Jul, jul, skrålande jul?

Julskivor. Det finns för många av dem. Alla artister med självaktning ska ha gjort en. Eller åtminstone drabbas alldeles för många av dem av detta Eureka-infall med möjliga förvecklingar. Årstiden har en förmåga att ta fram såväl det bästa som det sämsta ur skaparnaturer. Och den ständiga frågan när det dags för inspelning verkar vara – är det en klassiker som ska framföras eller något eget som på ett naturligt sätt kopplar till högtiden? 

Av olika anledningar (kanske delvis de ovan nämnda) har jag förhållandevis få julskivor själv. Min fru påminner mig om att vi borde ha några från hennes hemland Mexiko också. Hon har nog rätt. Och en del kan ha stuvats undan från närmast åtkomligheten, inser jag vid en inventering av LP-hyllan. Just det, det är där de borde finnas, de flesta som jag faktiskt har. Den jag lyckades få fram och damma av denna julhelg (efter undergången som ställdes in) kallas kort och gott ”Christmas”, utgavs 1988 och befolkas av för den tiden välbekanta namn för oss som råkade vara bekanta med CCM-genren; Contemporary Christian Music. Resultatet är särskilt med två decenniers perspektiv ruskigt ojämnt och ofta alldeles för slätstruket. Men min gamle hjälte Steve Taylors mariachi-variant av ”Winter Wonderland” är uppfriskande och hymnen ”O Come, O Come Emmanuel” blir påfallande stark och suggestiv i händerna på Margaret Becker (en annan gammal ikon i min bok). Producenten för större delen av skivan heter för övrigt Billy Smiley, ett namn jag blir tvungen att googla för att kunna placera med hundraprocentig precision. Och visst stämde min vaga minnesbild att han på den tiden var medlem i AOR-bandet White Heart.

Två CD-ar med jultema lyckades jag också skaka fram. Dels Carolas ”Jul i Betlehem” från 1999. Hur många julskivor hon pressat fram under åren vågar jag inte svära på, men det borde vara åtminstone tre. Från den här utgåvan är det framförallt den avslutande versionen av psalmen ”Dagen är kommen” som sticker ut med sitt metodiska uppbyggande mot ett magnifikt crescendo, där norske producenten Iver Kleive verkligen lockat fram det bästa hos den svenska nationalklenoden. Under mitt projektarbete i Jemen 2010 använde jag den ibland som exempel på svensk musik för deltagare i kurser jag drev – oftast med positiv respons. Även i stort är det en fullt fungerande produktion med få genomklappningar men kanske överdrivet respektfull inramning till den oftast väldigt välbekanta melodierna. I ”The Little Drummer Boy” interfolieras dock Carolas skönsång relativt smidigt och effektfullt med rap-inslag av någon som titulerar sig Blues.

19 kronor. Så mycket har jag tydligen någon gång betalat för samlingen ”One Silent Night” från 2000. Prislappen är kvar. Även här är det CCM-celebriteter som ska skapa stämningen, med den skillnaden att det uteslutande handlar om kvinnliga artister. Av dessa är det just nu Cindy Morgan som mest fångar min uppmärksamhet med den egenkomponerade, elegant strukturerade och svängiga ”Joy”. Tyngdpunkten i stort ligger på finstämda men inte fullständigt tandlösa arrangemang med lite lagom rasp i stämbanden emellanåt från damer som Ginny Owens, Jaci Velasquez, Amy Grant och Máire Brennan (en gång i tiden rösten i Clannad).

Händelsevis innehåller alla dessa tre album en tagning av ”O helga natt” eller ”Oh Holy Night”, världshistoriens möjligen mest ultimata julklassiker. Sången i sig har ju en speciell historia, skriven av franske poeten Placide Cappeau på beställning av sin lokale församlingspräst och tonsatt av hans judiske vän Adolphe Adams, mest känd för opera och andra orkesterverk. ”Cantique de Noël” framfördes första gången vid en julmässa i Roquemaure 1847. Några år senare ville franska katolska kyrkan bannlysa hymnen eftersom Cappeau blivit en aktiv socialist och betraktades med skepsis av kyrkans etablissemang. Men sången hade uppnått sådan popularitet att den inte ville försvinna ur folkrepertoaren; sedan spreds den vidare till England – och resten är, som det brukar heta, historia. Musikhistoria. ”O helga natt” är tydligen också den första sång att förmedlas via radiovågor, något som inträffade julafton 1906 under ytterst experimentella former. De flesta detaljerna i detta ärende har jag för övrigt hämtat från ett inlägg på bloggen Eras of Elegance, vilken jag hoppas vara en trovärdig källa i frågan.

På ”Christmas” är det Steve Camp som gör en ganska rak light-rockversion av den forna franska skandalsuccén medan Crystal Lewis levererar en mer nedtonad tolkning på ”One Silent Night”. När jag rådbråkar minnet kommer en version med Jon Anderson för mig, från någon gång i mitten av 1980-talet då gamle Yes-vokalisten släppte ifrån sig sin egen julskiva. LP:n ifråga tillhör dem som ska finnas i mina gömmor, men var? Dock finns i alla fall för närvarande några klipp tillgängliga på YouTube med hans ganska dynamiska och lagom bombastiska tolkning.

Där finns även Whitney Houstons dramatiska version av ”Do You Hear What I Hear” från en samlingsskiva jag är säker på att ha ägt men inte heller hittar nu, ”A Very Special Christmas” som givits ut i flera årgångar för att stödja Special Olympics. Just den här upplagan kom 1987 och bjöd bland annat på übervälbekanta julsånger framförda av Pretenders, Bruce Springsteen, Madonna och U2.

Ungefär i samma veva kom svenska artisteliten (vad det nu innebär) ut med ”Tipp tapp” där det mest minnesvärda var Fredás egenskrivna praktfulla ballad ”Glädjetåg”. Den har jag däremot inte hittat på du-tuben, men ska finnas tillgänglig för nedladdning på andra håll, för den som så önskar.

Och så… Visst har ”Do They Know It’s Christmas” med Band Aid från 1984 med syftet att skramla in pengar till svältande i Etiopien sin obevekliga dragningskraft. Och i samma andetag passar jag på att ännu en gång puffa för den aktuella välgörenhetsvideoparodin ”Africa For Norway”. Inte så mycket uttrycklig julanknytning i själva innehållet kanske, men sådant får vi ju tillräckligt av ändå de här dagarna…

Annonser

Whitney – en krossad ikon

Ännu en 80-talsikon har gått ur tiden alldeles för tidigt. Eller var det väntat? Sorgligt är det i alla fall, med tanke på vilken förmåga som fanns och hur bra det en gång började. Whitney Houston har alltså hittats död på ett hotell vid 48 års ålder. Det hade varit nästan omöjligt att föreställa sig ett drygt kvartssekel tillbaka när hon verkligen var en av de mest firade stjärnor världen sett.

En gång i tiden var allt enklare. 1980-talet. Mer svart och vitt, kallt krig mellan öst och väst, klarare riktlinjer mellan skurkar och hjältar i TV-serierna. Och artister som antingen var välartade och goda föredömen samtidigt som de radade upp hits – till skillnad från dem som också radade upp hits, men troligen levde ett okontrollerat, vilt och självförbrännande liv vid sidan av scenen (och ibland även på). Och för mig själv, som uppväxt i frikyrkan, var det inte svårt att få välmenande förmaningar om vilka som var någotsånär ‘godkända’ och vilka man skulle akta sig för att konsumera i större mängd. Det kunde ju finnas dolda baklängesbudskap på skivorna också…

Exempel: Michael Jackson kontra Prince. En betecknades visserligen som mycket egensinnig och socialt tillbakadragen men medlemskapet i Jehovas vittnen visade ändå på något slags grund att stå på, om än sektliknande. Det fanns gränser för vad han kunde tänkas ta sig till och artisteriet var av det slag som når alla åldrar, imponerar och säljer skivor i mängd; kort sagt brett. Långt ifrån lika provocerande som Prince Roger Nelson, själva personifieringen av synden med sexuella undertoner och utmanande formuleringar i snart sagt varje låt. Ni som inte var med då, inser kanske inte hur kontroversiell han faktiskt framstod. ”Controversy” var till och med en av hans låttitlar.

Jackson gick senare mer och mer in ett mystiskt sagoland med ständiga rykten om plastikoperationer, pedofili och…ja, ni vet. För några år sedan tog det slut. Han är död, även om vi inte vet exakt varför det slutligen hände och ärendet fortsatt vara en rättssak. Men hälsan var uppenbart bräcklig under flera år. Prince å andra sidan fortsatte producera, vara arbetsnarkoman, försvinna i perioder från offentligheten för att sedan komma tillbaka och inte bara verka vid ganska sunda vätskor utan även vara nybliven medlem i – Jehovas vittnen. Om det nu är en fördel, artistiskt sett. Han lever i alla fall. Och verkar.

Bland kvinnor var två artister större än alla andra i mitten av samma decennium; Madonna och Whitney Houston. En provocerade och retade i omgångar upp alla som kunde retas upp med sina respektlösa sammanblandningar av sex och religion, samt en föregivet frigjord livsstil som hon sannolikt inte var ensam om i musikvärlden, men kanske skyltade med mer än de flesta. Houston var den ‘fina familjeflickan’ som möjligen hade en lite för snävt skuren baddräkt på baksidan av omslaget till debutskivan 1985. Annars stod hon för ‘det goda’, nästan oskuldsfulla och hennes lyrik handlade om ”jag tror att barnen är vår framtid” eller ”hur ska jag veta om han älskar mig?” snarare än konkurrentens tvetydiga ”vi lever i en materiell värld och jag är en materiell flicka” och ”som en oskuld… rör för för första gången”.

Ni vet vad som hände. I stora drag. Houston gifte sig med ‘fel’ grabb, drogs in i en destruktiv livvstil, gick in i en mörk tunnel och hittade till synes aldrig riktigt ut igen. Madonna gifte (och skilde) sig, men framstod ändå allt mer som en traditionell mamma i sitt privatliv när hon inte fortsatte att veva ut succéer i ojämn, men ändå imponerande takt. Nyligen skrev DN:s krönikor Fredrik Strage om det imponerande i att hon lyckats hålla igång så länge. Hon verka ha kontroll över både liv och karriär, trots eller tack vare engagemanget i den judiska mystiska religionsformen kabbalah. Whitney Houston rapporterades idag ha dött i ett badkar i Beverly Hills (se Huffington Post, Al Jazeera eller Dagens nyheter). Orsaken är inte fastställd, men det framstår ändå som mindre oväntat än man skulle vilja att det var, efter den havererade återkomsten häromåret. Det är synd, verkligen synd, med tanke på den oerhörda begåvning och inte minst fantastiska röst hon en gång hade. Varför gick det som det gick? Ja, vem vet någonting om vad som rör sig inne i andra människor egentligen?

Världen framstår överhuvudtaget som mer komplicerad numera. Inte bara för att man själv är en aning äldre, lurar jag mig att tro i alla fall. Och vilka musikaliska ikoner vi har i en viss era, liksom hur de överlever eller går under i processen, det är naturligtvis banala, världsliga saker jämfört med de stora avgörande frågorna om finanskrascher, budgetbalans och varje medborgares personliga ansvar att vara lönsam. Eller… är det?

En dryg handfull Whitney-verk värda att minnas (med eller utan arrangemang som vittnar om en bestämd eras ideal och inte alltid åldrats lika värdigt): ”How Will I Know” (1985), ”Saving All My Love for You” (1985), ”So Emotional” (1987), ”All the Man that I Need” (1990), ”My Love Is Your Love” (1998), ”Where Do Broken Hearts Go” (1987), ”One  Moment in Time” (1988). Blev det sju? Ja, men det är ju något magiskt med den siffran.

Relaterat: Ett antal musiker diskuterar i Paste Magazine sina kroniska sjukdomar och hur det påverkar dem. MS, manodepression, nedsatt njurfunktion, magsjukdomar som Crohns…

För övrigt, apropå gårdagens andra svenska schlagerdelfinal som jag skrev om tidigare, har Billy Butt ännu en gång vaknat ur sin dvala och tagit fram stridsyxan, nu mot den riktiga schlagerns svanesång i ett inlägg på Newsmill. Ungdomarna bestämmer när de något äldre inte tar sitt ansvar och röstar fram ‘rätt’ kandidater hävdar han. I sak har han väl rätt. Men ska vi sörja över det i så fall? Som ordstävet lyder: besluten fattas av dem som är på plats och gör sig hörda.