Tyckartexter till tusen!

Så var den gränsen nådd.Man måste ha sina mål i livet. Och delmål. På russin.nu började vi recensera filmer för 19 år sedan – med andra ord väntar en typ av jubileum nästa vår om Gud är god och vi får leva. Själv släppte jag i dag en recension av thrillern ”Widows” som funnits ute på DVD ett tag och insåg att det var nummer 1000 för egen del. Där ingår utvärderingar av främst filmer, men även ett antal TV-seriesäsonger. Dags att pensionera sig? Nej, det blir svårt att lägga av helt och hållet. Kanske efter det eventuellt kommande 20-årsfirandet. Möjligen. To be continued…

Alan Parsons satsar på säkra kort efter 15 års tystnad

 

Finns han fortfarande? Frågan är motiverad. Många år sedan han gav ut något i eget namn. Forne samarbetspartnern Eric Woolfson (1945-2009) är ju däremot inte längre ibland oss, vilket gör det osannolikt med något nytt under namnet Alan Parsons Project. Men varje gång han gör något så är det i regel ett antal kollaboratörer inblandade. Så även nu, med visiter av vokalister som Jason Mraz och Lou Gramm, gitarrekvilibristen Steve Hackett och inte minst ukulelespelaren Jake Shimabukuro. Allvarligt talat, jag hade inte noterat ukululelen någonstans förrän jag skummade igenom personallistan via Wikipedia, men jag lovar att lyssna mer uppmärksamt efter den i fortsättningen. 

I mitten av 00-talet släppte han något nästan monstruöst som jag bara orkade lyssna på ett ytterst begränsat antal gånger. På ”A Valid Path” lät det som om han försökte ge sig in i electronica-genren utan att ha någon riktig aning om vad han skulle där att göra. Låter den lika illa som jag tyckte då? Jag har ärligt talat inte vågat återvända dit. Sedan har det varit tyst om den gamle mästeringenjören (han inledde sin karriärbana som 18-årig assisterande tekniker i studion där Beatles spelade in ”Abbey Road”) ett antal år. Åtminstone har jag upplevt det så. Men med ålderns rätt hade han väl egentligen kunnat fortsätta pensionärslivet. Möjligen vis av erfarenheten är han tillbaka på säkrare mark. Ballader i den gamla skolan, med en del dramatiska strukturer, andra gånger mer nedtonat, vissa orkestrala inslag och överlag  en behaglig, väldigt bekant känsla. Förutom kanske det där tematiska draget som en gång var hans signum. Det hörs inte mycket av den här gången.

Så frånsett en liten fanfar med filmmusikkaraktär, så dominerar de bitterljuva balladerna och diskret pulserande popdängorna. En smula lagomsymfoni smyger sig in, med den lätt ironiska titeln ”One Note Symphony”, men i stort sett är det en rätt riskfri formel han följer. Och som han bevisligen behärskar. Själv har jag bevisligen lyssnat på det här flera gånger nu, så något i det nostalgiska och igenkännbara fungerar uppenbarligen för vissa av oss.

 

Artist: Alan Parsons

Titel: The Secret

Utgiven: April 2019

Finns på Spotify? Ja. 

Även andra strömningsplattformar? Se den officiella hemsidan.

Annan recension av ”The Secret” från AllMusic.

Tipshörnan: Aldrig hört Alan Parsons Project? Starta med ”Tales of Mystery and Imagination” (1976), ”Eye in the Sky” (1982) och ”Stereotomy” (1985) som representerar olika faser i konstellationens karriärkurva.

Brons med guldkant efter brittisk anstormning

Puuuuuhhh…. 25 minuters härlig offensiv och inte minst två fullträffar. Sedan en dryg timmes, och då menar jag verkligen en dryg timmes, kamp och lidande. Men där är det igen: en bronsmedalj. Ingen hade väl riktigt vågat hoppats på det före turneringen, men så blev det. Detta damlandslag som lyckats väcka så mycket entusiasm för sin attityd och framåtanda, som ibland framkallar hjärtsnörp efter fatala felbeslut i farten, men hela tiden kommit igen och jobbat vidare.

Det var ju en lysande start. England verkade knappt finnas på planen överhuvudtaget och någon statistik visade osannolika 63 procents bollinnehav för Sverige ungefär mitt i första halvlek. Det har de väl inte haft sedan möjligen mot Thailand. Men stämningen svängde fort efter skadan på Rolfö, likaledes på Asllani som dock höll ut till pausen och ett plötsligt reduceringsmål efter att brittiskorna knappt organiserat ett enda nämnvärt anfall fram till halvtimmesstrecket. Efter den efterföljande lika plötsliga kvitteringen så, ja – ni vet. Det är nu jag utan skam och vanära, opportunistiskt välsignar VAR. Målet korrekt bortdömt för hands och vi fick andas ut en stund till. Eller, inte riktigt. Resten utvecklade sig som sagt till en kamp för överlevnad. England har kanske uppriktigt sagt ett bättre lag som helhet och har övertygat turneringen igenom, åtminstone när jag sett dem spela. Men de vaknade på fel sida sida i dag, eller verkade knappt ha vaknat alls till att börja med, så de får skylla sig själva. För Sverige var skillnaden jämfört med Hollands-matchen att man lyckades kapitalisera på sin kanonstart och fick överläget som så väl visade sig krävas.

Jag trodde, jag fruktade, att det skulle ha bli tvärtom. Att Phil Nevilles lejoninnor skulle vara piggare, mer utvilade och koncentrerade. Tack och lov fick jag fel. Att döma av scenerna som utspelade sig på TV4 efter matchen så är de nyblivna bronsmedaljörerna genuint glada och har kommit över semifinalförlusten. Det är skillnad på tredje och fjärde plats i slutändan, vilket inte minst ett annat svenskt fotbollslandslag bedrifter för 25 år sedan i USA kan vittna om.

– Det var vår tur idag, tyckte Nilla Fischer som bidrog med en aningen betydelsefull räddning på mållinjen och sammanfattade med det ganska bra matchen i stort. Det var inte lagets bästa match, men den knöt ihop turneringen på bästa möjliga sätt. Den största bragden måste väl ändå ha varit den taktiska triumfen mot Tyskland, det gamla spöket. Bara en sådan sak ger väl guldkant på den här insatsen totalt sätt.

Finaldrömmen försvann mot nederländska nemesiskor

Holländare. Dessa holländare. Eller i det här fallet, holländskor. Jag växte upp med att beundra deras framfart på fotbollsplanen. Mitt första minne av att följa en VM-turnering var 1978, då holländarna tog sig till final för andra gången i följd och än en gång föll på målsnöret. upprepade gånger sedan dess tror jag mig ha hållit på dem i stora mästerskap som ett substitut för saknade svenska lag. Men ibland representerar de motsatsen.

Visst var det de som stod i vägen i herrarnas Europamästerskap 2004? I kvartsfinalen vill jag minnas. Jag borde komma ihåg sådana saker bättre, men har ändå en ursäkt. Jag arbetade i Ecuador och befann mig på en konferens där, hade inte möjlighet att se matchen men undrade naturligtvis hur det hade gått. Sammankomsten i sig hade viss internationell karaktär och i slutet ropade en av programvärdarna entusiastiskt ut frågan om det fanns några holländare bland deltagarna. Jo, för att de just hade slagit ut Sverige i en fotbollsturnering på andra sidan oceanen. Dax för antiklimax…

För fem år sedan satt jag i min frus föräldrahem i norra Mexiko och såg deras gröntröjade nationalhjältar sånär eliminera Holland från VM i Brasilien. Då talar vi också om herrarna. Drömmen sprack under några olyckliga slutminuter inklusive en till synes billig straff som blev en meme i Mexiko. Det hade inte varit läge för Arjen Robben eller någon av de andra holländarna på planen, eller holländare överhuvudtaget, att planera in semester på mexikansk mark närmast efter det, misstänkte jag då. Å andra sidan, förra året såg jag Sverige nöta ner Mexiko i sista gruppspelsmatchen i Rysslands-VM, också tillsammans med min frus familj. Men den gången gick bägge lagen vidare ändå. Och jag överlevde resten av semestern utan märkbara men. Det handlar trots allt bara om idrott…

Men tillbaka till Holland. Eller Nederländerna (vilket som nu är det smidigaste eller mest korrekta). Sverige var ju så gnidiga och påstridiga i första halvlek i onsdags kväll. De styrde spelet, hade de bästa chanserna och radade upp hörnor, men visst… I andra halvlek såg de mer tröttkörda ut och hade svårare att hålla i bollen några längre stunder. Ändå, de orangea skapade inte så fruktansvärt mycket. Men jag var varnad. Sådana här matcher kan sluta hur som helst, ofta genom att något av lagen gör ett misstag för mycket, blottar sig för tydligt, tappar koncentrationen och allt det där – ni vet. Holländskorna har dokumenterad killerinstinkt framför mål, samt en hel del flyt i den här turneringen. Jag ska inte tjata mer om matchen mot Japan, men den representerar på något vis vilken medgång det holländska laget har haft. Det är deras turnering på något sätt. Då tvivlar jag ändå på att de rår på USA i finalen. Amerikanska laget ser helt enkelt bättre ut på i stort sett alla punkter. Men, som sagt, ett lag som lyckas göra precis det de behöver så här långt kanske kan fortsätta ha med sig den där magiska touchen och fullborda sin ödesbestämda succésaga. Jag slutar spekulera här.

Tung avslutning på en sen kväll, parat med vetskapen om att jag skulle upp tidigt på morgonen igen. Semestern börjar först… ja, nu i helgen. Men vad skulle Sverige ha ändrat på? Förutom att helt enkelt skjuta eller nicka i mål någon gång, inte bara i stolpar, utanför och allt det andra som inte leder till avancemang. Ingen kan klandra dem från att ha gjort mindre än sitt bästa efter omständigheterna. Det var kul att se en spelare som Madelen Janogy komma in igen, eftersom det var några matcher sedan sist. Tyvärr i ett läge när Sverige redan tappat sitt momentum, sitt maximala offensiva driv och inte orkade skapa så mycket framåt som under första halvan av matchen. Visst kan man störa sig på konstiga avblåsningar vid några av de flertaliga svenska hönorna. Blåste hon bara för säkerhets skull? Eller hur en holländsk försvarare kan få frispark med sig genom att lägga sig ner och täcka bollen så att ingen kommer åt den. Gick Sverige miste om en regelrätt straffspark? I uppenbar strid med allt jag tidigare sagt så kunde en del situationer kanske ha granskats noggrannare med… VAR. Å andra sidan slapp den här matchen bli sönderblåst och tappa rytmen totalt genom de återkommande videogranskningar som en del matcher i princip ruinerats av. Aldrig får man vara riktigt glad. Alltid finns något att klaga på. Just nu är det väl mest besvikelse som talar.

Givetvis sätts allting i ett annat perspektiv när man tänker på att Asllanis kollaps i slutsekunderna såg ut som någon av de där skadorna man helst inte vill tänka på. Sådant som har med huvudet eller nacken att göra. Otäckt. Tydligen ska det inte vara något av det allvarligaste man kunde frukta. För den kanske främsta kreativa kraften i den svenska truppen turneringen igenom.

 

Now then. England. Just go get ’em…

Håller VAR på att förstöra fotbollen som vi känner den?

Jakten efter millimeterrättvisa. Hur mycket är den värd egentligen? Den nya tekniken med videogranskning som introducerades i stor skala under förra årets fotbolls-VM för herrar är definitivt i sin linda och kanske kan utvecklas till något mer konstruktivt än vad det är idag. Allvarligt talat, just nu är den i praktiken mest irriterande. Och den synpunkten luftas väl med jämna mellanrum av fotbollsfans världen över. Visserligen har en del rättmätiga straffar och andra viktiga beslut fattats den vägen, men var det värt processen? Ser vi ens domare på plan med något slags egen auktoritet längre? Vågar linjedomarna tänka själva överhuvudtaget eller ska de vänta i vad som tycks flera minuter för att våga flagga för offside?

Exemplen har haglat under innevarande fotbolls-VM för damer (som annars innehållit många underhållande element). Är det inte farligt nära parodi på fotboll när Frankrikes damlandslag på hemmaplan först får en straff, hårt men i princip korrekt dömd, missar densamma och sedan tillåts slå om den efter att målvakten varnas för att ha rört sig för tidigt med några centimeters marginal och ett högst avgörande mål blir resultatet efter flera minuters förfluten tid? Den som inte tyckte synd om Nigeria i det läget är antingen fanatisk frankofil eller har någon form av tvångssyndrom vad gäller just mikrometerrättvisa som inte ens är riktig rättvisa. Alla väntetider gör att matcherna förlängs mer och mer, men tydligen inte så mycket som de borde göra med tanke på tiden som försvinner. I princip har väl de flesta matcher på så hög nivå att tekniken används, effektivt sett blivit kortare. Eftersom, åtminstone enligt någon undersökning under förra sommarens VM, domarna nästan aldrig lade till så mycket extra tid som de egentligen borde ha gjort. Frågan aktualiserades under den tveksamma bedömningen av USA:s andra mål mot Sverige. Som godkändes, trots att det rimligen borde ha bedömts som offside på en anfallare som kanske inte konkret rörde bollen men definitivt påverkade spelet. Vad ska man med långrandiga utvärderingar och kameror till när det ändå handlar om subjektiva beslut som definitivt kan ifrågasättas?

Målkameror och att målvakter inte får plocka upp bollen efter bakåtpassningar, de var definitivt konstruktiva förändringar som skett vid olika tidpunkter. Bedömningen av straff verkar däremot alltmer löjeväckande. Särskilt vad gäller hands. Ska alla försvarare springa med händerna bakom ryggen för att undvika att träffas av en projektil, ibland avlossad några få meter ifrån dem? En högst ofrivillig armkontakt med bollen som aerodynamiskt knappt går att undvika har i flera fall lett till avgörande straffar i viktiga matcher. Ska så jämna, spännande uppgörelser få avgöras på det här sättet egentligen? Det har blivit en sjuka som också bidrar till att förstöra tjusningen med sporten både på herr- och damsidan. Den knappt märkbara förseelsen som ledde till USA:s avgörande straff mot Spanien är en variant; inte hands men mycket svårbedömd möjlig fällning. Hollands mycket billiga straff mot Japan i slutminuterna av åttondelsfinalen. Allvarligt talat. Världens i praktiken mest globalt spridda och inflytelserika idrott är på vissa områden i bättre skick än någonsin. Men det här är illavarslande tecken. Det känns antiklimaktiskt. Ingen verkar tycka om det egentligen. Hur många gånger har vi hört kommentatorer sucka och rycka på axlarna med ett ’ja, det är så här regeln ser ut’. Är det rimligt?

Ja, det här handlar om mycket pengar. I världens finaste sport. Som, det vet vi alla, i princip drivs av en global maffia. Korruptionen är legio, här som överallt annars. Men det är ändå ett storslaget skådespel vi tar del av varje gång det är världsmästerskap eller någon annan internationell turnering. Hur långt ska de detaljerade datoriserade lösningarna drivas innan upplevelsen blir lidande? Just nu är den ju det. Lidande. När vänder det?

Relaterat: Så nu har TV4 lagt något slags monopol på alla internationella fotbollslandskamper och mästerskap, eller? Frågan är, är det en bra idé? Ja jag vet, även det handlar inte så mycket om idéer utan om pengar. Den som lägger upp det mest lockande anbudet. Men om de nu ska ha total täckning behöver de investera i aningen fler skönjbart karismatiska eller åtminstone något som liknar genuint engagerade kommentatorer och bisittare. Förutom Lasse Granqvist, hur intressanta är de flesta av de röster kanalen erbjuder i sammanhanget? Flegmatiska snarare än fängslande, hävdar jag. Men de kanske börjar piggna till nu i slutet av dam-VM när de mest prestigefyllda matcherna väntar…

”Rocketman” har landat – värd att se? Svar ja.

Musikfilmer är hett stoff nu. I betydelsen filmer om musiker med mycket musik i sig. Nu senast har ”Rocketman” haft premiär även i Sverige, en skildring av Elton Johns tidiga karriärbana med berg och dalar och en hel del personlig turbulens. I veckan recenserade jag den själv för russin.nu. Där finns sedan tidigare även recensioner av relaterade cineastiska skapelser som ”Bohemian Rhapsody”, ”A Star Is Born” och ”Almost Famous” (som är snart 20 år gammal nu men bra ändå). Allvarligt talat, snart är det väl dags att sammanställa en lista över de bästa musikfilmerna i historien, hur dessa nu ska definieras… I vilket fall skulle det bli väldigt subjektivt, med tanke på vilka vitt skilda reaktioner filmer som de här brukar väcka. ”Rocketman” verkar dock generellt ha mottagits välvilligt, inte minst av kritiker. Och jag är inne på samma linje. En förutsättning är kanske att du faktiskt uppskattar Eltons komponerande i sig, men även filmer som prioriterar show och poetiskt berättande snarare än ren realism.

För övrigt: min mångårige favoritprogressiverockare Neal Morse har ett produktivt år. I vintras kom dubbelalbumet ”The Great Adventure”, en fläskig historia som även uppfördes live under våren. Tror jag i alla fall. Konserten i Göteborg i slutet av mars var inskriven i min kalender, biljetten klar och… så lyckades jag bli sjuk just den helgen. Skivan är absolut en hörvärd historia – troligen högt placerad på kommande personliga årslista, bara som en förvarning. Nu är rockoperan ”Jesus Christ the Exorcist” ute också. Ja, andas lugnt, så heter den. Något slags morseisk variant av ”Jesus Christ Superstar”-konceptet, dessutom för ovanlighetens skull tillgänglig på Spotify. Vilket inte är standard med Neal Morse. Egentligen borde jag skriva ett par rejäla recensioner av båda, men… Vi får väl se vad tiden räcker till. Här är om inte annat en utvärdering av den färska rockoperan från The Prog Report.

Några rader om den där följetongen som tog slut i veckan. Den med drakar, troner och intuitivt inspirerade initialer…

 

Systrarna Stark i samspråk i samband med ett av flera avgörande moment under slutsträckan av ”Game of Thrones”. Photo Credit: Helen Sloan/HBO

Obs! Inlägget innehåller formuleringar som förmodligen kan karakteriseras som spoilers, åtminstone delvis, vad gäller Le Grand Dénouement av en nyligen avslutad TV-serie vars titel kan översättas med ”Tronspelet”.

”Glad att det är över, så lämna mig i fred…” Någon som kommer ihåg Ratata à la 1989 – var det väl? Det har varit en odyssé utöver det vanliga och skapar nu en smula separationsångest, men samtidigt är det också någonstans… Skönt att det är över. ”Game of Thrones” gick i mål i veckan efter att ha skapat lika många kontroverser under de sista veckorna som under resten av resan totalt. Om jag tillåts överdriva bara en aning. Egentligen borde man vänta med sitt slutomdöme några månader, men som alla andra hugna spekulanter måste vi på russin.nu givetvis lägga till våra analyser medan spisen är som hetast och den kollektiva krisbearbetningen ännu pågår. Hur många kräver professionell terapeutisk behandling efter finalavsnitten? Och hur många är bara allmänt…arga? Två recensioner med med delvis samstämmiga slutsatser, men inte helt eniga om helhetsintrycket, finns nu i alla händelser alltså på russin. Själv tillhör jag för övrigt inte alls de kritiskaste kritikerna i sammanhanget, sagt som föraning eller förvarning.

Firma Euron & Cersei, en politisk resonemangsrelation som kan symbolisera lite vad som helst i historien eller samtiden. Photo Credit: Helen Sloan/HBO

Mitt eget försök till förutsägelse om utgången slog inte direkt in tillfullo, men något av andemeningen i den kanske ändå inte var helt ute och cyklade på tunn is i ogjort vatten. Om ni förstår – vilket ni är fullständigt förlåtna om ni inte gör. Apropå förutsägelser; några andra insikter slog mig i veckan: Två karismatiska eller åtminstone kommunikativt skickliga ledare med hängivna beundrare. Båda är blonda och har en del intressanta idéer om frisyrval. Båda har tendenser att raskt och utan omsvep avskeda medarbetare som inte är 100 procent lojala, under ganska dramatiska former. Men framförallt, att föra fram budskap som folk inte tar på bokstavligt allvar förrän de mycket konkret förverkligas… Och så initialerna: DT. Fler har förmodligen insett vart det barkade redan tidigare. Kanske ska jag googla det efter att ha skrivit klart det här inlägget. Var serien (och romansviten före det) profetiskt inspirerad från första början? Då återstår frågan som jag knappt vågar uttrycka explicit; Cersei – representerar hon någon regim i, säg, mellanöstern eller på koreanska halvön? I nuläget existerar, tro det eller ej, en del verkliga spänningar i världen, inte minst mellan de långvariga antagonisterna USA och Iran. Om de värsta scenarierna där går i uppfyllelse, kommer stormarna kring ‘Sagan om is och eld’ att te sig något mindre viktiga än de kan förefalla just den här veckan…

Av allt som sagts och skrivits om ”Game of Thrones” de senaste veckorna, här är några strödda lästips på sådant jag fann intressant av olika anledningar. Och ja, texterna är synnerligen spoiler-späckade: 

”Game of Thrones’ King’s Landing horror fittingly reveals what the show has always been about” / Andrew Prokop, Vox, 13 maj 2019

”Stop the nitpicking! This season of Game of Thrones is miraculous” / Luke Holland, The Guardian, 16 maj 2019

”In the end, Game of Thrones sings a song of ice, fire, and thematic consistency” / Myles McNutt, The AV. Club, 19 maj 2019

”The ’Game of Thrones’ Finale Was Doomed From the Start, and Maybe That’s Our Fault” / Tyler Daswick, Relevant Magazine 20 maj 2019

”Game of Thrones Surprisingly Sticks the Landing (With Help From the Beatitudes)” / Josh Pease, Think Christian, 20 maj 2019

”Daenerys Is Us: Good And Evil In Game of Thrones” / Erin Wathen, Patheos 20 maj 2019

”Valar dohaeris! Every Game of Thrones episode – ranked” / Sarah Hughes, The Guardian 21 maj 2019

”Cripples and bastards and broken things: Why the ”Game of Thrones” ending was nearly perfect / Amanda Marcotte, Salon 21 maj 2019