Åtvidabergs FF år 2018 – en återhämtning att fira

Visst är det viktigt att utvecklas och vara beredd att ändra ingrodda uppfattningar? Att aldrig vara säker på någonting och alltid kunna nyansera sig, se nya perspektiv. Men det finns undantag. När det gäller idrott och kanske framförallt fotbollslag gäller ju den motsatta regeln. Har du en gång valt ett favoritlag så håller du fast vid det. Jo, du kan ha ett par olika lag i olika länder, absolut. Men att överge ett sjunkande skepp är naturligtvis inget annat än oförsvarlig opportunism. Det vet alla som vet vad jag pratar om.

Själv gjorde jag en gång i barndomen (som främst tilldrog sig i Östergötland) valet Åtvidabergs FF. Det här är nog ganska jämnt 40 år sedan och det var ingen dans på rosor ens då. Flera år låg det forna mästarlaget farligt nära nedflyttning från Allsvenskan. Till slut höll det inte längre och under ett par decennier huserade brukslaget i omväxlande divisioner, närmast under allsvenskan eller divisionen närmast under den divisionen. Seriesystemet har väl inneburit en del namnjusteringar sedan dess. Dock, under ett par osannolikt lyckliga år det senaste decenniet har de återigen hälsat på uppe i den högsta serien och faktiskt; ett tag såg det ut som om de skulle kunna etablera sig som ett mittenlag. Den svenska högsta serien är ju som bekant alltid flyktig och instabil. Lagen pendlar upp och ner, vilket är en del av tjusningen. Men någon form av finansiell härdsmälta ledde till en kraftig försvagning och ett ras rakt ner i Superettan för inte allt för många år sedan. Sedan, ännu olyckligare, fortsatte det fria fallet ner i Division 1 södra. Där har de kämpat innevarande år. Och då verkligen kämpat. Med till stor del ett nytt lag, och återigen, under vårsäsongen en förvarning om ännu en djupdykning. Strax före sommarlovet hade de knappt ens tagit en trepoängare. Men det började röra på sig, så sakteliga. Och efter en betydligt bättre höstsäsong räddades nytt kontrakt i november. Det kunde alltså ha varit mycket värre och det faktum att den akuta blödningen stoppats är hoppingivande. Boende mer på distans och i brist på upplevelsen av att ha sett några matcher i sin helhet (jag vågar nog inte ens precisera när jag senast var på deras klassiska hemmaarena Kopparvallen, men det handlar om decennier tillbaka) är naturligtvis mina egna analyser mycket haltande. Numera handlar det mest om att lyckas hitta sammandrag här och där av begångna matcher. Vilket i sig är en liten utmaning. Men ändå, det här är ett legendariskt lag. Jag vill hävda att de har en så kallad anda. Något speciellt. Och lagmoralen har bevisligen varit beundransvärd på den här sidan sommaruppehållet.

Frågan är hur framtiden ser ut för sådana här näsvisa uppkomlingar utanför storstadsområdena. Jo, exemplet Mjällby visar att det går att ta sig uppåt mot oddsen, sparkas neråt, sedan resa sig igen och avancera. Exempelvis. Den ekonomiska kris som Åtvidaberg kämpat med har jag naturligtvis inte full insikt i. Vad är realistiskt att förvänta sig? För tillfället finns det i alla fall möjligheter att glädja sig en stund. I det lilla. Och hoppas på ett mer helgjutet 2019. Som åtminstone betyder nytt kontrakt. Mer än så vågar jag inte hoppas på. Än.

Annonser

2018 års bästa filmer enligt russin-redaktionen

Nu är det gjort igen. Redaktionen för filmsajten russin har skrivit om film sedan våren 2000. Och de flesta årsskiften sedan dess har krönts med en lista över våra favoritfilmer från det gångna året. Så ock 2018. Resultatet? En röd tråd är i varje fall att filmer med korta och kärnfulla titlar var populära. Varför krångla till det med språkliga snubbeltrådar som ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”? Tja, den får faktiskt ett par omnämnanden (av varierande valör) i förbifarten, men landar inte på pallen. Det gör däremot tre filmer vars titlar tillsammans innehåller färre antal ord (och bokstäver) än den nyss nämnda utmanaren. Om jag räknat rätt i hastigheten. Och i tidsenlig clickbait-anda hänvisar jag till artikeln på russin för facit.

Ledtrådar: döden är ganska närvarande i flera fall på listan i stort. Anknytning till Mexiko är en annan tillgång. Science fiction slåss mot svartvit snyggfilm. Och Tuva Novotny bråkar med björnar i skogen.

Referens: ”De bästa filmerna under 2018” /russin.nu 31 december 2018

Kalifat, Kristna kuligheter och kulturhistorik – Årets bästa podcaster på engelska 2018

Orson Welles och Jeanette Nolan i 1948 års filmatisering av ”Macbeth”. Vad betyder William Shakespeares pjäser för oss i dag, flera sekler senare? Populärt ämne för bland annat podcastare! Orson Welles [Public domain], via Wikimedia Commons
Det börjar bli tufft att sålla. Värre än någonsin. Och att inte tappa tråden. Det är så många som pockar på uppmärksamheten att en del gamla favoriter helt enkelt får flytta på sig, åtminstone tillfälligt. Och ska man premiera underhållningsvärde före allmänbildning, tyngd och prestige? Så här blev det, till slut. Med den vanliga reservationen; markeringen ”ny” betyder bara att podcasten ifråga är ny på den här listan. De behöver inte vara helt nystartade i sig. Men ibland är de det också…

1. Intercepted (3). Världen är ur led, ledare än någonsin. Eller? Jeremy Scahill med medbrottslingar från nätblaskan The Intercept och inbjudna gäster analyserar och ger perspektiv man inte alltid får överallt. Ständigt på hugget, ifrågasättande och bulldogsaktigt tvivlande på det egna landets (USA:s) förmåga att tänka och handla rätt inom och utom sina gränser. Det kan bli mastigt i mängd, kräver en del och tjänar på att kompletteras med mer intag av amerikanska medier för att förstå deras inre organ och system, men fortsätter vara en av världens mest engagerande och ögonöppnande podcaster. 

2. Good Christian Fun (ny). Jo, som kanske inte alla vet; det finns en värld där kristna sångare, filmmakare, ståuppkomiker och andra kulturutövare rör sig, främst i USA, en gång mer utvecklat även i Sverige genom begrepp som frikyrkopop, till exempel. En viss kännedom om den nischen kan vara av godo, men den gladlynta duon Kevin T. Porter och Caroline Ely siktar in sig på vem som helst som ids lyssna på deras utläggningar (med benägen hjälp från inbjudna gäster) om företeelser som Amy Grant, Lauren Daigle, ”Left Behind”-franchisen, Bob Dylans kristna period, mer mera… Följt av juryns utslag; ska detta skickas till himlen, helvetet eller någonstans däremellan (vad katolikerna kallar skärselden)? Gott humor, mycket självdistans men även de stora livsfrågorna insprängda mellan raderna. 

3. In Our Time (ny). Oh dear, oh dear. Those brits… Melvyn Bragg, mest känd för dess inhemska publik genom en låååååång TV-karriär, men även författare, bitvis parlamentariker och  plockar in diverse akademiker för att reda ut historia, litterära klassiker, etc. Småmysigt och snabbildande kring exempelvis Shakespeares förhållande till historisk autenticitet, tyske rebellprästen Dietrich Bonhoeffer, mexikansk-amerikanska kriget på 1800-talet, Iliaden och så vidare. Brett spektrum, bildade besökare och allmänt bra. Att Bragg enligt Wikipedia ska vara Arsenal-supporter får väl förlåtas i förbifarten. 

4. We Came to Win (ny). En amerikansk podcast – om fotbolls-VM! Mer exakt om ett antal intriger och fenomen som passerat revy i VM-historien. Inte alltid de man skulle ha gissat. Dåvarande Zaires missförstådda mästerskapsdebut 1974, Byron Moreno – en av historiens mest kontroversiella domare, David Beckhams röda kort 1998… Drivet, spänstigt, ofta överraskande och underhållande. 

Häxprocesserna i kolonin Salem på amerikanska östkusten har fascinerat eftervärlden, men hur väl förstår vi vad som egentligen hände? By Tompkins Harrison Matteson (1813–1884) – Unknown, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2752306

5. Unobscured (ny). Häxprocesserna i Salem, Massachusetts i slutet av 1600-talet, visst vet vi allt om dem redan? Kanske inte. Aaron Mahnke fyller i luckorna och tecknar ett porträtt av dåtidens amerikanska östkustkolonier och de sociologiska sammanhang som spelade in i det kollektiva sammanbrottet som fått många att undra, även om just häxprocesser var något som försiggick i stora delar av Europa under samma era. 

6. Lend Me Your Ears (ny). Just det, den där Shakespeare – vad säger han egentligen i sina pjäser? Förutsatt att vi tror att han verkligen existerade och inte var en pseudonym eller front för någon annans agenda. Allehanda ihärdiga konspirationsteorier i all ära, de kanske inte spelar så stor roll. Här är det tolkningarna kring vad pjäserna säger om sin samtid och vad de kan säga oss 500 år senare som är det verkligt värdefulla. 

7. Behind the Bastards (ny). Ni vet vilka de är. De värsta personerna (och företagen) i historien och samtiden, eller hur? Om inte annat, här kommer en synnerligen subjektiv odyssé genom bastard-historien, utifrån olika kriterier. Vissa kandidater kanske de flesta av oss kan vara eniga om medan andra val möjligen är mer kontroversiella. Det kan handla om Kung Leopolds kolonisation av Kongo, koncernbröderna Kochs framfart, Brasiliens nyvalde president Jair Bolsonaro eller Blackwater-grundaren Erik Prince. Bland andra. Kunde redigerats hårdare och snyggats till med lite mer påkostad inramning, men överåklagaren i sammanhanget, reportern Robert Evans går an med stor frenesi och flitigt bruk av ironi. 

8. Caliphate (ny). Lättlyssnat, javisst! New York Times-reportern Rukmini Callimachi kuskar runt och letar upp gamla ISIS-rekryter för att skaffa sig en inblick i vad som drog dem dit, vad de gjorde där och varför, samt eftereffekterna. Dessutom möter hon drabbade av sektens framfart i en serie som både blir vanebildande och kräver återhämtningspauser mellan avsnitten. 

9. Pop Culture Happy Hour (5). De är rätt roliga. Och vet att begränsa sig. Inte alltid så insiktsfulla om världen utanför USA, kanske. Men annars många välformulerade iakttagelser om kulturfenomen, popkultur främst som titeln antyder. Från amerikanska NPR, om jag inte nämnt det förut. 

10. Daniel and Jorge Explain the Universe (ny). Egentligen vet vi väl redan allt? Annars kommer två figurer vid namn Daniel och Jorge och reder ut var världsalltet börjar och slutar, när det föddes och när det ska dö, var vattnet kom ifrån, hur troligt det är att du blir träffad av en asteroid och annat matnyttigt. Fullständigt facit. Eller, så långt jag lyssnat hittills, en hel del tankeväckande teorier och entusiastisk framställning av svindlande spörsmål. 

11. Late Night Live (4). Jodå. Även om det poppar upp nya magasin överallt så ska detta naturligtvis med. Phillip Adams och hans aftonmagasin från Down Under har hängt på den här listan i flera år nu. Jag har på grund av ökande alternativ inte lyssnat av allting i samma takt som för några år sedan, men de känns alltjämt oumbärliga i bruset, trots att våra träffar blivit mer sporadiska. 

12. You Must Remember This (2). Karina Longworth har varit flitig i år, inte minst med att reda ut skandaler i början av Hollywood-historien och vad som egentligen hände med och kring dåtidens stigande och fallande stjärnor som ”Fatty” Arbuckle, Mabel Normand och andra. Här har jag en del att beta av och placeringen kanske hade varit högre under andra omständigheter. Sade jag att konkurrensen hårdnat?

13. The Sectarian Review (ny). Alternativa tagningar på teologiska och kulturella frågor, intersektionellt kallar vi väl sådant numera? Med en Danny Anderson i spetsen avhandlades i år ämnen som Stephen Kings existentiella aspekter, Fritz Langs ”Metropolis”, latinamerikansk befrielseteologi, amerikanska kyrkors varierande attityd till president Trump ur olika vinklar… Och jag ligger absolut efter med avlyssningen. Kunde korta ner sig ibland som så många andra. Men de hittar ingångar som är egna och välkomna.

14. Ask Science Mike (ny). Forskare är han inte, vilket Mike McHargue medger öppet, men har ändå skaffat sig en following och etablerat en egen röst genom att gå igenom lyssnarfrågor och filosofera kring livet och allt det innebär. 

15. The Film Programme (11). Yes oh yes, en av de riktiga långkörarna på listan. BBC:s halvtimmesshow med intervjuer och annat i anslutning till filmfronten. De rullar på utan att förändra så mycket i sitt koncept, men framförallt intervjuerna är bra. 

16. Maltin on Movies (ny). Leonard Maltin (mannen med Maltin-guiden) och dotter Jessie intervjuar filmpersonligheter med stor förtjusning, möjligen lite överdrivet uppsluppen kompismentalitet men trevligt. 

17. WTF with Marc Maron (ny). Komiker som intervjuar andra i showbusiness kan frestas bli för interna – och det blir han ibland, men när han väl värmt upp och kommit gästen in på livet brukar det bli spännande. John Cleese, Jay Leno och Rachel Bloom är några exempel från 2018. Vissa av intervjuerna tycks numera ha lagts bakom en betalvägg, bara som en konsumentupplysning. 

18. The Empire Podcast (ny). De kan hålla på lite för länge, de också… Redaktionen för en av världens ledande filmtidskrifter passar på att släppa en del intervjuer och pladdra på om sitt favoritämne. De har kul själva och det hörs, även om redigering ibland kunde öka underhållningsvärdet ännu mer. 

Hur ska allting sluta? En fråga som uppdragit människans bryderier i alla tider – så även nu. Apokalypsens fyra ryttare, enligt 1800-talsmålaren von Steinle. By Eduard Jakob von Steinle – web, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=67170240

19. Latino USA (bubblare). Reportageprogram med inriktning på latinofrågor i USA och i resten av den amerikanska kontinenten har presenterat ett och annat riktigt bra, upplysande reportage med konkret kunskapsbyggande under året, om kartellfruar, krisen i Nicaragua, Alfonso Cuarón etc… 

20. The End of the World with Josh Clark (ny). Ja, det finns risker att vi gör slut på oss själva. Och vad väntar på andra sidan floden? Eller universum? Hittills har jag inte hunnit (eller vågat) höra alla avsnitt, men här skärskådas både just otrevliga möjligheter, sannolikheter och en del hopp, trots allt. Slutet på allting kanske blir början på något annat, eller så har vi större potential att hitta utvägar än som hittills framkommit. Facit kanske kommer i slutet av följetongen?

 

Bubblare: The Bugle, BadChristian Podcast, The Big Picture, The Cracked Podcast, This Day in History Class, The Relevant Podcast, Deconstructed with Mehdi Hasan, Death in Ice Valley… Med flera. Men någonstans får man dra en gräns. 

 

Speciellt hedersomnämnande: 

The British History Podcast dök upp som rekommendation när jag testade applikationen Overcast (som jag sedan dess använder regelbundet vid sidan av iPhones inbyggda poddspelare) och jag började lyssna… Den har funnits i några år och går kronologiskt fram. Vilket gör att jag inte kommit fram till årets skörd utan snarare till tidig medeltid (notera att serien startade kring år noll), men någon gång ska jag komma ikapp… 

Förra årets lista finns här. Vad blir det av nästa år? Som det ser ut nu kommer jag att fortsätta pendla till jobbet även under 2019 så tid finns att upptäcka nya lagom pretentiösa pratkvarnar eller fördjupa relationen med de redan funna…

Historia är det nya nuet – Årets bästa podcaster på svenska 2018

Allvarligt talat, visst händer det saker. Nu. Men av olika anledningar har de mer historiskt inriktade poddkastarna övertygat mig mer det senaste året ur det svenska utbudet. Om inte annat ger det perspektiv. Och eventuella uppslag till mitt civila kneg i utbildningssektorn. Jämnt blev det i alla fall. Och inom parenteserna skymtas förra årets placering på denna alltjämt så prestigefyllda personliga lista… Som i år kändes väldigt jämn. Ett antal personliga favoriter har successivt utkristalliserat sig, men att gradera dem inbördes är svårare och svårare. 

1. Bildningspodden (ny). Från Stockholms universitet sprider man lärdom om fenomen som läkaren och förmente framtidsförutsägaren Nostradamus, väckelsehistorien i Sverige på 1800-talet, romanen Onkel Toms stuga, Heliga Birgitta och kompositören Richard Wagner. Kanske inte riktigt så regelbundet som man kunde önska, men spännande samtal med insatta individer när de väl producerar nya inslag. 

2. USApodden (4). Det finns flera sätt att hålla sig à jour med politiska utvecklingen (om det är rätt ord) på andra sidan pölen. På svenska är detta nog fortfarande det mest regelbundna och koncentrerade i klassen.

3. P3 Historia (ny). Cecilia Düringer med anhang lägger upp lätt dramatiserade och lagom iscensatta versioner av berömdheter från historien, i första hand synnerligen omtalade namn som Alexander den Store, Djingis Khan, Katarina den stora, drottning Elisabeth I  av England men även senare spekulanter på vår uppmärksamhet. Medvetet tillspetsat och lagom förenklat men väldigt sällan trist och ofta pedagogiskt med återkommande ’aha’-effekter. 

4. Bildningsbyrån (5). Fortsätter framhålla personligheter som format historien, av vilka en del blivit välbekanta namn men kanske missförståtts medan andra inte alltid fått samma varaktiga erkännande. Vad har de egentligen bidragit med på gott och ont? I år bland annat spanske 1500-talsprästen Bartolomé de las Casas, sägenomsusade skriftställaren Niccoló Macchiavelli, franske revolutionären Robespierre, inflytelserika författarinnan Ayn Rand, järnladyn Margaret Thatcher, biologen Rachel Carson 

5. Vetenskapsradion Historia (3). ”Muslimska sexhandböcker och nazizombies”. Allvarligt talat, är det årets svenska radiorubrik eller? P1:s trotjänare vevar vidare och förstår detaljer som lagom längd, struktur och balans, liksom professionell ljudläggning (vilket man i och för sig förväntar sig av alla i branschen men inte alltid får). Intrigerande frågor som vad historisk rättvisa egentligen betyder i praktiken, vad Djävulsön är för en plats och vem Maria Magdalena var har dryftats i år. Bland mycket annat.

6. Snedtänkt med Kalle Lind (2). Fortsätter nörda ner sig med den äran, men i år har jag inte hunnit beta av de nya avsnitten lika flitigt som i fjol. Förmågan att hitta lagom smala ämnen för de småpretentiösa är dock intakt. 

7. Spanarna i P1 (6). Jodå. De lever och går an. Opretentiöst och oftast lättsamt men inte utan udd. De behövs och de vet att de gör det. Kul. 

8. Myter & mysterier (ny). Per Johansson och Eric Schüldt gräver sig vidare ner i filosofins och existensens grundvalar, nu med särskilt intresse för Nya Testamentet, vad det säger oss, hur det kommit till och vad det kan ha för betydelse i dag. Sällan spikrak väg framåt och slutsatserna kan landa lite var som helst, vilket bidrar till spänningen. 

9. Historia.nu (ny). En varierad uppsjö av händelser, personligheter och platser skärskådas med hjälp av förhoppningsvis pålästa personer. Ur innehållet: Stockholms blodbad, fotbollens våldsamma historia, kriget i forna Jugoslavien, kurdernas historia…

10. Medierna i P1 (8). De matar på och levererar sina långa lagom långa veckosammanfattningar av mediesverige i en rörig tid. 

Bubblare: Virtanen och Roland PM (ny), Filosofiska rummet (bubblare även i fjol), Människor och tro (9), Teologiska rummet (ny), Allt du velat veta på fem minuter med Fritte Fritzson (ny). 

Kommer snart: bästa engelskspråkiga podcaster 2018 – enligt mig. Spoiler alert: där var kampen ännu hårdare och omvälvningarna mer omfattande. Och visst finns fjolårets lista över svenska podcaster att tillgå nu och så länge civilisationen håller samman. Typ. 

Revisited: VM-krönika 1986

Lyckligare än någonsin, vare sig förr eller senare? Diego Maradona lyfter bucklan efter Argentinas finaltriumf på mexikansk mark 1986. UnknownUnknown author [Public domain], via Wikimedia Commons
Just det. Tiden börjar rinna ut. En dryg vecka till finns de kvar på SVT Play; VM-krönikorna. Så innan allt är försent kommer här ännu en återblick – nu på vad som hände 1986 i Mexiko.

Här är de igen. Firma Hegerfors & Hansson. De regerade rutan på sin tid. Fotbolls-VM 1986 skulle ursprungligen ha spelats i Colombia innan de insåg att de inte var mogna för uppgiften. Istället fick Mexiko träda in igen, från ett latinamerikanskt land till ett annat. Därmed fullbordades ändå trilogin där tre världsmästerskap i följd utspelades i spanskspråkiga länder.

Det här kommer jag ihåg som ett av de bästa VM jag själv följde medan det hände. Sådana minnesbilder på näthinnan kan vara förrädiska, men samtidigt har de väl förstärkts av andras omdömen. Ta kvartsfinalen mellan Frankrike och Brasilien som inte var särskilt målrik, men slutade i en dramatisk straffläggning som bevisade att även de stora stjärnorna kan bränna under press. Den drabbningen omnämns här som turneringens absoluta höjdpunkt. Och jag vill minnas att det kan ha varit så också.

Kronologin och strukturen på just den här krönikan är lite eljest och känns faktiskt mindre ambitiös och analytisk än de två närmast föregående. Man följer en del av storlagen, ett i taget. Och samtidigt gör upplägget det lätt att konstatera att västtyskarna än en gång tog sig till final utan att vara särskilt bra. Den här gången om möjligt ännu vekare än fyra år tidigare. På något vis brukar de harva sig fram ändå. För dem som inte insett det, så är det senaste decenniets tyska lagmaskin (som i år hackat betänkligt, men dock) ett under av underhållningsvärde och närmast propagandafotboll i jämförelse med hur de spelade för 30 år sedan.

Danskarna däremot, de dyrkades som aldrig förr – eller senare. De gjorde succédebut i VM-land. Åtminstone i gruppspelet med bland annat en legendarisk mangling av Uruguay, som slutade med tennissiffrorna 6-1. Sedan klappade de själva ihop mot Spanien. Men Laudrup, Lerby et al lekte sig i alla fall in i många hjärtan, inte minst svenska. Just det, Sverige var ju inte själva med den här gången heller. Och vi antog istället danskarna som ett slags substitut. Dejligt. Medan det varade.

Västtyskarna stormar fram mot värdnationen Mexiko, såsom skildrat på ett frimärke från förr. uploaded by Eintracht4ever [Public domain], via Wikimedia Commons
Men framför allt var det här sommaren som Diego Armando Maradona dominerade. Han var på toppen, nästan en gudomlighet. Oavsett om han sedan skyllde på Guds hand när han tog knytnäven till hjälp mot England. Något som faktiskt var svårt att se i direktsändning. Den bedriften ingick i samma holmgång som hans osannolika avhyvling av i princip hela det engelska laget. Från mittlinjen plöjde han sig igenom med bollen på ett sätt som inte riktigt överträffats på samma höga nivå och samma typ av motstånd, även om en och annan kommit i närheten. Notera repriserna av målet, där bara halva prestationen registreras. Överhuvudtaget är tekniken och vad som fastnar på bild inte lika utvecklad då som nu.

En helt annan sak: logistiken. Om man läser av kommentarerna kring var matcher spelas i de här fotbollskrönikorna från way back when framgår att olika grupper höll sig inom ett ganska begränsat geografiskt område och inte skyfflades omkring tvärs över hela länder och kontinenter. Till skillnad från idag, när det verkar gå allt mer prestige i att flytta runt lagen så mycket som möjligt, av ekonomiska skäl antar jag. Knappast miljömässiga.

Vi lärde oss namnet Butragueño. Spanjoren som spräckte den danska drömmen med fyra mål i åttondelsfinalen. Och namnet Gary Lineker kanske låter bekant. Tack vare honom klarade sig England längre än vad de annars skulle ha gjort. Tydligen stod han för nästan alla deras mål i turneringen. Det hade jag glömt. Sovjetunionen firade en del triumfer inledningsvis, med ett lag som tydligen bestod till mycket stor del av spelare från Dynamo Kiev. Med andra ord, var det ukrainarna som stod för det mesta av kvaliteterna?

Argentina hade en lång period när de var mer framgångsrika än grannen Brasilien. Och segern 1986 berodde inte bara på Maradona. I finalen spelade han en mer undanskymd roll medan andra lagkamrater klev fram och klämde till tyskarna. Det blev dramatiskt avgörande i slutminuterna. Men pokalen hamnade på rätt ställe. Efter en av de bästa VM-finaler jag tror mig ha sett. Inte det antiklimax som drabbat flera andra turneringar.

Och förresten, ett namn till att repetera: Georgios Karageorgiou. Bildproducenten som var inblandad i det mesta på TV-sporten på den här tiden och klipparen som (om jag läste rätt) satt ihop flera av just de här VM-krönikorna.

Revisited: VM-krönika 1982

Västtyske burväktaren Sepp Maier i frimärksformat. Uploaded byR-E-AL (talk | contribs | Gallery)  (German Wikipedia) [Public domain], via Wikimedia Commons
Ännu en liten tid finns de kvar på SVT Play: VM-krönikorna från 1978 och framåt. Tid att tipsa vidare om deras illustra innehåll innan det är för sent, med andra ord…

Spanien 1982: Nu är det Arne Hegerfors tur att leda ihop med Bo Hansson. Som det brukade vara en gång i tiden. De två var högsta höns i rutan på TV-sporten. Vad de rivaler? Eller såta vänner? Det där har jag aldrig utforskat. Vad pågick bakom kulisserna egentligen? Fattades alla beslut om mest framskjuten plats i fullt samförstånd? Spännande eller hur? Och nu får det vara slut med frågetecken för en stund. Eller hur?

Maradona. Ung och redan upphöjd. Det var här han skulle slå igenom. Så blev det nu inte riktigt. Han utsattes för hård behandling av motståndarna och gav till slut igen, vilket ledde till en personlig final på de utvisades bänk.

Däremot slog Afrika igenom som fotbollskontinent. Kamerun och Algeriet ställde till det för storlagen men eliminerades ändå – under delvis tvivelaktiga former. Centralamerika representerades bland annat av El Salvador och Honduras, de bittra grannarna som en gång gav upphov till begreppet Fotbollskriget. Honduras lyckades bäst av dessa, men åkte också ut efter gruppspelet trots inspirerade insatser. Jodå, här kommer de tillbaka, minnena från en turnering där Sverige saknades. Men där en hel del annat fanns kvar.

Regerande världsmästarna Argentina tågar ut ur turneringen efter att ha besegrats av ärkerivalen Brasilien. Unknown author [Public domain], via Wikimedia Commons
Som jag kommer ihåg det innebar den här sommaren en ombyggnad av huset i Askeby utanför Linköping där vi bodde. Var det både in- och utvändigt samtidigt eller blandar jag ihop det? Låg högar av eternitplattor i trädgården för att ersättas av den träliknande gula aluminiumpanel som sedan dess prytt dessa husväggar? Om de nu fortfarande gör det. Det var många år sedan vi bodde där men vid ett återbesök häromåret har jag för mig att det var sig ganska likt. Jag bör vid tiden ha varit på väg att fylla 14 år. TV:n var fortfarande svartvit. Ett faktum som skulle ändras året efter när den gamla trogna lådan bröt ihop och en begagnad ersättare med kulörer kom in i hushållet. Vaga minnesbilder gör också gällande att mottagning och bildkvalitet varierade väldigt, beroende på var TV:n placerats i hemmet. Och om det var TV1 eller TV2 som sände.

Arga västtyskar vädrar sin vrede efter premiärförlusten mot Algeriet. Det slutade ändå med final för deras lag, som dock aldrig blev särskilt älskat, beundrat eller knappt ens respekterat under den här turneringen. En av orsakerna var den skandalösa matchen mot Österrike, som jag själv faktiskt aldrig såg i sin helhet. Den där båda lagen spelade på resultatet mellan Algeriet och Chile och visste att båda lagen kunde ta sig vidare med rätt resultat inbördes. Efter den här turneringen infördes nya regler om att de två sista matcherna i respektive grupp skulle genomföras samtidigt – vilket här föreslås i studion av trion Hansson, Hegerfors och Ove Kindvall. Domarkvaliteten dryftas också. Med all rätt, när man nu får de minnena återupplivade. Särskilt hemmalaget Spanien gynnades.

Och vad sägs om en kuwaitisk schejk som resolut kliver ner från läktaren och kräver att ett franskt mål ska dömas bort om hans landslag överhuvudtaget ska stanna kvar på planen. Och han får igenom sin vilja! Kuwaitierna hade hört en signal från läktaren, uppfattat den som domarens och slutat spela. Tillfällig respit mot alla regelverk. De förlorade ändå klart.

Gli Azzurri! Campeones! Italien tog över tronen efter en fenomenal formtoppning som ingen kunde ana efter första gruppspelet. El Gráfico [Public domain], via Wikimedia Commons
Tjusiga frisparkar var däremot en ljuspunkt. Profiler fanns det gott om. Brasilien hade en hel bunt, vilket till slut ändå inte räckte till final efter att ha utmanövrerats av ett pånyttfött Italien. Fram till dess hade den här generationen brassar grundlagt ett blivande bestående rykte som ett av VM-historiens mest underhållande lag. Zico, Eder, Junior, Falcao… Och så farbror Socrates, den långe gänglige skäggprydde filosofliknande centralfiguren som verkade kunna gå av på mitten vid minsta beröring, men var ett sällsynt spelgeni.

Första turneringen med 24 lag. Det första gruppspelet gick över i ett andra där tolv lag delades in i fyra grupper med tre lag i varje. En modell som aldrig prövats varken förr eller senare. En av de tre grupperna i andra rundan bestod av Argentina, Brasilien och Italien. Smaka på det. Då hade italienarna inte alls imponerat inledningsvis utan snarare snubblat sig fram. Men så gick det som det gick. De blåklädda, intelligenta och ibland arroganta romarättlingarna eliminerade båda de sydamerikanska giganterna. List slog lust i den klassiska matchen mot Brasilien som svängde flera gånger om. Brassarna behövde bara oavgjort, men Italien hade Paolo Rossi.

Var Brasilien moraliska världsmästare? En av de viktiga existentiella frågor som luftas i studiodebatten. Brukar vi använda såna begrepp längre numera? Vinnaren vinner. Men här var alltså ett av VM-historiens mest hyllade lag utslaget före semifinalerna, delvis på grund av otur med lottningen. Kanske även eget övermod, som orakel Kindvall föreslår. 

Världens genom tiderna bästa laguppställning som inte vann VM? Många menar det om Brasilien anno 1982. Uploaded byR-E-AL (talk | contribs | Gallery)  (German Wikipedia) [Public domain], via Wikimedia Commons
Moraliska världsmästare skulle ingen komma på tanken att säga om Västtyskland 1982. De nådde finalen men på vägar som skapade både förakt och reda fördömanden. En av orsakerna var den nämnda läggmatchen mot Österrike. En annan var incidenten i den högdramatiska semifinalen mot Frankrike. Fortfarande en av de bästa och mest frustrerande fotbollsmatcher jag någonsin sett. Och innan jag nu rackar ner fullständigt på Die Deutsche är jag ändå skyldig att framhålla deras bästa, mest konstruktiva och kreativa spelare: Pierre Littbarski. Dessutom till synes den mest fairplay-orienterade spelaren i laget. Det är svårare att säga om den skicklige men möjligen empatiskt hämmade målvakten Harald Schumacher. Han mejade ner en fransman som skickades till sjukhus medan Schumacher skämtade bort saken. Sedan blev han matchhjälte som straffräddare i den avgörande straffläggningen. Detta efter en förlängning där fyra mål gjordes. Frankrike ledde ett tag med 3-1 och många av oss världen runt var nog ganska nöjda med det. Men nej. Tyskarna kom tillbaka. Igen.

Platini, Giresse, Tresor med flera franska profiler slutade fyra. Tyvärr hade de kanske sin svagaste länk längst bak i målvakten Ettori. Polen blev trea, om någon minns. De hade en bra period här under ett par VM i följd.

Värmen på spelplanen kommenteras flitigt i krönikan. En följetong i VM-sammanhang. Det är liksom alltid för varmt. Men helhetsrecensionen från studiotrion är ändå att det var ett positivt spelat mästerskap, vilket jag också minns det som. Även om jag minns 1986 som ännu roligare. Förresten, hockeyfrillor, finns de kvar? Jodå, inte minst i Frankrike. Studiodekoren, ska man säga något om den orangea väggen i bakgrunden eller förbigå den med tystnad? Budgeten för att sätta sprätt på det estetiska i det fallet verkar ha varit begränsad.

Italienarna imponerade i slutet. Som svenskar kan vi trösta oss med vad som hände året efter, när samma lite för mätta italienska landslag mötte Sverige i ett par EM-kvalmatcher och Sverige vann båda. 3-0 på bortaplan i en match där Italienproffset Glenn Strömberg hade huvudrollen. Jag nämner det bara för att. Blågult hade annars inget lysande åttiotal och lyckades alltid missa de stora mästerskapen, vilket gett mig ett ibland välbehövligt perspektiv på senare år…

 

Tidigare publicerat: Revisited: VM-krönikan 1978

Andäktighet och anekdoter med Loney Dear i Lidköping

En introvert spjuver. Som gillar att dela med sig av små anekdoter, inte alltid väl genomtänkta men ändå oftast underhållande. Om kungen och Emmylou Harris. Missöden och malörer, sådant som är roligt i efterhand även om det kan vara besvärande när det händer. Pedagogiska ambitioner i att förklara sin maskinpark och dess funktioner. För det är ju ändå musik det handlar om i första hand, även om herr Emil Svanängen håller låda en hel del under lite mer än halvannan timme i Lidköping en fredagkväll inför en liten men entusiastisk publik på biograf Röda kvarn.

Musikaliskt växlar det mellan sirliga serenader där synthesizern är inställd på någon variant av pianosound, till mer elektroniskt bubblande, skumpande digitalsväng med Old School-känsla. Visst nämnde han Kraftwerk i förbifarten någon gång i processen? Loney Dear som definitivt gjort sig förtjänt av en status som kultfigur i svensk musikliv och har haft det i, ja – jag vet faktiskt inte hur många år längre. Häromåret rev han av ett set här i stan men jag kan inte säga riktigt hur länge sedan det var – heller. 

Fjolårsplattan var en av det årets höjdpunkter (se sammanställningen över 2017 års finaste och viktigaste album) och under en period strömmade jag den regelbundet från en populär plattform. Att sammanfatta exakt vad det är han gör och storheten i det kanske är lönlöst, men det faktum att det finns en trogen publik för denna egensinniga syntes av drömsk, melankolisk melodikänsla och extrovert äventyrslusta är väl i sig ett tecken på att han lyckats. Tveksamt om han skulle ha kunnat lanseras i någon av alla talangjakter, men den här aftonen, som brukligt ensam med ett par keyboards och inkopplade processorer samt en akustisk gitarr som återkommande sällskap fångar han lyssnarna. Periodvis mer intensivt pockande, andra stunder sprött och bräckligt på gränsen till att självupplösas. Vissa låtar smyger sig långsamt på och slutar tvärt. Men den stämning som tidigt byggs upp håller i sig. Vare sig han vill presentera något nytt – samtidigt som han tvekar och undrar om det inte så att konsertpubliken egentligen alltid vill höra det de redan känner igen – eller kommer in på något stickspår om små eskapader i samband med turnéer eller andra evenemang. Det svänger, pulserar och rycker med instinktivt eller mer subtilt. Kanske idealiskt för just en mörk regnig novemberkväll i en svensk småstad på väg in i den verkliga vintern. Hur den nu kommer att arta sig just den här säsongen.