Från Hungerspelen till Homeland och häpnadsväckande helomvändningar – Film & TV 2012 i ett nötskal

Från Batman och Bond till en brutal Boss och så Berlinmiraklet som förvandlade besk bratwurst till svensk sommar mitt i senhösten. Rörliga bildmedier bjöd på kontraster under 2012. Film först: Mina tre i topp med motiveringar finns redan med på den gemensamma lista vi sätter samman på russin.nu, men här följer några ytterligare utvikningar och kandidater med fler förklaringar till varför de förtjänar en plats här. 

(Länkarna i anslutning till filmerna går till de i sammanhanget relevanta recensionerna av antingen mig eller någon av kollegerna russin)

1. ”The Hunger Games” (regi Gary Ross). En domedagsdrypande men ungdomligt attraktiv dystopi, med både passionerade personligheter, äventyr i vildmarken och påtaglig cynism inför societeten i en möjlig framtida totalitär makts korridorer. Tillspetsat, inte helt nytt som idé men nästan helgjutet engagerande även för mig som inte läst böckerna bakom det bombastiska brutalspektaklet.

2. ”Mission Impossible: Ghost Protocol” (Brad Bird). Bond, Batman och andra tunga klassiska hjältar blev trots påfallande pondus och en del häpnadsväckande händelser frånkörda i action- och nagelbitarhänseende av agent Ethan Hunt med benäget bistånd av en uppfinningsrik trio assistenter i kamp med en psykopatisk – svensk. Yes, we can be bad too!

3. ”Miss Bala” (Gerardo Naranjo). Mexikos massiva interna motsägelser och komplicerade konflikter koncentreras på ett gripande, obehagligt sätt i skildringen av ett enskilt människoöde, där alla val blir omöjliga och ingen utväg verkar finnas när de djävulska hjulen bara fortsätter att rulla obarmhärtigt och envetet. Ingen dystopi utan en drabbande dysto-nu.

4. ”Skyfall” (Sam Mendes). Han ler betydligt mindre sällan än sina föregångare, men Daniel Craigs Bond har fått ännu ett mer än genomsnittligt genomarbetat manus att arbeta med och en sanslöst slug skurk att kämpa mot. Något för lång, kanske. Marginalanmärkning i en mäktig holmgång med moderlighetskomplex och svartsjukesymbolik inbakad. Och – vilken stram och stilfull titellåt av Adéle, dessutom.

5. ”The Dark Knight Rises”. Den är väldigt rejäl. Målmedveten, metodisk och massiv i sitt genomförande. Sista delen (?) i den definitiva Batman-trilogin har inte samma omskakande, oroande effekt som andra delen men väver ihop den större storyn regissör Christopher Nolan ville återge på ett imponerande sätt.

6. ”Machine Gun Preacher” (Marc Forster). Man kan tycka mycket om Sam Childers – eller inte alls. Eventuellt väldigt illa. Man kan säkert också diskutera hur väl filmen om hans engagemang i Afrika stämmer överens med verkligheten. Men den hade en sällsynt intagande, medryckande effekt på yours truly och skildrar en typ av hängivenhet som inte alltid frodas på film.

7. ”The Descendants” (Alexander Payne). Matt King (George Clooney) har en till synes helt acceptabel tillvaro på Hawaii, men en dag ställs allt på ända och han tvingas konfrontera det mesta han trott på…

8. ”Margin Call” (J. C. Chandor). Finanskrisen – hur började den egentligen? Här skildras ett tänkbart scenario mikrokosmiskt genom ett turbulent dygn på ett Wall Street-företag.

9. ”The Avengers”. Joss Whedon samlar ihop en överdos superhjältar och låter dem konfrontera inte bara en ondskefull motståndare utan även varandra.

10. ”Moonrise Kingdom”. Wes Anderson har alltid en lite bakvänd torr humor som bas, vilket kan fungera på till filmernas fördel och nackdel. Här har han nog gjort en av sina bästa insatser, om ett outsiderpar ungdomar som revolterar under ett scoutläger.

Kompletterande omnämnanden av olika orsaker: Ridley Scotts ”Prometheus” var underhållande och Noomi Rapace utmärkt i huvudrollen, men den eftersträvade ”Alien”-mytologin varken återuppväcktes eller vidareutvecklades på ett tillfredsställande sätt. ”The Hobbit”, Peter Jacksons återkomst i Tolkien-land, var storslagen på många sätt, men storyn är för enkel för att dras ut till nästan tre timmar. Egyptiska ”Cairo 678” var en positiv överraskning på temat sexuella trakasserier, visad på Göteborgs filmfestival förra vintern. Om nu listan verkar tyngas ner av alltför mycket allvar – vilket jag befarar att den gör – så hade jag i alla fall periodvis väldigt roligt åt nazister-på-månen-farsen ”Iron Sky” och Sacha Baron Cohens ”The Dictator”, två ojämna komedier med inslag av genialitet.

Tyngsta fallet för en legendar bör dock ändå vara ”Twixt”. Det märkligaste med gamle giganten Francis Coppolas senaste verk var inte att det gick direkt till DVD i Sverige, utan att det överhuvudtaget kom ut i sitt nuvarande skick. Hur man så totalt kan tappa sin ‘touch’ och känsla för vad som kännetecknar en historia värd att berätta, det är lite… sorgligt.

TV-serieformatet har ofta berömts för sin utveckling på senare år. Ja, det finns mer skräp än någonsin tidigare, men också fler guldkorn i gruset än det brukade göra. Här är några nämnvärda nedslag från det svenska kanalutbudet 2012:

”Boss” med Kelsey Grammer, formerly known as psykologen Frasier i komediserien med samma namn. I skepnaden som Chicagos borgmästare Tom Kane ger han ett avsevärt mer fruktansinjagande intryck, samtidigt som Kanes kamp mot en obotlig sjukdom ger den ofta hänsynslöse makthavaren nya dimensioner. SVT visar första säsongen sedan senhösten.

Trovärdigt till 100 procent? Troligen inte. Men ”Homeland” är ändå en rafflande drama-thrillerskapelse, just nu inne i slutskedet av andra säsongen på SVT. Temat är terrorism och infiltration, liksom psykisk obalans hos en del nyckelpersoner. Mer fakta finns hos SVT.

”Äkta människor” var en ovanligt intressant science fiction-serie med svenska mått, som jag skrev ett kortare inlägg om på russin förra vintern. Hubotar, artificiella människor skapade för att tjäna oss, börjar ta egna initiativ. Det är inte riktigt ”Battlestar Galactica”, men bra. Nu utlovas tydligen en fortsättning på den också. Även här kan SVT berätta mer.

Och snart börjar en ny omgång av ”Game of Thrones” på SVT också det. Fantasy-inramning med tidlösa teman som maktkamp och bedrägerier.

Komedier: Jag följer väldigt få sådana regelbundet numera, men en som tronar över genomsnittet de gånger jag ser den är ”Big Bang Theory” (Kanal 5), med sina obekvämt asociala men ändå någonstans älskvärda supernördar i centrum.

Nygamla serier på DVD: Efter önskemål från min fru, som inte sett den förut, började vi strax efter sommaren (vill jag minnas) se ”Lost” från start ända fram till det symboliskt sprängfyllda slutet, nästan skrämmande fort. Samtliga sex säsonger. För mig var det andra gången, men den håller fortfarande. Just nu plöjer vi igenom den två säsonger långa (eller alltför korta) ”Dollhouse” som jag också får chansen att värdera på nytt. Den är splittrad och kantades troligen av konflikter mellan skaparen Joss Whedon och TV-bolaget Fox, men sätter ändå osedvanligt många spännande tankar i rörelse. Och så nådde vi fram till den sjunde och sista rundan av det hyperrealistiska polisdramat ”The Shield” som knöt ihop sina viktigaste trådar på ett nästan chockerande obarmhärtigt men ändå logiskt sätt. Förresten, kommer någon ihåg ”Hemliga armén”, alltså originalet som producerades av BBC i slutet av 1970-talet och sändes i Sverige några år senare? Själv mindes jag delar av den ganska tydligt, men minnet friskades upp av att se de tre säsongerna som gjordes nu nästan 30 år senare. Motståndsrörelsen i det ockuperade Belgien smugglar undan brittiska flygare under andra världskriget i en följetong utan extrem effektbudget men desto mer påträngande personporträtt. Och just det, den följdes av parodin ”Allo Allo” som blev mer långlivad och älskad av eftervärlden, men historien har inte alltid rätt. I alla fall inte som den tolkas i varje enskild era… Sanningen om vilken av serierna som egentligen är mest minnesvärd kommer att uppenbaras på den yttersta dagen. No doubt.

Mer osorterat eterstoff:

Satirikerna Jon Stewart och Stephen Colbert rumsterar vidare på Comedy Central, men tyvärr alltför sällan i den svenska kanalvarianten. Tur då att man kan hänvisa till deras kanalens officiella hemsida för både hela avsnitt (de senaste i alla fall) och flera utdrag ur innehållet.

”Världens händelser” (SVT) ger spännande snabbkurser i modern historia, såsom militärkupper och dess motsatser i länder som Grekland, Spanien och Pakistan – med flera.

Upphämtningen mot Tyskland i VM-kvalet innebar kanske årets häftigaste och mest osannolika TV-halvtimme överhuvudtaget. Det handlar alltså om fotboll. Ett av världens bästa landslag leder med 4-0 men lyckas tappa allt – mot Sverige. Minns statsminister Reinfeldts upprymda reaktion på hedersläktaren i Berlin efter Rasmus Elms avslutande fullträff på tilläggstid. Kollegan Angela Merkel var aningen mer dämpad. Sammandrag finns i flera klippningar på YouTube.

Relaterade länkar: Synpunkter på filmåret som gick från Gareth Higgins, som bland annat skrivit den filmanalytiska boken ”How Movies Helped Save My Soul” (Relevant Books, 2004. Med eftertryck rekommenderad av mig). Kritikern Roger Ebert är nästan en legendar i egen rätt. Hans bedömning av 2012 års bästa filmer påminner mig om hur mycket jag inte hunnit (som ”Argo”, hans nummer ett) eller ännu inte haft chansen (som ”Lincoln”) att se. Man kan även roa sig med motsvarande rangordning från James Berardinelli, som jag läste flitigt för några år sedan, men inte lika intensivt numera. Han sätter ”Looper” högst av allt.

Tidskriften Paste nöjer sig dock inte ynka tio utan drar till med de 50 finaste och viktigaste filmerna från året som gick utan att världen gick under. Ur urvalet: på plats 43 huserar ”Blue Like Jazz”, en lågbudgethistoria med existentiella frågor på tapeten och än så länge svår att få tag i här. Men jag jobbar på det… Nummer ett enligt Paste? ”Life of Pi” av den nästan alltid sevärde Ang Lee, före Kathryn Bigelows terroristjägarthriller ”Zero Dark Thirty” och tidigare nämnda ”Moonrise Kingdom”.

Och så inte minst den välbesökta och informationsspäckade Internet Movie Database som sammanfattar året med hjälp av sin statistik om årets filmer, TV-serier och rollprestationer, med mera.

James Bond fyllde för övrigt 50 år som fiktivt fenomen. Det firades bland annat av Sveriges Radio.

Vilka var årets skrämmande reklamfilmer? Och de bästa i sitt slag? AdWeek tycker till i båda fallen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s