioner i Expressen, Aftonbladet, Slitz (ja, en gång i tiden var det en ambitiös musiktidskrift) och till och med lokalpressen (som för mig vid den tiden innebar Östgöta Correspondenten).

Paste är knappast ensamma om vurmen för att lista sådana här saker. Och själv ser jag ett barnsligt nöje i det, när jag hinner. Så vilka album skulle jag själv nu sätta främst från det årtiondet, begränsat till en något kortare lista? Den är på gång! Några av Pastes kandidater är aktuella här med, men vilka? Fortsättning följer…

Whitney – en krossad ikon

yemenity2010 reflektion , , , , , , , ,

Ännu en 80-talsikon har gått ur tiden alldeles för tidigt. Eller var det väntat? Sorgligt är det i alla fall, med tanke på vilken förmåga som fanns och hur bra det en gång började. Whitney Houston har alltså hittats död på ett hotell vid 48 års ålder. Det hade varit nästan omöjligt att föreställa sig ett drygt kvartssekel tillbaka när hon verkligen var en av de mest firade stjärnor världen sett.

En gång i tiden var allt enklare. 1980-talet. Mer svart och vitt, kallt krig mellan öst och väst, klarare riktlinjer mellan skurkar och hjältar i TV-serierna. Och artister som antingen var välartade och goda föredömen samtidigt som de radade upp hits – till skillnad från dem som också radade upp hits, men troligen levde ett okontrollerat, vilt och självförbrännande liv vid sidan av scenen (och ibland även på). Och för mig själv, som uppväxt i frikyrkan, var det inte svårt att få välmenande förmaningar om vilka som var någotsånär ‘godkända’ och vilka man skulle akta sig för att konsumera i större mängd. Det kunde ju finnas dolda baklängesbudskap på skivorna också…

Exempel: Michael Jackson kontra Prince. En betecknades visserligen som mycket egensinnig och socialt tillbakadragen men medlemskapet i Jehovas vittnen visade ändå på något slags grund att stå på, om än sektliknande. Det fanns gränser för vad han kunde tänkas ta sig till och artisteriet var av det slag som når alla åldrar, imponerar och säljer skivor i mängd; kort sagt brett. Långt ifrån lika provocerande som Prince Roger Nelson, själva personifieringen av synden med sexuella undertoner och utmanande formuleringar i snart sagt varje låt. Ni som inte var med då, inser kanske inte hur kontroversiell han faktiskt framstod. ”Controversy” var till och med en av hans låttitlar.

Jackson gick senare mer och mer in ett mystiskt sagoland med ständiga rykten om plastikoperationer, pedofili och…ja, ni vet. För några år sedan tog det slut. Han är död, även om vi inte vet exakt varför det slutligen hände och ärendet fortsatt vara en rättssak. Men hälsan var uppenbart bräcklig under flera år. Prince å andra sidan fortsatte producera, vara arbetsnarkoman, försvinna i perioder från offentligheten för att sedan komma tillbaka och inte bara verka vid ganska sunda vätskor utan även vara nybliven medlem i – Jehovas vittnen. Om det nu är en fördel, artistiskt sett. Han lever i alla fall. Och verkar.

Bland kvinnor var två artister större än alla andra i mitten av samma decennium; Madonna och Whitney Houston. En provocerade och retade i omgångar upp alla som kunde retas upp med sina respektlösa sammanblandningar av sex och religion, samt en föregivet frigjord livsstil som hon sannolikt inte var ensam om i musikvärlden, men kanske skyltade med mer än de flesta. Houston var den ‘fina familjeflickan’ som möjligen hade en lite för snävt skuren baddräkt på baksidan av omslaget till debutskivan 1985. Annars stod hon för ‘det goda’, nästan oskuldsfulla och hennes lyrik handlade om ”jag tror att barnen är vår framtid” eller ”hur ska jag veta om han älskar mig?” snarare än konkurrentens tvetydiga ”vi lever i en materiell värld och jag är en materiell flicka” och ”som en oskuld… rör för för första gången”.

Ni vet vad som hände. I stora drag. Houston gifte sig med ‘fel’ grabb, drogs in i en destruktiv livvstil, gick in i en mörk tunnel och hittade till synes aldrig riktigt ut igen. Madonna gifte (och skilde) sig, men framstod ändå allt mer som en traditionell mamma i sitt privatliv när hon inte fortsatte att veva ut succéer i ojämn, men ändå imponerande takt. Nyligen skrev DN:s krönikor Fredrik Strage om det imponerande i att hon lyckats hålla igång så länge. Hon verka ha kontroll över både liv och karriär, trots eller tack vare engagemanget i den judiska mystiska religionsformen kabbalah. Whitney Houston rapporterades idag ha dött i ett badkar i Beverly Hills (se Huffington Post, Al Jazeera eller Dagens nyheter). Orsaken är inte fastställd, men det framstår ändå som mindre oväntat än man skulle vilja att det var, efter den havererade återkomsten häromåret. Det är synd, verkligen synd, med tanke på den oerhörda begåvning och inte minst fantastiska röst hon en gång hade. Varför gick det som det gick? Ja, vem vet någonting om vad som rör sig inne i andra människor egentligen?

Världen framstår överhuvudtaget som mer komplicerad numera. Inte bara för att man själv är en aning äldre, lurar jag mig att tro i alla fall. Och vilka musikaliska ikoner vi har i en viss era, liksom hur de överlever eller går under i processen, det är naturligtvis banala, världsliga saker jämfört med de stora avgörande frågorna om finanskrascher, budgetbalans och varje medborgares personliga ansvar att vara lönsam. Eller… är det?

En dryg handfull Whitney-verk värda att minnas (med eller utan arrangemang som vittnar om en bestämd eras ideal och inte alltid åldrats lika värdigt): ”How Will I Know” (1985), ”Saving All My Love for You” (1985), ”So Emotional” (1987), ”All the Man that I Need” (1990), ”My Love Is Your Love” (1998), ”Where Do Broken Hearts Go” (1987), ”One  Moment in Time” (1988). Blev det sju? Ja, men det är ju något magiskt med den siffran.

Relaterat: Ett antal musiker diskuterar i Paste Magazine sina kroniska sjukdomar och hur det påverkar dem. MS, manodepression, nedsatt njurfunktion, magsjukdomar som Crohns…

För övrigt, apropå gårdagens andra svenska schlagerdelfinal som jag skrev om tidigare, har Billy Butt ännu en gång vaknat ur sin dvala och tagit fram stridsyxan, nu mot den riktiga schlagerns svanesång i ett inlägg på Newsmill. Ungdomarna bestämmer när de något äldre inte tar sitt ansvar och röstar fram ‘rätt’ kandidater hävdar han. I sak har han väl rätt. Men ska vi sörja över det i så fall? Som ordstävet lyder: besluten fattas av dem som är på plats och gör sig hörda.