Hösten 2013 beslutade jag mig till slut för att återuppliva mitt sovande konto på en viss, välkänd streamingtjänst som inte använts på ett par år av olika anledningar. Tack vare det har jag vid lediga stunder kunnat bredda min helhetsbild av vad som egentligen släppts i år, dels av det som jag vanligtvis brukar hålla utkik efter – samt en del annat, som jag inte hade räknat med att upptäcka. Detta faktum, en del albumnedladdningar från andra inte helt okända källor samt faktiskt även ett par mer stenåldersaktiga CD-upphandlingar, ligger till grund för en anspråkslös sammanställning av musiklivet i gammalmodig albumform anno 2013 A.D.

Som lista är detta att betrakta som en pågående process, eftersom jag fortfarande utforskar flera av de nedan nämnda skivorna/sångsamlingarna närmare och någon riktig rangordning är jag fortfarande inte kapabel till. Dessutom bör nämnas att en del av dem släpptes redan 2012, bara för ordningens skull. Några har jag redan recenserat – andra kanske jag hinner återkomma till mer i detalj senare:

Moon Safari ”Himlabacken Vol. 1”. Västerbottens musikaliskt progressiva profeter fortsätter övertyga. Kanske inte lika banbrytande som ”Blomljud” för några år sedan, men ändå storslaget och stilfullt. Tidigare recenserad här.

Dream Theater ”Dream Theater”. Andra skivan efter omstuvningen bakom trummorna. Om ”A Dramatic Turn of Events” visade på en viss nytändning trots eller tack vare inre turbulens, så förstärker den senaste självbetitlade skivan intrycket av att de fortfarande är svårslagna på sitt territorium – och överhuvudtaget, svårslagna.

Muse ”The 2nd Law” (2012). Jag borde väl ha hittat dem tidigare, men bättre sent än aldrig. Storslagen rock med pretentioner och känsla för dramatik, någonstans mellan Pink Floyd, Pure Reason Revolution och Coldplay.

Jars Of Clay ”Inland”. De har hängt med ett tag, överhuvudtaget och i mitt liv. Sällan blir jag sensationellt överraskad eller översvallad numera eftersom jag kan konceptet, som de ändå lyckas variera en aning varje gång. Folktonen är kanske något mer markerad här än på senare år, men kombinationen av amerikansk rotrock, brittisk indie, ett uns electronica och en grundläggande gospelartad andäktighet märkbar i bakgrunden i högre eller mindre utsträckning är fortfarande något som gör världen till en litet bättre plats att leva i.

Anima Mundi ”The Lamplighter”. Det kan bli väl högdraget och bitvis stapplande engelska sänker helhetsintrycket en aning, men Kubas symfonirockande veteraner blev ändå en ny positiv bekantskap för mig vid konsertbesöket i Lidköping och med senaste skivan – recenserad här.

Lilly Goodman ”Amor favor gracia”. Hon är pålitlig, trots ett uppehåll på några år. Rösten är fortfarande som stöpt i en vaxljuskammare och bär upp även de mer banala partierna i hennes traditionellt arrangerade vuxenpop med inslag av mer typiska latinamerikanska genrer (som dock är nedtonade den här gången). Recenserad här.

Kaipa ”Vittjar” (2012). Svenska veteraner som framgångsrikt (åtminstone artistiskt) fortsätter kombinera symfoniska ambitioner med folkmusikaliska element och ettriga gitarrdrivna rytmer.

The Flower Kings ”Desolation Rose”. Mer målmedvetet tematiska än på mycket länge, och med ett uttalat syfte att kommentera världsläget med parallellt pompös och rastlös energi. Det låter som alltid bra. Men jag håller fortfarande på att komma in i plattan på allvar.

Panic Room ”Skin” (2012). Brittisk progressive rock med i sammanhanget lättillgänglig och utåtriktad profil, simultant framåtblickande och förankrade i folkmusikaliska fåror. Vackert melankoliskt och melodiskt, samtidigt respektingivande kraftfullt.

Ur högen med sådant som pockar på ännu mer uppmärksamhet:

Daft Punk ”Random Access Memories”; Comebacken som alla vill säga något vackert om. Med monsterhiten ”Get Lucky” i spetsen, ni vet. Fransk retrofunk/electronica/någotmersvårdefinierbart – men ganska tilltalande. Comeback gjorde också, än mer oväntat, Agnetha Fältskog med den ofta charmant ABBA-doftande men ibland lite för lättviktiga ”A”. It Bites ”Map of the Past” (2012) är ett tematiskt album med lätt melankolisk prägel, men också med gruppens tydliga karaktärstecken. Spock’s Beard känns igen de också, trots en del ommöbleringar i orkestern på ”Brief Nocturnes and Dreamless Sleep”. The Prog Collective – vilka är de egentligen? Jag måste bedriva lite mer djuplodande efterforskningar, men ”Epilogue” är åtminstone halvintressant. Steve Hackett söker sig bakåt med hjälp av en liten armada av gamla vänner i ”Genesis Revisited II” (2012).  India.Arie är alltid behaglig och en smula motsträvig samtidigt och ”Songversation” verkar fortsätta i den fina traditionen. Anoushka Shankar är dotter till Ravi och fortsätter en familjetradition med intrikata kompositioner framförda på sitar, senast på ”Traces of You”. Mavis Staples ”One True Vine” – här pratar vi om verkliga veteraner med verklig soul. Och Charlie Peacock, som jag tidigare hävdat låg bakom 1990-talets bästa album, lever upp igen med ”No Man’s Land”, lite äldre, laidback-are men fortfarande bra. Kommer någon ihåg Dan Reed Network, funkrockbaserad hitmaskin för 20-talet år sedan? Reed har en solokarriär mer i skymundan numera men har behållit sin personliga, raspiga röst och en bra melodikänsla nu ackompanjerad av en softare men absolut inte menlös inramning på ”Signal Fire”.

Och det var väl egentligen bara början på upptäcktsfärden. Jag kan blicka nostalgiskt tillbaka mot LP-skivans storhetstid ibland, men streaming har sina fördelar det också…