Tidlöst, liksom. Stråkar. Brass. Spikpianon som drillar, alternativt andra vanligare typer av klaver att inte trampa i utan utnyttja stilfullt och med föregivet improvisatorisk elegans. Det kunde väl vara Memphis, 1970-kallt. Eller tidigare. I… Detroit? Eller egentligen när som helst under perioden som förflutit från dess fram till nu. Med hjälp av ljudtekniska landvinningar ändå uppdaterat. Det skrapar inte i skarvarna. Brusar inte i bandmaskinen. Men en klassisk inramning ändock. Allt är inlindat i en naturlig omgivning som inte är påfallande nyskapande, men inte alltid behöver vara det.

En hyllning till helyllesoul från svunna dagar, men inte så kysk och tillknäppt som det plötsligt kanske framstod i och med recensionens introducering av ordet ’helylle’. Det må vara nostalgiskt, men inte stillastående. Natalie själv låter spröd men samtidigt bestämd och målmedveten. Vem är hon? 30-årig kompositör-estradör-vokalist-keyboardist-gitarrist med rötter i Ohio och Virginia. Det här är skivdebuten i fullformat, från förra vintern. Liksom i fallet Julia Holter var det väl via något musikmagasins årsranking (säg, Uncut) som hon och skivan dök upp på min horisont.

Det gungar på. Handlaget är säkert. Anslaget nyanserat. Tilltalet med förkärlek drömskt eller betagande bitterljuvt, blickande mot horisonten. Lyssna på den vilseledande, varsamt anlagda balladen ”Violently”. OK, det där i grunden traditionella harmonibygget med få tillfällen till ohejdade utlopp kunde kanske ruckas på en aning mer ibland. Men det är nog inte Natalies natur. Hon har ett annat temperament. Och det hon gör, gör hon med klass. Som i ”Reprise” med sin minimalistiska inramning, recitation och stötar av blåsare som garnering.

Nostalgiskt? Njae, men inte nergrävt i det som varit. Det finns värden värda att bevara också.

Recenserat: Natalie Prass ”Natalie Prass” ( Spacebomb Records 2015, via Spotify)