Tidlösa kvaliteter och trevlighet på gott och ont med Lilly Goodman

Rösten är som den alltid har varit: hennes största tillgång. Musikaliskt bryts inte mycket ny mark, men ”Amor favor gracia” med Lilly Goodman är ändå ett välkommet livstecken efter fem års uppehåll på skivfronten. Övertygande, men inte överväldigande.

LillyGoodman2006FST

Det är snart tio år sedan jag första gången stiftade bekantskap med Lilly Goodman. Inte socialt alltså, men hon agerade uppvärmare åt en i Latinamerika välkänd herre vid namn Jesús Adrián Romero på scen i en större arena i Quito, Ecuador, någon gång under hösten 2003. Jag minns tydligt att jag var mer imponerad av den kortväxta unga damen från Dominikanska republiken än av kvällens huvudnummer. Framförallt av rösten.

Och den har fortsatt ha en instinktivt inbjudande effekt, även där materialet varit ojämnt. Som bäst fungerar Lilly och hennes inramning på CDn ”Sobreviviré” från 2006. (Då var hon förresten tillbaka i Quito och rev av några låtar i ett massmöte med flera andra medverkande artister och talare med högst varierande angelägenhetsgrad.) Det senaste hon nu släppt ifrån sig efter ett femårigt uppehåll på skivfronten (om jag inte missat något) har i grunden mer gemensamt musikaliskt med den skivans profil än med hennes övriga alster, även om skillnaderna inte är direkt avgrundsdjupa. Spontant ser jag dock inte det här som hennes mest övertygande giv rent låtmässigt. Men det finns höjdpunkter vi återkommer till.

Sound och arrangemang är relativt konventionella utifrån ramar som gäller i det som ibland kallas frikyrkopop på svensk mark och här hade sin storhetstid snarare för 20-30 år sedan än i detta akuta nuläge. Men det här är ändå en uppdaterad version, med mer eller mindre kristallklar produktion, markerade basgångar och tilltalande men inte påfrestande inställsamma harmonibyggen. Och det som skiljer Goodman från så många andra i samma fåra jag hört; komma de från Sverige, USA eller Latinamerika, så är det den där rösten som helt enkelt bär fram sångerna på ett mer övertygande sätt än de ibland förtjänar. Och jag har fortfarande inte lyckats komma fram till exakt hur jag bäst beskriver den eller dess storhet. En del har det. Som du antingen fängslas eller stöts bort av. Det kan vara en särskild raspighet eller liten störning i stämbanden som skapar en automatisk själfullhet – säg, Lisa Nilsson som inte heller alltid vetat vad hon borde göra med sin gåva. Lilly är lenare, men med en rymdklang och vagt vibrato som hon har vett att inte vanvårda eller missbruka. Inget wall-to-wall med schizofrena svängningar bara för sakens skull, inte.

Kommer ni ihåg Anita Baker? Något i den stilen. En förmåga att omvandla även den beigaste basföda till något åtminstone behagligt. Och i sina bästa stunder bra mycket mer än så; musik värd att tillbringa väl tilltagen tid med, även om man i mitt fall anser sig ha en något mindre väluppfostrad grundläggande uppfattning om vad som verkligen är grunden i på allvar långlivad och artistiskt avancerad tonkonst. Jag skulle ofta vilja att Lilly med medbrottslingar vågade ta ut svängarna mer och chansa på fler oväntade inslag. Men det lär nog inte hända inom överskådlig tid. Min mer konservativa sida vet dock att uppskatta elegant utformade och stramt uppbyggda ballader när de framförs med det där extra vapnet jag redan nämnt ett par gånger. Vokalvapnet. Och de mer lekfullt funk- eller R&B-influerade spåren som ”Ve por tu sueño” får bli grädden på moset under rådande omständigheter.

Begåvade colombianen Alex Campos (som jag händelsevis också sett på samma scen i Quito en gång och även recenserat här tidigare i skivsammanhang) hälsar på, vilket är glädjande. Om det sedan var det bästa användandet av deras sammanslagna resurser att göra en väldigt softad serenad ihop kan däremot ifrågasättas. Och varför någon i staben fått snilleblixten att varva spanska och engelska i den avslutande ”Take Care of Me” övergår mitt förstånd. Låt mig säga vänligt men bestämt att greppet inte tillför några direkta spetskvaliteter. Nej, bäst är det nog när Goodmans mäktiga röst sammansmälter med några välutsvarvade melodier med tidlösa kvaliteter som i ”Es tu amor” och ”Nadie me dijo”. Även om helheten saknar de högsta höjderna och de djupaste dalarna.

Recenserat: Lilly Goodman ”Amor favor gracia” (PromesasMusic 2013)

 Mer information: Officiell hemsida för Goodman. 

Recension från Onda Exclusiva (på spanska).

Recension från El Caribe (också spanska).

Annonser

En reaktion på ”Tidlösa kvaliteter och trevlighet på gott och ont med Lilly Goodman

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s